Trötta Vilma

Det finns nog inget vackrare än ett litet barn som sover. Så fridfullt och lugnt. Jag kan aldrig se mig mätt och är glad för de bebisbilder vi har på vår sovande lilla skrutta.

Och sovit har hon gjort under sitt första år. Så bra. Visst vaknade hon på nätterna de första månaderna men det hör ju till. Hon har däremot sällan skrikit på nätter sånär som på någon period vid två månader och faktiskt några nätter på sistone då hon verkar ha drömt något läskigt. Även dagsömnen är god - hon somnar lätt och sover gott. Vi fattar det knappt än och kan bara konstatera att våra barn är typexempel på att det där med sömn kan vara totalt olika från barn till barn...

Sen är det märkligt tycker jag. Det där att man när de somnat på kvällen ibland kan pusta ut och längta efter lite vuxentid men ändå, när ett par timmar gått, komma på sig med att längta efter dem och strax därefter titta till dem en extra gång för att stjäla sig en puss till den dan.

Kanske en av de allra största tjusningarna med att vara förälder. Att det är så naturligt att vara med dem. Att man aldrig tröttnar. Att det är så tydligt att de är en del av en. Något man nu har för alltid.

I kväll är Vilma trött. Och hon är så söt när hon sover...