Filip – nyklippt dagiskille

Huanamej, vad tiden springer iväg… Skulle nästan kunna betala för att stoppa den en aning och få åtminstone en extra dag per vecka. Kanske dock att det snart blir annorlunda då våra nya rutiner kommer rota sig hos oss. Förra veckan började Filip på dagis igen efter att ha varit borta därifrån i två och en halv månad – lika lång tid som han hann gå där innan lillasyster föddes. Vi körde faktiskt inskolning igen, i lugnt tempo för att göra det bra från början. Och bra har det gått sånär som på andra dagen då Vilma och jag satt i personalrummet de timmarna han var där och han hade varit ledsen hela utevistelsen. HELA utevistelsen, dvs en hel timma… Jag har aldrig någonsin sett min lille pojke så förtvivlad och ledsen som när vi kom ut för att hämta honom. Han hade gråtit så han var svullen i ansiktet och kunde knappt få fram ett ord där han hängde runt min hals. ”Mamma, ta hem Ilip”, var det enda han gång på gång sa. Just då kände jag att vi nog skulle strunta i det här med dagis, men han lugnade snabbt ner sig när vi kom hem och dagen efter gick det jättebra. Ingen vet vad som hände men en av fröknarna trodde att han kanske blivit lite bortglömd när de kommit ut, just då när han bäst hade behövt någon som hjälpt honom komma i gång att leka. Jag känner bara att det var så hemskt att ingen kom och hämtade mig – jag satt ju precis innanför dörren och då finns ingen anledning att låta någon vara så ledsen så länge.
I dag ska han vila där för första gången. Vi får se hur det går men favoritfröken tog emot oss i morse och frågade om hon fick vila bredvid Filip och då nickade han mycket förtjust!

Häromdagen for lilleman och jag förresten iväg på en liten utflykt – till frissan. Till samma stol han besökte endast fem månader gammal för första gången… Då inte för att han behövde klippa sig utan för att han plötsligt hade blivit sådär gräsligt, akut hungrig där morfar kört runt honom i vagnen på stan medan jag satt hos Lina :)

Eftersom en linjal ser krokig ut i jämförelse med Filips extremt raka hår så klippte vi honom inte kort den här gången heller. Den dag vi gör det så får det nog bli kort frisyr för att se bra ut och det är hans mamma inte redo för ännu… Jag vill allt ha kvar min lille pojke ett tag till, så det blev i stället en rejäl toppning och urklippning och i alla fall en frisyr – en lång pojkfrisyr. Filip tycker det här med frissan är jättespännande. När vi kom fick vi vänta och jag förklarade att man då ska sitta i soffan och läsa tidning. Filip fick fatt i en serietidning och hämtade en inredningstidning till mig och slog sig sen ner tätt intill mig med dinglande ben och förväntansfull blick. När det så var dags satt han högt uppflugen i stolen med det färgglada skynket över sig, ett nöjt leende på läpparna och fingrarna ivrigt pillandes i russinpaketet och babblade på om allt möjligt. Mest handlade det om russin. När Lina så var klar och hade fönat håret och till och med haft i lite vax höll hon upp spegeln så han fick se. Filip flinade förtjust, la huvudet på sne och sa ”Ilip jättesnugg”. Sen fick han betala själv och gav till sist frissan Lina en kram. Kan just tänka att han kände sig stor den stunden!

Nu knorrar det i vagnen. Liten dam vill nog ha mat. Sen ska jag banne mig planera in bloggning i kalendern hädanefter. Saknar det så in i Norden att jag måste skärpa mig och helt enkelt försöka få in det som en rutin i rutinerna - åtminstone några gånger per vecka.