Äckelmuffins

Filips magsjuka i måndags blev tack och lov av det lindriga slaget så i dag har han och syskonen varit iväg igen. Men innan dess hann vi igår ha en ovanligt mysig dag. Tre pigga och friska barn höll mig sällskap hela dagen och vilken skillnad det är att ha lite liv runt sig! Efter att ha haft en lite mer gnabbig period syskonen emellan än vanligt (kanske för att det inte riktigt varit som det brukar härhemma) har de nu sedan några dagar hamnat i en sådan där ljuvlig-jag-måste-nypa-mig-i-armen-och-njuta-av-hur-fina-de-är-mot-varandra-period.

Hursom, i går stod pyssel, film, god mat och bakning på schemat. Och vad valde de då att baka? Jo, favoriten när de får bestämma – äckelmuffins! Kanske har jag berättat om dessa skapelser tidigare?

Det var när Filip gick på största avdelningen på dagis (för snart två år sedan!) som han en dag stolt kom hem med recept på perfekta göra-själv-muffins för små. Ni vet ett sådant med steg för stegbilder. Självklart kan man dubbla satsen, det blir ju inte många men i bland är det mysigt att bara göra så det räcker till fikat tycker jag. Så roligt nu också när Filip läser själv och de andra kan plocka fram rätt ingredienser. Jag fick uppdraget att sköta ugnen och smälta smöret vilket ju är perfekta mammasysslor!

Höjdpunkten är sedan att få strössla precis hur mycket man vill innan de åker in i ugnen. Fast höjdpunkten i går blev när jag missbedömde karamellfärgen (ja, det är här själva äcklet kommer in i bilden – de ska vara gröna!) och tänkte att den bara långsamt drippdroppade. Men det gjorde den ju inte alls så gröna blev de kan man säga...

Bilden ovan är dock från i somras då vi hade slut på karamellfärg och helt enkelt fick köra på äckelmuffins utan äckel men det blev lika gott det!

Visst är formarna fina förresten? Mina absoluta favoriter – från Lagerhaus.

Orkar ni mera?

Att leva i vår familj är just nu som att vara med i en spännande dramaserie. Man vet liksom inte vad nästa dag har att bjuda på. Som i dag till exempel. Då har vi varit hemma alla fem… Erik har jobbat hemifrån, Vilma och Alvin har vi hållit hemma på grund av smittorisk då det i natt var stackars Filips tur att tokkräkas…

Du milde tid. Jag tror januari 2013 går till historien här hemma faktiskt. Aldrig har vi varit så sjuka och vilka grejer sedan. Magsjuka är väl visserligen inte så ovanligt denna tid på året (tyvärr) men mina åkommor är ju banne mig helt extrema nu.

Jag törs egentligen inte säga något säkert, har lärt mig de senaste veckorna att det kan vara farligt, men det känns ändå som att det sakta men säkert har börjat vända. Ny äcklig medicin finns nu hemma och jag har i dag känt mig som en mycket gammal gumma som har gurglat och spottat och svalt och tuggat. Halsen är mindre svullen och det är skönt. Var en riktigt läskig känsla i går av att det satt något stort fast hela vägen från halsen ner i magen som liksom inte åkte ner. Hua.

Och så drog vi då alltså en vända magsjuka till så nu återstår bara att se hur det blir med resten av familjen. Vi har faktiskt valt att inte spekulera i det. Kommer det så kommer det. Annars gör det inte det. Gissa vad vi önskar mest av allt just nu…

Världens bästa Erik har i dag bunkrat upp med vad jag tror är Icas hela sortiment av alternativa drycker :) Extra vitaminer, mineraler, järn, kalcium – ja, extra allt helt enkelt. Och jag huttar både här och där och det tillsammans med en stark tro och vilja på att jag SKA bli frisk hoppas jag nu blir nyckeln som leder mig ur detta!

Ledsen måndag…

Det verkar inte bli roligare än såhär. Jag har fastnat i ett ekorrhjul av otur tror jag minsann. Magsjukan from hell gav ju inte precis en skjuts i rätt riktning, snarare tre steg bakåt, och orken är minimal. Och tänka sig -  i dag vårdcentralen igen. Mitt nya stammisställe. En infektion i halsen som gör det svårt att svälja då den är helt svullen. Ny medicin och restriktioner hit och dit om vad jag bör och inte bör äta och ska jag följa de råden kan jag i stort sett bara dricka vatten och äta ris, potatis och vitt bröd och det blir man ju säkert pigg av i detta tillstånd :/ Är det något man behöver nu är det ju massa energifyllda saker. Magsjukan trodde de inte var en vanlig sådan utan en reaktion efter allt annat skräp i kroppen.

Det är banne mig inte ofta jag inte är glad, brukar se ljust och framåt på det mesta, men i dag är en rätt grå dag i mitt liv måste jag säga. Riktigt ledsen på allt, har lyssnat på musik i moll för att liksom spä på. Och så regnar det ute också.

Hoppas jag kan läsa bakåt och skratta åt det här framöver. Det är verkligen inte mitt vanliga jag som skriver nu men jag är SÅ uttråkad att jag snart blir tokig. Hade ju planer i fredags på att få in lite normala rutiner den här veckan. Tänkte promenera så långt jag orkade i dag och sen kanske ta en buss till centrum. Handla lite på Ica, strosa i alla våra roliga butiker, köpa lite fina vårblommor och ta en fika. Känns inte helt nära just i dag men kanske sker under. Jag hoppas det.

Och mitt i allt glädjer (och förvånar!) det mig att så många kikar in här trots den något gråmulna stämningen ;) Festligt att kika på statistik här på bloggen. Graviditeter och sjukperioder är tydligen det som lockar flest läsare – det ena så positivt och det andra raka motsatsen. Välkomna hursom, vilka ni än är…!

Bilden: Min finaste utsikt i dag som smugglades in till mig i lördags då jag låg isolerad från övriga om-i-fall-att jag nu skulle smitta... Och strax därefter kom liten Alvin med ett tre år gammalt julkort - från oss :) Tur att man så lätt kan få skratta och bli glad igen!

Magsjuk...

Upp som en sol och ner som en pannkaka, skulle man kunna kalla övergången från min fantastiska fredag till den läbbigaste lördagen som tänkas kan...

Kände mig skum på ett nytt sätt när jag vaknade i morse. En stund senare bröt helvetet lös. Jag är magsjuk. En av de värsta någonsin också såklart... Och mitt i allt den härliga gubbhostan och min sönderhostade rygg.

Jag brukar vara optimist men snart orkar jag ärligt talat inte mer. Jag var inte direkt full av energi innan det här och alla som någon gång varit magsjuka vet ju hur man mår efter "bara" den åkomman. Nej, snart tynar jag nog bort här... Sa jag att jag har feber igen också?! Dock förhoppningsvis på grund av magsjukan :/

Förlåt för detta hemskt trista och pessimistiska inlägg. Hoppas återkomma med nya friska tag framöver...

Klick klick

Sådär ja. Ni förstår, jag har inte varit på stan i år. I år!!! Ni som känner mig kan ju tänka hur det kliiiar i shoppingnerven och nu har här i brist på gå-i-affärer-läge i stället klickats hem både det ena och det andra :) Hihi, nej så farligt är det inte men vad smidigt det är att ändå kunna!

Filip och Alvin Långben har plötsligt fått ännu längre ben och växer ur byxor på löpande band här så smala favvojeansen från Lager 157 till Filip samt en cool blå WCT-jacka med ett F på bröstet är nu på väg hem.


Det är också en ny vårmössa till Alvin samt tre par nya mysbyxor från Lindex. Jag gillar skarpt den ganska nya modellen med vita snören. Inte sådär pösiga och hängiga som mysbyxor kan bli utan bra och snygg passform som håller. Ta tre betala för två. Gröna, blåa, svarta... Klick, klick, klick!

Själv väntar jag med spänning på mitt paket från Ellos för jag har gått och blivit med baddräkt. I januari :) Uppochnervända världen här men tänk om den faktiskt passar och dessutom är så himla snygg som på bilden! Då blir jag både glad och blå, för tänka sig. Jag ratade den svarta och valde den blå - vad är det som har hänt?!

Nu ska jag återgå till att bara vara med mysigaste Filip. Extremt tillgiven och mammig just nu och som vi har njutit här i eftermiddag. Spelat tv-spel, pusslat svåra pussel, spelat Monopol och fikat. Inte ofta det händer men när det sker är det verkligen kvalitetstid!

Och snart blir det fredagsmyyyys! SOM jag har sett fram emot detta i flera veckor nu. Det blir libanesiskt, fyllda godisskålar, Wild Kids och Gladiatorerna (om nu det är så värst mysigt men barnen älskar det och jag älskar dem så vad gör man väl inte?!).

Bilder lånade från Ellos och Lindex.

Fri!

Efter sjutton dagar med feber hände det så äntligen. Jag vaknade feberfri i morse… Wiiihooo! Det går inte att beskriva känslan, hade nästan glömt hur det kändes men det är så fantastiskt skönt. Nu är det väl säkrast att inte ropa hej för snabbt dock. Bakslag har ju kommit tidigare men det går helt klart åt rätt håll nu och ingen är gladare än jag. Jo, Erik kanske :) Jag hostade förresten verkligen sönder något i ryggen i går för den är riktigt illa i dag men just nu struntar jag fullkomligt i det.

Erik hade i morse med sig lediga Vilma och Alvin som ska lyxa rejält och tillbringa förmiddagen hos farmor och farfar och eftermiddagen hos mormor och morfar. Filip vinkade jag av strax innan åtta och han var minst sagt fullpackad när han gick. Gympadag och dessutom skridskor, hjälm och hockeyklubba med då de har spolat grusplanen på skolgården. Bara nästippen och två stolta ögon syntes bland alla kläder och jag kan just tro att han kände sig stor som i dag ska gå själv både till och från skolan!
 

Har nu firat mitt nya, mycket piggare tillstånd med att dricka rykande varm latte som för första gången på länge smakade gott. Nu ska jag strax hoppa in i duschen och sedan vila mig i form inför helgen då jag också hoppas kunna gå UT för första gången på evigheter! Termometern visade på -16 i morse och det är en vacker men isande kall vintervärld där ute i dag.

Trevlig fredag så länge!

Yta

I dag handlar det om yta. När den vackra januarisolen reflekteras mot den kritvita snön och gassar in genom fönstren och helt obarmhärtigt får den bleka gestalten i spegeln att se nästan genomskinlig ut. För ordet blekansikte har nämligen fått ett nytt ansikte – mitt. Jisses, så jag ser ut. Håret trasslar och beskrivningen blankt, känns väldigt långt borta. Huden är torr trots att den inte utsatts för vinterkyla på över två veckor, ja till och med näsan är torr. Blicken är matt och jag känner mig ärligt talat riktigt ful. Har väl brist på det mesta i kroppen just nu skulle jag tro men gör mitt bästa och knaprar vitamintabletter varje dag samt dricker Rosenkind på kvällarna!

Vet ni vad jag längtar efter? Jag längtar efter att göra mig lite fin. Fånigt va?! Men jag ska ärligt erkänna att jag är ytlig i dag. Jag vill dutta rouge på kinderna för att få lite färg, jag vill ha fina lackade naglar, jag längtar efter att orka fixa med håret, jag vill använda min ljuvliga julklappsparfym, jag vill gå på stan och köpa fina, färgglada vårkläder. Jag vill spana efter vackra armband, ta på mig dingelörhängen - kort sagt, jag vill känna mig lite som vanligt igen men tyvärr verkar det inte gå på ett kick :(

I dag kör jag lite bakslag härhemma med lite högre feber, skitont i ryggen och dumdum hosta som fått mig att tappa andan mer än en gång. Och så denna bedövande trötthet… Klockan är redan eftermiddag och jag har inte åstadkommit mycket i dag… Det är så olikt mig, men orken är puts väck. Är glad jag orkat tvättfixa och köksfixa en stund men det är allt.

Och alla de där sakerna jag längtade efter här ovan – varför gör hon inte bara det då, tänker ni kanske?! Jo, jag har duttat rouge på kinderna men den lilla färg det ger äts liksom upp av blekheten. Håret struntar jag fullkomligt i, liksom naglarna. Men vårkläderna… jag har i alla fall spanat lite på nätet i dag och jag tror det får bli några klick från soffan i kväll så får man något roligt att längta efter i brevlådan nästa vecka!

Klänningen på bilden köpte jag på Indiska i mellandagarna. Hängde bland vårnytt, där jag ju oftast har en tendens att hamna i rean. Den hann bli en ny favorit innan jag blev sjuk och jag ser fram emot att förhoppningsvis snart få hoppa ur mjuka hemmakläderna och i stället hoppa i något lite roligare igen.

För det där med yta. Åtminstone får det mig att känna mig SÅ mycket piggare med en dusch, lite mascara och den där rougen (när den nu fastnar :) ). Jag känner mig liksom mer vaken då och jag tror bestämt att rutiner får bli mitt projekt de närmaste dagarna. Att göra och vara lite mer som vanligt även fast jag är hemma.

Och så längtar jag UT! Har ju missat alla dessa vackra vinterdagar och när nu febern förhoppningsvis snart är borta måste jag ändå vänta några dagar med att vistas i sol då antibiotikan jag äter tydligen kan ge kliande utslag/bölder i ansiktet enligt läkaren :/ Och det är kanske det sista denna ytliga människa önskar just nu ;)

Livet på paus

Det är ungefär så det känns. Som om man tryckte på pausknappen där för två veckor sedan. Tryckte på pausknappen och hamnade i en konstig sjukbubbla där dagarna går i varandra och förmiddag blir eftermiddag innan man hinner blinka. Eller kanske just för att blinkat länge är det enda man då gjort den dagen. Typ.

I dag är första dagen jag är uttråkad och det i sig borde vara ett friskhetstecken. I dag är också första dagen då jag vaknat och känt mig nästan lite småpigg, gått upp och ätit frukost (delar av den ser ni på bilden – sorgligt…) och sen varit uppe större delen av dagen. Bara 38 graders feber i morse och jag ser nu en tydlig trend vilken är så välkommen så!

Hade telefontid med doktorn vid lunch och jag kan lova att jag vässade öronen till max, men faktum var att hon var mycket lättare att förstå på telefon än öga mot öga. Kanske ansträngde hon sig lite extra eller också hade jag en ovanligt bra språkdag :) Hon kollade läget, hummade lite över febern men var inte särskilt förvånad över att den fortfarande finns där, berättade att hostan troligtvis kommer sitta i länge och avslutade med att sjukskriva mig nästa vecka ut också… Lite otippat faktiskt men enligt henne fullt nödvändigt med tanke på mitt immunförsvar som nu inte lär vara på topp samt med tanke på den långvariga febern och min tröga andning vid minsta ansträngning.

Nåja. Jag gillar läget den här gången. Likt de flesta man läst om som har haft detta har jag aldrig någonsin varit i närheten av att vara såhär sjuk tidigare och prio nu blir att fortsätta friskna till, hämta krafter och sist men inte minst – locka fram glada, bästa mamma Anna igen. Tror hon är ganska efterlängtad härhemma, av både andra och mig själv men nu ser jag henne tydligt i dimman och tacksamheten vet inga gränser…

Positivt är också att den eländiga magsjukan bara drabbade Vilma *peppar, peppar* och att Erik efter koll på vårdcentralen i går INTE har mykoplasma utan en helt vanlig virusinfektion, vilken jag tror han med glädje tog i stället för min dumma!

Alldeles strax fylls huset av liv och till kvällsmat väntar våfflor. Längtar och är glad att även aptiten sakta men säkert börjar komma tillbaka den med!

Mykoplasma och magsjuka – en mardröm…

Ja, var ska jag börja tro? Kanske där jag slutade sist. För jag är ledsen, det här ÄR en sjukblogg för tillfället. Livet kretsar liksom inte kring så mycket annat just nu :/

Allra först måste jag bara flika in ett TACK till alla fina som hört av sig på en massa olika sätt. Vilka underbaringar vi omger oss med – mer om er en annan dag ;)

Jag blev ju sämre där dagen efter besöket på vårdcentralen. Hade en liten tillfällig topp på torsdagskvällen när jag fick ett trevligt telefonsamtal från en kär vän men sen gick det totalt utför. Natten mot fredagen är en blandning mellan lucka och skräckupplevelse. Extremt hostig och yr, så himla ont ont ont överallt och jag vaknade av att jag drömde att jag dog. Hemskt, men så var det. Innan dess hade jag vimsat och väckt Erik och sagt att badrummet pratade till mig… Hög av feber skulle man nog kunna säga då den visade på nära nog 41 grader när jag vaknade. Erik fick hjälpa mig upp och jag hängde som en gammal (hostande) gumma på honom. Sen ringde han vårdcentralen och vi fick komma dit och den här gången blev det snabba ryck då jag hade sådana besvär att andas. Min vilopuls var så hög att jag inte ens törs nämna siffran men den var en bra bit över tresiffrig kan jag avslöja. Dessutom dålig syresättning och klen utandning. Jag var nu tacksam över att vi åter fick träffa den danska babushkan som ju snabbt såg min försämring sedan tidigare i veckan, och hon såg till att jag fick inhalera ventolin ett par tillfällen vilket gav en snabb förbättring av andningen. En sådan lättnad även om den bara var tillfällig. Därefter nya provtagningar och konstaterandet att jag har en mykoplasmainfektion i kroppen. Så himla surt. En lömsk, dum och svårfångad bakterie som alltså den första antibiotikan jag fått inte bitit på. Det är också denna sjukdom som har utvecklat lunginflammationen vilken hade försämrats sedan jag var där tre dagar tidigare.

Efter ännu en förmiddag på vårdcentralen och efter att den danska babushkan konsulterat läkare på Infektion fick vi så åka hem med ny antibiotika och en inhalator och det hela kändes som på film. Jag som aldrig brukar bli så jättedålig utan snarare envis som en get när jag är sjuk och så hade jag precis hört läkaren säga att ”det är på allvar nu”. Mycket märkligt.

Och febern den har stadigt legat kvar på sina 39-40 grader. I lördags var det elfte dagen och jag trodde nog inte att man kunde ha så extremt hög feber så länge. Men det kan man alltså. Även om man vimsar till det en smula ibland :) I går hände det dock. Jag vakande med UNDER 39 grader – för första dagen på nästan två veckor och även fast jag har varit mer och mer kroppsligt sliten för varje dag kändes det ändå som ett gott tecken på att nya medicinen kanske ändå faktiskt biter! Även i dag vakande jag glad med ”bara” 38,5 och jag inser att det låter galet (jag har helt klart ruckat på mina febergränser), men det går ju ändå åt rätt håll.

Ja, och sedan hostan from hell som jag till och med lyckades skrämma mig själv med häromdagen. Jag har fått stanna och vila halvvägs i trappan eftersom jag inte orkar gå hela upp och tokandfådd stod jag bara helt still några sekunder när jag väl bestigit denna trappa och stod där i klädkammaren för att hämta en tröja. Det var då jag hörde att det var någon mer därinne. Gissa min reaktion? Snabb är bara förnamnet och jag for runt som värsta actionhjälten (vilken jag dock inte såg ut som, tro mig…), fullt övertygad om att någon skulle vara där. Och det var då, när jag höll andan, som jag hörde att det ju var jag själv som lät. Ett pipande, rosslande, märkligt ljud från bröstet ekade i tystnaden och jag suckade tungt, tog min tröja och gick och la mig igen.

Man kan ju tycka att det räcker här men tyvärr gör det inte det… Natten efter mitt andra besök på vårdcentralen vaknar vi av att stackars lilla Vilma tokkräks över heeela vår säng. Igen. Och igen. Och igen. Först trodde vi att vi drömde. Sedan visste vi inte om vi skulle skratta eller gråta och ska jag vara ärlig var vi nog mest nära gråten för det här fick ju bara inte vara sant… Men det var det såklart. Magsjuka. Upp och duscha, trösta, tvätta och bädda för att en timme senare somna oroligt och strax vakna av samma procedur igen. Och sen 39 graders feber igen på morgonen, nu med den extra kryddan av oro för magsjuka av alla sjukdomar. En förkylning hade känts schysstare måste jag säga…

Läget var dock lugnt, Vilma glad och pigg hela dagen men så i går natt kräktes hon igen. Och i morse vaknade Erik och kände sig skum. Så i dag har fyra av fem i familjen alltså varit hemma och i stället för vilodag blev det fullproppat med Alvedon och ombytta roller som gällde. Plötsligt var jag uppe och det är konstigt vad pigg man kan göra sig när man måste. Nu i kväll är vi mest oroliga för vad det är som Erik har åkt på. Det känns ju inte riktigt som magsjuka så frågan är om det är mykoplasman som bitit tag i honom också. Då vet jag ärligt talat inte vad vi gör. Om det nu ska vara så så hade det varit fint om åtminstone jag hade hunnit bli frisk först men efter vad vi har förstått så lär det dröja ännu ett par dagar.

Stackars Erik som varit en sådan hjälte i två veckor nu och stackars små barn om BÅDE mamma och pappa ska vara sjuka. Det vi håller våra tummar för nu är att magsjukan är puts väck och att Erik bara har fått en snabb, tillfällig bacill… Snälla, håll en tumme med oss!

Sämre...

I dag har jag upplevt en av de värsta dagarna i mitt liv. Eller upplevt och upplevt. Jag har känt mig halvt medvetslös. Började med att för åttonde morgonen i följd vakna med feber runt 40.

Och i dag sa kroppen stopp. Jag kunde omöjligt ta mig upp så efter att ha halvslumrat hasade jag mig ner till soffan vid 11. Där orkade jag inte ens rätta till kuddarna utan la mig obekvämt med benen över kanten för att yra några timmar till.

För första gången har inte tabletter hjälpt heller utan jag har haft feber hela dagen och lagom tills min hjälte Erik och barnen kom hem kom också frossan och febern steg ännu mer. Ont överallt, galen huvudvärk och så förstås hostan from hell. Men det hör väl sjukdomen till kan jag tro...

Till på köpet har jag hostat sönder något på vänster sida samt sträckt mig ordentligt i magen. Sa jag att jag har mått illa hela dagen också? Det är nog bäst att det vänder i morgon, annars tynar jag nog snart bort... Det här önskar jag ingen :/

Lite ynklig

Farbror Anna här, för ja. Det är ungefär precis så jag låter när jag hostar. Och hostar det gör jag mest hela tiden. Särskilt nu på kvällen, natten och morgontimmarna. Ungefär samma tider som febern åter stiger upp över 39. Helt extremt detta. Nu är det en vecka sedan det började och jag har fortfarande feber. Lika hög dessutom. I morse vaknade jag med närmare 40 igen och det är inte utan att man börjar känna sig lite matt och ynklig nu. Förutom den envisa febern och värken i kroppen som stundtals är bedövande så dunkelidunkar huvudet som en rockkonsert. Den där tröga andningen har kommit varje kväll och i går blev den faktiskt riktigt jobbig, på gränsen till läskig. Kändes som att jag andades bara en bit ner i halsen och att det sen var stopp. Så i morse ringde jag vårdcentralen och fick komma bums.

En dansk babushka med stram knut i nacken, en gammeldags halvlång läkarrock och Kajsa Anka-klackskor ropade så upp mitt namn en halvtimme försent och jag tackade högre makter att Erik, som varit snäll och jobbat hemifrån på morgonen för att kunna skjutsa mig, nu sällskapade mig på vårdcentralen. Erik är nämligen den enda personen i vår familj som förstår danska. Jag är totalt danskdöv, eller vad man ska kalla det. Det stör mig lite måste jag erkänna men i mina öron låter det mest som en enda gröt. Och denna medelålders dam var inte bara dansk, hon var jättedansk. Pratade fort och bullrigt, skrattade så det dånade emellanåt och jag skrattade med, lite försent sådär som det blir när man egentligen inte fattar något :)

Hihi, ja hon var verkligen en speciell dam som sa så många tokigheter att vi inte lär glömma henne i första taget.  Men hon kollade också upp mig ordentligt och det var ju faktiskt huvudsaken. Så nu sitter jag här med lunginflammation och en veckas sjukskrivning. Ordinerad vila, dryck, antibiotika och skitstark hostmedicin med morfin som har ett namn som påminner om Kurrekurreduttön och som hade hallucinationer och svullnad i ansiktet som vanliga biverkningar. Det känns ju tryggt. Jag kan säga att jag bara har smuttat på den än så länge för att se så att jag verkligen tål den...

Har jag otur får jag dras med febern ytterligare några dagar tills infektionen börjar släppa. Tre till fyra dagar brukar det visst ta men vad är väl det när man nu har dragits med feber i åtta. Och nu känns det ändå som att det ska gå åt rätt håll och jag längtar SÅ efter att vakna feberfri och sval i stället för dåsig, vimsig och het som en kamin.

I morgon hoppas jag orka kika in här med något annat än en tråkuppdatering! Nu - natti natt från mig!

Ännu en natt...

... med yra feberdrömmar att vänta misstänker jag. Det börjar bli rätt trist att för femte kvällen i rad inse att termometern visar 39,2 inan jag ska lägga mig. Och jag som lite blygsamt i eftermiddags faktiskt började tro på allvar att det hade vänt. Men tji fick jag. Lite svårt att andas fick jag också på kuppen så jag hoppas innerligt att det inte är tvärtom bara - att det blir sämre. Dessutom tokyr men det kanske har med feber och lite tung andning att göra så...

Oj, min blogg har plötsligt förvandlats till en klagomur. Det är verkligen inte min mening att tråka ut men saker och ting brukar ju vända till det bättre när man skriver av sig sägs det så jag gör en vild chansning att det även vänder bacillernas frammarsch i min kropp.

Så har jag fördrivit ytterligare några minuter innan jag måste gå och lägga mig. Det jag annars uppskattar så himla mycket. Nu vet jag ju att det med största sannolikhet kommer innebära några vimsiga, oroliga timmar av hoppig sömn tills man vaknar jättetrött i morgon bitti. Och min plan som var att vakna piggelin då. Typiskt.

Fröken Influensa

Efter en fredagskväll med honungste i stället för vin i glaset, somnade i går kväll en isbit bredvid en bastu. Det var Erik som var den huttrande isbiten, jag som var bastun och jag kände hur det nästan rök om mig. Hela natten har jag sovit av och till, vaknat med ryck och hört konstiga ljud, drömt om allt och inget i en enda salig röra. När jag till sist vaknade och det var morgon var min kroppstemperatur 40,5 grader… inte konstigt att man yrar då!

Ja, det var då själva tusan. Jag misstänker att Fröken Influensa har knackat på. Eller inte bara knackat på utan också tagit ett rejält grepp om mig. Förutom hög och långvarig feber som sedan i tisdags kväll legat och pendlat mellan 39 och 40, så hostar jag, mest på kvällarna, så jag tror lungorna ska gå sönder. Huvudet värker och jag känner också tydligt var varenda led och muskel sitter i denna kropp. Så ont. Så sliten. Att som jag dumdristigt gjorde, gå och jobba med feber en dag, det funkar ju faktiskt. Det var dessutom första dagen och med febernedsättande håller man ju sig på benen så länge de verkar. Men nu, efter fyra dygn med så hög feber, då känner man faktiskt att det tär på kroppen. Efter den extrema febertoppen i morse har jag mest sovit i soffan med avbrott för dryckservering som sötaste tripp, trapp och lilla trull kommit till mamma med. Pussat i pannan, klappat på kinden och försiktigt väckt.

Så tråkigt att vara sjuk. Vi som förra helgen var laddade för vårtermin efter lång, mysig och avkopplande ledighet. Och så åker man på en sån här grej innan första veckan ens har tagit slut. Riktig influensa har jag nog bara haft en gång tidigare i mitt vuxna liv vad jag kan minnas. Och nu undrar man ju såklart… hur ska det gå för resten av familjen. Man kan ju milt sagt säga att de omger sig med baciller mesta delen av tiden. Ja, det återstår att se. Isbiten Erik vaknade visserligen med lite huvudvärk i morse men sen har han mått bra så det var visst falskt alarm där hoppas vi.

Nej, nu ska jag hasa mig ut till toan och skölja ett blekt ansikte i kallt vatten och se om det får mig att vakna till. Resten av familjen är och köper lördagsgodis och snart väntar lite tevemys framför hockeyn och spel för de som inte tittar så uppmärksamt :)

Feberhet

Äsch då. Huttrar och är toktoktokvarm omvartannat. För ont överallt för att sova och för trött för att egentligen göra något annat heller. Vet ni, i dag har jag gjort något riktigt tokigt. Något jag själv tycker illa om när andra gör. Jobbat med feber. Förutom en uppenbar smittorisk är det säkert inte det snällaste mot kroppen men det var en så viktig dag i dag som jag helt enkelt inte kunde missa. Och trots allt är jag glad att jag åkte dit, om än något tystare än vanligt och med dimmig blick. Men med ett jämnt intag av febernedsättande höll jag ut och sen var det bara hem och... inte vila eftersom Erik skulle jobba i kväll och vi möttes i dörren. Min hjälte hade dock hunnit duscha hela barnaskaran och fixat mat och förklarat för dem att mamma var sjuk så det var en ovanligt mysiga små som satt tätt, tätt intill och kollade film i soffan innan läggdags!

Sen blev Vilma plötsligt helt otröstligt ledsen när vi hade borstat tänderna. Sådär ledsen att hon inte kunde prata och knappt fick luft men så förstod vi andra till sist att hon saknade pappa... Lilla skruttan. Och när hon fick ringa honom på jobbet brast det totalt men nu snusar hon sött i hans säng och har blivit lovad pussar när han kommer hem.

Vi hade ju en killbacill i huset under jullovet som bestod av rätt ordentliga förkylningar för alla familjens killar men vi tjejer klarade oss. Tills jag var på väg in till jobbet i måndags. DÅ kom första hosten och den har sedan bitit i. I går kväll kände jag mig konstigt öm i kroppen och i morse när jag vaknade visade termometern alltså på 38,9... Jag ska ärligt erkänna att jag för ett antal år sedan knappt hade kommit ur sängen med den temperaturen i kroppen men småbarnsåren har härdat en. Det funkar ju liksom oftast inte att vara sjuk nuförtiden även om jag lika ärligt ska erkänna att det hade känts både naturligt och skönt att kunna lägga sig nu och sen få ligga i sängen hur länge man ville. I morgon är dock en tidig sådan och Filip ska lämnas 6.55 för att hinna i tid till frukosten, så... hoppas natten gör underverk. Ska försöka hålla en tumme för det medan jag sover effektivt i några timmar!

En julängel...

Hade hon haft på sina Tingelingvingar som gömde sig i ett av hennes paket, då hade hon nästan sett ut som en liten julängel i sitt nya, mysiga, vita nattlinne. Vår lilla Vimsagumsa.

Tänk, precis som förra året missade jag visst att ta med en bild i går. Och precis som förra året får den i stället ett helt eget inlägg. Det finns dessutom likheter i blickarna på dem båda, även om förra årets är en före-tomten-bild och denna är en efter-tomten-bild :) Och så ser man så tydligt att liten börjar bli stor.

På tal om glömt förresten, har ni sett att det har smugit sig in en tomte i inlägget här nedan som inte fanns där från början. Skumt... Någon mer än jag som tycker att han dessutom ser lite bekant ut...? 

Den bästa julen!

För att knyta ihop (julklapps)säcken såhär 13 dagar efter jul och kvällen innan vardagen åter knackar på, kommer här några bilder. Som alltid av högst varierande kvalitet men knäppta där och då, med blixt, utan blixt, med vår kamera, med annans kamera, med mobilkamera men med avsikten att spara några minnen från vad som faktiskt kom att bli en av de allra bästa jularna.

God mat, trevligt umgänge, fina klappar, lyckliga barn, vänner som hälsat på och som vi besökt, en hejdundrande nyårsfest härhemma och framförallt - tid. Vi har kommit ikapp tiden, vilket känns som evigheter sedan vi lyckades med. Den sista hellediga veckan nu har varit alldeles underbar... Familjemys i massor. Julklappsböcker som lästs, pysselböcker som pysslats i, lego som byggts, dockor som passats, skridskoåkning, bio och badhus, supersena kvällar i soffan, upp-och-nervända tider för barnen och - sovmorgnar.

Ja, ni läste faktiskt rätt. Familjen Astliden har haft sovmorgon. Flera dagar, och jag kom precis att tänka på att med tanke på just det så bör jag nog leta mig från datorn nu. Kroppen lär bli chockad i morgon bitti när klockan ringer tidigt...

Och med detta lämnar vi julledigheten 2012/2013 bakom oss med massor av fina minnen i hjärtats vrår och med ett stort leende på läpparna!

På väg...

... mot en varm, plaskig och rolig dag på favoritbadhuset i Skövde! Alltid lika galet kul, hoppas bara vi slipper köa in... Skövde är dessutom en väldigt mysig liten stad så i eftermiddag blir det fika på stan och några butiker innan hemfärd!

Ha en härlig trettondagsafton nu!

Ljust och fräscht

Alltså, egentligen tycker jag att det är på tok för tidigt att få vårvibbar. Jag längtar efter mera snö som gärna får ligga kvar hela februari ut - minst, och sen helst smälta bort över en natt. Men visst är det svårt att INTE få en aning av vår i luften en dag som denna. Med flera grader över nollan, barmark och en strålande sol från klarblå himmel. Medan det dessutom så smått börjar dyka upp lite vårnytt både här och där. Ljust och fräscht känns det men ännu får julen bo kvar hos oss några dagar. Vi är ju ändå lediga och granen är så fin, fäller knappt ett barr och dricker fortfarande. Den måste ha varit väldigt färsk!

Sneglade efter nya påslakan till Filips rum och dök då på dessa vårnyheter från Åhléns... Lampan är underbar, fast jag vet inte var... Trappstegen däremot skulle gärna få flytta in omedelbums i vår tvättstuga/groventré där både sittbehov och klätterbehov upp till höga skåp finns och vilka i dag stillas med hjälp av en träfärgad tråkpall som vi åtminstone måste måla lite roligare. Nyckelskåpet bara måste jag fingra på och en sådan där molnkrok vore ju inte dum någonstans...

Hmm. Vi har barnvakt ett par timmar i morgon eftermiddag och jag tror att Ikeabesöket som var tänkt även får sträcka sig en bit in bland vårnyheterna på köpcentrat bredvid!

Bilder lånade från Åhlens.

På hal is...

Eller "Ispremiärer", "Familj på is", "Vinglig mamma på skydd" - ja rubrikförslagen var många i dag men det som bäst fick sammanfatta eftermiddagens familjeäventyr blev kort och gott "På hal is"!

Äntligen åkte vi alla fem och därmed förstår ni även det första rubrikförslaget då detta innebar skridskopremiär för familjens båda minstingar. Snudd på var det premiär även för mig som inte åkt på en väldig massa år och kanske är det en ledtråd till det sista rubrikförslaget... resten lämnar jag åt er fantasi :) Jag valde dock, med tanke på min ovana, att större delen av tiden ha mina vanliga rejäla och stadiga stövlar på fötterna för en vinglig mamma vore nog ingen vidare hjälp åt två nybörjarbarn.

Alvin var grymt laddad innan vi åkte men tyckte i ärlighetens namn att det var skithalt därute. Tålamodet tröt ganska snabbt och det var först när han halvhängandes på mig på väg att ta på stövlar igen som han kom på att han faktiskt kunde "gå" på sina skridskor. Så ett bra avslut fick han i alla fall.

Dagens mest otippade var Vilma som gapskrattade sig igenom första stunden. En överlycklig och totalt orädd tjej stapplade sig envist fram och visade sig ha jättebra balans! Kanske tack vare baletten, tänkte vi med tanke på att hennes premiäråk var bra mycket bättre än storerbrors förra året... Eller så var det kanske lite hennes grej? Nu hann vi inte åka så länge innan de stängde så det ska bli spännande att se henne nästa gång.

Filip, han hann jag inte ens fånga på bild. Kompisar från klassen var också där och han försvann genast bort till hockeymatchen som pågick. Först frustrerad över att det inte gick så bra, sen lycklig över att det gick bättre och bättre.

Och mamman då? Haha, jag håller med Alvin. Shit, vad halt det är - men kul! Jag snörade på mina gamla skridskor sista minutrarna innan ismaskinen dånade in och hann i alla fall ta några skär. Blev riktigt sugen på att öva och åtminstone bli en duglig mamma att luta sig mot för våra små. För jag hoppas att det där med skridskoåkning precis som cykling borde sitta där någonstans när man en gång har kunnat, eller...?

Tjugohundra13!

Så var det då här. Ett alldeles sprillans nytt år. Jag kan inte låta bli att tycka att det låter lite klyschigt men visst är det sant att vi nu vänder blad till ett oskrivet sådant. Ett helt blankt, vitt där massor kommer hända de följande 365 dagar som väntar innan vi vänder blad igen. Mäktigt, lite skrämmande men också väldigt, väldigt spännande såklart!

Jag tror visst vi har en ny tradition denna årets första dag. Efter stora röjet härhemma på förmiddagen efter ett hejdundrande roligt firande i går kväll for vi mot stan där vi ihop med en massa andra kurade ner oss i bekväma biofåtöljer. Sune i Grekland nlev vårt sällskap och det var mycket uppskattat av samtliga, för ja. Alvin är i minsta laget men vi hade faktiskt inte hjärta att lämna bort honom. Han är ju så stor nu och så medveten och inte vill man göra sitt minsta hjärta ledset på självaste nyårsdagen... Han var tvärtom väldigt nöjd där han satt längst bak i mitten och tittade på film med ett jämnt intag av popcorn, klubba och festis! Precis lagom att göra en sömnig men mysig dag som denna. En dag som dessutom på ett märkligt vis kändes alldeles vårlig med gröna gräsmattor och alldeles för många plusgrader...

Njuter lite extra av att ha ledigt resten av veckan och i morgon ska vi bara vara. Tänk att man kan längta så och uppskatta just det så mycket. Lite skridskoåkning ska vi klämma in men annars blir det bara lek med klappar och kanske en förmiddagstur bort till roligaste butiken för min del!

Hoppas ni har haft en fin första dag detta nya år och att det kommer föra mycket gott med sig! Nu ska jag lägga mig en stund på spikmattan innan jag somnar. Sällskap får bli min julklappsbok - Femtio nyanser av honom, som jag precis bara börjat på. Vet knappt om man törs läsa efter allt man hört... :)