Gott Slut – Gott Nytt!

Nyårsaftonen i lösryckta ord (beror på tidsbrist hos hon framför datorn):

Morgon – Sovmorgon! Frukost med levande ljus. Dagen ljusnar. Minusgrader och vindstilla. Härligt väder. Bjuder in vänner på grillunch vid Vätterns strand. Mycket kläder på (tur för vi frös nästan häcken av oss). Grillkol slut. Skit också. Till Ica. Hela Habo där = milslång kö. Skit igen. Försenade.

Lunch – Det börjar snöa. Stiger ur bilen. Hör konstigt ljud…vågor? Ja, på stranden blåser typ orkan. Papporna bygger vindskydd av gamla filtar från bilen (det är Erik som tar i så han som ni ser på bilden nästintill spräcker jeansen). Vinden tilltar. Snöandet likaså. Småpojkarna tittar fascinerat på Vätterns vågor. Blåser nästan omkull. Lillan sover i bilen. Pinnbröd. Korv. Varm choklad. Stelfrusna. Men hur mysigt som helst.

Eftermiddag – Vilar. Duschar bort grilldoft. Powerladdar med fruktsallad inför den långa kvällen.

Kväll – En klassisk nyårsmeny med Toast Skagen, oxfilé, härligt vitlöksdoftande potatisgratäng som badar i grädde och halloncheesecake i glas väntar. Raketer. Uppesittarkväll för Filip och Vilma så länge de orkar. Film. Godis. Blicka tillbaks på ett fantastiskt 2007 tillsammans med älsklingen. Skåla in nya året! (om vi inte somnat i soffan...;) )

Vill med detta önska er alla ett riktigt Gott Nytt År!!!

A Magic Moment

Hoppas ni alla haft en riktigt härlig och rofylld jul – med eller utan snö. Här har plusgraderna duggat lika tätt som regnet men jul har det varit ändå. Och kul. Ni vet ju att jag älskar denna tid och just nu går vi bara omkring och myser… Julen var hur härlig som helst med mycket gott att stoppa i magen, fina klappar som dolde sig under de vackra omslagen och inte minst trevligt sällskap.

Jag är medveten om att rubriken doftar lite ”Idol-Kishti” och jag brukar vanligtvis inte slänga mig med ”utrikiska” men just nu kändes det mer effektfullt än svenska. Och jag vill så gärna försöka förmedla en känsla till er nu och till mig själv och lilla Vilma någon gång i framtiden.

Vår lilla flicka är en underbar liten varelse – såklart. Som allas barn. Och visst njuter man så mycket man bara kan. Men vissa ögonblick överglänser andra och etsar sig fast i minnet och hjärtat för att stanna där. För alltid. För en stund sedan hade vi ett sådant och jag känner mig nu sådär löjligt nybliven-mamma-lycklig…

Erik och Filip åkte tidigare i kväll till Ica Maxi för att nyårshandla på en skum tid för att slippa trängas. Kvar hemma var jag, lilla Vilma, julgranen, alla stjärnor och en skiva fylld av julmusik. Många fina julsånger finns det, gamla som nya men i mängden finns det ändå ingen som i mina öron kan mäta sig med julsångernas julsång – O helga natt, eller i detta fall ”O holy night”. Den var förresten även min morfars favorit, då med Jussi Björling om jag inte minns fel. Nu, 2007, är favoritversionen för mig den där Celine Dion sjunger den så håret reser sig på armarna (på en för övrigt grymt bra julskiva ”These are special times”).

Ur högtalarna flödade den i alla fall där jag stod och gungade min lilla bebis framför en stjärna i fönstret. I luften låg en tung doft av hyacint och jag njöt av det ljuvligt juliga. Vilma var i det där mittemellantillståndet mellan sovande och vaken och himlade sådär gulligt med halvöppna ögon medan munnens form skiftade mellan brett änglaleende och liten hopknipet ledsen…

Så vaknade hon och tittade länge på mig med stora, mörka ögon. Det finns en klokhet i ett litet barns blick som är svår att beskriva, som om de vet så mycket mer än man tror. Så famlade hon med sina små fingrar och kramade hårt min tumme med sin ena hand. Den andra hade ett fast grepp runt mitt hår. Sen kom leendet. Ett stort, lyckligt och innerligt som till och med fick den pyttelilla näsan att rynkas. Och det var inget flyktigt änglaleende som oftast beror på magknip. Nej, det här var på riktigt. I hennes ena öga avspeglade sig stjärnan i fönstret. Kontakten mellan oss var så stark att den nästan gick att ta på. Mitt sprängfyllda mammahjärta svämmade över och tårar av kärlek och tacksamhet för denna underbara lilla varelse trillade ner på Vilmas bruna klänning. Ögonblicket var magiskt. Tiden stod still. Vilma fortsatte le mot sin mamma. Så började ögonlocken klippa och hon somnade igen för att efter bara någon minut väcka sig själv genom ett högljutt brak där bak. Den magiska stunden var över. Men den är inte borta. Den kommer för alltid ha en plats i mitt hjärta. Aldrig ska jag glömma…

O holy night är nu inte bara en vacker julsång. Den kommer även för evigt påminna mig om detta magiska ögonblick.

God Jul!

♥♥♥

Med årets julhälsning (som ni ska få hela den ocensurerade storyn om snart) vill vi önska er alla en riktigt, riktigt skön och God Jul!

Dan före dan…

Julen är här och även i år har lugnet sänkt sig så här kvällen före dopparedan. Det är något visst med just denna kväll. Allt andas förväntningar. Granen som står där och väntar på att golvet under den ska fyllas med klappar. Klapparna som väntar på att öppnas. Maten som står klar och väntar på att ätas upp. Ljusen som väntar på att tändas. Och så vi som väntar och längtar efter allt jag nyss nämnt. Jag var tvungen att kika tillbaka på hur denna kväll såg ut för ett år sedan (fast då var vi tydligen så tidigt ute att allt var klart TVÅ kvällar före jul ser jag). Då fanns ännu en förväntan hos oss alla. En typ som inte hade med julen att göra. Då tuggade vi på fingrarna av nervositet inför Christer Fuglesangs återkomst hit till jorden. Spännande var det och väl gick det.

I år förgylls vår jul som ni ju vet av att lilla, lilla, mysiga Vilma finns hos oss. Annars är allt sig likt förutom att granen har bytt plats. Granen ja. Årets variant är lite…vad ska jag kalla den? Annorlunda formad. Vi brukar alltid ha en kungsgran och dessa är ju inte så täta upptill. Den här är jättetät – på en sida. På baksidan saknas liksom alla övre grenverk. Dessa tänkte jag försöka dölja med kulor, ljus och glittertråd. Men det sket sig för det fanns ju inget att hänga i… Amningshjärnan verkar ha kommit för att stanna :) Nu är den kala sidan i stället gömd så gott det går i hörnet. Att hela stammen sedan är aningens sned det gör ju inget. I alla fall inte om man står på rätt sida och tittar på granen. Sa jag förresten att det är en knorr på toppen? Det är också lite annorlunda men ganska charmigt. Kanske vinner granen i ärlighetens namn inte några skönhetstävlingar men så hade Erik det inte heller helt lätt när den skulle väljas och familjens storebror hellre ville leka kurragömma mellan de gröna, barriga träden…

Nu höll det här på att bli ett graninlägg. Det var inte meningen så jag byter raskt ämne. Ni ska veta att jag har en rejäl bloggabstinens. Julälskaren personifierad som jag är så har jag haft huvudet fyllt av juliga inlägg den senaste tiden. Men just tiden är den som det rått brist på. Inte nog med att man ännu inte riktigt fått in de nya rutiner som det innebär att vara fyra. Tre av de fyra har dessutom haft snoriga näsor att snyta. Den äldste av dem klarar detta själv men de två små näsorna däremot behöver hjälp. Den minsta av dem till och med av en Näsfrida. För ja, tyvärr har även lillan blivit förkyld. Hur har vi ingen aning om för hon har inte varit i närheten av vare sig affärer eller knappt ens andra människor än vi, men bacillusker kan tydligen vara riktigt elaka om de vill.

Nu sitter vi i alla fall här. Hela familjen är julbadad. Huset doftar ljuvligt av skinka, apelsin och gran (doftar gör den i alla fall, så lite normal är den). Allt är sådär noggrant städat och fint på det vis det bara är till jul. Klapparna är inslagna. Rimmen är rimmade. Och granen står här så grön och grann, jag menar glittrande, i stugan. Och hos oss har vi i år dessutom en riktig liten julambassadör. Att säga att Filip älskar allt som har med julen att göra är ingen överdrift. Han ser tomtar överallt. Ögonen tindrar bara vi formar ordet julklapp med munnen. Han skalar clementiner på löpande band. Han vrålar ”GOD UUUL”, när vi frågar vad man ska säga till människor man möter nu och när han i kväll smakade sitt livs första julskinka, eller ”ul – inka” som han själv säger med paus mellan, då var han nästan i extas. Nu sover våra små. Lillan här nere i soffan hos oss, och snart väntar avsmakning av julgodiset framför teven. Nu är vi inga Bingolottospelare men jag hoppas ändå uppesittarkvällen bjuder på lite roliga rim och juliga sånger.

Stämningen finns här annars redan. Julen är här och lugnet sänker sig…

Vilmas vakenpremiär

Lilla fröken i familjen sover nu inte riktigt dagarna i ända längre utan tittar mer och mer på oss med sina stora blå. Och nu får vår ljuvliga tomtenissa göra vakenpremiär här på bloggen innan jag går och lägger mig. Den snabbtänkte har nog redan räknat ut att bilden också är en hint om ett kommande inlägg, nämligen julkortsfotograferingen 2007, del 2 (ser ni skärpan? Eller snarare ”O”skärpan? Grrr…)

Go´natt och sov så gott – dröm vackra drömmar (själv kommer jag drömma om kamerablixtar, röda kläder och luvor på vift)!

Äsch

Bristen på inlägg här hemma beror inte bara på bebismys och julfix. Nej, typiskt nog har jag inte varit helt pigg på sistone. Det där illamåendet jag drogs med de sista veckorna med Vilma i magen har inte gett med sig. Sånär som på ett par dagar sköljer det över mig minst en gång varje dag och sitter i någon eller några timmar. Och det är inget nådigt illamående. Jag mår så illa att jag knappt vet vad jag heter och ryggläge är det enda tänkbara. Inte kul alls, och inte har jag vetat vad det berott på. Så länge Vilma var i magen tänkte jag inte mycket på det. Säkert låg hon och tryckte på något. När det sen kom tillbaka då Vilma var några dagar gammal frågade jag en barnmorska som i sin tur frågade några andra men ingen hade något svar. Förra veckan stötte jag på min barnmorska från mvc och hon tyckte jag skulle gå till vårdcentralen. Gulp. Det känns alltid bättre när man får ett tydligt och snabbt ”Jamen, det där är ju jättevanligt”, till svar…

Den danske, icke lättförstålige men ack så vänlige doktorn hummade och tryckte och frågade och avslutade med att ta alla tänkbara prover. Dock trodde han att det ändå har med förlossningen att göra och att det kan vara blodsockret som spökar – säkert i kombination med ett gäng stingsliga hormoner :) Han ordinerade mat och dryck. I rejäla mängder och minst varannan timme så nu förstår ni säkert varför jag inte hinner blogga! Men faktum är att det de sista dagarna varit lite bättre så min förhoppning är att jag är en lösning på spåren för det här är inget att ha. Verkligen inte. Det förstör så mycket när det kommer med buller och bång.

Nej, vet ni att nu ska jag äta massa godis OCH popcorn. Inget dåligt mellanmål. Mår jag sedan illa om en stund så har det den här gången en helt logisk förklaring :)

Julkortsfotografering 2007 – Del 1: Inställd

Suck. De av er som läste FilipOMammas julkalender för ett år sedan minns kanske den kaotiska julkortsfotograferingen? Den som fick både ett försök - och fem, och som sedan slutade i fiasko. Jag minns den i varje fall. Med en gnutta fasa för det var faktiskt inte kul till slut när kameraeländet spårade ur och pajade det hela.

I år är förutsättningarna annorlunda. Ettåringen med myror i brallan har blivit två. En tvååring kan vara högst mutbar. Det är bra. Tvååringen har också blivit storebror. Lillasyster är ju som ni vet en månad och då har man varken myror där bak eller är mutbar. Det är också bra. Dock kan en liten fröken i hennes ålder ha väldigt svårt att hålla sig vaken men då gäller det bara att vara på hugget när hon slår upp sina stora blå. Bestämde mig förresten redan förra julen för att sänka ambitionerna om det perfekta julkortet tills i år. Dessa har nu sänkts ytterligare sedan antalet barn på kortet istället för ett kommer vara två. Då hjälper det inte att jag numera anser mig ha god rutin på att flaxa runt bakom kameran och försöka se rolig ut. Då får man vara glad bara de har öppna ögon och finns med i bild.

Det som inte är bra, och det kanske ni redan listat ut av bilden här ovan, det är att det nog skiter sig ändå. I fredags var jag in till stan och handlade söta, julanpassade kläder till kortet. Strax innan kläderna skulle på och det var dags för första tagningen så hände det. Filip sprang i full fart in i vardagsrummet och missade väja för soffan. Man kan tro att en soffa är mjuk men inte om man träffar översta hörnet med trästomme innanför det yttersta mjuka. Denna hårda och vassa kant träffade stackars storebror precis under ögat och vi har aldrig hört honom skrika som då. Stackars, stackars, lille killen… Så nu går han omkring här med tidernas blåtira under ögat. Själva ögat är storleken mindre än vanligt då svullnaden är ganska rejäl. Dessutom gick det hål med så han har även ett sår mitt i det blå. Så julkortfotografering, del 1 blev inställd. Nu får vi se om det hinner bli någon del 2 eller om vi trist nog tvingas skicka vanliga julkort i år. Det brinner ju lite i knutarna vad gäller tiden och en knockad tomte är inte jättekul på kort, men lägger sig bara svullnaden kanske någon Photoshopduktig (läs, Hanna ;) vill förbarma sig och göra ett försök att trolla bort det blå?!

Som sagt. Tur ambitionen var sänkt i år. Fast ni känner ju mig. Förväntningarna var förstås ändå skyhöga och det hela känns lite snöpligt måste jag erkänna. Nu får vi vänta och se. Tur dock att Filip klarade sitt öga så bra i alla fall. Det kunde ju slutat värre och vad är då några gamla julkort egentligen…

TACK :)

Efter ett snabbt övervägande blev det som skulle varit stora ”kommentarsvarardagen” här på bloggen i stället ett eget litet inlägg.

Tänkte passa på att slänga ut det här när lilla fröken tog sin morgontupplur i morse, den ni ser här på bilden. Men jag hann inte mycket mer än att ställa ifrån mig kameran förrän ett rejält brak hördes från minirumpan. Sen gav det ena det andra. Ett blöjbyte ledde till ett blöjbyte till och under tiden jag fumlade efter ny blöja hamnade det som skulle hamnat i den blöjan på filten på skötbordet och pyjamasen, vilket i sin tur resulterade i en maskin tvätt. Efter dessa äventyr var Vilma hur hungrig som helst och plötsligt hade förmiddagen blivit lunch! Någon som känner igen sig?! Skönt är att man den här gången är så inställd på händelser av detta slag och därför aktar sig för att planera in för mycket...

Ojoj, som vanligt här hemma blir korta inlägg långa och slinker lätt iväg utanför det som var tänkt… ”Bla bla bla”, som Filip sa när han härmade han som läste nyheterna på teven i morse ;)

Det jag egentligen ville var att säga TACK!
TACK för alla fina, snälla, varma, uppmuntrande, omtänksamma och gulliga kommentarer ni har lämnat efter er här den senaste tiden. Jag blir verkligen uppriktigt glad över omtanken. Den värmer i hjärtat ska ni veta. Så TACK – ni är för gulliga!

Stor kram till alla besökare från en mycket lycklig mamma Anna :)

Ännu mer bebislycka!

Med tårar i ögonen och glädjeklump i magen fick vi tidigt i morse veta att ännu ett litet underverk kommit till världen! Fina och kära vännerna Sandra och Peter fick i natt en ljuvligt söt liten Noel och Filips kompis Jonah har blivit stolt storebror. Vi är SÅ glada och lyckliga för er skull. Blir alldeles vimmelkantig när jag tänker på hur mycket vi kommer ha att prata om framöver…! Visa av två års erfarenhet med barn vet vi hur otroligt värdefullt det är att ha vänner i samma situation. Så mycket att dela och glädjas över. Och nu får vi göra det igen. Lycka!

Snart kommer tomten…

I dag är det åter dags. Vi byter blad i almanackan till december och den eviga julälskaren Anna jublar. Det är något visst med denna månad. Varje dag är mysig och jag njuuter i fulla drag av allt vad julen för med sig. Ni förstår, jag tillhör den där konstiga skaran som inte alls tycker det är för tidigt när Ikea sätter upp sitt julpynt i början av oktober. Nej, jag nynnar glatt med i julsångrna och börja genast planera i huvudet hur adventspyntet ska se ut i år och om vi ändå inte ska byta ut den där medfarna ängeln med trassligt hår till en ny med glänsande lockar. Kan även passa på att erkänna att vi redan förra helgen smygstartade och satte upp alla stjärnor i fönstren. De lyser verkligen upp i mörkret och jag blir i denna stund nästan sugen på att även ställa fram en tomte eller två. Att i år dessutom få mysa här hemma med både charmig tvååring och underbar liten bebis sätter den där obeskrivbara guldkanten på allt. Fast egentligen är ju varje dag guldkantad med dessa små i ens liv så kanske ska jag i stället vända på det och säga att det är julen som sätter guldkanten.

I väntan på tomten ska Filip i år få öva sig på att öppna paket - varje dag ända fram till julafton. Planeringsmänniska som jag är hade jag tänkt att under mina två lediga veckor innan bebis ha fixat i ordning Filips julkalender. Slagit in små finurliga paket och hängt upp med klädnypor i kalendertomten. Detta hann dock aldrig ske utan första paketet slogs i stället in sent i går kväll. Resterande får bli nu i helgen. Tur han är så liten att han i morse inte reagerade på att alla siffror utom ettan var tomma. Den där förbenade tomten att hänga upp paketen i är förresten värdelös upptäckte vi redan efter ett paket och jag funderar allvarligt på att härma pyssliga Emilias mamma och göra en egen kalender i stället. Vad gör väl det om den är klar först om några dagar, den kommer ju finnas i många jular framöver. Jag suger på karamellen ett tag och avslöjar inte dess utformning. Kanske, kanske att den dyker upp på bild här framöver om det nu blir någon (kan bara säga så mycket som att den är jättejättefin, stilren och dessutom praktisk, för den har väl inte brakat ner för er därhemma ännu Anna? ;)

I Filips första paket gömde sig i alla fall små pepparkaksmått i miniatyr vilka också avslöjade förmiddagens stora happening – pepparkaksbak! Med deg upp till öronen har lilleman kavlat så mjölet har yrt i köket. Kavlat och smakat, och smakat, och smakat. Pepparkaksdegsätandet fick Filip att stråla av lycka och vi hoppas innerligt att lyckan kvarstår och inte blir till olycka i magen framåt kvällen…