Tittut!

Som vanligt sitter jag här alldeles för sent och borde legat i sängen för länge sedan men jag skulle ju bara... stänga av datorn först och när jag ändå petade på den så kunde jag ju passa på att bara... kolla det först - och det, och det och det. Hopplöst att komma i säng men kvällarna är ju så sköna. Och korta.

Någon annan som är kort är vår lille Alvin. Han älskar att sitta under saker, som i en koja, och man hittar honom ofta under köksbordet där han gärna sitter med en fot över den andra och ser nöjd ut. För ett tag sedan kom han på ett nytt paradis i huset nämligen det lilla utrymmet under vår lyxiga långa köksbänk där bland annat datorn har en egen plats. Inte under bänken då men på, och utrymmet under är till för att ha benen vid när man sitter framför den :)

En dag hittade jag inte Alvin. Jag hade bara sprungit upp lite snabbt utan honom och när jag kom ner var han borta. Inte ett spår. Inte ett ljud. Jag letade överallt där han brukar vara. På toan (om man glömt stänga dörren). Framför tvättmaskinen. Vid teven i hopp om att någon dosa ska ligga i lagom Alvinhöjd. Eller under matbordet. Men nej. Inte heller under köksbordet satt han och då blev jag faktiskt lite skraj även om jag förstod att han inte öppnat och tagit sig ut själv. Men just i det ögonblicket hördes ett "öööhh" och två små busiga blå plirade plötsligt på mig. Där står lilleman under bänken och är hur nöjd som helst med sitt nya gömställe!

Sedan dess är den leken poppis. Han är nästintill outtröttlig i den. Bilderna är både suddiga och sneda men oj, så kul vi hade!