I dubbel bemärkelse dessutom! Allra först och främst för rara, fina och värmande kommentarer i förra inlägget som jag någon dag på något sätt ska vidareförmedla till V. Jag har tagit en medveten bloggpaus i några dagar, av respekt för det som hänt. Hade känts konstigt att efter det trista jag skrev om berätta om en ny klänning jag sett till Vilma eller om sommarplanerna vi har…
Den andra sortens värme är den vi just nu har ute! Det är helt otroligt fantastiskt underbart att ha förmånen att få vara hemma och njuta dagar som dessa. Att gå till dagis iklädd endast ett linne och sedan inte gå in förrän kvällsluften börjar kyla, sånär som för nödvändig men så snabb som möjlig matlagning. Och förstås har jag inte bara linne på mig ;) Kjol eller byxor finns alltid därunder, jag lovar.
I går hade vi mammor och små bebisar en sådan där dag som man för alltid kommer bevara i hjärtat. Promenad i vackert väder. Flanerande i en affär och sedan långfika med mycket prat på kompisen Noels gräsmatta där de tre små guldklimparna låg och sprattlade med bara, knubbiga ben under ett parasoll. Därefter bort till centrum för att köpa varsin sallad som vi sedan glufsade i oss under solen innan det var dags att hämta pojkarna på dagis. Bättre än så kan man knappast ha det! Hade jag bara smörjt in min vänstra axel och vänstersidan på ryggen - kroppsdelar som i dag har en lätt röd färgton - ja då hade dagen varit helt perfekt.
Senare på dagen premiärhoppade lillan med pappa på kompisen Adams studsmatta! Hon gav upp det ena förtjusta kill-i-magen-lätet efter det andra trots de knappt synbara studsen. Lilla tjejen som nu sedan en vecka tillbaka faktiskt sitter själv! Flera minuter klarar hon om man är där och parerar åt henne för det klarar hon inte än - minsta ljud från något håll så faller hon.
Nu ska jag, hur svårt det än må vara, dra mig inåt och fixa. Badrummen längtar efter en uppfräschning och rena handdukar och hela huset efter att bli rent från damm. I morgon vankas marknad i stan och Filip längtar efter att titta på hästar, lyssna på musik och med lite tur få gå nära en riktig ”sopebil”...
I går upplevde vi en av de värsta dagarna i våra liv. En dag som var så sorglig att orden man försöker återge den med känns fnuttiga. Det går inte att beskriva känslan men jag gör ett försök, på mitt sätt.
De lila syrénerna i de soldränkta fönstren spred sin ljuvliga doft över oss där vi satt i kyrkbänken med skrynkliga pappersnäsdukar i knutna händer. Den ljusa vackra byggnaden var fylld med svartklädda och sorgsna människor, alltför många av dem ganska unga. På första bänkraden satt en ung kvinna med bleka kinder gömda bakom sitt långa blondlockiga hårsvall. På hennes ena sida satt en liten blondlockig pojke i svart skjorta, sex och ett halvt år gammal. I hennes knä en ännu mindre blondlockig pojke även han i svart skjorta. Han fyllde två år i tisdags. Längst fram i kyrkan stod en ljus kista dränkt i blommor i himmelens alla färger. Framför den ett stort hjärta av röda rosor. På kistan låg mitt bland alla blommor några teckningar.
Jag skulle så gärna vilja säga att det här är ett utdrag ur en bok jag läst. En påhittad historia. Men tyvärr är den sann. Alltför sann och alltför sorglig. Vi var många i går som inte riktigt klarade av det. När orgeln spelade och det var dags att ta farväl blev plötsligt den minste pojken jätteledsen och började springa nerför kyrkgången skrikandes ”Det är färdigt nu, det är färdigt”. Kanske blev han bara rädd för orgeln. Kanske förstod han att något var mycket fel. Hur det än var blev det så symboliskt och jag tror ingen i kyrkan klarade att hålla tårarna borta.
Stunden i kyrkan var trots allt vacker och jag skulle vilja säga att den var ljus, men nej. Jag kan faktiskt inte se det minsta ljus i det som hänt. När en gammal människa dör så är det alltid sorgligt. Ibland kan man dock tänka att personen ju ändå fick leva ett långt och innehållsrikt liv. Det här är så oerhört sorgligt men också tragiskt. När man är 34 år. Har skaffat sig en utbildning, har ett bra jobb, har fått två barn, köpt hus som precis är färdigrenoverat, har planer på bröllop och kanske så småningom ett nybyggt hus – ja, då har livet precis börjat och så mycket ligger framför en.
”Här skiljs våra vägar i livet Men du lät mig tidigt förstå I stjärnorna står det visst skrivet Tillsammans för alltid ändå När natten så stilla sig sänker Finns tystnadens tomhet hos mig Och likt den klaraste stjärnan som blänker Så stark är min kärlek till dig”
Dessa ord sjöng en ung tjej i kyrkan och orden talar för sig själva… Min vän V hade bestämt precis hur allt skulle vara under begravningen och jag beundrar henne för det. Vilken styrka hon har. Ingen skulle någonsin behöva gå igenom det hon och de två små gör nu och har gjort under det senaste året. Året som egentligen skulle ha varit ett av de allra lyckligaste, med bröllopsplanering och bröllop denna månad. Det blev i stället året som trasade sönder allt på grund av en idiotisk och skoningslös sjukdom som till slut gjorde det till det sorgligaste för dem.
I lokalen där minnesstunden hölls hade V placerat förstorade bilder på F, F och barnen, hela familjen, bilden som var i tidningen då minstingen föddes för två år sedan och glada semesterkort. Alla inramade i tjocka, svarta ramar och inbäddade bland tända ljus. Nedanför vart och ett av dem låg små textstycken som beskrev varför just de bilderna var så värdefulla. Här bröt alla ihop igen. Det var så fint gjort alltsammans.
V är en av mina allra bästa och första barndomsvänner. Så många timmar som vi tillbringat i varandras flickrum, lyssnandes på 90-talets powerballader och drömmandes om killar har jag inte spenderat med någon annan. Och visst minns jag den dagen hon berättade att hon träffat F. Och hur jag minns att jag tänkte att det nog banne mig var den rätte. Jag tyckte det hon beskrev stämde så bra överens med mig själv och hur jag beskrev min Erik för andra. Min Erik som jag träffat ett och ett halvt år tidigare. Snart 13 år sedan närmare bestämt. V och F fick drygt 11 år och sen tvingades de från varandra. Varför ska det behöva vara så? Jag önskar av hela mig att jag kunde leta fram ett trollspö och svinga det några gånger i luften och att allt sedan skulle vara som vanligt igen. Tyvärr är det inte så och vi är många som har svårt att acceptera det. För V´s skull, och för F´s och för barnens. Och jag vet inte hur i hela friden man kan hjälpa dem, annat än att finnas där. Alltid. När de vill.
Vi har inte umgåtts så ofta i par utan det har mest varit vi tjejer från gamla gänget som träffats på senare år så varandras män känner vi inte jätteväl. I morgon är det dock exakt ett år sedan Erik, Filip och jag var hos dem och tittade på Melodifestivalen, och vi hade det så trevligt. Sa att det måste vi göra om, hos oss nästa gång. Vid grillen. Det blev aldrig så för en månad senare blev F sjuk. Nu hoppas jag få se de andra vid vår grill i sommar, men man kommer minnas vad vi bestämde då…
I går förstod man vilken fin människa F var och jag slogs av tanken att jag så innerligt hoppas att han den stunden han somnade in visste att så många tyckte det. Jag har sagt det förut och jag måste säga det igen; det är synd att vi ibland snålar med de snälla och vänliga komplimangerna till dem vi tycker om vare sig det är sådana vi känner väl eller bara är ytligt bekanta med. De kan också vara värda ett gott ord. Jag har funderat kring detta länge och jag menar inte på något sätt att jag är Fröken Perfekt men jag försöker verkligen tänka på att säga det positiva jag tänker högt till personen i fråga i stället för att bara tänka det i huvudet. En dag kan det vara försent.
Erik och jag satt i går kväll och försökte minnas F så som vi kände honom. Sen skenade vi iväg och började tänka på framtiden för V och pojkarna och jag kan lova vi fällde många tårar. Vi befinner oss ju trots allt i samma skede i livet. Men man vet banne mig aldrig vad som händer, den bittra sanningen har vi fått erfara den sista tiden och det gör oss livrädda samtidigt som vi känner att man nu mer än någonsin måste uppskatta det man har och varandra. Många saker blir så små i sammanhanget. Man hasplar ibland ur sig att man tycker man inte har några kläder, eller att man gärna skulle vilja åka i väg någonstans – om man hade råd. Visst är saker som dessa kul men de är ändå bara lyx i vardagen. Det är ju vardagen som är den viktiga och den verkliga lyxen, det är ju när vardagen blir lyx. Så länge alla är friska och man får vara tillsammans, då är den det.
Detta blev nog ovanligt osammanhängande och svamligt men jag ville så gärna dela med mig av tankarna. Tårar trillar åter över tangenterna. Tårar som jag trodde nästan tagit slut i går. Men det här är så oerhört sorgligt och tragiskt och jäkligt orättvist och det gör så förbaskat ont att tänka på att jag tror en liten bit av hjärtat faktiskt har gått sönder.
Det här inlägget är tillägnat F, V, A och V. Våra tankar är hos er. Låten här nedan sjöngs i kyrkan i går och den är smärtsamt vacker och tyvärr alldeles för sann.
Något som får både mig och min Erik nöjda när vi är och handlar så är det om vi hittar nya smaker på saker. Allra helst på yoghurt, fil eller juice som alla är flitiga förbrukningsvaror härhemma. Sist vi var på Ica Maxi såg jag bland alla människor en hand viftandes i luften med ett yoghurtpaket. Ägaren till handen var ingen mindre än Erik som med triumferande blick visade att han gjort inte mindre än två vinstnapp i kyldisken den här gången.
Tyvärr är jag inte så förtjust i fil vilket ju hade varit bra mycket nyttigare än att glufsa i sig en massa yoggi, men både Erik och Filip äter det gärna. Det är lite intressant det där hur åtminstone vi ändrar frukostvanor efter årstid. På hösten och vintern gör vi ofta gröt vilket sällan sker nu under den varmare årstiden. Det som dock står sig under hela året är att på helgerna vitaminchocka kroppen med egengjord smoothie vilket sannerligen är en bra start på dagen för både kropp och själ!
När det gäller yoggi är en stående favorit Arlas milda yoghurt med vaniljsmak. Som variation, om än söt sådan, kan det till kvällsmackan vara gott med en lite sötare variant (*harkel* även om den ibland även slinker ner på morgonen…) Just nu har jag två nya favoriter och de är faktiskt båda Eriks fynd från i fredags. Arla har haft en smakaudition bland sina konsumenter och nyligen lanserades två vinnarsmaker. Den ena med smak av vit persika och vitt te, den andra med jordgubb, lakrits och vanilj…mums! Kanhända tröttnar man fortare än kvickt men den sistnämnda smakar så gott i min mun att jag inte kan låta bli att ”mmma” högt när jag äter ;) Just smaken av lakrits som sticker fram sådär lagom mycket är både överraskande och otippad. Ni måste testa den! Även den med vit persika och vitt te är en njutning med sin lena smak. Testade förresten även en ny från Valio med smak av fläder. Fläder är det absolut bästa jag vet men tyvärr var denna variant en besvikelse då den knappt smakade något alls. Synd, hade annars kunnat bli en riktig sommarfavorit.
En helt annan sak. Häromdagen upptäckte jag en stark likhet mellan våra barn, en språklig sådan. När jag vaknade hörde jag Vilmas mjuka röst bredvid mig i sängen upprepandes ett mycket välkänt mantra; ”gottigottigottigott”, medan hon glatt smaskade på sina händer i väntan på frukost. Nu var det inte helt tydligt men hon lät precis som Filip gjorde på sommaren för två år sedan. Festligt, inte sant?!
Nu ska jag rulla Canneloni till farmor och farfar som snart kommer på besök. Hasta la vista!
Det som inte fick hända skedde till sist ändå. En av mina bästa gamla vänner har förlorat sin själsfrände. Två små pojkar har mist sin älskade pappa. Efter snart ett år av sjukdom och tvära kast mellan hopp och förtvivlan förlorade han till slut kampen. 34 år gammal. Massor av år till borde han fått leva och finnas med sin familj. Ibland är livet orättvist och mer orättvist än så här kan det inte bli. Så hemskt sorgligt att orden inte räcker till…
Våra tankar är hos V, A och V. Hela tiden, i nästan allt vi gör, drar man parallellen till att så borde de också fått ha det. Nu sitter i stället F däruppe och blickar ner på dem. Och på kvällen, när stjärnorna blinkar – då är han en av dem som vinkar.
Vissa tider blir livet mer påtagligt än annars. De senaste dagarna har varit så. Var rädda om er därute – och var rädda om varandra.
Tänk, vilket sammanträffande att båda våra barn blir lugna och somnar till samma röst. Låtarna är båda Carolas och de somnar lika gott oavsett om det är hon eller jag som sjunger. Troligtvis hör de kanske inte skillnad ;)
Detta var ett stort skämt som jag hoppas inte någon missförstod. Att de somnar till min röst är väl helt naturligt även fast jag sjunger hellre än bra! Men struntsamma, för musik är ju så mysigt och att först sjunga för och sedan med sina små är verkligen roligt. Nu menar jag förstås inte att Filip somnar till Carola längre. Inte heller tycker han för tillfället om den låt han älskade som liten. Nej, nu ska det vara låtar med fart i tycker han. Ju dansvänligare desto bättre. Hursom var det jullåten Himlen i min famn som var Filips och min låt under hans bebistid och jag får alltid gåshud då jag hör den och påminns om en nyfödd liten Filip… Som nu är så stor att han sjunger och skrålar för full hals själv och han är faktiskt riktigt tonsäker! Undrar varifrån det arvet kommer? Har man riktig tur drar han av ett helt potpurri med alltifrån Krokodilen i bilen, till Lille Katt, till Hästen Plopp innan han slutligen klämmer i med Ketchup kan prutta som för övrigt är favoriten just nu och också den låt jag har på huvudet hela dagarna och stup i kvarten kommer på mig själv med att gå och nynna på.
Vilma fick en skiva i doppresent av sina faddrar - Sov på min arm. En mysig skiva full av visor för barn, de flesta sovvänliga. Första gången vi lyssnade på den så somnade hon i min famn till en särskild och mycket gullig visa och den har kommit att bli min och lillans favorit. Är hon inte trött när vi lyssnar så brukar hon också sjunga med på sitt sätt med mjuka läten och förnöjd min. Det är så mysigt och jag kan riktigt längta efter den stunden varje dag.
Så här går den, Vilmas sång:
Vi har en tulta med ögon blå Med silkeshår och med öron små Och mitt i mitten Den lilla tippen Så stor som så
Så mjuk som sammet är hennes kind Och hon är gullig och tjock och trind Med pyttehänder Och två små tänder I munnen sin
Och hon kan bita i sina tår Och hon kan snurra så fort det går Och hon kan äta Sen får du mäta Hur högt hon når
Och Tultan rufsar i pappas hår Och ler och vinkar åt den som går Och bakar kaka Och vi får smaka På allt hon får
I baljan plaskar hon, må du tro Sen vill hon sova i lugn och ro Som gräddtårtsbiten Är tultaliten Vad hon är go!
(Text: H Matthison-Hansen – Margarethe Munthe, Svensk text: Ingela Forsman)
För några timmar sedan somnade hon till den något knackiga ”mammaversionen” och snarkar nu gott i sin säng. Snart vaknar hon och vill ha mat och sedan sova vidare bredvid oss så nu är det bäst jag publicerar snabbt som sjutton innan jag tassar in till sängen. Natti natti!
Jag dras som en magnet till roliga och gärna lite ovanliga mössor - till barnen. Själv använder jag denna huvudbonad ytterst sällan men ändå oftare nu sedan man fick de små. Då måste man. Annars fryser man ihjäl under barnvagnspromenader och lekparksbesök.
Nog om detta, innan jag går och lägger mig måste jag bara tipsa om dessa ursnygga mössor av märket Frithiof. Finns i flera olika färgglada mönster hos bland annat Babyshop. 150 kronor är priset för att skyddas från blåst och kyla av dessa finingar.
Det har känts som om man varit på chartersemester varje morgon man stigit upp den senaste veckan. Ett varmt solsken har strilat in i det kokvarma sovrummet och när man dragit upp rullgardinen har en klarblå himmel, en strålande sol och blickstilla träd uppenbarat sig. Dag efter dag efter dag... Hela huset doftar av härlig sommar. Ni vet så som det luktar då dörrarna står öppna från morgon till kväll. Det har sannerligen varit en idyllisk vecka på alla sätt. Att få njuta av varenda ögonblick här hemma har inte gjort saken sämre. Att snudd på kunna se live hur naturen exploderat och blivit grön. Hur syrénblommorna öppnat sina knoppar mer och mer för varje timme. Hur björkarna svischat ut sitt pollen som sen tagit riktning rakt mot min näsa och satt sig som ett lock i den och därpå fått mig att nysa och snörvla. Mig och många många andra som också råkat ha sina näsor i vägen. Men det är det banne mig värt för den här första värmeböljan är ju så underbar.
Grillen har jobbat hårt i helgen och vi har passat på att verkligen njuta av det fina vädret, för utan att låta för pessimistisk – man vet ju hur det brukar vara… Kanske får vi nu inte se solen förrän efter midsommar igen ;) I går var vi till en sjö i närheten och badade fötterna som efter någon minut fick kramp och därmed kunde stå kvar i nästan en halvtimme. Filip, som tidigare somrar varit en badkruka visade även den sidan i år, åtminstone till en början. ”Ilip färdig”, sa den lille tuffingen efter att precis ha snuddat vattenbrynet med ena stortån, men efter ihärdig och överdriven peppning från både mig och Erik var han så i och när han efter en stund snubblade och plumsade framstupa såg han först bara lite paff ut innan han fortsatte sin plaskstund som om inget hänt. I dag packade vi in oss i bilen och styrde kosan mot Gränna för picknick, glass och lite lek. Vi har precis bytt bil och syskonen sitter nu bredvid varandra där bak vilket har sina fördelar. Flera gånger i helgen har Vilma somnat med storebrors hand i sin... sött så det förslår!
Filip har varit på ett strålande humör. Säg den två och ett halvtåring som inte älskar att få vara ute dagarna i ända... Han har cyklat (läs hävt sig framåt på envisa ben) massor på sin trehjuling och sprungit omkring här på gräsmattan med sin ”gäspittare” som han kallar den. Och hörlurar på förstås. Och så har lilla poolen åkt fram. Filip fick i dag riktig kläm på vattenslangsmunstyckets olika finesser vilket resulterade i en actionfylld rulle när jag skulle filma hur duktig lilleman var och han plötsligt riktar slangen mot mig. Jag lägger upp mitt spindelskrik av högsta decibel och filmen blir plötsligt hoppig och visar ömsom himmel, ömson altangolv och däremellan skuggan av mig som studsar över golvet, bort från en hysteriskt fnittrande liten badpojke :) Ett kodak-moment. Fast på film.
Även lilla Vilma har mest varit en glad och nöjd liten tjej hela helgen. Förutom den alltför stora solhatten som stundtals skuggat väl mycket av Vilmas värld verkar lillan njutit lika mycket som vi. Pratat, ätit på sina tår och allt annat som kommit i hennes väg och skrattat åt storebrors knasigheter. Precis som en halvårig liten dam ska göra.
I morgon ska temperaturen visst dimpa med tio grader. Då styr jag och lillan kosan mot stan med förhoppningen att hitta en solhatt modell mindre och lite sommarkläder till mig. På återseende i veckan!
För eventuella pappor som läser här så kommer nu ett rykande hett tips på vad ni kan uppvakta er käresta med, eller förstås vad barnen kan uppvakta sin lilla mamma med. Namnsmycken.com heter en sida som gör reklam i de flesta tidningar som har med barn/familjeliv/inredning att göra. Har länge tänkt kika in men man glömmer så lätt vad det var man skulle titta efter när man väl sitter framför datorn. I kväll kom jag dock ihåg och visst vore det väl fint att bära (bara som exempel) en Filipbricka och en Vilmabricka runt halsen. Varje dag. Att visa hela världen vilka ens små skatter är.
Tycker man inte om runda brickor på rad finns även rektangulära brickor hängande bredvid varandra. Eller runda med hål i mitten. Men om ni frågar mig så tycker jag de runda på rad är väldans fina…
Om Mors Dag-presenten redan råkar vara fixad av er eventuella pappor som läser så är det också tillåtet att lägga detta tips på minnet inför en viss mammas födelsedag i september, eller till jul. Oj. Nu kändes det som att inlägget plötsligt blev personligt och riktat mot en speciell pappa. Det kanhända att det faktiskt råkade bli så men för er andra pappor så är det bara att byta ut månaden för födelsedagen så är inlägget åter riktat till alla.
Hoppas jag fick med allt och var tydligt informativ men samtidigt ödmjuk nu :) *blink blink*
Oj, så gott det måste kittlat i magen på Vilma under premiärgungningen i dag på självaste 6-månadersdagen. Storebror, som senaste veckan har blivit Vilmas nya favorit, puttade försiktigt på och sa med sin vänaste och mjukaste Vilmaröst ”Såja Ilma, det är inte farligt!” Och Vilma var minsann en tuff liten tjej i dag som skrattade så det bubblade åt Filips tokigheter. Ett ögonblick av syskonkärlek. Ett ögonblick av bubblande varmt mammahjärta över våra fina små skruttisar. Och ett ögonblick av insikt om att vi måste köpa en ny, fräsch gunga till lilla lillasyster som ju tyckte slickandet på repet var minst lika kul som själva gungandet ;)
I går fick Vilma en ny bitleksak som mest såg ut som något hundar leker med. Efter en stund hördes ett ljudligt smackande blandat med förnöjda små grymtningar från hallen. Lillan trodde hon hade fått värsta supertutten med typ åtta sugdelar på och satt och tuttade för glatta livet på en av den gula bollens ”piggar” – utan att hålla i med händerna! Synd jag inte hann fånga den delen på bild. Urgulligt och roligt var det i alla fall så tårarna rann.
