Bebislycka!

Jag bara måste tillägna ett inlägg till en alldeles speciell bloggvän med ett hjärta av guld. Hon överöste mig med stöttande ord och tankar när jag förra hösten blev mer och mer orolig inför min förlossning. Detta år har hon själv burit ett litet pyre i sin mage och den sista tiden kämpat och kämpat mot krämpor en graviditet kan föra med sig. Och nu är hon också mamma.... Till en liten pojke så söt att man nästan smäller av! Så himla uppriktigt GLAD är jag för hennes (och såklart hennes mans) skull. Ni är så värda detta. Att äntligen ha ett alldeles sprillans nytt litet liv hos er att lära känna, ta hand om och älska. Jag tror att bättre än så kan man inte ha det!

Så ännu en gång GRATTIS allra käraste bloggisen Sandra (du kan lita på att jag kommer hänga hos dig och följa er lille skatts framsteg framöver)! Och jag hoppas och önskar så att våra vägar någon dag kommer korsas även i det verkliga livet!

Vilmas supervecka – 9 ½ månad

Jag har inte hunnit blogga den senaste veckan och orsaken till det heter Vilma Anna Emilia. Hon har bråda dagar nu vill jag lova. På bara några dagar har det hänt mer i hennes liv än det gjort på flera månader. Vilken tjej, vilken vecka och vilken måndag!

Mellan frukost och lunch förra måndagen hände följande:

- Tand nummer fem och sex kikade fram, de två tänderna bredvid framtändena uppe (de två framtänderna gick igenom på hennes niomånadersdag).

- Hon lärde sig vinka, dock inte med böjda fingrar utan mer åt Silviavinkningshållet.

- Plötsligt under frukosten hörde vi någon viska ”titta” och bara en stund senare ”tutte”, även det viskande. Skrattade och trodde på slumpen men efter det har hon sagt (viskat) dessa ord flera gånger dagligen, i synnerhet ”tutte” som hon dessutom säger när hon ser den eller vill ha den.

- Hon ställde sig upp mot Eriks ben, fick blodad tand av denna premiär och försökte strax därefter resa sig mot ett bordsben vilket hon missbedömde och skaffade sig första bulan i pannan av.

Dagen efter när lillan vaknade och jag frågade om hon sovit gott hördes ett viskande ”gott” till svar och därmed kunde det femte ordet i hennes ordförråd läggas till listan efter ”mamma”, ”pappa”, ”titta” och ”tutte”.

Annars har hon de senaste veckorna sysselsatt sig mycket med att ta sig fram genom att försiktigt hasa på rumpan. Kanske har detta kommit logiskt av att hon nästan aldrig sitter på vanligt sätt med fötterna framför sig utan oftast på knä med benen bredvid sig, åt sidan. Ibland välter hon över på mage och börjar åla – baklänges, vilket alltid får henne att börja gråta eftersom hon gör det med fart men det retfullt nog går åt fel håll…

I går kom dock kryppremiären! Inte med alla fyra i marken utan med ett ben under sig men vad gör väl det, framåt går det i alla fall! Hon står också själv i några få sekunder utan att vi håller i henne men detta avbryts oftast snabbt av att något intressantare roffar åt sig hennes uppmärksamhet som till exempel en smula som ligger under henne på golvet.

Det roligaste Vilma vet och det säkraste sättet att få henne att skratta är när någon, inklusive henne själv, nyser eller hostar. Då skrattar hon högt, rynkar den lilla näsan och visar alla sina risgryn till tänder. För att inte tala om när någon snyter sig! Då skrattar hon så hon får hicka.

Favoritleksaken är stora klossar i fina färger och även burken man lägger dem i som är vansinnigt kul att säga ”öööh, öööh” i. Och så älskar hon knappar i alla dess former och var de än sitter. På byxor, tröjor, leksaker…

Hon är en charmerande liten människa som nästan alltid är glad och som på bara några veckor börjat formas mer och mer från liten bebis till liten minitjej. Vilka lyckans ostar vi är som är hennes och som får ha henne hos oss och dela våra dagar med…!

Och så lite bilder som får kompensera senaste tidens "bloggslarv" :)

Med på tok för stor mössa i på tok för stor vagn.
Premiär i Brio Racen, dock bara högst tillfälligt på A6 häromdagen. Vilma såg skeptisk ut mest hela tiden och vinglade än åt höger, än åt vänster. Den får nog vänta ett tag ännu.

Deg i kinderna?
Nejdå, bara ett arv från mamma. Och nu menar jag inte att jag i dag har kinder av denna kaliber *harkel*, men visst finns där en viss grad av äppelkinder hos mig fortfarande :) Hemma hos farmor och farfar förvandlade farmor Vilma i går till liten bagerska med jättegammalt förkläde och sjalett. Det är ett under att ögonblicket hann förevigas då två små händer snabbt försökte slita av huvudbonaden samtidigt som händernas ägarinna tryckte in halva förklädet i munnen.

Konsten att spela med rumpan.
En paff liten dam lyckades i morse ta sig upp på pianot och få på knappen som sätter igång värsta potpurrit. Volymknappen hamnade på max medan tempoknappen hamnade i botten och spelade alla låtar i slowmotion. Vilma dansade och guppade allt vad hon kunde, dubbelt så snabbt som musiken. Minen är förvånad - "får man liksom göra såhär?"

Drömmer söta drömmar...
Om mat, leksakerna eller kanske Filip och kompisen Adam som för en lång stund fångat hennes uppmärksamhet där de hoppat och skuttat omkring i den stora lekparken? Som en stoppad liten korv däckade lillan till sist med ena luvan utstucken som ett knöligt extraöra. Inte mycket är mera rofyllt än ett barn som sover.

Mysfaktor 10

Blå himmel, sol och en miljon förbaskat irriterande getingar bjöd utelivet på idag och såklart trotsade vi de surrande odågorna och njöt av den något kyliga sensommarsöndagen – viftandes och muttrandes. Hat är ett starkt ord men jag är helt på det klara med mina känslor för just getingar. Jag hatar dem. Mycket. Jag blir inte arg så lätt men dessa små j....r kan få mig att tända till och muttra både det ena och det andra. Stick har vi dock klarat oss från – än så länge.

Eftermiddagen bjöd på en av de stunder jag kommer bevara närmast hjärtat som minne från denna sommar. Med filtar som en omtänksam Erik stoppade om oss med hade jag en riktig mysstund med Filip och Vilma i vår för sommaren nyinköpta och obeskrivbart härliga hängmatta. Den är stor och väl förankrad med ena sidan i vår jättepil som ger skön skugga på baksidan, med andra sidan i värsta stora stolpen (som inte välter i första taget med sin djupt nedgrävda plint och många kilo betong... Erik har tagit det säkra före det osäkra kan man säga ;) )

Hursom. En hel hög böcker utvalda av lilleman betades en efter en av. På ena sidan låg Filip med huvudet inborrat i min hals. På andra sidan en lika stillsam och inborrad Vilma med sina små fingrar pillandes i min hand. Behöver jag säga att mysfaktorn var på topp?! Ända tills Vilma plötsligt tokkräktes. Hon är ingen kräkbebis och har inte gjort det sedan hon var magsjuk i början av sommaren och första tanken var - hemska tider. Magsjuka igen? Sen kände jag att jag också mådde lite illa men det gick snabbt över på oss båda och jag misstänker att jag hade gungat oss lite väl häftigt i vår randiga dröm…

Semesterdagbok – Skåne

Dag 1 – Blixtar och dunder, ett annorlunda fik och två fräna skåningar
Uppe tidigt som sjutton var vi förra fredagen och lyckades faktiskt tassa omkring utan att väcka de små och därmed fixa i ordning oss och den sista packningen ut i bilen innan det var dags för frukost. En förväntansfull Filip som oavbrutet pratade om att ”bo på hotell” och ”äta hotellfrukost” var på sitt allra bästa humör medan Vilma redan innan vi lämnade Småland plötsligt kom på att hon inte längre tyckte om att åka bil… Det har hon inte gjort på hela resan förutom de stunder hon sovit och det har krävts en stor dos lekinsats från mig som mestadels suttit där bak för att hon inte skulle spränga ljudvallen. Första stoppet blev lunch i Kristianstad innan vi for vidare mot slutdestination ett – Kivik.

Det var nu tredje gången vi var där och vi är sannerligen förlorade åt det gröna böljande landskapet, äppelträden i spikraka led, de vackra vita kyrkorna som dyker upp lite varstans och doften av hav. För fyra år sedan var vi där själva, Erik och jag. För två år sedan hade vi en liten Filip med oss och nu även en liten Vilma. Så nu är vi alla inblandade i det skånska paradiset. Filip har till och med lagt sig till med ett och annat ”jaaaooo”, i stället för ”ja” när han pratar :)

Till ackompanjemang av blixt, dunder och spöregn fikade vi på superfiket Annorlunda, där man äter så mycket kakor man vill. Vilma var mest intresserad av den gammeldags virkade duken med hål, lagom stora för hennes små fingrar och det var som att dras två år tillbaka i tiden då hon nästintill drog ner så mycket som fanns på bordet precis så som Filip då gjorde. Filip, nu med mer smak för kakor än dukar, roffade hursom åt sig av alla sju sorter och lämnade ett fat med sju sorter när vi åkte därifrån. Var och en av dem med små, små bett i.

Sen överraskade älsklingen med ett stopp utanför en alldeles underbar inredningsbutik i Simrishamn – Urban Living. Strikta stringhyllor, fatboys i alltför många lockande färger, virrvarriga skärbrädor, en barnavdelning som drog i mig som en magnet och så på det tyger. Massor av tyger, det ena snyggare än det andra. Besöket i affären blev faktiskt otippat kort då de inte hade fått ordning på sin ventilation och vi efter några minuters jagande efter blivande-3-åring-som-suttit-i-bilen-hela-dagen-och-inte-kunde-vara-still-en-sekund-ens-bland-glasvaserna, nästan smälte bort i den kvava åskvärmen. Särskilt efter blickarna från fräna-killen-och-tjejen-i-kassan-som-nog-inte-någonsin-sett-ett-barn-i-sin-affär-och-tydligt-visade-sitt-ogillande-med-fräna-blicken-bakom-fräna-glasögonen-under-fräna-luggen. Hade de inte varit så jädrans fräna hade jag kanske gått därifrån med snyggaste krokarna till Filips och Vilmas rum men jag köper dem nog hellre någon annanstans…

I det lilla charmiga rummet med blommiga tapeter och snedtak under vitmålade takbjälkar åt vi skaldjurscrépes från Buhres Fisk i Kiviks hamn med sammandrag från OS-invigningen surrande i bakgrunden. På natten sov vi alla fyra i samma säng. Mysigare kan det knappast bli. Särskilt som natten var den mest sömnfyllda på lääänge!

Dag 2 – Matmissar, näsdopp och byte från öst till väst
Vid frukostbuffén uppstod språkproblem. När jag frågade den unga, söta tjejen om jag kunde få värma lite grötvatten fick jag en rynkad panna och ett bräkande och helt oförståeligt svar tillbaka. Efter några rundor ”Va?”, ”Ursäkta?” och ”Vad sa du?” hörde jag äntligen vad hon sa. Hon upprepade tydligen min fråga och trodde jag ville ha en vattenkanna. Nog är jag smålänning men såvitt jag vet inte med en utpräglad dialekt. Vi vet fortfarande inte om tjejen vid frukosten var skånsk eller dansk, och man brukar oavsett vilket förstå dialekten, åtminstone efter en stund men inte denna gång. Och hon förstod ju inte mig heller…skumt. Är jag så otydlig tro?

Åskvädret var bortblåst och en blå himmel med strålande sol mötte oss på väg till bilen. Vi stannade till vid Vitaby Kyrka som vi alltid gör. Något av det vackraste vi sett. Både kyrkan i sig, läget och utsikten mot havet. En riktig drömkyrka för bröllop faktiskt… Sen bar det av mot Kiviks Musteri och till vår glädje stod reklamen för ”Kiviks Frukstund” kvar och vi kunde ta en reprisbild på Filip – två år senare och även ett på lillayster! Vi lyckade precis knöla in ett flak av favoritcidern med äpple/flädersmak i den fullpackade bilen innan vi for vidare ner mot Simrishamn för något försenad lunch.

Försenad lunch med två små innebär att man tar första bästa ställe och vi tänkte att hamnen ju måste vara perfekt. Den visade sig vara perfekt om man ville äta lunch tillsammans med tvåhundra retliga getingar och dessutom köpa mat av en ickelyssnande tonårstjej som mest pratade med den andra tjejen bakom disken. En kebab och ett glas vanligt kranvatten löd min enkla beställning och en stund senare (efter att Filips gaffel blåst i vattnet, Vilma viftat en klick laxpuré i mitt knä och Erik, eftersom matstället inte tog kort tvingats rusa till bankomaten och hamnat som nummer 10 i kön ) stod en burk mineralvatten och en kebab dränkt i tomatsalsa framför min näsa. Jag tycker inte så mycket om tomatsalsa och dum som jag var tänkte jag aldrig på att det nog bara är vi i kebabriket Småland som är vana vid kebabsås baserad på naturell yoghurt och inte den ”äkta” varianten. Då drog jag faktiskt en liten (eller i ärlighetens namn rätt rejäl...) ramsa och Filip erbjöd mig genast en sked av hans potatismos... Tänk vad snabbt de kan ändra ens humör, de små underverken!

Med medköpt fika från ett mysigt ställe gick vi den numera välbekanta stigen ner mot det som för oss är Sveriges vackraste strand. Knäbäckshusen. Det var fler än vi som tyckte det. Så pass att de valt platsen för en av sina livs viktigaste dagar. Inte mindre än fyra brudpar såg vi, varav ett vigdes på kullen precis över stranden när vi gick förbi! Efter snabbfika med getingsällskap ville Filip agera nakenfis och det dröjde inte länge förrän vår lilla skatt stod på näsan i vattnet. MED näsan i vattnet och därmed vatten i näsan. Efter en stunds övertalning att havet inte var farligt kom plaskviljan tillbaka och vi fick vår stund vid havet även detta år.

Med inplanerade sovstunder passade vi på att köra vidare på vår Skånetripp. Från östkust till västkust och ett om möjligt ännu blåsigare Helsingborg. Efter incheckning av alla (även en förväntansfull Filip fick checka in sig och Vilma vid egen disk och därmed få varsin present), gick vi till vårt rum som visade sig ha utsikt mot Danmarksbåtarna. Bara ett stenkast från vårt fönster. Vilken lycka, tänkte vi men det visade sig dröja nästan ett helt dygn innan Filip förstod att det var båtar. Han trodde nog att alla lastbilar körde in i ett stort parkeringshus!
Utsvultna, särskilt jag efter min lunchmiss, gick vi och köpte med en stor, god pizza till rummet. När jag öppnade locket möttes jag av doften av något jag bara inte kan äta – parmesanost. Och det var inte lite heller… Det mesta kan man ju faktiskt äta även om man inte tycker om det men just denna ost fixar jag inte. Lördagens matcirkus slutade med att jag tryckte i mig en kycklingbaguette från Pressbyrån :)

Dag 3 – Bus i fabrik och Stora båtar

Efter ännu en natts ovanligt god sömn vaknade vi till högljutt regnsmatter på rutan. Filip tyckte det lät som om någon poppade popcorn. Underbar hotellfrukost följdes av inpackning i bilen och vi som första familj utanför ett ställe som inte ens hunnit öppna när vi kom. Sådant händer vanligtvis inte oss och det är därför jag överhuvudtaget nämner det här. Vi var först! Busfabriken vi steg in i var något av det roligaste vi någonsin gjort. Att se sitt barn så genomlyckligt och så till på köpet ha sådär riktigt tokkul själv är en bra komination! Även lillan tyckte det var ett roligt ställe bland de mjuka kuddarna och prassliga sakerna som var tänkta för små.

Utmattade vilade vi sen middag i mjuka hotellsängen innan vi klev på den stooora båten med annat land i sikte. Filip hade fortfarande svårt att förstå att vi var på en båt men väl vid fönstret såg han vattnet under och gick med på att tro oss. I Danmark var himlen öppen och vi slank bara som hastigast in på ett fik innan vi tog en båt tillbaka igen. Just med Helsingör är nästan det mysigaste själva båtresan. Och godisshoppingen förstås.

Denna kväll tog vi det säkra före det osäkra och åt i hotellets restaurang.”Barn äter gratis” är ett smart sätt att locka barnfamiljer på. En mycket trevlig servitör försäkrade Filip om att en överraskning skulle komma om han åt ordentligt av sina köttbullar och efter att lilleman proppat kinderna fulla sa han med viktig min, dramatiskt tonfall och förväntansfulla ögon, ”Jag vååågar inte äta mer. Jag är så aaavundsjuk”. Först förstod vi inte alls men sen gick det upp för oss att orden blev lite fel. ”Vågar” brukar han ibland säga i stället för ”orkar”, så översatt menade han egentligen: ”Jag ooorkar inte äta mer, jag är så nyyyfiken”. Plutten då. Så stor men ändå så liten. Inte helt otippat hette överraskningen glass och därmed vann servitören Filips hjärta för kvällen :)

Dag 4 – Hemresedag med tokshopping och jättevurpa
Väla Köpcentrum stod på schemat sedan vi lämnat vårt hotellrum och styrt kosan från innerstan. Det är så skönt att komma till ett köpcentrum när de öppnar och man kan strosa runt ett bra tag utan trängsel. Vi hade dessutom värsta shoppingturen med oss. Filip har växt ur så gott som alla sina långärmströjor och även lillan behöver mycket nytt till hösten. Så kära bekymmer :) Kasse efter kasse lastades under vagnen och Filip var alldeles överlycklig. Ända tills vi kom till skoaffären och han klättrade upp i tåget som stod där för att strax därefter slinta med foten och falla med huvudet före ner på stengolvet… En tunn heltäckningsmatta var det enda som skyddade lillemans panna från det hårda och först var vi rädda att han fått hjärnskakning eftersom han aldrig hann ta emot sig med händerna. När ett så pass gammalt barn är så ledset så länge som han var, då förstår man att det gjorde riktigt ont. Lite hamburgare i magen gjorde dock susen och nu är ett svagt blåmärke det enda som påminner.

Att vara med familjen är det bästa som finns och våra små tripper blir alltid så mysiga. Jag är så tacksam över att jag är så lycklig att jag nästan spricker :)

En seger… och en till

Vi är nu åter hemma efter några härliga dagar i ett ömsom regnigt, ömsom soligt men lika mysigt som vanligt – Skåne. Resedagbok med bilder dyker upp så fort jag får tid mellan pott-tränande Filip och mammig/pappig Vilma som vänder underläppen till ett uppochnervänt U så snart vi försvinner utom synhåll :)

Jag måste bara berätta att idag har lilla fröken Vilma för första gången i sitt liv ätit upp en hel stor matburk. Visserligen en 6-månaders men ändå! Ni anar inte vilken seger detta är och vi hoppas innerligt att det inte var en engångsföreteelse. Jag vet att det står i all världens barnböcker att man aldrig ska visa för stor uppmärksamhet mot barnet när det gäller maten, typ ”Åhh, vad duktigt du har ätit nu!”. Men det sket vi fullständigt i idag. Vi drog i stället på med det riktigt tunga artilleriet och klappade händer och hurrade och Filip avslutade efter hurrandet med sitt sedvanliga ”Gattis Vilma – på födelsedaaan!” Gulle han :) Och Vilma, hon tittade förskräckt på oss tokiga tre och darrade nästan en sväng med läppen innan hon bestämde sig för att skratta med.

Det här med maten har varit ett kämpande och att ge henne något med lite större bitar i är inte tänkbart ännu. Ren puré är det bästa och gärna det, bara hon äter. Med sina 7,7 kilo och 67 centimeter vid nio månader blev hon av bvc-sköterskan förra veckan klassad som en ”nätt och näpen liten nio-månaderstjej med en sex-månaderstjejs kroppsstorlek”. Hon må inte vinna priser för sin storlek men ni ska tro att hon vinner våra hjärtan – varje dag. Lilla, lilla gumman.

Och så Filip. Pott- och tutt-träning står på schemat. Dock inte helt samtidigt för då lär nog båda gå åt skogen. Vad beträffar tutten är slutmålet 3-årsdagen men med en kraftig neddragning av användandet nu till när han ska sova och när vi åker bil. ”Mamma, jag är sååå tött”, gnydde han efter förmiddagsfrukten i dag. En av de tider han normalt sett är som piggast. ”Jag MÅSTE ha min tutte”. Det skrämmer mig en aning att en så liten människa faktiskt kan vara så slipad… hur ska detta sluta?

Blöjan hade vi tänkt avvakta med tills intresse började visas och det gör det – ibland. Vi har testat lite i sommar men inte kört på för hårt eftersom vi vetat att vi ska vara en hel del på vift och inte velat stöka till det för mycket. Nu ska vi hålla oss hemma så idag var första helt blöjfria dagen sånär som på middagsvilan. Efter två snabba byten innan lunch har det sen inte hänt en enda olycka på hela dagen! Så duktig! Nu vet vi ju att det kommer komma en hel uppsjö av toppar och dalar men oj, så taggade vi blev att fortsätta. Sen har han nog kissat (om endast en droppe vissa gånger räknas?) en 30 gånger och gjort det andra (och här behöver känsliga läsare inte fortsätta, resten skriver jag enbart för eget komihåg i framtiden för att det var lite gulligt) två gånger. Ena gången blev det ”en blomma till mamma” och andra ”en ooorm”, och strax därefter ”en till ooorm”. Väldigt konstnärligt med tanke på ämnet... ;)

Vi får se hur det fortsätter. I morgon är en ny dag och kanske gör han istället då åt hela nya minikalsongförrådet.

Sagt om Vilmas rumpa

Vilma låg nyss och sov i vår säng med sin röda lilla pyjamasrumpa rakt upp i vädret. ”Oj, vilken snygg rumpa Vilma har tycker jag!” utbrast Filip med nöjt tonläge men ändå en frågande blick. Hörde han månntro att ordvalet blev lite tokigt?! ”Ja visst är den söt”, svarade jag. Gissa om vi skrattade åt vår lilla pladdrande pojke sen när han var utom hörhåll.

Det är för övrigt mycket ordtestande just nu. Hetast (och roligast tycker vi) är ”tack” lite här och var. Han har länge sagt ”Kan jag få lite till köttbullar, (t.ex.) tack”, vilket ju passar jättebra och alltid resulterar i en köttbulle till. Eller två. Eller fyra (om han säger det till farmor eller mormor).

Men nu dyker det även upp i andra sammanhang som i går kväll när Erik och han skulle leka med lego och Erik sa att han bara skulle göra en sak först och komma upp till legobyggandet sedan. ”Tack”, sa Filip.

Eller som vid frukosten – ”Ska jag äta upp min macka tycker du mamma?” ”Ja, det tycker jag”, svarade jag. ”Tack”, sa Filip.

I dag lämnar vi målandet i det regniga vädret och åker till Gällstad. Lager 157, Bolagret och Fabriksbutiken väntar. "Tack", säger mamma :)

Here we go again...

Nu får ni nog snart be mig ta det lite sakta i backarna tänker ni säkert, men det är lugnt! Jag och Tradera har varit en lyckad kombination sedan jag registrerade mig för en månad sedan. Min tredje vinst är nu förhoppningsvis snart på väg till vår brevlåda och sen är jag nöjd för ett tag.

Den här söta koftan säljs inte längre på H&M - i vart fall inte de jag har besökt - och jag tycker den är så fin. Dessutom har jag upptäckt ett mysterium beträffande koftor. Upp till storlek 62 och från storlek 86 finns det gott om dem men 68, 74 och 80 verkar vara bortglömda. Har på hela sommaren inte hittat en enda enfärgad tjockare tröja till lillan och nu var det koftkris inför semestern. Så tack Tradera!