Pepparkaksbak

I dag har varit stora pepparkaksbakardagen och änglar, hjärtan, stjärnor, granar och bilar trängs nu i julkakburken där ett gäng änglar ligger längst upp och vakar över sina kakkompisar därunder. Alvin blev less innan vi ens hann börja och förmiddagsvilade sig igenom hela baket. Filip visade sig vara en riktig hejare med ett tålamod som i alla fall inte är ärvt av mig. Han knådade, kavlade och tryckte ut små former på löpande band - i en och en halv timme med energi och entusiasm så stor. Superduktig var han och lite säkert tack vare att han gjorde årets premiärbak redan på dagis i veckan.

Plötsligt började dock degen minska i misstänkt rask takt men mysteriet löste sig snabbt då vi tog en liten degtjuv på bar gärning. En liten degtjuv på två år, iklädd röd tunika och med ett för dagen enormt hårtjorv därbak. Och hade vi inte ertappat henne då så hade jag gjort det när jag nyss flyttade kort från kameran för där fanns nämligen en mycket avslöjande bildserie på lilla Vilma som på så gott som alla bilder har fingarna i eller på väg mot munnen.

Jag har alltid älskat att baka pepparkakor men helt klart får det en extra guldglans nu när man har så god hjälp av sina egna små bagare. Att dofter kan få en att dras tillbaka i tiden är verkligen sant och just pepparkaksdoft är för mig starkt förknippat med min barndom. När jag till slut stod ensam kvar med den sista degklumpen kunde jag se min mormor framför mig där hon tillsammans med mig och min mamma stod i sitt hemtrevliga kök med det röd-vitrutiga golvet. Jag minns att mina pepparkakor var minst tre gånger så tjocka som hennes lövtunna men att hon tyckte mina var de finaste hon någonsin sett. Så sorgligt att inte få uppleva ett bak i nutid tillsammans. Med de tre barnbarnsbarn hon skulle haft. Eller har såklart. Kanske var det tankarna på henne som fick mig att fastna på änglatemat i år!