Någon som sett de här i brunt?

I går blev Vilma och Filip med nya skor. Hennes första crocskopior, hans tredje. Söta så det förslår, hennes är ju dessutom så minismå att man nästan vill ställa dem på en hylla bara för att titta på. Filips är nu helt klart större, särskilt när man som han har stortår modell långa, som säkert kräver en extra storlek bara de.

Men VAR finns de bruna kopiorna att få tag på? Någon som vet eller sett någonstans? Jag skulle bli förvånad om de finns här i vår stad för jag har nog nästintill luskollat alla de ställen jag kan tänka mig. Dock hade en av Filips kompisar bruna förra året så finns, det gör det fast de var köpta någon annanstans.

Eftersom vi är familjen Brun så skulle just dessa matcha jag tror varenda en av deras outfits. Matcha, eller "maska" som Filip säger; ”Mamma, i dag maskar alla”, sa han i morse när jag och Vilma hade orangea klänningar båda två och han en tröja i samma färg. Rena husvagnssemesterstilen ju när jag tänker efter, fast likadana träningsoveraller är nog ändå steget före…

Ärligt talat tycker jag det är urkul att matcha - åtminstone de små, och jag gör det så ofta jag kan. Du känner väl ingen press nu älsklingen? ;)

Hursom. Filips skor är svarta. Vilmas praktiskt vita. Ännu. Misstänker att de efter fem minuter i sandlådan kommer ”maska” Filips väldigt väl :)

Del av dagen i bilder

Bildinlägg från förmiddagen i dag. Efter värsta hotellfrullen hos morfar styrde vi med honom i släptåg kosan mot stadens vackra stadspark där vitsipporna bildade rena snötäcken. Så vackert att det nästan tog andan ur en och Filip plockade för glatta livet åt såväl lillasyster som getterna. Allra först blev han dock lite tveksam när jag sa vart vi skulle.

- Mamma, det är väl ingen djurpark?
- Nej, du vet stadsparken med lite grisar och får och hästar.
- Mamma, finns det lejon där?
- *jag med fnisset i halsen* Neejdå, men kanske vi ser en katt...
- Katter är lömska tycker jag (helt otroligt vilket minne de har ibland. I går på väg hem från dagis träffade vi på en av bästa kompisarna i lekparken. En stor svart katt kom fram till oss och när F o A blev lite väl närgångna sa hans mamma och jag att katter kan vara lite lömska ibland och att vi nog kanske skulle lämna just den här kissen i fred… något han tydligen la på minnet!)

På väg uppför backen mot alla djuren bräkte ett får högljutt…

- Mamma, VAD var DET?
- Det var nog en ko, skojade jag varpå lille tuffingen flög upp i min famn och med gråten i halsen och darr på rösten sa ”Jag vill fika nu i stället – i lekparken”

Efter att ha tagit tillbaks mitt skämt huserade vi dock bland djuren en bra stund. Vilma, som tror att allt på fyra ben är hundar nästan stod upp i vagnen och skrek ”OVOVV, OVOVV” åt de små getterna som lojt blängde på henne för att sedan återgå till vitsippsmålet som en dagisgrupp före oss hade försett dem med.

I den stora lekparken med en hel massa olika skojiga delar hade storebror sedan svårt att bestämma var han skulle vara. Lastbilen som man kunde lasta sand i och vippbrädan blev dock dagens höjdpunkter för båda syskonen bus. Deras uppenbara glädje blev min och morfars.

Ännu en dag att minnas när jag och Erik om en vecka bytt roller med varandra… Hjälp, vad jag kommer sakna detta liv!

Beach 2009

Så otroligt härligt att få känna sommarvibbar redan i april! Och för mig som snart inte får titulera mig mammaledig längre känns det extra skönt att få njuta några först vårliga och nu rentav somriga veckor innan dagarna kommer tillbringas inomhus. Till skillnad från nu när man i stort sett är ute från före nio till efter kvällsmat…

Unnar dock Erik så mycket att få byta av just i denna härligaste av tider. Även om en pappaledighet alltid är fylld av förväntan så får den ju helt klart en extra guldkant av att inledas precis samtidigt som den ljusa uteperioden.

Sedan man blev förälder har man många gånger fått erfara hur snabbt alla säsongskläder tar slut – i alla fall de alla vill ha och behöver. Kikade därmed i år tidigt efter badkläder till de små men hittade inte det där omedelbara ”vill-ha-plagget” till någon av dem. Till min lättnad har jag dock nu sett att Filips badbyxor från förra året fortfarande passar och därmed var ett problem ur världen. Även Vilma har nu sitt på det torra vad gäller kläder att ha i det blöta då jag Traderafyndat godbitarna på bilden längre ner. En ursöt med hjärtan och korsade axelband och så till min stora lycka en favorit i repris från förra året, nämligen baddräkten i klänningsmodell från PO.P. Bägge i nyskick och sammanlagt till ett pris under hundralappen – för båda.

Inläggets rubrik hintar förvisso om beach 2009 men jag kunde, som ni ser här ovan och nedan, nu mitt i badpratet inte låta bli att rota fram en återblick på 2006 och 2008 års badmode i vår familj. Filip, 8 månader, i fulsöta Bamsebadbyxor – något jag inte skulle köpa nu men som var urgulliga då. Och så Vilma, 8 månader (och i suddig upplaga), i tidernas baddräkt som jag alltså inte längre behöver sörja är urvuxen utan får njuta av en sommar till!

Filip fick i dag förresten syn på uppblåsbara poolen i förrådet och drog sig därmed till minnes förra sommarens hemmabyggda vattenrutschkana. Det är svårt att förklara för en treåring att ”Du förstår, det är ju bara april än, då brukar man inte bada ute i poolen…” Finns såklart inget datum för det men visst skulle det kännas konstigt?! Så vi nöjde oss med vanliga rutschkanan som nu även lillasyster bestiger galant. Hon är ganska försiktig och ser sig noga för vart hon väl däruppe sätter rumpan men i takt med att hon blir säkrare och modigare blir hon såklart också snabbare. Detta fick tidigare i kväll till följd att hon missbedömde rumpplaceringen och att Erik och jag båda genom köksfönstret såg hur hon föll handlöst bakåt. Så där hängde lillskruttan halvt om halvt knäveck i översta trappsteget men med den trygga räddningen bakom sig. Räddningen vid namn Filip som precis hade klättrat upp bakom henne och nu stod bestämt framåtböjd med armarna krampaktigt i rutschkanan för att hindra Vilma från att ramla ner. Dagens hjälte som fick en massa extrapussar före läggning och som då stolt flera gånger om återberättade hur stark han var som hade räddat HELA Vilma :)

Finaste korten

Jösses, jag vet någon som borde sovit för länge sen men ibland liksom fastnar man. Sitter som bäst och läser ikapp mina favoritbloggar som jag inte hunnit in till på en hel vecka. Rolig läsning, mycket missat och frustrerande att kommentarer inte blev publicerade hos dig Lotta :( Måste varit någon svajsing precis när jag var inne. Försöker på nytt i morgon såvida du då inte har fem likadana kommentarer på rad från mig ;)

I alla fall stötte jag på dessa lyckopiller till kort hos Isa (detta är två av tre varianter, kika in hos henne och spana in det tredje och allt annat fint vettja!) Och jag som älskar kort, aldrig kommer hänge mig helt åt datoriserade hälsningar och ständigt är på jakt efter nytt och kul. Dessa passar ju perfekt att skicka till små söta nyfödingar, vilka det nu pluppar ut en hel massa av i vår omgivning! Så ni som känner er träffade av det sistnämnda och läser det här får försöka glömma de bilder jag nu lånar och visar här. Eller kanske snarare längta efter att få hålla ett eget exemplar i handen...

NU ska jag lägga mig. I morgon är första dagen på min sista mammalediga vecka innan jag återgår till jobbet om än för en kort tid. Hoppas på mycket mys med våra små underbara och fortsatt sommarvärme - en avslutning att minnas med lycka helt enkelt!

Laxtips

Veckans tema – mat, är ett minne blott här men i dag ska jag i alla fall dela med mig av favoritlaxvarianten här hemma just nu. Inte blir den sämre av att alla familjens medlemmar uppskattar den och den försvann nyligen så snabbt att bilden på den i stället blir lånad från Arla, där receptet också kommer från.

Den är snabblagad, den är god och den gömmer dessutom en massa morötter därunder fisken vilket gör det lättare att få i de små lite grönsaker. Att den innehåller saffran gör den inte alls julig utan bara ljuvligt gul. Smakkombon är dessutom oväntad och fantastiskt god!

Saffranslax
4 bitar skinn- och benfri laxfilé, ca 500 g
3 morötter
1 tsk salt
1 krm svartpeppar
2 1/2 dl Kelda mellangrädde
1 tsk hackad rosmarin
1/2 påse saffran, 0,25 g

Gör så här:
Sätt ugnen på 225°. Skala och skiva morötterna tunt. Lägg dem i en ugnssäker form. Lägg på laxen och krydda med salt och peppar. Blanda grädde, rosmarin och saffran. Häll det över laxen. Stek i mitten av ugnen ca 15 min. Garnera gärna med färsk rosmarin. Servera med kokt ris eller pressad potatis.

Bild: Arla

Nykomling i badrumsskåpet

Vissa dagar känns det som att magen bokstavligt talat växer så det knakar och senaste tiden har jag märkt hur ovanligt torr den blir. Sist det begav sig, med Vilma, upptäckte jag Body Shops stick för gravidmagar. Jättebra och gott doftande. När jag nu skulle in och köpa ett kände jag dock så snart jag kommit in i butiken en doft som var så god att den verkligen stack ut. Doften kom från hyllan där nyheten ”Moringa” stod, Ett Body Butter i just den serien står nu i stället här hemma och skänker en härlig doft av sommar.Och förhoppningsvis en mjuk mage :)

Förmiddagen i dag har vi tillbringat på vårmarknaden där vi bor och förutom lite skruvinköp har vi också smaskat hamburgare i solen, provsuttit en polisbuss och pratat med en trevlig polis som frågade Vilma om hon skulle jobba som det när hon blev stor. Vilma brände då av ett av sina ljuvligaste där hon visar alla risgryn till tänder samtidigt som hon ryckte på axlarna precis som att ”Ja, kanske att jag ska det faktiskt”. Filip blev otippat nog lite rädd och ville i stället, kanske ännu mer otippat, rida på den lilla Shetlandsponnyn som gick varv efter varv runt en gräsplätt med små minimänniskor på ryggen. Så nu har han ridit. I en jättestor ridhjälm och med ett av världens saligaste leenden på läpparna. ”OVOVV, OVOVV” (vovve, vovve) gastade Vilma förtjust och viftade med hela handen där hon knappt kunde sitta still i sin vagn.

Gissar på att resten av dagen kommer tillbringas ute i den stekande solen och bättre än så kan det inte bli. Om det inte vore för den där hemska allergin som slog till med buller och bång i går. Jag får dock snyta mig och vara glad, det finns värre saker här i livet än några snoriga och täppta veckor per år!

Bild lånad från Bodyshop

Aurora del 1 – Lugn och oro

För några dagar sedan var vi tillbaka i samma väntrum som vi satt i för drygt ett och ett halvt år sedan för första gången. Och plötsligt hördes den där välbekanta lugna stämman som fick mig att bli alldeles varm inombords. Vår Aurorabarnmorska som gjort så mycket för oss inför förlossningen med Vilma och som ni som följt oss ett tag också vet var den som gick på sitt pass en halvtimma innan lillan föddes. Och hamnade i vårt förlossningsrum. Hon betonade återigen hur ovanligt det är att det händer och våra funderingar innan vi nu var tillbaka om huruvida hon skulle känna igen oss eller inte visade sig vara onödiga. Hon kom ihåg detaljer som vi nästan glömt, kanske för att det då faktiskt var unikt för henne med och måste känts bra i hennes situation att få sina ”egna” patienter.

Filips och Vilmas vägar ut i världen var ju helt olika. Filips evighetslång med dödstrött och uppgiven mamma som till sist inte orkade mer utan blev förlöst med sugklocka. Mycket jobbiga minnen därifrån vilket var det som ledde oss till Aurora när det var dags för nästa barn. Vilmas visade sig bli helt annorlunda. Vi åkte in på förmiddagen i stället för på kvällen som med Filip, alltså en mycket piggare mamma. Fem timmar efter att vi kom in kom lilla Vilma ut och i samma sekund försvann alla de jobbiga minnena från förlossningen med Filip. Jag var så lycklig över att upplevelsen denna andra gång var så mycket bättre. Sen var det helt klart till störst del vår Auroras förtjänst. Från det ögonblick vi insåg att det var hon som skulle hjälpa oss så visste jag att det skulle gå bra och det gjorde det ju. En otroligt häftig känsla att plötsligt bli ett sammansvetsat gäng på tre. Erik, som var en rutinerad andragångspappa. Auroran, som vi litade till 100 procent på och som ju visste exakt vad vi kände och ville. Och så jag, en livrädd mamma på väg in i panik som fick känna trygghet i sista halvtimmens tokintensiva kaos där värkarna kom så tätt att jag aldrig fick en chans att ens hinna prata. Men ut kom hon till sist, lilla skruttan. Och jag var vid fullt medvetande vilket jag minns betydde så mycket.

Hursom. Allt eftersom de första veckorna med ytterligare en liten i magen har gått har också minnen jag trodde var borta för alltid åter smugit sig fram och det som nu surrar mest i huvudet är förlossningen med Filip, och dessutom timmarna från Vilmas innan Auroran kom. Timmar som jag knappt ens tänkt på sedan dess men som uppenbarligen också legat väl inbäddade någonstans långt ner i medvetandet. Märkligt egentligen hur man fungerar. Att när det nu är aktuellt igen så kommer rädslan tillbaka som ett brev på posten. Vår barnmorska här på MVC är nog van vid att det brukar kunna vara så för hon tog nästan för givet att hon skulle skicka en remiss till Auroramottagningen även denna gång, vilket vi också kände skulle vara skönt.

Och jag är så glad att vi gjorde det. En förlossningsplan är nu redan skriven. Det mesta plankade hon från Vilmas men med några tillägg som att hoppa över ”mjuka” smärtlindringsmetoder såsom bad och i stället denna gång i så tidigt skede som möjligt hoppas hinna sätta en EDA, vilket det blev försent för sist då det gick så snabbt. Samma löfte som sist om att få komma in när jag känner att det är på gång står också kvar liksom garantin att få stanna och inte tvingas åka hem ett tag. Något som också ingav stor trygghet förra gången. Sen kan jag inte säga att själva förlossningen är något jag ser fram emot. Kunde jag så skulle jag gärna snabbspola till ögonblicket det resulterar i – att för första gången möta det barn man burit runt på så länge. Lika magiskt andra gången som första. Och med all säkerhet lika magiskt denna tredje…

Första besöket gav oss i alla fall på många sätt samma lugn som vi upplevde sist vi var där. Vi har haft turen att träffa en av de absolut bästa människor vi någonsin träffat på vilket känns så värdefullt.

Vad som däremot inte ingav samma lugn var hennes farhågor för eventuell tidig födsel igen. Jag har ju nu under flera veckor haft ganska mycket sammandragningar varav en del onda. Så lugnade det ner sig under påsken för att nu i veckan ha satt fart igen. Vi har tänkt och naivt hoppats på att det säkert är vanligt när det nu är tredje gången och att det inte är något konstigt med det. Auroran tyckte dock liksom vår barnmorska här hemma att vi nog ska rikta in oss på en julibebis i stället för mitten-på-augusti-bebis som ju datumet säger. De menar båda att har man fött första i vecka 38 och andra i vecka 36 så kommer man inte med tredje gå 40 veckor. Detta hade vi kanske inte heller gissat på men vi hade hoppats få höra att vi mycket troligt skulle kunna gå till vecka 39. Tvärtom fick vi beskedet att vi nog ska vara glada för varje dag vi går över vecka 36, liksom att det blir en bonus om vi inte behöver tillbringa den första tiden på neo denna gång.

Gulp. Är det något vi hoppas slippa den här gången så är det den obeskrivligt hemska känslan av att se sitt nyfödda lilla knyte i en kuvös. Med syrgas och andningshjälp och sladdar överallt. Att inte få hålla sin lill* tätt intill och börja ge av sin trygghet vilket är det enda man vill. Vi har ett par gånger skämtat om att ”och så får vi säkert dra en tredje vistelse på neo” men när man börjar tänka tanken fullt ut och minnas den tiden blir man inte glad. Det är ju inte för skojs skull man hamnar där. I det akutrum Vilma låg en vecka låg där tre bebisar till. Två av de fyra har det sedan gått bra för. Vilma tack och lov en av dem. De andra två har fått bestående men och man inser när man hör det allvaret. Så måtte liten därinne ha det så bra och rymligt att den åtminstone stannar någon vecka längre än vad lillan gjorde.

Sammandragningarna tyckte hon jag ska ta på största allvar. Särskilt om det kommer flera i rad som sitter i en stund och absolut om de gör ont. Vila är då det enda att göra, vilket jag många gånger insett är lättare sagt än gjort. Dock har jag inget val denna gång utan ska absolut lyda order. Forsätter det efter vecka 30 tycker hon det är lika bra att kolla upp för att därmed säkerställa att något inte har smygstartat.

Så det är här den allra största oron ligger den här gången. Att liten därinne ska komma för tidigt. Det enda jag kan göra är att försöka ta det så lugnt det nu går. Sen får framtiden visa hur det blir.

Kortrapport

(eller snarare långrapport ser jag nu precis innan jag publicerar. Ordkombinationen "skriva" och "kort" passar sällan in på mig som ni vet vid det här laget ;) ) Oj, vad dagarna springer på nu… mycket som ska göras och hinnas under vissa perioder och en del veckor blir extra späckade med massa inplanerade saker. Så det är inte Ullared som tog knäcken på mig även fast det var en otroligt rolig dag. Många blev fynden, tyvärr dock inga mammakläder då dessa var gigantiska i storlekarna, få till antalet och dessutom väldigt tantiga. En röd regnkappa till lillan blev den där grejen som ”gjorde” hela utflykten. Och så på det en massa roliga uteleksaker och faktiskt ett snyggt linne till mig som jag nog ska kunna klämma mig in i även till sommaren :)

30-årsfesten på kvällen var en riktig höjdare även om en viss trötthet fanns i kroppen efter min supertidiga morgon. Hur typiskt är det inte att man vaknar vid strax efter 3, konstaterar att det är mitt i natten, tänker ”Åhh, vad kul det ska bli med Ullared”, går igenom i huvudet vad man vill leta efter och plötsligt tänker ”Tänk om jag inte vaknar av klockan?” Idiotisk tanke eftersom då säkert resten av familjen skulle göra det och väcka mig. Hursom, där låg jag vaken och dum och hängde upp mig på att försöka räkna ut hur många timmars sömn jag skulle lyckas skrapa ihop om jag somnade NU. Detta lyckades inte – ett tecken på att man inte är i sitt smartaste tillstånd där på natten. När jag sen kom på att vi skulle bort på kvällen fick jag nästan panik och efter det somnade jag naturligtvis inte utan klev något matt upp klockan fem. Innan klockan ringde. Tröttheten kom först på söndagen men innan det fick jag min dag i shoppingparadiset och därpå den med lite fasa väntade festen på kvällen. Vi visste nämligen att det för mig skräckinjagade ”Singstar” stod på programmet… Jag måste säga att jag föredrar GuitarHero där man får välja vad man ska göra. Här är liksom sången enda alternativet och med ett sällskap alldeles fullt av mer än skönsjungande kände både jag och mamma Jenny att vi nog skulle få total tunghäfta med en mick framför munnen. Det var dock ett par stycken till som gärna avstod och hellre lyssnade och jag tror vi hade lika kul (för ja, jag avstod faktiskt även om det innerst inne kändes lite fel – och fegt). Jag får testa i smyg någon gång tror jag. Kanske brakar då hela spelet ihop för att man är ett hopplöst fall, kanske lyckas man sätta en ton eller två :)

Som jag sagt nyligen så händer det extremt mycket runtom just nu. Både roliga, tråkiga och förvånande saker. Men det kanske är så livet är. Som en äldre arbetskamrat med utflugna barn uttryckte sig till Erik nyligen – att vi skulle njuta av att faktiskt befinna oss ”mitt i livet”. Även om det också innebär sjuka barn, barn som är vakna på nätterna och barn som trotsar så innebär det också små underbaringar som hela tiden är närvarande och runt benen på en. Och vars kärlek finns där hela tiden. Villkorslöst.

En annan underbaring som vi av en slump har haft lyckan att få in i vår värld är av den typen att hon ALLTID lyckas göra en så glad! Hon är inte riktigt en i mängden. Hon är unik och en glädjespridare av rang. Hennes ord träffar alltid precis där de ska. En tvillingsjäl som jag tyvärr dock aldrig träffat öga mot öga. I dag låg ett paket från henne i vår brevlåda och orden hon skrev och det fina som låg däri är det jag ska tänka på innan jag somnar i kväll. Så TACK söta du – du vet vem du är!

Kvällen före…

Listan är skriven, och den är lååång. Matsäcken förberedd. Kontot påfyllt. Väckarklockan ställd. I morgon bitti bär det av tidigt. 15 mil i riktning mot Varberg, och nu kan nog ni som bor här i närheten gissa vart vi ska. Om jag dessutom lägger till att vi är laddade upp till tänderna så börjar ni kanske rentav känna er säkra på gissningen, och ja. Ni har rätt. Ullared, here we come!

Och om någon som läser här händelsevis skulle vara där i morgon och se något brunt och något blont fladdra förbi, då är det bara mamma Sandra och mig ni skymtat i ögonvrån. Och skuggorna därefter är våra kära mammor som också ska med. Sen hem till fem så vi hinner till en hejdundrande 30-årsfest! Bäst jag går och lägger mig. Morgondagen har alla förutsättningar att bli späckad, lång och fantastiskt rolig...

En skön och solig helg önskar jag er!

Saker som gör mig glad...

I förra inlägget beskrev jag något som inte gjort mig glad. Sen finns det såklart massor och åter massor av saker som gör mig glad och en av sakerna är när man kikar in på sin egen blogg och får se så många snälla och omtänksamma (och bestämda!) kommentarer vänta på en!

Så TACK för det ni skriver. Det värmde mer än någonsin den här gången för är det något som ger en rejält ont i hjärtat så är det när något icke vänligt riktas mot ens barn - födda som ofödda. Ni alla mammor och pappor förstår nog precis vad jag menar…

Vackra vårblommor gör mig också glad och dessa som lyser lika starkt som solen gör i dag är såklart menade till er :)

En stor kram från mig!

I dag hände det...

Det finns saker som gör mig glad och det finns saker som gör mig ledsen. I dag hände något av det senare slaget. Tyvärr och från oväntat håll. Minns ni att jag för en tid sedan var ”rädd” för, eller kanske snarare fasade lite för hur människor i vår omgivning skulle reagera på vår lilla överraskning som än så länge bor i min mage?

Det har faktiskt gått riktigt bra. Så mycket bättre än jag trodde och det värmer. Sen finns det såklart de som värmer lite extra. Som ni fina som titt som tätt skriver en rad här och på något vis ibland kommenterar vårt tillstånd. Och så såklart allra bästa vännerna som alltid bryr sig så mycket. Sen finns det de som inte kommenterar med ett ord att jag nu bär omkring på en mycket tydligt rund bebiskula. Vare sig själva kulan eller hur jag mår. Märkligt, särskilt som man i normala fall ju brukar fråga andra hur det är och hur de mår. Men inte nu. Och så har jag fått ett ”Jag hörde… grattis, eller???” Ett i mitt tycke ganska klumpigt ord att lägga till där sist. Eller. Vadå? Tror de att de ska beklaga i stället?

I dag hände dock det där riktigt trista. Det där som förstörde en del av min dag men som jag sedan beslutsamt sköt bort så vi kunde fortsätta njuta av vår extradag tillsammans med Erik som varit ledig i dag också. Vi hängde på låset till leklandet i stan där vi hör och häpna huserade helt själva en bra stund ända tills det kom en familj till. Det var otroligt lyxigt och något man inte är van vid på sådana ställen. Lite senare träffade vi på en gammal kompis till mig som jag inte träffar så ofta nuförtiden. ”Jag hörde att ni ska ha en till”, sa hon efter en stund. Sen inget mer. Inget grattis. Ingen fråga om när, vilket ju brukar vara ganska vanligt i det läget. ”Jaså, har det spridit sig ända till *?”, svarade jag och hon berättade då att det var * som hade sagt det. * som också är en gammal nära vän och som då tydligen vetat om det men inte med ett ord hört av sig. Dessa ”gamla” vänner var jag riktigt nära med tidigare men vi bor nu en bit ifrån varandra och vi ses väldigt sällan. Dock har aldrig något hänt som gjort att det skurit sig utan tiden och ödet har nog helt enkelt bara gjort att vi vuxit ifrån varandra.

Kanske låter detta inte alls konstigt i era öron utan bara som en överreaktion från en hormonstinn gravid, men med tanke på vilka människorna är och hur mycket vi en gång betytt för varandra så tycker jag beteendet och reaktionen är lite märklig och ganska oväntad. Eller kanske är det bara en tydlig och helt ärlig hint om att det faktiskt finns de som tar för givet att detta nya lilla liv inte var planerat och därför inte ”vågar” säga något och är man en av dem så är det såklart inte helt lätt. Det kan jag förstå.

Om så är fallet vill jag i alla fall passa på att för undrande göra klart att ”inte planerat” inte alls är samma sak som ”inte önskat”. Jag är precis lika mycket gravid den här gången som jag var med Filip och med Vilma. Det växande livet därinne är precis lika mycket värt och kommer vara precis lika mycket älskat. Det gör så ont i mig när jag tänker på hur ouppmärksammad denna nya lilla varelse säkert kommer bli i många situationer. Denna nya lilla människa som ju inte alls kan hjälpa att den kommer som nummer tre i en syskonskara. Sen vet den såklart inte om det. Inte heller mår den nu dåligt av att människor som brytt sig innan inte bryr sig nu. Men vi vet. Och vi märker.

Åhh, vad jag hade hoppats på att inte råka ut för detta. Jag vet som jag ju sagt tidigare att man inte alls måste bry sig om vad andra tycker men som jag också sagt så är jag ju typen som gör det. Tyvärr, i många lägen. Och tydligt visade sig det i dag. Först blev jag bara förvånad. Sen faktiskt lite arg. Nu blir jag bara sorgsen när jag tänker på det, men det går nog över. Ska i stället lägga min energi åt att tänka på alla mina fina. Alla ni som på något sätt finns i min värld. Nära eller långtifrån. ”På riktigt”, eller bloggledes. Ni som bryr er om. För det är så jag försöker leva och det är den egenskap jag värdesätter allra, allra högst hos andra...

Min nya följeslagare

Värmen fortsätter förgylla våra dagar och vi fyller dem ute från morgon till kväll. Tror aldrig vi har utefixat så tidigt som i år, man luras ju tro att sommaren är närmare än den är… Dock skönt att få ordning när man är lediga tillsammans och sen ändå hinna träffa familj, vänner och bara umgås med varandra. Påsk skulle det helt klart vara lite oftare. Påsk med sommarvärme.

Nya grillen går varm och Erik har fixat den ena middagen godare än den andra. Vitlök är en favorit i mycket vi lagar men tyvärr har jag börjat märka att den inte riktigt går hand i hand med mitt gravida tillstånd. Halsbrännan ÄR ett faktum. Känner av den så fort jag böjer mig för häftigt framåt och har jag då ätit något kryddstarkt innan så tror jag nästan lågor ska slå ur munnen när jag öppnar den. Sån himla tur då att det finns ett snabbt botemedel i medicinskåpet. Om än tillfälligt så hjälper den bort det värsta på bara några minuter. Apoteksvaror när de är som bäst! Gaviscon smakar inte särskilt gott och bubblar något förfärligt när man tuggar den men man vänjer sig snabbt när man lärt sig vilken oumbärlig vän den är – och troligtvis kommer vara många veckor till…

Bild från Apoteket

Långfredagen i bilder

Ljuvlig värme. Långledigt. Påskris. Syskon som kramas. Ute hela dagen. Promenad och lekpark. Fräknar på påskgummors runda kinder som inte går att få bort. Fräknarna alltså (mycket märkligt eftersom min eyeliner alltid går att få bort på mig… hursom väldigt sött - är det påsk så är det. Och tids nog lär de väl blekas bort!). Glada små älsklingar som leker mer än någonsin med varann. Våriga blommor. Spring i benen. Grilldoft och första uteätningen. Knallblå himmel och sol på kinderna. Mage som växer. Bebis som sprattlar. Kärlek. På återseende när solen går i moln :)

Ont, buss, hår och läsglädje

Har precis kommit hem efter en som vanligt mysig och rolig förmiddag i favoritmammornas och favoritbebisarnas närvaro. Lite gott att stoppa i magen på fiket i centrum och så några affärer innan hemgång. Det blev en bra inledning på påsken! Snart ska vi hämta Filip på dagis och sen är han påskledig en hel vecka, så skönt. I dag skulle de ha påskfest och fick om de ville komma utklädda. Vi hade en mycket fnissig morgon här, både gemensamt och i smyg då Filip absolut skulle vara lucia. Något annat kom inte på fråga. Till sist, när jag frågade om jag fick måla honom i ansiktet, då lyssnade han plötsligt med andra örat och satte sig lydigt på pallen på toan. Full med fina fräknar och mycket nöjd med resultatet sprang han sedan och letade upp en scarf att sätta på huvudet som sjalett och vips – så hade den lilla lucian förvandlats till åtminstone lite påskgumma. Får se om fräknarna har överlevt dagen eller om han är sotsvart i ansiktet när vi hämtar honom…

Det enda tråkiga är att jag under promenaden hem fick ont i magen igen. Sammandragning på sammandragning och nu svider det i hela magen… så skumt. Det känns på många sätt som om jag är mycket längre gången än vecka 22, men jag hoppas alla tokigheter är tillfälliga så att jag får må bra några dagar i sträck nu när det är påsk och allt.

Sen ska jag faktiskt premiäråka buss med två barn i eftermiddag… Vi brukar alltid snika till oss bilen när vi ska inåt stan men i dag tänkte jag det kunde vara en mysig liten utflykt. Det ska säkert gå bra, det är på- och avstigningen jag inte gillar bara. Därefter tar Erik med sig barnen hem igen och jag ska sätta mig hos frissan för att låta henne trolla bort allt det vinterslitna. Sen tar jag bussen hem igen och i sällskap med sprillans nya Family Living som damp ner i brevlådan i går blir det en stunds mysig avkoppling innan här troligtvis blir sorg efter kvällens hockeyfinalrysare…

Vad ska vår bebis heta?

Ja, har ni några förslag så är de varmt välkomna! Något man insett är att ju fler barn desto svårare att hitta bra namn. Till första barnet kan man ju välja och vraka ganska som man vill. Till andra är det bra om det passar bra till det första och nu… ojojoj, vad svårt det här kommer bli. Filip var självklart. Har alltid varit ett av mina favoritpojknamn. Vilma låg faktiskt inte bland de allra översta på vår topplista men allt eftersom dagarna gick på sjukhuset så växte hon fram – vår lilla Vilma och det är vi så glada för. Känns helt rätt på henne.

Nu vill vi att det ska passa bra att säga ihop med Filip och Vilma och därför bör det innehålla ett ”l” någonstans. Sen vill vi såklart även att det ska passa till efternamnet vilket börjar på ”Ast” och därför gör det svårt med ett ”s” i förnamnet…

Visserligen är det ingen brådska men jag tycker namn är så kul – och viktigt - att det skulle kännas skönt att ha några på lager. Flicknamn har vi ett par stycken men pojknamn är det svårare med. Så – vad tycker ni? Tänk om någon av er sitter på det perfekta namnet vi ännu inte tänkt på...

Borsta med Isa

Av rubriken att döma låter det nästan som att vi köpt en instruktionsfilm där man noggrant instrueras i hur man får en 3-åring och en 1-åring att lydigt gapa, stort och tillräckligt länge för att alla tandtrollen ska hinna gnuggas bort. Och nog för att allas vår kära Isa har många spännande järn i elden men någon instruktionsfilm i tandborstning det har vi inte sett till ;) Däremot har hon ju varit i ”tandbranschen” ett tag, för ni har väl sett hennes fina motiv på barntandborstarna på Apoteket?

Vi har nu äntligen gjort en paus från Bamse och hans vänner som tandborstprydnader och jag vill bara säga TACK Isa! Igen! För nu får du inte bara våra barn intresserade av djur och mat genom dina fina fickor som pryder deras rumsväggar. Nej, nu gapar till och med Vilma när tandborsten åker fram. Den rosa med grodan i guldkrona som lillan utbrister ”Åååhhh” när hon ser och sen betraktar med huvudet sådär lite på sne´ innan hon lydigt gapar åtminstone några sekunder längre än annars! För Filip var den gula med apan SJÄLVKLAR. ”Jag känner den apan”, sa han så fort han såg den och minsann – en Isa-apa hänger ju strax över hans huvud om nätterna. ”Det här är min snuggaste tanborste”, är ett annat utlåtande den hunnit få på bara två dagar. Så Isa – sträck på dig och var stolt! Våra barn är garanterat inte de enda som gillar dina underbara motiv... Och förresten, när kommer vuxentandborstarna? :) Inte för att jag inte gapar själv men jag tänkte på Erik… Nej, skämt åsido men oj, vad jag skulle gilla dina motiv på våra tandborstar också. Tror jag ska maila TePe och föreslå det!

Bild från TePe.

Välkommen våren!

Så efterlängtad och så underbart härlig! Det är knappt så man tror det är sant efter senaste tidens kyla och ständiga snöchocker… Det enda trista i dag är att jag vaknade med ett fruktansvärt illamående som inte behagar ge med sig. Det är banne mig helt extremt, fjärde helgen i rad som någon av oss inte är helt pigg. Jag har dessutom svårt att ställa om mig och acceptera sånt här så envis som jag är har jag ändå putsat baksidans fönster på förmiddagen. Och lagat lunch. Erik och de små har kört uteförmiddag och hur Vilma beter sig ute är värt ett eget inlägg. Hon är inte särskilt rymningsbenägen ännu, så mycket kan jag avslöja :)

Just nu sover hon utslagen i vagnen under den stora pilen på vår baksida. Jag sitter i solgasset på altanen, stilla gungandes på en stol med datorn i knät och faktiskt är det för tillfället lite lite bättre med illamåendet men vad händer då? Jo, då känner man hur allergin kommer smygande och så sitter jag här med dripp-dropp näsa och nyser så skärmen är alldeles prickig i stället… Och så tycker jag liiite synd om mig själv, jag som skulle fixa med allt möjligt i dag och vi som dessutom skulle i väg till en rolig lekpark med vännerna och fika i eftermiddag. Det blir nog tyvärr så att jag blir hemma och tar det lite lugnt i stället. Och laddar för kvällsmaten - Erik och Filip är nämligen i väg och köper ny grill så ikväll är det dags för årets stora grillpremiär, mmm… Redan nu känner jag hur någon i närheten har lagt sin lunch på grillen och det doftar ljuvligt!

Hoppas ni har en härlig dag och att solen skiner på alla i vårt avlånga land! Njut av och ta tillvara på den – både solen och dagen. Solen behöver vi nog alla nu och dagen som är är alltid värd att göra något bra av! Som liten i magen till exempel som just i detta nu nästan sparkar i takt till mitt stolsgungande :)

Bebismage på jäsning i solen - vecka 21 (i en snudd på antik, lite trådig, men ack så bekväm mammatop från tiden med Filip i magen!)

För våriga små fossingar

På tal om fötter. Vårvärmen kom lika plötsligt som vanligt och när vi provade Filips höstskor så klagade han genast över att de gjorde ont. Tänk att dessa små fötter kan växa så… Och Vilma, hon var ju inte gående innan vinterskorna så hon var i lika akut behov hon. Och är fortfarande.

Dagens skoskörd blev till sist dessa två par från Din Sko. Jättesnygga svarta till Filip och så de bedårande små vita ballerinaskorna till Vilma. Och med ett tillgodokort på 250 kronor samt 100 kronor rabatt vid köp av två par barnskor behövde vi bara betala 49 kronor för båda! Känns som ett riktigt kap. Dock saknas fortfarande dagisskor till lilleman och vårskor till lillan - det vi egentligen skulle ha… Ni med små flickor därhemma. Var köper ni skor? Utbudet som finns till tjejer är ju stort men SÅ girlie och faktiskt ganska opraktiskt (säger hon som har både vita vinterstövlar och vita gympadojor till lekparken…) Allt är rosa eller vitt, så även gympaskor. Var är allt rött, brunt och orange? I morgon ska vi kolla Stadium också och hoppas på bättre lycka där.

Snart fredag och därmed helg! Ska bli så skönt efter alla dessa sjukdagar. I morgon blir det grattande av min mamma som fyller år. På lördag hemmafix med bland annat fönsterputsning och plantering av blommor. Det riktigt kliar i mina vårpysslarfingrar nu. Värmen är underbar och efterlängtad men solrackarn avslöjar alltför många små klibbiga fingeravtryck på våra fönsterrutor :) Någon som känner igen sig?!

Hoppas ni får en trevlig inledning på helgen! Kanske kommer jag slänga ut en viktig bebisfråga här i morgon så håll utkik – nu behöver vi er hjälp!

Bilder lånade från Din Sko.

♥ Älsklingsfötter ♥

Små, gosigt runda och alldeles ljuvliga...

Någon med mig skämta aprilo?

Det började i morse med att jag med ganska god kraft stängde en garderobsdörr utan att först ta ut huvudet ur den. Garderoben alltså. Resulterade i ett pyttesår i pannan med tillhörande öm bula. Vilma tittade konstigt på mig med öppen mun då jag muttrade några väl valda ord sekunderna efter.

Sen gjorde jag något som faktiskt nu hänt två gånger inom loppet av några veckor och jag börjar allvarligt oroa mig för att min näsa växer. Jag är nog inte känd för att ha en särskilt utstickande näsa utan en ganska normal. Tror jag. Eller rättare sagt trodde jag fram tills nu i kväll då jag skulle böja mig och ta upp något från golvet i tvättsstugan och kraschade näsan rakt i bänkskivan på min väg ner. Okej att det händer en gång men två… Tur nu att båda barnen sov för den ramsan var både värre och längre och ögonen tårades för just näsan gör ju så jädrans ont. Nu är den lite röd och mycket öm. Tur jag inte bröt den.

Och så nu då jag damp ner på stolen framför datorn. Skulle böja mig ner efter ett papper och fick något vasst uppstucket i min redan ömma näsa. Ganska snabbt insåg jag att jag satt ihop med min behå. Min favoritbehå vars ena bygel visade sig ha letat sig upp genom tyget och på något sätt genom kraften när jag böjde mig framåt gjorde ett rejält stick uppåt. Aj, är bara förnamnet.

Tre ”Annor” på en och samma dag. Och jag lovar, det här är inget skämt dagen till trots. Det är min vardag :) Fast när jag tänker efter var det länge sedan jag råkade ut för något så kanske var det dags. Nu väntar jag bara på att stolen jag sitter på – som varit lite ostabil ett tag – ger vika under mig. Och jag som precis skulle tröstäta några digestivekex med jordnötssmör. Får nog förflytta mig en våning ner för det. Eller kanske överlåta dem till Erik när han om en stund kommer hem från hockeyn. Jag ska ju trots allt till mvc i morgon bitti och kanske inte bör spä på vikten onödigt nu i kväll…