Klänningstokig

Det dröjde inte länge förrän jag insåg att Vilmas garderob till stor del skulle bestå av klänningar. Det är rysligt kul för en kläd- och shoppingglad mamma för det finns ju så mycket snyggt… Vilma är inte riktigt tjejen som gillar ryschpysch och pluttenuttiga varianter utan gärna lite åt det tuffa hållet. Jeansvarianten passar i alla lägen, storblommigt är gulligt så det förslår och retrostilen så snygg att mamman blir alldeles till sig.

Den här är det stark vill-ha-varning på ska ni veta. Dock kanske helst utan byxorna och med strumpbyxor till i stället. Strumpbyxor som korvar sig och där foten alltid sitter med hälen uppåt i stället för nedåt. Klänningen finns på Lindex för bara 99 kronor men verkar inte komma in här i stan och på webshopen är den slut i den storlek jag ville ha... Attans att jag var för sent ute. Får nog helt enkelt nöja mig med att titta på bilden här istället.

Tre veckor gamla helgminnen - samt några tankar de fört med sig

Det har varit fullt upp på alla håll den senaste tiden och först häromkvällen tittade vi på de bilder vi knäppt under vår Göteborgstripp för några helger sedan. Jag tänkte dela med mig av några av dem:

Först ut blir en glad liten Vilma som just vaknat efter sitt livs första hotellnatt. Den natten var god och hon sov som en liten prinsessa på min halva av sängen med mig utprejad på kanten. Den andra natten bestämde hon sig efter några minuters hojtande för att ta med pappa ut på en nattlig hotellvandring och de två stod och tittade genom stora glasväggar på folk som var ute alltför sent i den regniga och blåsiga natten. Efter en dryg timme tröttnade hon och sov sen lite extra dagen efter. Tänk vad lyxigt att vara så liten att det är helt okej att sova i kapp missad sömn när och var som...

Som jag berättade var vi ju till Universeum på lördagsförmiddagen. De första delarna med djur, mestadels fiskar föll inte riktigt vår lille son i smaken. På de allra flesta ställen var det jättemörkt och han hängde stenhårt fast runt min hals under hela promenaden. Inträdespengarna visade sig dock snart inte vara kastade i sjön då upptäckavdelningarna bestod av den ena delen roligare än den andra.

Att provsitta en liten motorcykel var en stor upplevelse för lilleman som såg alldeles salig ut där han satt rak i ryggen och på bilden plötsligt ser större ut än vad han är. Detta är också det närmaste ett fordon av det slaget han lär komma innan 25 års ålder… om mamma får bestämma ;)

Provsittandet av stor lastbil med liten Filip framför ratten förevigades även det med bild. Dock finns även en störning fångad på just den bilden. Det glåmiga (efter magsjukan), gapflabbande ansiktet med frissigt hår (efter att ha gått de 100 meterna från bilen i regnigt och blåsigt kustväder) ska ni inte få nöjet att beskåda (inte hår i ansiktet såklart men runtom).

Att provköra en lyftkran var heller inte fy skam. Här gjorde jag bort mig en aning. Tur Filip är så liten att han ännu inte behöver skämmas för sin mor… En liten människa med pipig och väldigt flickig röst stampade otåligt bakom Filip hela tiden. ”Nu vill jaaag köra, pappa”, tjatade rösten upprepande samtidigt som röstens ägare slängde med det mer än axellånga blondlockiga hårsvallet. När så Filip kört klart så sa jag lite trevligt att ”Nuuu ska tjejen som har väntat så länge äntligen få köra!”, varpå jag hörde den pipiga rösten ilsket svara ”Jag är ingen tjej, jag är faktiskt en kille”. När jag vände mig om såg jag nedanför det docksöta ansiktet en svart t-shirt med en ond döskalle på och jag vet inte vem som blängde mest ilsket på mig. Döskallen, den förolämpade stackars pojken eller… pojkens pappa vars blick jag plötsligt kände typ en halvmeter över mitt eget huvud *gulp*. Med likadant hårsvall fast mörkt och likadan t-shirt gav han mig onda ögat utan så mycket som tillstymmelse till leende och jag skyndade därifrån med Filips hand i min och ett hurtfriskt ”Jamen, det seeer jag ju nu!” Kan dock knappast varit första gången någon såg fel och pappan gav det där onda ögat.

Polisbilen var absolut det som gav störst intryck. Har ni förut sett en så ivrig och exalterad polis? :) Det går inte en dag utan att Filip pratar om den. Det går nu inte heller en dag utan att jag tänker på den. Inte efter att ha sett filmen. FILMEN. Och jag kan lova att den går varm här hemma. Filip vill se den hela tiden och jag drabbas nästan av yrsel och illamående varje gång jag ser den, eller rättare sagt HÖR vissa delar av den. Jag hade faktiskt hunnit förtränga att jag kom på Erik med att ha filmat när vi satt i polisbilden. Filip i förarsätet, jag bredvid med Vilma i knät och Erik där bak, smygandes med kameran. Och det ska bli ett sant nöje att någon dag få hämnas på något sätt. Ni som följt oss ett tag minns kanske min ”filmchock” förra våren? Kort sammanfattat kan jag annars berätta att jag då lovade mig själv att hädanefter endast spela in stumfilmer. Det kan ju vara lite kul att bara få höra barnen när man filmar, inte sant? ;)


Tro nu inte att jag tänker dela med mig av filmen live. Nej, jag väljer istället att erkänna vad som hände. Den börjar lugnt och fint med att Filip sitter och rattar för fullt och brummar med munnen. Vad mysigt tänkte jag och log åt min lilla pojke första gången jag såg den. Plötsligt hörs något genomträngande som med ens förstör den fina polisbilsstämningen. ”Titta Filip, där borta är tjuven! Du måste sätta på blåljusen – och sirenerna. Dääär gubben, dääär!”, säger den alltför välbekanta smurfrösten överdrivet ivrigt och viftar åt en röd och en blå knapp. Filip trycker och smurfrösten härmar sirenerna ”Tuuut tut tuuut tut” och som om inte detta är nog vrider då min taskiga älskling kameran åt höger och man ser den plutande munnen varifrån det fjantiga ljudet kommer. Samtidigt vrider jag – för ja, tyvärr tillhör den där skärande konstiga rösten mig ännu en gång och jag har nu bestämt mig för att det måste vara fel på kameran – på huvudet än till höger, än till vänster med ivrig och sökande blick och mitt i tutandet med helt seriös röst säger jag ”Vad skönt att det var så lite folk älskling. Så man slipper köa så mycket och så. Eller hur?” Jag känner i skrivande stund hur kinderna börjar hetta bara jag skriver det. Den kommentaren är det faktiskt riktig pensionärsvarning på och verkligen inte något jag trodde att jag någonsin sagt men tydligen gjorde jag det och detta är nu även det förevigat på film. Vid det här laget börjar Erik låta lite full i skratt och han går ur bilen så att jag ska se kameran. ”Neeej Eeerik, hahahaaaa” flabbar jag och pekar med fingret (trodde jag inte heller att jag sysslade med) där jag sitter i sätet och just upptäcker vad han gjort. Jaja, nu är det som det är. Synd bara att jag pajat den skojiga filmen som Filip tycker så mycket om. Givetvis får han titta på den så mycket han vill men jag ska döpa om den till ”Censur” så den inte hamnar i orätta händer :)

Måste bara apropå det här med rösten berätta ytterligare något läskigt. Två gånger den här veckan har jag träffat på gamla klasskompisar på stan. Klasskompisar jag inte sett på en herrans massa år. Den första sa ”Hej Anna, jag tyckte jag hörde din röst”. Den andra, några dagar senare, sa ”Jag kände knappt igen dig, du har ju fått så långt hår och det är mycket mörkare men jag tyckte rösten var bekant”. Kul. Det var precis kommentarer av det slaget jag behövde höra, gissa om jag blivit nojjig på riktigt nu? Så hädanefter ska jag försöka tänka på att låta myndig när jag pratar, åtminstone på film ;)

Nu ska jag snart sluta skriva för i dag men jag har faktiskt ännu en polishistoria på lager. En alldeles färsk sådan. I går drog Erik ut en visdomstand. Det tokblödde och vi var nästan hemma när han i bilen mumlade med havstängd mun ”Nu måste jag snart spotta”. I samma ögonblick ser vi en polis vinka in oss till vägkanten. Han tittar lite undrande på Eriks läppstiftsröda läppar och säger frågande ”Jaha, här har vi…?" - ”Dragit ut en tand”, fyller Erik i med sin mumliga röst. Polisen skrattar, frågar efter körkortet och säger att de kollar nykterhet. Jag dör nästan av skratt i baksätet när Erik blåser och plaströret färgas rött. Polisen fnissar han med och konstaterar att mätaren inte visar någon alkohol, bara blod. Filip, som tyckte Eriks blodiga mun var lite läskig, såg nu ännu mer förvirrad ut där han tryckte min hand hårt och vi undrar just om han kanske trodde att polisen och Eriks utdragna tand hade något samband.

I dag har han faktiskt vare sig tittat åt sin polisbil eller bett att få se filmen. Kanske räddade den riktiga polisen och Eriks utdragna tand mig från att behöva höra smurfen mer.

Våfflornas dag

I vår gottegrisfamilj är vi inte sena att fira dagar av den här typen. I år frångick vi de sedvanliga frasvåfflorna till förmån för Nillas äggvåfflor och du milde tid så smaskiga de var! Vi åt oss proppmätta och känner nu att vi firat dagen ordentligt. Och tro inte att jag tog så lite grädde som på bilden. Nej, det är bara ett trick för att verka nyttig inför er. Ni som känner mig vet att jag i själva verket sekunden efter det att bilden hade knäppts slängde mig över gräddskålen och nog nästan dubblade mängden… flera gånger om :)

Tack gulliga Nilla för att du delade med dig av ditt recept!

Påskresumé

Om jag i förra inlägget tyckte att tiden från jul till påsk har gått snabbt så har själva påsken gått i minst samma fart – tyvärr. För det finns ju inget bättre än att vara hemma tillsammans och njuta av lediga dagar. Lediga och vintriga dagar. Mycket riktigt har snötäcket ökats på och i dag har rena Bullerbylandskapet visat sig utanför fönstren med stora flingor dalande ner. Filip har jublat och sjungit ”Nej, se det nöar”. Vi har jublat med för hans skull men nog innerst inne tänkt på och saknat det där torra och vårliga vädret som rådde förra helgen. Med en värmande sol och åtskilliga plusgrader...

Förutom att ha umgåtts med våra familjer har vi även hunnit med det där lekparksbesöket med vännerna. Lekparksbesöket som mestadels blev pulkabacksbesök med ont i baken som följd i dag, men det var det värt. Oj, vad skoj att dra på sig täckbyxorna och fara nerför backen! Och så har vi ätit och ätit och fikat och ätit. Det enda vi inte har fått och som vi hade önskat var lite sömn. Jo, lite sömn har vi fått såklart men en liten skrutta har börjat vakna ofta på nätterna och vill då helst äta, snutta eller guppas till sömns. I går kväll vaknade hon när vi la oss och vi somnade inte förrän klockan var nästan två. Fyra timmar senare vaknade storebror... Dock en jätteduktig sådan som gick upp själv och lekte ensam på rummet i en hel timma, vilket räddade vår dag och gjorde oss avsevärt mycket piggare än om vi tvingats gå upp så tidigt.

Någon påskgumma eller påskgubbe fick vi INTE klä ut Filip till. Han har ibland de mest bestämda åsikter om saker och ting och påsken är enligt honom jätteotäck. Åtminstone tyckte han så innan mormor och morfar dök upp här på långfredagen med det första påskägget. Då blev den lite mindre skrämmande och nu är den nog nästintill okej om man frågar. Men påskgummor, de är fortfarande jätteotäcka. Förutom den som besökte dagis då och stoppade till de små varsin godisbit. Hon var jättesnäll och hade mycket klänning berättade han.

Som "påskstämningsbild" får ni hålla till godo med Filip i Vilmas sjalett. Det är det närmaste påskgumma vi kom det här året :)

Glad Påsk!

Dagarna och veckorna rusar i en faslig fart. Knappt hann man plocka bort julsakerna förrän det var dags för kycklingarna att titta fram och därmed hög tid för fjädrarna att inta sina platser i riset. Kan inte fatta att det är skärtorsdagen i dag. Gräsmattan är ju liksom vit och ska tydligare få ett ännu tjockare täcke under de närmaste dagarna. Såhär vintrigt var det minsann inte i julas.

Jag har känt mig som en trött mamma den senaste veckan, därav de glesa livstecknen här. Kanske är det alla sjukveckor som nu, när de är överstökade åtminstone för den här gången, till slut tar ut sin rätt på mig. Nåväl. Fyra dagars härlig ledighet tillsammans hoppas jag gör underverk för den påsmygande tröttheten och vänder den till sprudlande vårpigghet i stället. Kanhända krävs även en hel del påskgodis för detta projekt…

I morgon får vi besök av Filip- och Vilmasugna morföräldrar. Påskafton ska tillbringas hos farmor och farfar och resten av påsken ska vi bara vara hemma och mysa. Förhoppningsvis blir det en lekparksträff med Filips småkompisar, dopplanering och färgval till hallens ommålning också.

En riktigt Glad och God Påsk önskar jag er alla! (Eller som jag skrev på första påskkortet häromdagen, amningsvimsig i huvudet och alltför sent på kvällen – Glad Påsk & Gott Nytt År…)

Kram från mig!

Flyg fula fluga…

I går kväll hände något dumt. Jag gjorde så att Filip nu inte bara är rädd för spindlar, han är rädd för flugor också… Det kan bli jobbigt framöver. Vad beträffar spindlar så härmar han mitt spindelskrik så fort han ser en spindel på bild. Med ett litet leende i mungipan och glittrande ögon, så lite busar han nog allt. Bara det att han den senaste tiden ser spindlar överallt - i allt. Från strumpluddet på badrumsmattan, till mina fällda hårstrån i handfatet, till en gnutta spilld kaffesump på köksgolvet. Kort sagt, allt som är mörkt. ”Pindel, mamma. Pindel. Aaahhh!”, ropar han och springer från platsen. Ni ska tro att jag ser mig själv i honom.

Tillbaka till kvällens händelse. Där står jag i godan ro vid köksbänken och fixar med kvällsmaten när jag plötsligt känner hur något dunsar ner i huvudet på mig. Jag lägger genast upp mitt spindelskrik, ”Aaahhh!” samtidigt som jag headbangar för allt vad jag är värd. Jag rufsar i panik med handen i håret för att få bort det som landat där det inte borde och ser värsta stormfrillan spegla sig i köksfönstret när jag väl rest mig upp och med ansträngd röst säger åt Erik att se efter vem den objudna gästen är och illa kvickt ta bort den. I samma stund hörs ett slött surrande och från mitt hår vinglar en övergödd och för tidigt vaken fluga iväg och sätter sig i taket.

Vid köksbordet sitter stackars lille Filip med ögon av tefatsmodell och öppen mun och betraktar spektaklet. När vi ser att det bara var en fluga skrattar vi men då brister det för Filip. Läppen darrar, ögonen fylls med stora krokodiltårar och lille plutten börjar gråta hjärtskärande. Usch, så dåligt samvete jag har. Varje gång jag har haft ett möte med en insekt tänker jag att jag måste skärpa mig för Filips skull, och snart även Vilmas. Varje gång misslyckas jag dock. Känslan kommer liksom före förnuftet. Filip var ledsen hela kvällsmaten och snyftade om att flugan var jätteotäck och arg och vi försäkrade med glättiga röster att flugor är jättesnälla. Någon förklaring till min dramatiska reaktion gav vi inte. Plötsligt blev flugan lite spännande i stället, i alla fall sedd från mitt knä men när den flög och satte sig över oss i taket så brast det igen. Då hämtade Erik flugsmällan och episoden fick ett slut.

Är det då inte typiskt att jag i morse nästan trampar på ännu en stor svart fluga som ligger död på golvet i hallen. Antar att det är värmen ute som gör att de vaknar och sen ramlar in genom ventilerna. Hursom. Snabbt som ögat slängde jag den i toastolen och spolade men när Filip en stund senare lyfter på toalocket, vem tror ni ligger där och simmar då? Ni skulle sett hans min. Förstenad, med ena handen för munnen och maxuppspärrade ögon stod han först still och tittade några sekunder innan han med tårfyllda ögon skrek sitt ”Aaahhh” och tog ett jätteskutt bakåt. Och ni skulle sett mig och hur svårt jag hade att hålla mig för skratt. Vid nästa spolning försvann dock flugan och jag har nu hela vägen till dagis pratat om hur snälla och till och med roliga flugor är. Inte alls sådana monsterinsekter som vår son har fått för sig - på grund av sin mamma…

Dagens tips – SR Barnwebben

Efter flera veckors sjukstuga har man blivit ganska duktig på sysselsättningar utöver de vanliga. Trolldeg, böcker, film, lego och memory i all ära men efter att ha varit inne massa dagar i rad var vi nog alla lika less dessa och sugna på något nytt. En eftermiddag då Erik kommit hem och tagit med sig båda våra små upp blev det plötsligt ovanligt tyst. Vilma hade somnat och från Filip hördes bara förtjusta rop och skratt följt av främmande ljud.

Filip hade upptäckt sitt första dataspel och var alldeles salig. Musen och han är inte riktiga vänner ännu men med lite styrhjälp klickar han hejvilt. Sveriges Radios barnwebb är riktigt rolig med sina spel- och ljudlekar. Man kan bland annat spela på bebisar i Babyfonen, pussla i Radio-apans pussel, klicka på sjungande grodor och skapa en egen grodorkester i Grodkören och klicka på en bild, få höra ett ljud och se en liten film i Klicka ljud, vilken är Filips favorit.

Helt klart ett hett tips och en uppskattad sysselsättning för föräldrar med barn i 2-årsåldern. Och såklart uppskattat av barnet också ;)

Skitvecka med drömslut

En veckas bloggfrånvaro blev det – helt otippat. Förra måndagen, då vi var nästan friska, vet ni vad Erik hade med sig för överraskning hem från jobbet då? Jo, en aggressiv och dum variant av kräksjukan… som tog ett rejält grepp om honom under ett par dagar. Och knappt hade han återhämtat sig när den beslutade sig för att även ta en svängom med mig. En kräksjuk, ammande mamma är ingen bra kombination kan jag lova. Vet inte när jag senast var så utslagen.

Och ju längre veckan gick, desto mer nervösa blev vi för vad det skulle bli av helgen. Helgen med stort H som vi längtat efter ända sedan julafton. Då gav nämligen jag och Erik varann samma julklapp – ovetandes om varandra! En mysig och avkopplande weekend (så avkopplande den nu kan bli med två små…!) i Göteborg. Hotellet var bokat, och för sent att avboka så någon gång i torsdags förmiddag bestämde vi oss för att bli friska och åka iväg som planerat. Och ni ska veta hur vi blir när vi väl bestämmer oss för att bli friska. Överdrivna. Magsjukan städades, tvättades och bäddades bort innan det på skakiga ben packades för en helg fylld med strosande, ätande och busande på hotellrummet.


Filip var riktigt i gasen och bubblade i ett om att ”bo på otell”, ”äta otellfrukost” och ”åka till Götteborrrg”, samtidigt som favoritböckerna och den gula grävskopan omsorgsfullt packades ner. Samma morgon vi skulle åka kom Vilma på en ny slags skrik. Ett sådant som låter som om det kommer ända nerifrån tårna och vi höll våra tummar för att detta inte var något hon skulle vidareutveckla under helgen. Det gjorde hon tack och lov inte. Hon har i stället mest legat nöjd i den nya omgivningen med nyfiken blick och ett leende på läpparna och viftat med klänningens nederkant som rena pasodoble-dansaren ;)

Det enda vi hade planerat in var att först åka bort till Haga för att frossa på Villervalla. Vi hade också en dröm om hämningslöst shoppande på eftermiddagarna då lillemans vila skulle ske i vagnen. Och tänk, drömmen slog in, och även om shoppandet mestadels blev med ögonen så fick vi två eftermiddagar med nästan två timmars sovande barn. Lördagförmiddagen tillbringade vi på Universeum. I rummet med pröva-på-grejer var nog lyckotårarna nära för Filip då han fick provsitta en riktig polisbil! Han fick på både sirener och blåljus och när telefonen låtsasringde ryckte han åt sig luren och pep ”Ja, det är polisebilen. Ja…mmm…aaa…mm (med lyssnande ögon och en och annan nick). Ilip kommer stax” :) Sen provsatt han en motorcykel, pumpade upp lufttrycket och sköt iväg en raket, blev rädd för en boll som svävade i luften över ett blåsrör och gjorde med micken I munnen ljudexperiment i en musikstudio.

Hotellupplevelsen var den perfekta. Ibland blir man extra tacksam över att man nu är så vuxen att man inte bara har Ica-kort utan även Coops motsvarighet. Tack vare det sistnämnda bokade vi helgen via deras hotellpremie och bodde två nätter till priset av en på ett hotell som hade det där lilla extra. First Hotel G motsvarade bilderna på hemsidan vilket ju aldrig brukar ske vad gäller rummen, men här var det faktiskt exakt så. Hotellet byggdes 2004 och var fortfarande toppfräscht. Med naturen som tema återfanns passande detaljer här och var. I entrén möttes man av en doft av körsbärsblom som också var det träd som bredde ut sig mellan rulltrapporna. Växterna byts tydligen ut efter årstid och trots att våren och sollapandet i helgen lyste med sin frånvaro fick man åtminstone vårkänslor i näsan! Korridorernas väggar pryddes av mörkare träpanel och inredningen i rummen såväl som restaurangen gick i varma naturtoner med inslag av rött och grönt. Sängen var obeskrivligt skön, handdukarna krispigt vita och härligt doftande, badrummet stort, varmt och med snäll-mot-vinterblek-hy-sken och frukosten sådär god och rejäl att man knappt orkade resa sig från bordet. Filip bokstavligen tryckte in den sista plättan med sylt i sin lilla mun och sa i bilen på väg hem: "Ilip saknar otellet. Ilip ÄLSKAR otellet"...!

Ja, efter det här lilla reklaminslaget vet ni vad mitt boendetips i Göteborg heter! Vi har efter den bacilltäta inledningen på året njutit och fått känna känslan av lyx för några dagar och det var precis vad vi behövde. Att komma bort och rå om varann utan att så mycket som behöva diska en tallrik kan vara guld värt ibland.

Bilder: First Hotel G

Tema Barnböcker – Alfons Åberg

Eller ”Antons Ååbäääj” som Filip själv säger, är precis lika mysig nu som jag minns honom från när jag var liten. Inte klokt vad nostalgisk man blir när man känner igen vartenda drag på Alfons för att inte tala om Alfonsmelodin som genast dyker upp i huvudet. Många är de böcker om denne lille filur som nötts i mitt barndomshem och många lär de bli här också. För Alfons, han är poppis han. Just God natt, Alfons Åberg läser vi dock med viss tveksamhet och en del omformulerade meningar. För hur smart kan en 2-åring egentligen vara? Samlar han tips på bus i huvudet och bara väntar på att släppa lös dem? Nej, jag tror inte det, fast för att ändå vara på den säkra sidan så hoppar vi över raden ”Eller kanske spiller han med vilja?” i stycket där han blir törstig, snälle pappa kommer med ett glas vatten och Alfons "råkar" spilla ut det i sängen...

Alfons har en egen hemsida också. Med pyssel, tävlingar och Alfonsmemory - och förstås fakta om alla Alfonsböcker som finns.

Eftersnack

Jag måste ju bara flika in några rader om lördagens Melodifestival – ur Filips synvinkel. För det var inte vilket sällskap som helst vi hade med oss i soffan när klockan slog åtta. Filip, i sitt esse, förgyllde vår lördagkväll. Hela vår lördagkväll! Vi hade trissat honom ordentligt efter eftermiddagsvilan som både blev lång och sen, vilket fick oss att inse att vi inte skulle få lilleman i säng hans vanliga sovtid. Tänkte att då kan han få äta lite popcorn och godis med oss och sen somna framför teven. Somna framför Melodifestivalen? Filip? Nej, hur kunde vi tro det! Han tyckte det var hur mysigt som helst och njöt verkligen av den ovanliga situationen. Delade ut popcorn till höger och vänster (inte ens dessa åt han upp…), smuttade på mitt ciderglas och rynkade fnittrandes på näsan när det blev ”vasst” på tungan, och vek ut alla servetter och organiserade ett konstverk på bordet av dem.

Han hann också med att kommentera spektaklet på teven. När Niklas Strömstedt öppnade munnen sa han med rynkad panna ”Annan låt, den ä inte bra”. Lenda Bengtzing var nog favoriten för när hon sjöng sken han upp, pekade och sa ”Den ä jättesnugg” och sen ville han dansa med mig. Då Nordman kom ut på scen började lilleman se lite trött ut men satte sig spikrak upp i soffan när eldflammorna kom och skrek exalterat ”Dom grillar!”, sen somnade han inte förrän klockan var tio.

Årets Melodifestival tycker jag annars har varit sådär. Inga riktiga panglåtar, i alla fall inte som jag minns dem nu. Återstår på lördag att se vilka ytterligare två som får vara med och tampas när det gäller. Tror dock att unge och rolige Herr Gustavsson är den som är den stora vinnaren på sikt. Vilket genombrott – och tänk att få göra det inför så många tittare. Bättre genomslagskraft är nog svårt att få!

Den elaka bacillattacken

Inte har väl någon bestämt att temaveckor måste innebära ett inlägg varje dag, samma vecka? Nej, det tycker jag verkar trist. Mycket trevligare att dra ut lite på det och plötsligt överraskas av ett nytt temainlägg i förrförrförra veckans tema ;) Skämt åsido. Jag kan nog inte låta bli att någon dag bubbla om de tre Filipfavoritböcker som återstår men den här veckan blev det då inte.

Fy bubblan. I dag är det två veckor sedan Filip fick sin höga feber och vi är fortfarande sjuka… Han var ju rejält sjuk en vecka och sen har han snorat och hostat på även den senaste veckan. Jag var lite dassig en dag förra helgen men den bacillen lyckades jag skrämma bort snabbt. Trodde jag. I tisdags kväll kom den tillbaka med buller och bång och så fick även jag mig en omgång. En dag senare började Eriks hals att klia och kropp att ömma. Och i går var det lillans tur. Med feber, rinnande ögon och en röd, trumpetande liten näsa ser hon så eländig ut att hjärtat värker. Men hon är lika glad för det – nästan. För visst är det tufft när man inte riktigt kan svälja maten… Sa jag förresten att Filip kräktes i fredags? Jojomensan. Tre rejäla gånger. Alla i bilen. Innanför overall/jacka/fleecejacka. Då tänkte vi först ett stort ”Åhh, neeej. Inte kräksjuka också”. Ganska snabbt insåg vi dock att kräkningarna kom i samband med hans rossliga hosta och mycket riktigt har vi klarat oss. Än så länge. *Hör ni hur hårt jag knackar på skrivbordet nu?*

Så nu skulle jag vilja anhålla om några veckors friskhet. Det skulle vara riktigt skönt att få hämta krafter, allra helst ute i vårsolen. Filip har dessutom slutat att äta. Han har aldrig i hela sitt liv krånglat med maten så det kanske inte är mer än rätt åt oss att det kommer, men helst inte just nu… han behöver ju alla krafter han kan få. Någon som har något tips när inte ens glass och saft funkar? "Ilip inte tycka om glass", säger han med bestämd ton och en blick som vi inte riktigt vet om den är busig eller uppriktig.

Egentligen ska vi inte klaga. Vi var faktiskt förskonade hela hösten och förr eller senare får man nog sin beskärda dos dagisbacillusker. Och de är inte nådiga. Det vet vi nu.

Roligare än så här blir det inte!

Kan inte låta bli att schlagerladda med en titt på förra veckans genialiska kärlekssång, och jag konstaterar hejdlöst fnissande att roligare än så här - det kan det väl knappast bli?! Undrar just om årets Melodifestivals roligaste prick lyckas bräcka sig själv i kväll?