Ooops Alvin!

Mamma Vilma lämnar i ett obevakat ögonblick Majadockan ensam på en pall i köket. Lillebror ser genast den ensamma dockan, spanar över axeln för att se om någon kommer och matar sen vant dockan - precis så som han brukar. Just när han själv tar sig en slurk dockvälling blir han dock tagen på bar gärning och ni ser ju själva mammans blick och min... Oj, oj, oj så tillrättavisad lillebror blev där :)

Helg med guldkant

För två veckor sedan satt vi i detta nu på ett fik och glufsade i oss en massa glass så att vi skulle vara energipåfyllda till det stundande bubbelpoolsdoppet på hotellet.

Äntligen är alla bilder från vår Göteborgstripp genomgångna och jag kan bara konstatera att kameran är en väldigt god vän. Den senaste timmen har jag återupplevt våra tre dagar i den blåsiga och iskalla storstaden och trots kylan är det med varmt hjärta jag minns...

Vi har en väl inarbetad Götborgsrutin efter flera års vintertripper dit och eftersom de alltid är så roliga körde vi även i år på ungefär samma koncept som vanligt. Jag får min fredagsförmiddag på Haga där jag fullkomligt frossar i härliga mönster och färger av favoritmärket Villervalla. Det var inte så vårpåfyllt ännu så det blev lite reaplagg till pojkarna och en ny jeanskjol till Vilma. Däremot visade den pratglada expediten mig pärmen med alla vår- och sommarnyheter som ännu inte finns på hemsidan och jag kan lova att där fanns fina såväl ränder som stjärnor som istället kommer klickas hem senare i vår...
Höjdpunkten på hela helgen var hotellet. Det är det barnen pratar om nu efteråt även om Universeum detta år kanske var det bästa. Kul när de är små men ännu roligare ju äldre de blir helt klart. Att rida på den stora hästen var nog helgens största skratt. Vilma fnissade så det bubblade oavbrutet medan storebror där bak klamrade sig hårt fast runt lillasyster (!) som viftade helt galet med tömmarna. Ibland blir man lite förvånad över vem som är mest rädd för saker :)

Alvin, han sprang som en liten duracellkanin runt, runt, runt i lekhörnan för de minsta och undrar någon varför mamman inte är med på någon bild så är svaret att hon troligtvis aldrig hann fastna såsom hon sprang efter lillebror. Lite lugnare blev det i den för oss nya Rikskrimdelen. Filip tyckte det var väldigt spännande att kolla sko-och fingeravtryck, prata in meddelanden och lyssna på sin egen förställda röst. Polisbilen var som alltid en höjdare och det här året var det Alvin som var hetast på knapparna och ratten.

Men tillbaka till hotellet. Ett stort och superfräscht rum förgyllde verkligen våra dagar. Sängarna var mycket hoppvänliga, ett stort skrivbord blev snabbt fyllt av allt smålego Filip släpat med sig och de långa korridorerna var ju hur kul som helst att springa i för 18 månader gamla små ben :) Fantastiskt god frukost, bra mat på kvällen och så en mysig bubbelpool att värma sig i allra längst upp på toppen. Vilma uppskattade dock inte denna pool lika mycket som resten av familjen. Hon blev livrädd för de dånande bubblorna och klamrade sig fast vid mig så jag riktigt kände hur bikinin smet åt både höger och vänster. Gulp. Men vad gör man inte för de små.

Vi åt gott, vi skrattade mycket, vi myste så gott som varenda sekund, vi tittade påen urkass Melodifestival från staden vi befann oss i, vi shoppade loss lite grann såsom man faktiskt får göra när man är i väg och vi avslutade med ett Ikeabesök vilket vi ändå hade behövt göra snart. Då barnen på söndagen vaknade trötta passade det ganska bra med en lugn förmiddag nerstoppade i dubbelvagn och kundvagn och Erik och jag hamnade i värsta idésprutarläget med tre lugna barn och ett för oss nytt Ikea med andra miljöer än de vi är vana att se.

På vägen hem frågade Vilma när vi skulle ”bo på otell” nästa gång och det undrar vi med? Snart, hoppas vi då det ju ÄR så otroligt mysigt och avkopplande att bara vara för ett par dagar. Släppa alla måsten och vara med precis i stunden och njuta varje minut. Även om man inte kommer hem utvilad rent bokstavligt talat så är man utvilad i själen vilket är nog så viktigt, och fylld till bredden med fina upplevelser att plocka fram ur minnet medan snön smälter och vi längtar efter vår...

Min nya last?

Nej, det har bara råkat bli såhär just i vår. Ni ska veta att är det i vanliga fall något jag INTE hittar så är det jackor. Antingen för att jag är för sent ute eller helt enkelt för att jag inte hittar den rätta.

Jag vet att jag impulsköpte en jacka för några veckor sedan *harkel* men det var ju faktiskt mer en "finjacka"... Den här godbiten är ju en helt vanlig jeansjacka fast ändå inte. Med de rätta detaljerna även på den här skulle den bli en given favorit om jag nu bara får fatt i en...

Bild från KappAhl.

Godmorgon Måndag :)

Eller kanske ska jag säga godmorgon rufsiga måndag! Lilleman måste ha drömt vilt i natt. Om stormiga äventyr. Det här är vad jag kallar en riktigt dålig hårdag och jag kan inte sluta skratta åt dagens Alvinlook!

Det är en isande kall februarimorgon och vi är i skrivande stund redan hos morfar i stan. Lek pågår för fullt och strax ska vi vispa våffelsmet till eftermiddagens fika som vi har blivit lovade...

Var bara tvungen att dela med mig av denna yrvakna lilla varelse :) Hoppas ni får en solig, rolig första dag på veckan!

Mellokväll

Lördagarna har kommit till att bli traditionsbundna härhemma under några vinterveckor varje år. Melodifestivalen är ju faktiskt himla kul att följa även om den i år inte varit något vidare. I går tyckte vi dock var bästa gången, vad tyckte ni?

Filip gör alltid sådana där fylla-i-formulär som man gjorde själv när man var liten och från det att reglerna vid programmets början är att man får ge poäng mellan ett och tio så ändrar de sig på något konstigt sätt under festivalens gång.

Filip ger otippat många en nolla för att sen plötsligt dra till med något tresiffrigt. Eric Saade fick inte mindre än 9 657 150 poäng av familjens storebror :) Vilma, hon ger alla nior och har så gjort på samtliga bidrag i de tre första omgångarna. Och Alvin, han somnar ungefär när det hela börjar…

I går hade de tre mys tidigare på kvällen och lillebror börjar nu bli väldigt medveten om att det är något alldeles särskilt som storasyskonen har i sina skålar eller påsar. Grymtar irriterat när Erik eller jag kommer med en skål majskrokar men tar ändå motvilligt emot dem. Är man sugen så är man ju liksom. Den här gången hade Erik dock köpt några morotssnacks från Sempers Småfolkssortiment och som tur var visste jag att de är ena rackare på att färga av sig, därav filten i soffan. Denna var jag mycket nöjd med då Alvin ganska snart råkade sätta sig på alla sina morotspinnar efter att han vält dem ur skålen. Under hans rumpa låg sedan något som mest liknade en explosion av orange sågspån. En miljon små mikroskopiska bitar hade sugit sig fast i filten och jag är mer än tacksam att de inte låg i soffan… Varning utfärdas där alltså!

Tre bustroll och en mamma som ser ut att tycka det är riktigt kul att dammsuga smulor... :)

Annars var Filip totalt tagen av gårdagens intro där säkerhetsvakten körde in i massa bomber…

- "Mamma, VARFÖR har de bomber i det där landet för?"
- "Vilket land menar du?"
- "ÖstergötLAND", fick jag som svar :) Så logiskt och inte så lätt att ha koll på allt när man bara är fem!

Finally Friday!

Frågan är om inte fredagskvällarna är de bästa av alla? Med HELA helgen framför sig. En helg som för en gångs skull är ganska oplanerad dessutom. Vi ska göra lite vad som faller oss in. En liten tur till stan. Lite loppis. Lite målning. Mycket god mat. Melodifestival.

Och så lekparksbesök, för finns det något roligare? Knappast om ni frågar gungfantasten Vilma som genast får något busigt i blicken när det vankas lek i park... Här på bilderna vid Vätterns kant hos mormor och morfar tidigare i veckan. Svinkallt och hur kul som helst!

Men först en lugn skön kväll med Let´s Dance och tjuvkik på Solsidan med stora godisskålen på bordet. En riktigt mysig start på helgen önskar jag er!

Kudden

Får jag lov att presentera - kudden! Vilken kudde undrar ni såklart, jo kudden jag sett framför mig i mitt huvud i flera år och nu äntligen hittat att köpa = lycka för mig! Jag är nämligen expert på att hitta saker jag gärna hade velat köpa OM...

OM den där klänningen funnits i en annan färg. OM den där ljuslyktan inte haft den där detaljen. OM det där tyget inte hade haft så mycket av en färg i sig i stället för en annan. Om, om, om. Ja, ni förstår. Jag skapar mina egna önskemål i huvudet men hittar dem, inte helt oväntat, sällan. En rund, vit kudde har jag i alla fall velat ha i vår Lamino länge och jag har vetat precis hur den ska se ut men inte funnit den rätta.

Nu finns den rätta på plats. Precis så som jag tänkt den! Finns att köpa på Hemtex för 199 kronor (tillsammans med en mängd andra fina kuddar som de hade fått in).

Alldeles strax ska jag krypa till kojs ovanligt tidigt. Erik snarkar redan här bredvid mig i soffan, helt befogat efter en natts jobb i natt och sedan en helt vanlig arbetsdag i dag. Uppifrån hörs då och då yra mummelljud från liten Alvin som i kväll fått hög feber. Stackars liten... Jag misstänker att det är biverkningar av 18-månaderssprutan som han fick för en dryg vecka sedan. De symtomen kommer ju först efter 7-12 dagar och det stämmer ganska exakt då han fick den för 9 dagar sedan.

I morgon är det fredag och jag tycker det brukar dofta helg så snart man vaknar denna lediga dag!

Retro för en dag

Den här lilla godbiten, som i dag sänder lite 70-talsvibbar, har jag hängt med hela förmiddagen. Vi har pusslat, sjungit och lekt i barnens lekkök. Och fikat. Det är så mysigt att Alvin och jag har våra egna små rutiner som han så väl känner till de dagisdagar då vi är hemma. Så fort vi kommer innanför dörren springer han till kylskåpet och därefter till lådan där alla barntallrikar finns. Så hämtar han en och står sen otåligt och väntar på att få fruktbitar däri (just i dag valde han dock att få dem i en matlåda... med en slickepott som bestick...). Sen vill han absolut dricka ur glas just vid vårt förmiddagsfika och han är så lycklig och nöjd när vi till slut båda sitter på hans favoritplats på köksgolvet. Med ryggarna mot kyl och frys. Jättebekvämt :) Nu sover han så gott i bistra minusgrader ute på altanen. Väl nerstoppad i fluffig åkpåse och väl omstoppad med varma filtar.

Det är Vilmas gamla heldress från H&M som lillebror lånar lite grann. Han stannade framför spegeln när jag klätt på honom i morse, sken upp som en sol, stampade fort, fort med små fötter i golvet och utbrast ett imponerat ”Waaaooowww…”. Han kände sig nog jättefin!

Annars är det inte så mycket retro i barnens garderober just nu. Älskar det egentligen men är faktiskt lite trött på det för tillfället. Kanske dels för att det går mot ljusare tider men också för att det hängt med så länge nu.

Nu satsar vi i stället på färgglada plagg som piggar upp! Rött, grönt, gult, rosa, lila blandat med jeans i alla dess former och något vitt eller svart här och där. Svart var jag för några år sedan inte så förtjust i på barn. Tyckte och tycker fortfarande att bruna toner ser så mycket snällare och varmare ut men faktum är att på våra blondisar gör sig svart bra och det smyger sig mer och mer in här hemma. Åtminstone som bottenfärg.

Hjälp, vad den där tiden springer… I dag är mamman lite trött och jag hade gärna haft en ledig eftermiddag och hämtat lite kraft men vila det får man göra när man blir gammal :) Mot tvättmaskinen och sedan dagis. Brrr…

♥ Mina fina ♥

Alla hjärtans dag och jag tänker på alla vars hjärtan mitt slår för. Tänk, så många betydelsefulla människor man har runtomkring sig som på ett eller annat sätt förgyller livet i vardagen. Som alla förtjänar lite extra uppmärksamhet, inte bara i dag utan alla dagar. Jag brukar försöka att visa uppskattning mot dem och jag hoppas att jag lyckas och att de känner sig sedda. Några vänliga ord kan ju göra så gott och det är ju egentligen så lätt att säga/visa i stället för att bara tänka.

Det är vänner. Dagisfröknar. Trevliga grannar. Den där gulliga, glada tjejen i affären. Farbrorn med hunden som jag nästan varje dag möter på väg hem från dagis och brukar byta några ord med. Den lilla tjejen som alltid vinkar glatt när hon går förbi vårt hus samtidigt som vi kommer hem på eftermiddagarna. Vår favoritsköterska på bvc. Mannen och den unga tjejen som kör sopbilen och som vi varannan fredag står på trappen och vinkar åt. Kanske inte jag men barnen :) Föräldrar till barnens kompisar. Kort sagt – alla de som utgör en del av ens vardag och därmed blir en del av livet. De där trevliga människorna som på något sätt ger en något. Ett leende, några ord, en vink, ett råd. Som är viktiga när man börjar tänka efter. Och som faktiskt kanske inte vet att de betyder något för någon de inte känner. Jag tror nog att vi alla är det. Viktiga fast vi inte vet om det. (Sen finns där ju förstås även en del små energitjuvar i vardagen. Även de finns nog i allas världar och helt säkert är de också betydelsefulla på sitt håll.)

Och så såklart alla härliga bloggvänner därute och förstås de allra närmaste. Familjen. Jag är alltid tacksam för dem men en dag som denna lite extra. När man tar sig tiden att tänka efter lite mer än vanligt och inser hur lyckligt lottad man är.

Våra favoriter, de utgör en härlig trio på det som kommit att bli favoritväggen härhemma. Nu med även lillebror på plats är syskonskaran som 1-åringar komplett på bruna fondväggen. En blick däråt och jag blir lycklig. De är mina. Alla tre. Mina fina!

I en hast förevigade jag dem nyss och jag kan lova att det inte är era ögon det är fel på. Inte heller vårt vattenpass :) För jag lovar, de sitter rakt i verkligheten! Det var bara jag som tydligen inte gjorde det där jag balanserade på knä i soffan med en studsande Alvin bredvid mig. Sen gjorde jag bilden lite extra sned med flit och tänkte att man kanske inte skulle se det då... Det lyckades ju sådär som ni ser *fniss* :)

Hemma!

Efter en sådan där underbar helg som man vill frysa i minnet för evigt är vi nu åter hemma. Vi har äntligen bott på "otell" och levt bekvämt lyxliv för några dagar. Välbehövligt och obeskrivligt SKÖNT!

En liten reseberättelse kommer säkert så småningom. Efter alla "ska bara" som måste göras före. Som till exempel fira en viktig dag i morgon. En Alla Hjärtans sådan :)

Natti natt och på återseende snart hoppas jag!

Han är så söt när han sover...

...och när han är vaken med för den delen men det är något visst med ett sovande barn, inte sant? Så lugn och så rofylld. Och totalt ovetandes om att mamman sekunden efter att den här bilden klickades hade en solouppvisning i isdans på altanen... Tur jag inte bröt något så som jag for omkring där. Och ännu mera tur att vår altan ligger helt insynsskyddad på baksidan.

Kom på att jag inför Vilmas 1-årsdag la ut en massa bilder på henne här. Bilder indelade i olika kategorier. En av dem var just Trötta Vilma och jag var bara tvungen att kika tillbaka för att se om där fanns några syskonlikheter och visst gör det det. Särskilt de sovande ögonen och plutmunnen :) Och vips, så förlorade jag mig i en massa minnen och måste läsa lite bakåt tror jag minsann...

Snart är det dags för dagishämtning i det strålande februarivädret - härligt!

Hej hopp, så länge!

Kärlek vid första ögonkastet...

Jag är ganska "impulsig" av mig då det gäller kläder till barnen. det erkänner jag. Eller kanske väldigt om jag ska vara helt ärlig :) Till mig själv blir det inte så ofta men när jag i går på väg till frissan slank in på Vila och mötte det här guldkornet - då kunde jag faktiskt inte låta bli. Inte bästa läget för impulsköp av just en jacka i och för sig. På väg till färgning och klippning och med en Göteborgstripp i sikte inom kort. Men när det hänger en jacka som det nästan står ANNA på var det svårt att låta bli... Det ÄR jag i form av en jacka om ni förstår!

I en av mina favvofärger (har förstått att inte alla håller med mig men färgen "camel" är så fin tycker jag - kanske för att den GER mig lite färg!), med en stooor skojsig krage som man kan vrida och vända åt vilket håll man vill, med två volangkanter både fram och bak, med skärp i midjan, lite längre där bak och dessutom med lite lyster i tyget. Kort sagt, helt perfekt! Att det sedan sitter ett vitt spetsband fastsytt i innefodret när man öppnar den gör ju inget. Inte för att andra ser men man själv blir ju alldeles lycklig av sådana detaljer.

Sen är det ingen lekparksjacka precis men det är bra för då kan förra årets få den benämningen i år och vips så var problemet med den sortens jacka ur vägen. Det är inte klokt vad bra jag löser saker ibland :)

Nu ska jag slira iväg på isgatan och hämta Filip som är på gympa. Nyklippt även han med HV71 sprayat i blått på ena sidan och en stjärna i grönt på den andra. Stolt storebror - ja!

Pappas pojke :)

Han går i sin pappas fotspår och verkar bli en sådan där IT-kille!

Plötsligt satt lillebror där framför datorn och hade övertagit Vilmas spelande. Det är Kalle Kunskaps "Lekstuga" som nu för tredje gången verkar bli en favorit härhemma. Hoppas det håller för Alvin, han blir eld och lågot så fort han hör det. Att lyssna på musik, färglägga teckningar så det pruttar om det, och så hjälpa små djurungar som kommit bort att hitta sin mamma - det är spännande grejer det. Vi testade det en dag i veckan när storasyskonen var på dagis och då satt han i mitt knä men nu tyckte han tydligen det var dags att spela själv :)

Sött att han försöker sig på att hantera musen också!

Flytt-Trötta...

Knasigt ord det blev i rubriken! Men hur tokigt skulle det inte sett ut att skriva flyttrötta ;) Kunde kanske i stället funderat ut en bättre rubrik men se det är jag alldeles för trött för. Gäsp. Vi har haft en lång, intensiv och fantastiskt rolig dag. Jag kände mig verkligen tokladdad när jag vaknade i morse och har sen gått på helvarv tills klockan slog exakt åtta och vi damp ner i soffan framför Melodifestivalen!

Nu bor kära S & P med sina tre små inte längre här :( Men oj, så FINT deras nya hem är! Det kändes både bra och kul att få hjälpa till lite grann i dag. Många lådor har blivit uppackade och jag känner lättnad för deras skull över att de äntligen är på plats. Att under flera månader nu levt med en flytt framför sig och på slutet med kartonger överallt - tillsammans med tre små barn - det måste ha varit en utmaning. Nu är dock målet nått och om jag känner dem rätt har de inte gett upp ännu... En helt otroligt välorganiserad flytt var det där post-it-lappar på väggar och golv tillsammans med välmärkta kartonger, möbler och lampor gjorde att allt hamnade rätt med en gång. Smart och tidseffektivt!

Någon mer än vi som förresten tyckte att Melodifestivalen var ganska gäspig eller berodde det bara på vår trötthet? Danny var bäst tyckte vi enhälligt men sen tyckte mina öron även om killen som var klädd som Karlsson på taket och han gick inte ens vidare i första gallringen...? Medan de-där-vad-de-nu-hette gick direkt till Globen? Jag måste ha missat något där känns det som :)

Nej, dags att sova! Hoppas på en PIGG och skön söndag i morgon!

TACK, säger Filip!

Ojoj, veckan springer fortare än jag hinner med. I går fyllde dessutom världens bästa pappa Erik år. En trea och en femma gammal blev han och vi börjar nu leta ålderstecken på varann. Tur jag inte fyller förrän lååångt senare i år ;) Filip och Vilma tyckte det var förskräckligt att han skulle jobba på sin födelsedag men efter att vi hämtat honom på jobbet köpte vi med god libanesisk mat hem och firade. Och så grön tårta med raket i till efterrätt, noggrant beställt av Filip. Presenten han får är vår helg i Göteborg som vi LÄNGTAR efter nu…!

Denna bild hade jag tänkt slänga ut ett dygn efter olyckan men som sagt har det varit ont om tid. Den visar i alla fall en betydligt piggare Filip som efter en dag hemma från dagis åter var i fin form. Han klagar faktiskt lite över ont i nacken ibland. Vi får se hur länge det håller i sig men säkert är man öm några dagar efter en sådan smäll.

Jag berättade för honom att det var många som hade skrivit till honom här. Läsglad som han är satt han en lång stund framför datorn och tragglade och stavade och läste alla namnen. De flesta kände han väl till. De andra frågade han om tills han listade ut vilka de var. ”Vad snälla alla är, mamma. Skriv det till dem! Och ta ett kort så de ser att jag inte sover längre!” Så nu gör jag det. Och mamman – hon blev också glad för all omtanke ska ni veta!

Filip ville förresten också att jag skulle berätta här att tandfén var på besök igen häromnatten… tand nummer två är tappad! Mitt under tandborstningen en kväll sprang Filip plötsligt iväg och spottade ut något i handen. Alvin tittade fascinerat på och sprang iväg han också och spottade i handen och i handfatet precis som storebror sin :)

Den här gången blev det dock ingen guldpeng. Filips kompis Adam hade sagt att om man lägger tanden under kudden i stället för i ett glas med vatten så lämnar tandfén en papperspeng. Och minsann, han hade rätt. En tjuga låg under Filips kudde på morgonen och jag kan lova det var en lillasyster som blev blek när hon förstod att tandfén varit i deras sovrum och dessutom LYFT på Filips huvud. ”Jag ska lägga alla mina tänder i ett glas – där NERE – när jag tappar dem”, sa Vilma.

Nu blir det skumbad för tre små lortgrisar och sen plättar till kvällsmat. I dag har jag och Alvin haft en riktig städdag. Huset glänser och bara väntar på att helgen ska komma - och med den mormor och morfar som ska vara barnvakter på lördag när vi hjälper våra vänner att ta sitt pick och pack för att byta sida på Vättern :( Ska dock bli riktigt kul att få agera flytthjälp och äntligen få beskåda deras nya, fina hem!

Skadad :(

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Som i kväll till exempel. Den ödesdigra kvällen då familjens storebror inte hade marginalerna på sin sida...

Vårt lilla projekt innebär en del kånkande på möbler fram och tillbaka och för en stund hade vi flyttat på en av sofforna. Vi var bredvid när det hände båda två men ingen såg exakt hur det gick till. En förskräcklig smäll hördes i alla fall och sedan ett skrik som inte kommer från någon som bara har slagit i lite grann. Filip hade på något sätt lyckats ramla från soffans armstöd rakt bakåt och slagit bakhuvudet i tv-bänken. Tv-bänken som stod bara ett par decimeter från soffan och däremellan låg han så vinkeln var helt klart inte den bästa.

Erik lyfte upp en gallskrikande Filip och vi såg genast båda två hur håret därbak var alldeles rött av blod. Gulp. Jag brukar vara lugna mamman när något händer. Särskilt om jag är själv hemma med barnen. Blod är dock inte min starkaste gren och eftersom Erik tack och lov var hemma blev det han som tog hand om Filip. Jag tog i stället hand om två små halvt chockade småsyskon som nyfiket kikade fram bakom toadörren på sin ledsne storebror samtidigt som jag försökte ringa in.

Den där lugna mamman blev lite olugnare än vanligt när jag hörde hur Erik som verkligen är Mister Lugn sa att det här nog var tvunget att fixas till. Jacket var både stort och framförallt djupt (hua) och han blödde ordentligt ett tag. Började sedan nicka med huvudet och blev med ens jättejättetrött. Såklart också av chocken och att han varit så ledsen.

Väl inne fick han och Erik komma in direkt då han blodat igenom både kompressen och bandaget han hade runt huvudet… Så skönt att de slapp vänta. Doktorn försökte sig först på tejp vilken trasslade in sig totalt i Filips hårsvall så såret limmades till slut vartefter den ”knasiga mössan” kom på plats. Lilleman hade varit så tapper därinne och mammahjärtat knyter sig totalt vid tanken på att han har haft så ont. Önskar, önskar att jag kunde ta det från honom.

Tack vare att de kom in snabbt var de också hemma efter knappa två timmar och det var en ganska glad liten kille som kröp ner bredvid mig i soffan ivrigt berättandes om vad han varit med om. Jag i min tur fick berätta om en lillasyster som när vi läste saga plötsligt avbröt och sa ”Jag känner mig orolig för Filip mamma. Jag kan natta hans Mysan, sen vill jag att han ska komma hem till mig igen”. Och så lillebror som flera gånger pekade neråt, tog sig om sitt lilla huvud och låtsasgrät med bekymmersrynkan mellan ögonen. Stora hjärtan i små kroppar.

Och åter en gång blir man påmind om vad som är viktigt här i livet. Det här gick ju bra. Förhoppningsvis blev det ingen hjärnskakning utan bara lite ont i huvudet men hemma från dagis blir han såklart ändå i morgon och då ska han pysslas om kan jag lova.

De där tre små liven med sina goda, tickande små hjärtan. De är det allra mest värdefulla vi har och någonsin kommer få. Sen kan man inte skydda dem från allt hur gärna man än vill. Som i kväll till exempel. Ett vips, och så är olyckan framme.

Nu ska jag gå och pussa en extra gång på Björn-Borg-look-a-liken därinne. Ser ni förresten på bilden att han inte sover med stängda ögon?! Det har han aldrig gjort. Redan på BB sa de att han hade för stora ögon för sina ögonlock ;) Och det stämmer, de räcker inte till riktigt för att helt slutas över de stora blå när han sover! Vi har dock vant oss men länge tyckte jag det såg lite läskigt ut…