Snurrelisnurr

Tankar som snurrar och en kropp som säger stopp var något jag skulle berätta mer om en annan dag. Den andra dagen blev i dag nu när huset för en stund är tomt sånär som på jag då resten av familjen är i stan för att fixa det sista inför nattens tältning (!). Ja, ni hörde faktiskt rätt. I natt ska vi sova i t ä l t. I skogen. I mööörka skogen. Det ni! Gaaahhh, det blir säkert jättemysigt då det är trevligast tänkbara sällskap vi ska ha i form av vår föräldragrupp men någon skogsmulle, det är jag ju inte direkt. Tycker det är så mysigt att gå i skogen och leta bär, sparka i löv eller bara leka men sova i den… Hajar ni hur många faror som lurar där, åtminstone i min fantasi? Så om jag inte blir uppäten av mygg eller några andra läskiga varelser där i natt lovar jag att höra av mig igen i morgon :)

Annars har jag mitt i den härligaste ledigheten plötsligt drabbats av någon hemsk stressgrej. Förstår inte detta men tankar snurrar, idéer surrar och ingenting blir gjort. Eller jo, jättemycket blir gjort men inte det jag vill hinna för tiden räcker inte till. Det skulle den säkert göra om man maxade sig men det är kanske det man inte bör göra nu när man äntligen är ledig. Det är så otroligt frustrerande att hela tiden ha för höga krav på sig själv. Jag är nog dessvärre född sådan och det är inte något man bara ändrar på sådär. Oftast flyter också allt på och då är det frid och fröjd men just nu har orken tagit helt slut och kroppen likaså. Kände förra veckan när vi jobbade hur en alltför välbekant värk gjorde sig påmind i hela min högersida. Denna har nu smugit sig fram mer och mer och i går, när vi för första dagen på den här delen av semestern tog det lugnt så brakade den loss ordentligt. Är i dag så stel att jag knappt kan röra mig och vänder jag huvudet utan att vända med resten av kroppen så blixtrar det i hela ryggen. Och högerarmen är knappt rörbar. Suck.

Jag som är van att planera och fixa och få till det får nu inte det. Tankarna snurrar huller om buller och huvudet är sprängfyllt av en salig röra av saker som jag MÅSTE hinna på att-göra-listan, vetskapen om att det är NU som det man hela våren längtat efter ÄR, tankar på allt jag vill hinna göra med barnen, önskan om att kunna hitta på något bara Erik och jag, en gnagande oro för min stackars pappa som åter varit rejält krasslig, dåligt samvete över saker man inte hunnit, vänner man inte har hört av sig till. Ja, ni vet. Allt blir överdrivet för man kan ju inte hinna allt men jag vill ju samtidigt vara alla till lags såsom jag alltid brukat. Men tiden börjar komma ikapp mig och jag inser att hur gärna jag än vill så hinner jag inte det längre och det har jag svårt att förlika mig med.

Jag vill ju vara den bästa och roligaste mamman, den snälla vännen, den perfekta Anna… Men Anna har jag nog glömt någonstans på vägen för att göra egna saker, det existerar inte riktigt. Inte heller har jag behovet såsom en del andra, det där är ju så olika. Men jag inser att min kropp inte längre tycker om mitt tempo och det måste jag nog göra något åt. Det funkar ju liksom inte att den brakar ihop så snart det har varit lite för mycket en period. Och jag börjar inse att även om allt man omger sig med och gör är roligt, man är lycklig och man trivs med tillvaron, så räcker det inte om man inte stannar upp ibland och tillåter sig att ta det lite lugnt men jag förstår inte hur jag någonsin ska lyckas med det. Och då blir det också en stressande tanke i sig... Till på köpet så är jag sämst i världen på att erkänna när något inte är helt bra men bäst i världen på att le och vara glad ändå så att jag nu tar steget och skriver detta är väl ett slags erkännande antar jag.

Sen är det frustrerande för jag vet ju hur snabbt tankar kan vända. En dag med bara Erik och mig härhemma skulle innebära att en stor del av den där listan kunde betas av. Man är ju extremt effektiv de stunder man nuförtiden är utan barnen. Klart man fixar även med dem hemma men det blir liksom inget flyt i det hela då mat och fika ska fixas, disk ska plockas, kompisar plingar på dörren och huset fylls av några små till. Då blir jag lätt sådan att jag inte tar i de stora projekten för de vill jag helst göra utan för många avbrott och det är väl så att för många projekt av det slaget nu har släpat efter... Sen vet jag att världen inte faller om allt inte är perfekt härhemma men i min själ är allt så mycket bättre när jag trivs och det gör jag ju som allra bäst när jag hunnit det jag vill.

Och som grädde på moset har jag så dåligt samvete över bloggen. Har de senaste dagarna fastnat i gamla inlägg. Barnen har velat se bilder på sig som bebisar och jag har läst högt om deras födelsedagar, tokiga saker de gjort, semestertripper vi varit iväg på och helt vardagliga stunder vi upplevt. De har skrattat högt och velat höra mer och fastän jag har gjort det så många gånger förr slås jag ändå av känslan hur stor och viktig den börjar bli för oss alla i familjen. Min blogg. Och den här sommaren har jag missat att få ner så många saker vilket gör mig uppriktigt besviken på mig själv då jag ju vet hur snabbt det egentligen går och hur värdefullt det sedan är...

Oj, vad jag babblar på och så rörigt det blir. Ni förstår ju då att det är rörigt också i huvudet :) Ibland är det dock skönt att få ur sig saker, få ner det på pränt och läsa sig till vad man känner. Har någon ett bra knep får ni gärna dela med er. Jag misstänker att jag inte är den enda mamman med prestationskrav högre än bra som har kört fast och inte räcker till.

Ja, det här blev långt och inte särskilt upplyftande. Du som orkat läsa ända hit är tålmodig och säkert uttråkad och jag hoppas vara lite roligare nästa gång du kikar in här hemma!