Jag minns julen...

Det är fascinerande tycker jag hur man ibland kan vara så ombytlig. Att från ena dagen julmysa med vänner vid fikabordet omgiven av stämningsskapande röda ljus, den vita bulliga tomten (med den lååånga luvan som efter denna jul är maxad i sin längd då vi några gånger ertappat Alvin när han med full kraft svingat den fram och tillbaka som en slägga), alla stjärnor och juliga detaljer till att sen plötsligt vakna upp denna soliga januarifredag och inse att den faktiskt är över för den här gången. Julen. Och är det något man inte kan önska tillbaka vid årets början så är det årets slut och då kan man lika väl börja om på nytt. Precis så som man gör varje år den här tiden. Vår gran rök förresten redan för några dagar sedan då den sitt kungliga namn till trots i år barrat utav bara den...

Julen var så lugn och fridfull i år. Inget stressande och åkande. Bara härlig. Lyckliga barn och lyckliga föräldrar. Mätta magar och roliga klappar. Sköna soffkvällar med massor av glögg från gyllene flaska.

Med några två veckor gamla bilder från julen som var tackar vi för denna gång. I detta nu doftar här åter nystädat men med en annan ton. Allt är vitare här hemma igen. Juldammet är borta. Kvar finns dock stakar och stjärnor som minner om vad som varit och de får stanna kvar några dagar till. En ensam hyacint står också kvar och håller precis på att blomma ut och det får den så gärna göra. Dock i sällskap med tulpaner som i morgon traditionsenligt ska inhandlas för att fylla tomrummet efter det juliga...