Vilmas väg ut i världen

En passande inledning på Vilmaveckan tänkte jag skulle vara att äntligen berätta för er trogna besökare om dagen då Vilma föddes och den närmaste tiden därefter på sjukhuset. Eftersom vi var kvar där ett tag och sedan kom hem med vattkoppig liten Filip blev det aldrig av att jag la ut någon förlossningsberättelse då. När så ett par månader hade gått så tänkte jag att det var bättre att hålla på den tills nu – för att riktigt frossa i härliga minnen! Ni med tidsbrist eller totalt ointresse för förlossningsdetaljer få gärna återkomma i morgon då detta både blir ett ”all-time-high”-inlägg vad gäller längd samt en noggrann redogörelse för vad som hände för snart ett år sedan. Minnen vi själva så gärna vill ha dokumenterade.

Jag tror att inlägget jag skrev kvällen den 6 november förra året faktiskt är ett av dem som är allra roligast att ha att se tillbaka på. Man kan nästan läsa genom raderna hur mitt förnuft sa att det var dags medan man samtidigt kan se att jag absolut inte kunde erkänna det. Jag hade ju liksom inte ens hunnit sluta jobba! Skulle egentligen ha jobbat två veckor till för att sedan gå hem och mysa och vänta på bebisen i ytterligare två veckor. Men Vilma hade andra planer skulle det visa sig…

Jag sov förhållandevis gott den där natten men vaknade klockan fyra av onda värkar. Försökte förtränga dem men kunde inte undgå att märka att de kom både tätt och regelbundet. Väckte inte Erik utan vred mig fram och tillbaks tills det var dags att stiga upp och göra oss klara för ännu en jobb- och dagisdag. Och en jobbdag blev det på sitt vis, men inte på det sätt vi trodde. Jag minns att jag stod halvt dubbelvikt och gjorde mig i ordning. Lyckades inte klämma ner någon frukost men stod där ändå envist i hallen när det var dags att åka och bad om hjälp på med stövlarna. Erik föreslog då helt lugnt att han kunde lämna Filip själv och att jag under tiden åtminstone kunde ringa in till förlossningen och höra vad de trodde. Sagt och gjort. Kramarna och pussarna Filip fick den stunden var extra många och långa. Någonstans inom mig kände jag på mig att det var sista gången jag såg honom som enda barn i vår familj och det knöt sig i hjärtat för hans skull… han skulle bara veta.

Filip klappar magen en sista gång. Om några timmar är han storebror...

Barnmorskan som svarade var snäll och trevlig. Frågade efter detaljer och föreslog att jag skulle åka förbi min barnmorska här på vårt mvc så att hon kunde kolla vad som var på gång. Precis när jag skulle svara att vi kunde göra det ändrade hon plötsligt tonläge från snäll och mjuk till jättejättesnäll och otroligt omtänksam och gullig och sa att hon ångrat sig och att vi självklart skulle komma in direkt till förlossningen för kontroll och att vi för säkerhets skull skulle ta med BB-väskan om det var så att det faktiskt var dags för då skulle vi självklart få stanna! Jag log för mig själv när jag insåg att hon just läst min journal och förstått att vi var Aurora-patienter :)

Värkarna höll i sig men jag tog ändå en lång dusch där jag i tankarna försökte förbereda mig på vad som kunde vara på gång och packade sedan väskan i lugn och ro. Snälla Erik ställde sig för att stryka de där små, små kläderna jag hastigt tvättat kvällen före. Och så åkte vi. Det enda jag pratade om på vägen in var att vi var tvungna att först åka förbi jobbet så att jag åtminstone kunde packa mina saker och lämna över det viktigaste. Erik sa att han lovade följa med och hjälpa mig men att vi först kunde åka förbi sjukhuset för att få veta hur det stod till. För säkerhets skull liksom… Jag gick med på det samtidigt som jag hängde åt alla möjliga håll i sätet för att försöka uthärda de alltmer intensiva värkarna.

En gullig barnmorska (som också visade tydliga tecken på att hon läst vår journal och därför var extremt gullig och förstående) berättade efter en halvtimmes CTG-mätande att förlossningsarbetet hade startat och att jag befann mig i en ganska intensiv latensfas. Värkarna kom regelbundet och intensivt men jag var ännu inget öppen. Det var i det ögonblicket jag blev rädd. Jag hade lyckats behålla lugnet ända till dess eftersom jag inte velat erkänna för mig själv att jag alltför väl egentligen kände igen det som hände. Men nu blev jag plötsligt livrädd och fick mest lust att springa därifrån. Efter överläggande med en läkare bestämde de sig för att inte försöka stoppa det hela. Hade vi bara kommit in någon dag tidigare så hade de åtminstone gjort försök att hindra det eftersom jag då fortfarande hade varit i vecka 35. Nu var jag på dagen ingången i vecka 36 och då brukar de låta det fortsätta som det börjat.

Barnmorskan föreslog att vi skulle gå upp till matsalen och försöka få i oss lite lunch. Detta var det dummaste (tyckte jag då) men kanske med facit i hand också det bästa vi kunde gjort. Inte för att jag fick i mig mer än en knäckemacka men trapporna vi gick i satte säkert fart på lillan i magen. Stunden från det att Erik parkerat mig vid ett bord till dess att han kom tillbaka med maten efter en lång stunds köande mitt i lunchrusningen var en av de värsta och längsta jag varit med om. Vid bordet framför satt ett stort sällskap läkare och efter en stund märkte jag att två av dem lagt märke till mig och gjorde sig beredda att gå fram där jag satt och säkert såg mer än konstig ut. Jag minns att jag brände av ett snabbt leende som för att säga att det var lugnt med mig. Ingen fara. Jag skulle bara föda barn. Värkarna kom nu tätt och till slut kunde jag inte längre uthärda dem sittandes utan halvstod-/hängde vid bordet som en gammal tant när Erik äntligen kom. Den lunchen gick snabbt kan jag lova och snart vinglade jag ut därifrån hängandes på Eriks ena arm. Efter jag vet inte hur många stopp på vägen var vi äntligen innanför dörrarna på Förlossningen igen och vi fick då direkt gå in i ett förlossningsrum. Exakt samma rum som vi en vecka tidigare suttit i och för sista gången pratat med vår Aurorabarnmorska! Inte trodde vi då att vi så snart skulle vara där i ”skarpt läge”…

När den nya barnmorskan som nu gått på sitt pass fick höra att jag inte ätit något gick hon och hämtade en bricka med falukorv och potatismos. Gulp. Och jag som hade magen mer än full med bebis och dessutom mådde illa och inte fick plats med så mycket som en gurkskiva. Petade ändå runt lite i moset och fick en mysig och lugn stund tillsammans med Erik vid det lilla bordet. Värkarna var för tillfället lite snällare.

Erik slog på radion precis som en låt började spelas. Den stunden kommer jag aldrig aldrig någonsin att glömma. Den var ingen slump. Låten spelades för oss i den stunden, det är jag säker på. Jag har aldrig varit något fan av den gamle Idolvinnaren Daniel Lindström men nu har han banne mig en liten plats i mitt hjärta. Låten som spelades var ”Coming true” och textrader som ”Tonight must be a magic night” och “Dreams are coming true, cause I´m standing here tonight with you” gick rakt in i hjärtat. Han sjöng för oss och Vilma då. Stunden var magisk och vi började tro att vi skulle ha vårt lilla knyte hos oss innan dagen var slut.

Ett bad föreslog barnmorskan sedan och visst, vi var medgörliga och hade ju bestämt oss för att vi denna gång skulle göra precis som de sa. Det blev en helvetisk stund i det där jäkla lilla trånga sittbadkaret. Värkarna tilltog igen och när vattnet äntligen nådde magen blev det dags att trycka på den knapp som Erik en stund tidigare frågat vad den var till för. Det var knappen man tryckte på när det plötsligt blev bråttom att få ut vattnet och det blev det plötsligt för jag hade så ont att jag knappt kunde andas. Slurp, sa det och så var vattnet borta och jag fick äntligen den efterlängtade lustgasmasken som även denna gång skulle visa sig bli min bästa vän. Som jag flåsade i den. Så pass att jag några gånger försvann helt eftersom jag missade att andas lite vanlig luft emellanåt.

Jag var nu öppen fyra centimeter. Klockan var 13.30 och timmen som följde har jag endast dimmiga minnen från. Jag hade fruktansvärt ont, djävulska värkar som kom tätare och tätare. Det var otroligt intensivt och Erik var och kommer för alltid vara min stora hjälte! Som han peppade och hjälpte mig. Det märktes att han hade varit med om det förut för han prickade lustgasen perfekt när han såg på kurvan på skärmen att en värk var på gång. Till sist kom ändå paniken. Jag kände alltför väl igen allt som hände och insåg att jag inte skulle fixa det den här gången. Känslan var hemsk och jag hann tänka besvikna tankar mot mig själv eftersom vi ändå blivit så lugnade under våra Aurorasamtal. Dessa kändes nu långt borta och det enda jag kunde minnas var hur det var två år tidigare när Filip var på väg ut.

Sedan hände det. Jag hörde mummel om personalbyte, dörren öppnades och en välbekant röst sa ”Nämen, är det ni?” Därefter en varm kram och en klapp på kinden och sakta kom jag fram ur dimman och såg att jag faktiskt inte drömde. För där stod hon. Vår ängel, som underlättat hösten så för oss med sin omtanke, sin säkerhet och sina snälla och förstående ord. Först fattade jag inte ändå men när jag såg de gröna arbetskläderna förstod jag att det faktiskt var sant. Den nya barnmorskan som skulle ta över inne hos oss var ingen mindre än vår egen Aurorabarnmorska! Hon har i efterhand berättat att det är extremt ovanligt att det som hände händer och att just Vilmas födelse blev speciell även för henne. Så många barnmorskor de är som jobbar där och så lyckas få en av sina egna patienter och veta precis vad man lovat dem och kommit överens om.

Plötsligt skärpte jag till mig. Jag tänkte att det här om något är ett tecken på att det ska gå bra. Började andas lugnt och göra precis som barnmorskan sa. Och den följande halvtimmen minns jag glasklart. In i minsta detalj. Jag tror banne mig inte att jag har en lucka och jag är så otroligt tacksam och lycklig för det med tanke på att jag inte minns särkilt mycket alls från de sista timmarna från förlossningen med Filip.

Det team som barnmorskan, Erik och jag utgjorde var totalt sammansvetsat. Stämningen i rummet blev så lugn den kunde bli i det skede jag befann mig. Dock gjorde det ju förstås inte mindre ont än innan, snarare tvärtom. Värkarna var nu så intensiva och täta att jag inte vare sig hann andas ordentligt eller än mindre säga något emellan. De stack nu hål på fosterhinnorna och jag försökte få fram att det inte gick längre men jag hade inte en chans. Narkosläkaren tillkallades och kom på stört för att sätta en epidural på mig. Jag såg hur narkostanten skakade på huvudet åt Helena, som vår barnmorska hette, och jag såg hur hon i sin tur gav onda ögat tillbaka och väste ”gör vad du ska”. Sekunden efter sa hon med lugn röst ”Anna, vi kommer inte hinna sätta någon bedövning på dig för jag ser ett litet huvud nu med massa mörkt hår och snart har ni er lilla bebis hos er!”

Fyra krystvärkar senare var det över och jag kan än i dag inte förstå hur det kunde gå så fort på slutet. Som jag kämpade med Filip i nästan två timmars krystvärkar… Den här gången handlade det om fyra minuter! Klockan 15.04, fem timmar efter att vi kommit in, föddes vår lilla bebis (samtidigt som resten av vattnet gick!) och hon skrek direkt. Ett ynkligt men ändå bestämt litet skrik. Barnmorskan höll upp henne framför oss och jag kommer aldrig glömma hur jag först tänkte och sedan sa ”Var är snoppen?” Vi var ju så gott som helt säkra på att få en andra pojke och jag är helt övertygad om att vi blivit precis lika lyckliga för det.
Ja, här är vi. En sprillans nyfödd liten Vilma o en omtumlad, chockad men jättelycklig mamma! Tänkte att jag kunde våga mig på att flika in en bild eftersom det ändå säkert inte är någon som orkat läsa så här långt ;) Och för er som gjort det så bjuder jag helt enkelt på det! Med mascaran lite punkaktigt under ögonen sådär ;) Men faktum är att det ju var Vilma och jag som var huvudpersonerna i denna stund! Mascara ja. Eftersom jag på morgonen gjorde mig klar för att åka till jobbet blev det ju till att föda barn sminkad. Inte ens den vattenfasta varianten höll dock för den sortens tårar av först smärta och sen lycka som jag fällde...

Men där fanns ingen snopp den här gången. ”Ni har fått en liten flicka”, sa barnmorskan och log ömt. Först då tittade jag på lilla, lilla söta Vilma för första gången… Kärleken var omedelbar. Lyckan total. Stunden var så mäktig och känslan så stor. Att hålla ett alldeles sprillans nytt litet liv i sina armar. Så oförstört och i totalt beroende av en. Den känslan måste upplevas, den kan inte beskrivas i ord. Och att ha fått en liten tjej den här gången gjorde att lyckan blev av ett annat slag. Absolut inte en större lycka än om det varit en pojke till men en annorlunda lycka…

Vi svävade på små moln där vi satt och betraktade vårt lilla underverk. Efter att ha fikat hasade jag mig ut till duschen vilket jag heller inte klarade själv första gången, så totalt omtumlad som jag då var. Allt var så annorlunda och i efterhand har allt det jobbiga som hände under första förlossningen bleknat och jag minns även den på ett mer positivt sätt. Jag är så oerhört tacksam för det. Det betyder så mycket.

Efter vägning och mätning konstaterades att Vilma med sina 2610 gram var en helt normalstor liten tjej för att ha fötts en månad för tidigt. Hennes 45 centimeter var dock lite korta men vad gjorde väl det. Hon var perfekt för oss. Och här borde denna berättelse om dagen då Vilma kom till världen tagit slut. Vi skulle kommit upp till BB, bott där ett par dagar och sedan åkt hem. Men riktigt så enkelt blev det inte.


Vi lämnades sedan ensamma en stund, och att titta tillbaka på alla bilder vi då tog känns än i dag jobbigt. Vi var nog så inne i vår egen bubbla att vi inte märkte hur hon ändrade färg… När barnmorskan kom för att hjälpa oss upp till BB såg vi hur hon hajade till, kände på Vilma, lugnt sa att hon tyckte hon såg lite grå ut och sedan sprang efter en barnläkare. Bilderna vi har visar först en rödkindad liten tjej som sedan successivt bleknar till att på de sista bilderna innan läkaren kom, vara alldeles blågrå.

Han undersökte henne snabbt och timmarna som sedan följde är en lucka med enbart några minnen. Vi minns inte, varken Erik eller jag vem som bar Vilma in till Neo. Jag kördes i rullstol och jag minns att det första ansiktet vi såg bland neosköterskorna var välbekant och att hon faktiskt kände igen oss från när vi legat där med Filip två år tidigare. En detalj som betydde mycket då. Vilma lades i kuvös och kopplades upp med en massa olika sladdar. Hon behövde både syrgas och andningshjälp och en skärm ovanför henne på väggen visade hennes värden. Vår situation hade plötsligt ändrats drastiskt från att ha varit på väg upp till BB med frisk liten bebis till att sitta bredvid vår nyfödda dotter i ett akutrum och se hur hon inte klarade att andas själv. Vi var såklart jätteoroliga men proffsiga läkare lugnade oss med att det här inte alls var ovanligt för en liten född i hennes vecka. Det som inte är helt färdigutvecklat då är just lungorna. Att hon varit så pigg de första timmarna berodde på adrenalinet hon fått av den snabba förlossningen och att hon sedan plötsligt inte orkade andas själv, det var nog också en effekt av att just det snabba förloppet tagit så mycket av hennes krafter.

Att sent den kvällen till sist tvingas lämna vår lilla ensam i ett rum tillsammans med massa sjukhuspersonal var nog det värsta vi någonsin upplevt. Tårarna som föll var många och att gå ut därifrån och se pyttelilla och bara några timmar gamla Vilma ligga kvar där med slangar i näsan, plattor på bröstet och nål i handen gjorde så fruktansvärt ont att jag knappt klarar att tänka tillbaka på det. Hon som självklart skulle sovit mellan oss sin första natt, nära de hjärtljud och röster hon kände igen…

Erik och jag bodde kvar på förlossningen i korridoren bredvid några nätter. Nätterna var konstiga. Vi sov ett par timmar, vaknade och gick bort och satt hos henne och höll hennes hand, sov lite till och blev glada när morgonen kom och vi kunde vara där hela tiden. De första dagarna hände inte så mycket med hennes värden. Andningen och syresättningen var stabil när hon fick hjälp men så fort de försökte sänka något så klarade hon det inte. Vi blev kvar i totalt två veckor varav Vilma låg i akutrummet en vecka. Sen klarade hon andningen själv och det var ett stort steg i rätt riktning. Hon hamnade då på tillväxtsalen där allt kretsade kring mat. Hon sondades helt första veckan, mestadels med min mat som pumpades i mjölkrummet som jag ler när jag tänker tillbaks på. Jag kan fortfarande höra det taktfasta ljudet av mjölkpumparna och hur man kunde komma på sig själv med att störa sig på om de pumpade i otakt om vi var flera som satt där samtidigt :)

Efter tre dagar fick vi flytta in i ett familjerum på avdelningen. Att få dit Filip, som tagits väl om hand av far-och morföräldrar där hemma, var en lycka så stor att inte den kan beskrivas! Jag hade ju aldrig varit ifrån honom ens en natt innan och saknade var enorm. Filip fann sig snabbt tillrätta på ”sukhuset”. Sov i resespjälisen på vårt rum och var snart bästa kompis med de gulliga sköterskorna. Låste in sig på toaletten en gång och rymde en annan från avdelningen så Erik haffade honom precis när han var på väg in i hissen… Lekrummet på föräldraenheten blev ett populärt tillhåll, liksom de täta besök han ville göra hos sin lillasyster. Det var svårt att få till det med mat - som man måste hålla med själv där - passning av Filip och det faktum att vi såklart båda helst ville tillbringa all tid vid Vilmas sida. Våra snälla föräldrar hade Filip de flesta dagarna och så kom han tillbaka till kvällsmaten och sov med oss. De servade med mat och gjorde tillvaron så mycket lättare för oss! Ganska snabbt blev livet där helt okej och vi trivdes efter omständigheterna bra. Personalen där är helt underbar och vi kände oss totalt trygga med Vilma i deras händer. Vi accepterade också att vi var där. Ingen människa vill nog komma hem med ett för tidigt fött spädbarn innan man vet att hon kan andas själv, äta själv och växer som hon ska.

Filip pratar förresten fortfarande flera gånger i veckan om att han vill tillbaka till sjukhuset och bo där och hämta en till bebis ;) Det är skönt att han minns vistelsen där som något så positivt.

Vilmas ankomst blev inte riktigt som vi tänkt oss men blev till sist bra ändå. Märkligt är att jag nu i höst börjat drömma om tiden på Neo. Flera gånger och det är samma dröm som utspelar sig. Och drömmen är sann men jag hade helt förträngt den. Erik och jag vaknade en av de första nätterna, fick känslan av att något var fel och när vi närmade oss rummet där Vilma låg hörde vi hur någon skrek hjärtskärande. Vi skyndade på stegen, sprang in i rummet och upptäckte till vår fasa att det var Vilma som låg och skrek. I akutrummet som aldrig får lämnas utan personal. Hon hade slitit ut slangarna ur näsan och skrek förtvivlat och våra hjärtan gick sönder en bit när Erik lyfte upp henne och hon genast tystnade. In i rummet kom då typiskt nog den enda sköterska vi inte tyckte särskilt mycket om. En bastant, lite hårdhänt dam som nog tyvärr jobbat några år för mycket i yrket… Hon hajade till när hon fick syn på oss och skämdes rejält. Bad hundra gånger om ursäkt och försäkrade att de egentligen aldrig lämnade rummet men att hon hade passat på att rapportera när läget ändå varit lugnt… Så vidare lugnt var det dock inte när vi kom och det borde hon hört från rummet vägg i vägg… Nåväl, det var enda gången något sådant hände men händelsen har för alltid satt ett spår i mig som aldrig kommer försvinna. Den natten sov jag mestadels i fåtöljen med Vilma innanför morgonrocken.

Jag kan fortfarande känna mig snuvad på och sakna att vi under Vilmas två första veckor i livet faktiskt inte vare sig kunde eller fick ha henne hos oss när vi ville, dvs. hela tiden. Någon av oss satt ju så gott som jämt vid hennes sida och tog upp henne så ofta det bara gick men första veckan var det inte så smidigt med alla sladdar. Att under så lång tid ha gått med sin lilla i magen och lärt känna henne på det vis man gör med sin bebis som gravid och sedan få ut henne men inte få ha henne hos sig. Det var riktigt, riktigt jobbigt och något jag inte pratat mycket om efteråt. Det gör ont och det gör mig gråtfärdig när jag tänker på det. Samtidigt som huvudsaken ju förstås var att hon blev frisk och kry.

Hursom. På Filips 2-årsdag blev vi så äntligen utskrivna och Vilma friskförklarades. Känslan av att få komma hem som tvåbarnsfamilj med storebror Filip och lillasyster Vilma kan bara beskrivas med ett ord. Lycka.

VilmaVecka

Fredag nästa vecka är en stor dag. Vilma fyller då ett helt år och jag tänkte att varje-dag-nedräkning på bloggen kunde vara passande till lillans ära! Mestadels kommer det faktiskt - hör och häpna - bli bildinlägg med olika teman, dock har jag svårt att hålla mig från skrivandet och inleder därför lite senare i kväll med en rejäl dos läsning. Så akta er ni som inte är lässugna och ni som inte är intresserade av förlossningar... Ni gör nog bäst i att komma tillbaks i morgon :)

Nu vankas snart pizza och ett glas rödvin, typ det tredje sedan februari förra året. Det ska faktiskt bli riktigt gott! Vilma får hålla tillgodo med lite välling innan läggdags vilket funkar i ungefär 60 ml. Sen är det precis som att hon kommer på vad vi håller på med och stöter bestämt bort flaskan ;) Kommer absolut fortsätta ett bra tag till med kvälls- och morgonamning. Både hon och jag tycker det är så mysigt och så länge hon nöjer sig med det finns ju ingen anledning att sluta. Är så glad att det funkat så bra även denna gång. Verkligen ingen självklarhet…

Nej, nu ska pojkarna få åka till pizzerian medan Vilma och jag ska tända alla ljus vi kan hitta där nere. Snön typ hänger i luften igen och jag bubblar på alldeles för mycket som vanligt! På återseende om en stund då!

Novembernyheter

Novembernyheterna har anlänt och äsch då. Lite retfullt var det allt att de där prickiga fickorna satt på klänningen tycker jag... liksom den röda halsringningen. Det gör liksom det hela mer svårmatchat. Å andra sidan kommer de röda plyschtajtsen sitta som en smäck inunder så det får nog ändå bli ett sådant kit till lillan i födelsedagspresent. Det ryktades dessutom om att mormor och morfar var intresserade :) Och molnen på det bruna är ju så fint...

Och den röda plyschklänningen till mammor är alldeles fantastiskt snygg. Och ganska dyr. Och finns inte i den storlek jag hade önskat. Så den får jag nog titta mig mätt på när jag kommer se den på säkert många andra mammor i vinter!

Bilder: meandi

Ingen rosa tjejmamma, men den här...

...pyjamasen föll jag för! Så söt att man blir glad av att titta på den. Och tänk då så glada vi kommer bli av att se Vilma i den.

Vilma har inga direkt puttenuttiga kläder men när det gäller pyjamas, då får det ju gärna vara lite extra :) Och just rosa är hon faktiskt jättefin i även om den färgen inte finns på så särskilt många plagg i hennes garderob.

Nej, Vilma tycker allra bäst om brunt, rött, orange och gult - precis som sin mamma! Det är jättepraktiskt att vi har samma smak, lillan o jag ;)

Nej, se det snöar!

Ja, faktiskt flyger det omkring stora snöflingor utanför fönstret samtidigt som det blåser nordan så det viner om det. Jag upptäckte det när jag öppnade dörren för en stund sedan och det var inte helt tråkigt att överdriva det hela en smula och se hur uppeldad Filip kunde bli. Han hade precis fått på dammsugaren och gick omkring med den när jag rusade fram i full fart, stängde av dammsugaren i farten med ena foten och vrålade "Filip kom, det snöar! Det snöar!"

Sen skulle vi filmat resten då Filip likt en duracellkanin for fram och tillbaks på nedervåningen och skrek detsamma. Sen knuffade han sig förbi mig och slängde upp dörren för att se om det var sant och när han såg de stora vita flingorna tog han mina händer och vi började hoppa upp och ner medan vi sjöng "Nej, se det snöar" för full hals. Kanske tror nu grannen med hund längre ner på gatan som precis gick förbi att vi är lite småtokiga. Eller också minns han hur det var när hans barn var små och första snön föll. Då får man bli glad. Och till och med lite tokig :)

Molnvarning i morgon!

Har ni hört? Förutom att det ryktas om riktiga moln på himlen innehållande snö så släpper me&i i morgon sina novembernyheter. Och det är inte vilka nyheter som helst, det är moln!!! Jag blev så glad när jag såg det i ett mail förra veckan och när i dag mailet kom som avslöjade exakt vilka plagg det är hoppade jag nästan upp och ner av lycka. Bland annat stod där om en brun klänning med moln. Låter som att den skulle kunna passa utmärkt till en viss liten dam som snart fyller år. Och så en röd plyschklänning till mammor... Jag kan knappt vänta tills jag får se kläderna på bild i morgon. Hoppas, hoppas de är lika snygga som de låter!

En helt annan sak - chattade precis med Försäkringskassan. En ny erfarenhet och det var toksmidigt. Dock går det bara att utnyttja vid allmänna frågor och oftast har man ju mer direkta. Hursom, ett par minuter och sen hade jag fått svar på min fråga. Skillnad mot att sitta i evighetslånga telefonköer...

Min önskan just nu…

Kanske räcker bilden egentligen till för att förklara rubriken? Det jag allra helst skulle vilja göra idag är att krypa upp i soffan med en kopp rykande te av favoritpåsvarianten och senaste numret av favorittidningen som damp ner i brevlådan för säkert två veckor sedan men som jag ännu inte hunnit öppna. Helst med okammat hår och nya bruna myslurvtofflorna från Ikea på fötterna :) De ser ut som björntassar och är obeskrivligt mysiga! Brukar köpa deras billiga tofflor då och då och när vi låg på Neo med Vilma tror jag så gott som alla mammor tassade runt i likadana!

Jag är så trött, så trött. För två veckor sedan höll jag på att bli förkyld men så blev Erik det i stället med dunder och brak och det är ju aldrig läge att båda blir sjuka samtidigt så jag tror faktiskt jag med ren tankevilja lyckades mota bort min. Det jag i stället fick var något långdraget envist som sitter i kroppen och gör den så trött och sliten så jag känner mig som urvriden disktrasa, fast gående. Huvudvärk varje morgon som botas med en Alvedon, ont i halsen på kvällarna och en kraxig röst som dyker upp framåt eftermiddagen för att sedan försvinna efter morgonkaffet. Sen kan jag inte säga att jag är sjuk för feber har jag inte. Men jag känner mig så pass slutkörd och trött att jag nog en dag som denna hade stannat hemma från jobbet om jag hade jobbat. Att ta ledigt en dag från mammarollen går ju dock inte men just nu skulle jag göra nästan vad som helst för en dags vila. Vila är ju som ni säkert vet något jag är dålig på. Inte ens i mitt höggravida tillstånd med Vilma var jag duktig på det, men nu skulle jag faktiskt inte säga emot alls om någon frågade…

Jag avskyr att beklaga mig och jag avskyr att inte vara på topp. Jag vill ju vara en rolig, påhittig mamma full med energi men just nu känner jag bara hur den energi som finns kvar sugs ur mig lite mer för varje dag som går. Dessutom är det ju hockeysäsong och förra veckan var det två hemmamatcher, vilket för mig innebär två lååånga dagar med läggning av båda barnen och direkt ingen egen kvällstid. Nu är det dock glesare med hockeyn och jag visste att denna och nästa vecka skulle vara helt fria från vardagskvällsmatcher. Tror ni inte då att det hände en akut grej på Eriks jobb som gör att de tvingas jobba hela kvällen i kväll… Jag har så mycket jag skulle vilja hinna men just nu hinner jag nästan inget eget och ni andra med barn förstår säkert hur jag menar när jag säger att de där timmarna på kvällen när de små har lagt sig är ovärderliga för att fixa lite och samla nya krafter till nästa dag? Normalt sett är det inga problem för mig att vara själv någon/några kvällar ibland men just nu känns resten av den här veckan som ett berg att bestiga. Skit också så tråkigt det är att känna så.

Det var skönt att få beklaga sig lite! Nu ska jag passa på att fixa lite här hemma innan lillan vaknar. Och sen ska jag försöka låtsa att jag är pigg resten av dagen :) Fick precis veta att vi får fikabesök av finaste grannarna i eftermiddag och dagen känns genast lite bättre!

Tilläggskommentar efter lunch: Dagen bytte köl i samma stund jag tog upp en strålande glad liten flicka som sovit som en stock i två timmar ute i sin vagn och därmed kommit ikapp lite från de senaste dagarnas knackiga sömn! Och ungefär samtidigt kom det dåliga samvetet... jag är ju ingen gnällis, så är det bara och plötsligt slog det mig att inlägget jag skrev i morse nästan blev lite gnälligt gentemot Erik... Men så var det absolut inte menat! Erik är den bäste. Han är en sann klippa som alltid fixar, trixar och flexar för att få till så mycket tid som det bara går med familjen. Han sliter som en tok på jobbet för att inte komma hem så sent och här hemma fixar han minst lika mycket som jag. Jämställt var det här även om han föredrar däckbyte framför strykning och jag tvärtom :) Nej, det knixiga på sistone och förklaringen till min trötthet har nog varit att det varit alltför mycket inplanerat i kalendern. Inte blir det mindre framöver med två små mycket speciella människors födelsedagar i sikte, men oj vilken skillnad det är när det bara är roliga saker man måste planera. Det här var min längsta tilläggskommentar någonsin, nästan ett eget inlägg ju ;)

Vinn snygga jeans från me&i

Jag gillar att tävla, särskilt när vinsten är något så snyggt som dessa jeans i valfri färg och storlek från me&i. Tävla du med på Barnshoppingbloggen!

Bord nummer 9

Detta bord på Kulturhusets Superloppis har i dag rensat både vårt uteförråd, vår bastu och våra själar. Och dessutom gett ett överraskande trevligt klirr i kassan. Aldrig hade vi kunnat drömma om att så många skulle vilja ha vårt ”skräp”! Vi hade ett mål där vi bestämde vara nöjda vid 1 000 kronor och toknöjda vid 1 500. Gissa då hur chockade och toktoktoknöjda vi är med de 3 200 vi hade med oss hem?!

Kanske var det kombinationen av typ bästa bordet på hela loppisen, första bordet på höger sida där man kom in (vi fick först inget bord när vi ringde i veckan men så hade vi turen att få ett återbudsbord i går, ett i mitten av lokalen men ändock ett bord. På kvällen ringde hon vi hade bokat hos och sa att på grund av omflyttningar fick vi försöka stå ut med ett av de bättre borden i stället… Lyckliga blev vi!), och det faktum att vi jämfört med många många andra hade någon liten form av ordning i röran. Var noga med att plocka, vika och sortera allteftersom saker såldes och inte ha det för trångt på bordet. Hade också prismärkt prydligt och ordentligt och gjort små skyltar. Typiskt mig som inte klarar av att inte ha koll och ordning :) Och kanske, kanske att det faktiskt lönade sig en smula extra idag… Våra favoritköpare var riktigt gamla tanter – så söta och trevliga, småbarnsmammor – likasinnade som oss, dessutom tacksamma och nöjda för vad de hittade och så invandrare – trevliga, glada, skämtsamma och prutande på ett snällt sätt. Mitt bland alla dessa möten med härligt och glatt folk stötte vi såklart på några buttergökar och tråkprutare men de glömmer vi för de var en sådan minoritet. Kanske var också lönehelg en bidragande faktor till folks goda humör och köpkraft. Ni ska tro vi hade laddat med en hel massa olika avfärdanden och retligt trevliga nekanden till prutningar och så behövde vi inte ta till dem mer än någon enstaka gång.

Summa summarum så sålde utan tvekan barnkläder och andra barnartiklar såsom babygym, sängmobil med musik (för övrigt vårt sämsta köp någonsin. Filip blev så rädd för de spelande kossorna att han grät och Vilma så nyfiken på dem att hon inte kunde somna) allra bäst. Även lampor och större grejer; en gammal dator, en helfigurspegel, mattor, en gammal ful resväska och otippat nog – små pryttlar – väldigt bra. Svårare var det med böcker, filmer, tidningar, krukor och vaser.

Det här var en superrolig erfarenhet och jag måste erkänna vi fick blodad tand (jag var också nära att få en smord tand i morse då jag i den tidiga timmen hade på Filips mjukgörande kräm i stället för tandkräm på tandborsten).

Helt ofattbart var ju allt vi sålde saker som vi valt bort och som kunde fortsatt stå och samla damm och ta plats här hemma. Nu gladde vi istället andra med dem, tjänade en rejäl hacka själva och fick dessutom en del över som vi skänkte på hemvägen. Det är nästan så jag längtar till nästa års rensning då vi helt klart kommer rensa med ny loppis i tankarna och med större glädje än tidigare. Och visst är det häftigt att människor är så olika och har så olika smak? Häftigt och härligt och fantastiskt roligt att kunna glädja varandra!

Rosa Lördag

I morgon är det Rosa Lördag runt om i landet, handlarnas bidrag till kampen mot bröstcancer, och på många håll anordnas insamlingar och ljusmanifestationer.

Ni som har vägarna förbi Jönköping kan titta in på 1klass, min favvobarnaffär, där en mängd rosa varor, rabatter och evenemang erbjuds.

Vad jag och Erik ska ut på för äventyr i morgon får ni veta på söndag. Jag kan avslöja så mycket som att det är något alldeles nytt för oss som med all säkerhet kommer pröva vårt tålamod mer än en gång och möjligen färga oss rosa, eller snarare röda, i ansiktet... Men riktigt, riktigt kul och spännande ska det bli. Nya erfarenheter är alltid spännande. Någon som vill och kan gissa?!

Bilder: 1klass

Julklappstips!

"Jag har tipsat om julklappar på Barnshoppingbloggen, gör det du med! Bästa tipset belönas med en gåva."

PO.P + 10-gruppen = sant

I går lanserades en ny kollektion på Polarn O. Pyret. Ett samarbete med 10-gruppen har resulterat i tre färgglada mönster som nu finns på deras klassiska tröjor, byxor, bodys, mössor och filtar. Även en mammatröja finns att köpa och hade jag varit i det tillståndet hade jag inte tvekat på en av dem!

Nu är jag i stället nyfiken på att få klämma på barnplaggen i butik. Jag gillar särskilt det svartvita och det rödvita mönstret men vill gärna se dem i verkligheten. Ibland kan det ju vara så att ett mönster gör sig jättebra på en tröja medan det inte gör sig lika bra på byxorna. De mönster som genast föll mig bäst i smaken var det grafiska med rutor och prickar samt det blommiga. Kanske blir det en rödblommig mössa till Vilma till våren? Vi får se. Hoppas på att kunna genomföra mitt ”klämmande” i morgon :)

Limited Edition - me like!

Bild: Eget kollage med bilder från PO.P

Min drömglöggmugg

Jag har gått och blivit toksugen på glögg. Erik fick Blossas förpackning med årgångsglöggar förra hösten men i mitt dåvarande tillstånd fick jag bara lukta ;) Två flaskor är dock sparade så snart ska här smakas. Jag längtar - och ångrar att vi inte köpte två förpackningar förra året!

Såg i dag när jag gick förbi Duka hur de precis packade upp sötaste glöggmuggarna någonsin. Finns i vitt och rött och även som stor mugg. De finns nu på min önskelista till jul. De stora alltså. De små kommer jag nog inte kunna hålla mig från så länge...

(*fniss* ser ni hur rolig rubriken ser ut med alla g, m och ö?! Man kan nästan tro man druckit en mugg eller två av den där glöggen ;) )

Tjejer i stövlar

Eller "sex nyanser av brunt" kanske hade varit en ännu mer passande rubrik?! Hursom, i myllret av bruna nyanser kan man på bilden här till höger urskilja de allra nedersta delarna på mig och Vilma. På promenad utanför huset i våra nya bruna stövlar (som jag ju utlovade bilder på för en tid sedan…).

Det var faktiskt premiärpromenad för lillan i stövlar. Ett par steg framåt och sen vek sig benen. Måste känts jättekonstigt att ha något på fötterna. Nu går hon ju långt ifrån själv ännu men med en hand i sin så går hon mer än gärna på tur – i alla fall inomhus. Huruvida hon fick mersmak ute får vi se!

De nedre bilderna visar delar av den korta promenaden som förutom det ni ser innehöll ett par icke dokumenterade vurpor av påbylsad Vilma i på tok för stor jacka (som nog blir lagom till nästa vinter) samt en styck mamma med kilometerlång utväxt i håret. Det är nästan så det är ett kors-i-taket-moment att den sistnämnda är med (dock är jag bara med som "stöd" till lillan på dessa bilder) Jag har nog vid närmare eftertanke bara figurerat på bild i bloggsammanhang en gång tidigare, inte heller då särskilt avslöjande ;)

I bokskogen

I går for vi till bokskogen som ligger en liten bit bort. Där väntade allra bästa och värdefullaste vännerna och vi påbörjade en promenad genom en skog som nästan förtrollade oss med sina färger. Hösten är verkligen fantastisk och vackrare än det var i går, med en gnutta solljus som sipprade sig igenom träden, det blir det nog knappt.

Små pojkarna bus blev just det – pojkarna bus – på den lövtäckta marken i den stora öppna skogen. Lövregn gav spring i benen som i sin tur gav sug i magen efter korv och medan korvarna gjorde sig i ordning för att så småningom ta plats i de korvhungrande magarna hittade de små en alldeles murken stubbe som de ”borrade” ett hål i med sina ”pinnborrar”. Några av småsyskonen sov sött i sina vagnar medan andra (läs Noel) satt på marken och försökte äta löv. Minstingen Samuel, 1 månad gammal, brydde sig inte det minsta om vare sig hösten, skogen eller korven. Han sov gott mot sin mamma i bärselen och hade den stund han var vaken endast ögon för hon som bar honom så tryggt över skumpande stigar och prasslande löv.

Våra träffar är alltid höjdpunkter i tillvaron men den i går var sådär extra lyckad och ligger nu väl bevarad i såväl bildmappen på datorn, som här på bloggen som i en egen vrå av hjärtat...

Snart bär det av mot stan där vi ska kika på ny bilstol till Filip då Vilma snart ska få överta hans. Sen hoppas vi hitta vinterstövlar till lilleman och efter det lär vi vara så trötta att vi helt enkelt MÅSTE in på Ikea och tokfika för att sedan få energi till ett sånt där härligt infall att gå en runda och titta när vi ändå är där :)

Hoppas ni alla får en härlig söndag i höstsolen!

Ikeajulen 2008

Jag tycker faktiskt inte att det är för tidigt. Det är klart, julmusik behöver de ju inte spela riktigt än men att med ögonen och sinnena få frossa loss i gnistrande adventsstjärnor, glänsande julpapper och decembermysiga detaljer – det ger mig en riktigt varm känsla i magen. Bara tankar på ljus livar ju upp det mörker som nu faller allt tidigare på dagarna utanför våra fönster. Och den månaden allt sen händer går ju så fort så jag gillar tjuvstarten måste jag säga.

Köpte dock inget under vårt besök i går men är bra sugen på en av adventsljusstakarna med raka ljus (problemet är bara att vi inte har någonstans att ställa den och att byta ut gamla favoriter är inte ens att tänka på…bygga till ett nytt rum kanske ;) ) Eller jo förresten, två små batteridrivna stjärnor att dekorera ett bord eller i vårt fall hyllor på Filips och Vilmas rum med ligger nu här i en låda. Och mitt julhuvud, det gick igång så pass att jag idag faktiskt råkade snudda vid tanken julgodis. Men glöm för allt i världen att jag sa det. Jag snuddade bara vid tanken (och hann på den sekunden bestämma mig för åtminstone tre sorter vi ska göra i år :) )

För er som inte varit där på ett tag, vare sig webbledes eller i verkliga varuhuset, kan jag avslöja att Ikeas jul i år var ganska koncentrerad på färgerna rött, svart och orange med en hel del inslag av grönt. När det gäller jul är jag dock traditionell och det var mest de röda, vita och guldiga detaljerna som fick min uppmärksamhet.

Och just det. Årets julklapp enligt Ikea – täcket!

Bild: Eget kollage med bilder från Ikea

Hjärtan till Vilma

På tal om hjärtan, stora och små. Dessa är små och finns på mitt senaste Traderafynd. Ja, nu har jag varit på "det där Tradera" igen ;) Några gånger faktiskt *harkel* men allt kan man ju inte berätta här!

Hursom, det är en ny haklapp till Vilma. Hennes gamla mjuka gröna Marimekkohaklapp-som-är-så-smidig-att-ta-med-i-skötväskan-när-man-ska-iväg hade gjort sitt efter många tvättar och jag var på jakt efter en ny mjuk variant. Hittade denna pärla på Tradera, la ett maxbud, gick och gjorde något annat och hittade nästa morgon ett vinnarmail i inkorgen. Oväntad vinst och ett av de köp som gjort mig allra gladast.

Brun botten med vita hjärtan och brungula kantband...mmm. Jag kommer nog nästan vara lite mallig i morgon bitti när favoritmammorna med favoritbebisarna ska storma Ikea för att först äta frukost där och sedan gå på shoppingtur :)

(Haklappen är förresten såklart ny och gjord av en originalvaxduk från 70-talet inhandlad i en gammal lanthandel och sydd av en tjej som hade många haklappsgodbitar ute för en tid sedan.)

Ett stort litet hjärta

Det finns en låt de ofta spelar nuförtiden. Vi lyssnar mycket på musik men brukar inte så ofta lyssna på radio här hemma om dagarna. Häromfredagen stod den dock på hela dagen. Vid fikat spelades samma dänga för tredje gången sedan morgonen och jag märkte hur Filip lyssnade uppmärksamt. Låten har en sorglig melodi och är på något vis vemodigt vacker efter några lyssningar.

”Vad sjunger hon om mamma?” frågade han till slut. ”Hon sjunger om att hon inte vill vara ensam”, svarade jag. Filip fikade vidare och funderade med en liten rynka mellan ögonen. ”Var bor tjejen?” blev nästa fråga. ”Jag vet inte”, blev mitt svar. ”Om hon vill kan vi komma och leka med henne!”, utbrast lilleman då och mitt mammahjärta svämmade nästan över av kärlek och stolthet när jag insåg vad han menade. Han tyckte verkligen synd om henne och tänkte att hon kanske skulle bli glad igen om han kom och lekte med henne en stund… Fina Filip. Måtte denna goda egenskap hos honom bestå för alltid. ”Ja, då skulle hon nog bli jätteglad!”, svarade jag och Filip knaprade sedan nöjt vidare på sin knäckemacka utan att prata mer om saken.

Varje gång vi nu hör låten på radion i bilen så hör man från baksätet ”Oooohh, hmhmhmhmhmhmhm, ooohh, hmhmhmhmhm baj maj sef” (by my self) Och så lite ”ooohhande” till följt av ett tydligt ”yuuu” (you) och ett ännu tydligare "truuu" (true) på slutet. Filip sjunger alltså några ord på engelska varefter han "ooohhar" med rejäl pussmun och man har tur om man kör och sitter i framsätet så man kan fnissa tyst för sig själv för det låter inte lite gulligt :) (lyssna på låten så kan ni som känner Filip nog nästan se honom framför er ;) )

Det är i sådana här lägen bloggen är SÅ bra att utnyttja för minnenas skull. Ett ögonblick som detta vill man ju för alltid bevara i sitt innersta. (Upptäckte förresten när jag letade efter låten att den var Norges bidrag i årets schlagerfinal)

Barnshoppingbloggen

Ojojoj. En otroligt rolig blogg har i dagarna startat och den ligger redan i toppskiktet över mina favoriter!

Många är vi småbarnsmammor (och säkert en och annan pappa också!) som brinner för fina saker och kläder till våra små gullefjun och här lär vi få en hel massa bra tips, idéer och inspiration. Även tävlingar och rabatter utlovas, erkänn att ni redan är på väg dit? ;)

Bloggen drivs för övrigt av en kär bloggvän som sedan tidigare skriver här. Mamman där är en riktig fixerska som är duktig på detaljer, inreder snyggt och bakar som en jag vet inte vad! Allt som oftast lämnar man hennes blogg glad och full av inspiration och konceptet att nu ha en blogg inriktad på just barnshopping passar mig perfekt!

Skynda er dit nu vettja – och nej, jag är inte mutad :) Tycker bara om tjejen i fråga och vill att många många ska upptäcka hennes Barnshoppingblogg!

Sessa eller Blommofant?

Vi behöver hjälp. Jag höll på att säga vi men ändrar mig helt ärligt till att särskilt jag, kan drabbas av svåraste graden beslutsångest emellanåt och nu är ett sådant tillfälle. Dock ett angenämt sådant - det har äntligen blivit dags att beställa min och Eriks 1-årspresent till vår lilla skrutta...

Ni förstår, Filip har en mycket älskad tavla på sitt rum. En apa i grönt och brunt som säger att det bor en krabat som heter Filip i rummet och som han verkligen gillar. Det gör vi med och vi gillar även skarpt hon som gjort den – Isa såklart! Och nu ska hon få göra en till Vilmas rum också tänkte vi. Bara det att vi inte kan bestämma oss… Valet står mellan en röd Blommofant med hennes namn på eller en Sessa, fast då lite specialbeställd med andra färger. Vilma är ingen riktigt rosa tjej. Hon är mer röd och brun vilket också hennes rum råkar vara så dessa färger ska vi i så fall se om vi kan få. Och så inte längd, vikt och födelsedatum utan bara namnet på.

Så vad tycker ni? Ska en Prinsessa eller en Blommofant pryda hennes röda fondvägg?

Bilder lånade från Isa Form

Bilderna talar sitt tydliga språk...

...men äsch, det funkar inte för mig att göra ett inlägg utan ord i alla fall :)

Vilma är ganska mycket senare än storebror med vissa upptäckter, som trappan upp till övervåningen till exempel. Den upptäckte hon idag - på allvar, så nu är det stängd grind som gäller hädanefter. Dock kom hon aldrig på hur hon skulle bestiga denna enorma skapelse men visst verkar hon nöjd ändå? Den som hejar på henne ovanifrån är förstås Filip som står där uppe och skriker "Viiilma KOOOM till mig!" Och Vilma, hon har totaltrasslat in fötterna i pyjamasen och verkar säga "ge mig bara två minuter". Eller är det segertecknet hon gör?!

Höstig lunch på 5 minuter

Vissa dagar är det så skönt att kunna fixa lunchen på bara några få minuter men ändå äta något riktigt gott. Mitt hetaste tips för att värmas upp en kall höstdag som denna är Keldas nyhet på soppfronten – Chunky Mushroom. Fyllig och med mustig svampsmak. Lägg i några crostini som får bli sådär lagom mjuka och det blir en riktigt tokgod lunch.

Godaste knapriga tillbehöret just nu är passande nog Vilmas knäckebröd med en skiva god ost på. Påminner en del om Grännaknäcke för er som smakat det, alltså lite hårdare än vanligt knäckebröd. Vilmas finns i flera olika smaker och till på köpet ligger bröden i förpackningar som är en fröjd för ögat!

Brukar passa på att äta soppa på torsdagar då Vilma och jag alltid är hemma och Filip på dagis. Han är inte så förtjust i soppa men får det på dagis just denna dag också. Fröknarna brukar skratta då han nästan alltid säger att han inte vill äta vatten och i stället ber om mera kött (eller vad det nu kan finnas för ”bitar” i soppan). Tur det är pannkakor till efterrätt.

Höststädning på Hemma

ÄNTLIGEN har jag tagit bort, fixat och ändrat delar som nu började bli nästintill antika här på bloggen såsom en magbild i vecka 20, en bild på Filip 11 månader (där är ju Vilma nu) samt en bloggbeskrivning där det stod att vi väntar en liten bebis i december… Vad konstigt det är att något så enkelt kan ta sådan tid att få gjort. Och vad olikt mig som brukar ha koll och inte tycker om att "ligga efter". Lite har det nog dock med vanans makt att göra måste jag erkänna, man blir så van vid vad man ser att man helt enkelt inte tänker på det.

Men nu finns här alltså en uppdaterad beskrivning, ändrad länklista med mina favoritsidor, samt lite ny layout.

Hoppas ni ändå känner er som hemma - på nya Hemma :)

Finaste tuben

Jag är en sån där lättfångad konsument som faller lätt som en plätt för nyheter av olika slag. Limited Edition har verkligen blivit en fluga verkar det som, inom alla tänkbara områden. Kul tycker jag och shoppar det jag tycker är snyggt.

Som de här tandkrämstuberna - Vademecum Limited Edition, framtagna av ingen mindre än Karin Mannerstål. Finns det någon som kan låta bli?! Jag kunde det inte och ett svart exemplar pryder nu handfatet i badrummet uppe. Lockades även av den bubbelgumsrosa som dock inte hade smält in lika bra.

Och vad spelar det för roll att just Vademecum inte är favoriten bland tandkrämer ;) ? Doften av den påminner om min mormors badrum och det gör den härlig på något vis. Och absolut finaste tandkrämstuben är det i alla fall. Tänk att till och med en sådan kan vara stilren.

Det är saker som dessa som ger den där extra lyxkryddan i vardagen för mig - något fint att vila ögonen på. I det här fallet räckte det med en tandkrämstub. Så snygg att man blir glad.

Bild: Vademecum

Snart 11 månader och livet leker

Tiden springer iväg och alldeles snart kan lillan bocka av 11-månadersdagen i almanackan. Nedan följer en beskrivning av lilla Vilma – som hon är just nu… (och jag frossar i att dokumentera, förstår om inte alla är intresserade men då är ni välkomna tillbaks i morgon för ett mer neutralt inlägg ;) )

Hon är underbar. Ett litet solsken så gott som hela dagarna, åtminstone så länge man befinner sig i samma rum. Det där med att bara vissa korta faser är så under första året stämmer inte riktigt här. Vår lilla har varit sådan ända sedan hon var fyra månader… men det är charmigt också (även om det skulle vara kul att någon gång hinna springa och kissa utan en förtvivlad liten tulta krypandes efter sig, så småningom uppdykandes i dörröppningen med krokodiltårar på kinderna och rynkan mellan ögonen som vittnar om att hon faktiskt känner sig övergiven när jag går ifrån henne sådär).

När någon hon tycker om tittar på henne eller pratar med henne skrattar hon sitt allra gladaste genom att rynka lilla näsan, böja huvudet bakåt och visa alla sina små risgrynständer – sötare blir det inte och jag försöker så ofta jag kan fånga det på bild. Lyckas jag ska ni få se…

Äter äntligen bra, nu till och med 8-månadersburkar med större bitar. En jordskredsseger känns det som :) Äter dessutom glatt det mesta utom fisk som hon fäller ett par missnöjda tårar åt i början men sen ändå snällt tar emot.

Favoritsysselsättningen på dagarna är att ta sig fram till saker att ställa sig upp mot och sen står hon där, rynkar näsan och tycker livet är toppen. Att ta sig ner till sittande igen tar en bra stund då hon krånglar och fixar för att proceduren ska avslutas snyggt och hon inte ska ramla. I veckan tog hon även sina första stapplande längs med vardagsrumsbordet för att nå den åtråvärda tevedosan.

Det jag ska skriva nu borde jag kanske egentligen inte yppa högt så jag viskar…*hon sover bra. Skitbra till och med*. Det gjorde aldrig storebror så vi vaknar lika förvånade och tacksamma varje morgon efter hennes så gott som alltid ”hela nätter” från ca 19.30-07.00, ibland till och med ännu längre. Dock flytt över till vår säng för lite morgonamning vid femsnåret men då somnar hon allt som oftast om direkt. Sådär, nu var det sagt och det skulle inte förvåna mig om det vänder redan i morgon bara för det. När det gäller sånt här kan jag vara skrockfull.

Senaste ordet är ”puuusch” och då får man en riktigt blöt och god - mitt på munnen.

Älskar sång. Även min fantastiskt nog, och man hinner knappt börja på favoriten ”Klappa lilla magen”, förrän hon genast drar till med slutklämmen och spelar på läppen. Häftigt egentligen vad de snappar.

Syskonkärleken är på topp för det mesta. Filip är en kramsjuk storebror som gärna sätter sig på golvet, drar henne till sig och kramas. Vore det bara för honom så skulle de nog kunna sitta där ett bra tag men Vilma har ju ganska många järn i elden och knixar sig snart ur storebrors armar för att...utforska det där vita bakom byrån. För visst är det en alldeles oupptäckt sladd som sticker fram där...? Annars kanske kärleken egentligen är som allra störst från lillasysters sida. Hon följer Filip som en skugga och sitter gärna nära honom. Filip i sin tur verkar ganska nöjd över sällskapet förutom när han leker med sin tågbana och hon snor räls. Något som kom i och med krypandet. Då kan man höra en irriterad ton: ”VIIILMAAA, du fååår inte… du förstååår inte det här!” Sekunden efter hör man ett ynkligt snyftande från tillrättavisad lillasyster som alltid blir ledsen då just Filip säger åt henne. Då brukar han krama henne och med mjuk bebisröst pipa ”Inte va lessen lilla gumman. Du får leka med den här i stället”. Har hon tur då så får hon en legobit. En liten legobit. Har hon otur får hon locket till en av hans leksakslådor. Räls och tåg, det får hon inte.

Och så vinkar hon. Och vinkar och vinkar. Och klappar händerna. Gärna samtidigt som hon skakar på huvudet för att snabbt därefter nicka. Och så peka samtidigt som hon viskar ”Tittaaa!” Ibland drar hon hela registret på en gång. Avslutar hon sen med rynk-på-näsan-skrattet, ja då är hon så mysig och fin att jag nästan spricker av kärlek och lycka över att få vara hennes mamma.

Grisen i säcken

Jag har köpt en gris i en säck, eller snarare en overall i en adresserad polarnpåse. En felfärgad och på tok för stor sådan. Jag försöker dock se det hela positivt eftersom det:

1) inte handlade om mycket pengar
2) gav mig ett tillfälle att sätta mig in i hur man säljer på Tradera, något jag inte tidigare gett mig in på
3) fick mig att komma på att Filip ju hade en jättemysig och lurvig overall när han var lika gammal som Vilma är nu... visserligen beige, men snygg sådan. Och mitt tidigare argument om att den färgen lättare blir smutsig - äsch, det får vi helt enkelt bortse från. Klart lilltjejen ska få smutsa ner sig!

Nu måste jag bara berätta varför jag inte blev nöjd. Jo, för att drömmen om en pepparkaksgumma sprack i samma sekund jag öppnade paketet och såg att overallen var ljusbeige, dessutom i en ganska ful ton. Lite gröngråbeige sådär. Funderar på att i all vänlighet maila säljaren och tipsa om att det kan vara en bra idé att skriva i meddelandet till annonsen vilken färg plagget har när fotot visar en nyans som är minst dubbelt så mörk...
Och sen var den jättestor. Man såg typ bara Vilmas nästipp när hon var färdigipackad i den. Det fanns nästan en decimeter till godo i både ärmar och ben och det är ju faktiskt i mesta laget. Och så det utlovade mjuka lurvfodret som visade sig finnas endast i luvan och på ett litet område på ryggen...

Nåväl. Tur jag kom på att en overall låg och lurade i gömmorna så lillan har något mysigt att krypa ner i nu när det blivit så kallt. Och så fick jag lära mig en liten läxa om att man faktiskt kan felköpa sig på Tradera också.

Rosa oktober

Under hela oktober månad pågår Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj som syftar till att öka kunskapen om bröstcancer och samla in pengar till fortsatt forskning. Cancerfonden har i år ett antal sponsorer som just nu säljer rosa produkter och där en del av försäljningspriset går till Rosa Bandet-kampanjen. Vilken fantastisk idé och vilket lätt sätt för alla att skänka några kronor!

Här hemma hänger än så länge en disktrasa med rosa hjärtan och rosa band på diskbänken. Ska passa på att köpa Icas ekologiska morötter, favoritflingorna Kellogg´s Special K samt det vanliga Rosa Bandet att fästa någonstans. Kanske borde jag efter order från tandläkaren inhandla ett paket TePe tandtråd också :) Alla produkter hittar du här.