måndag, augusti 31, 2009

Mina nya motton…

- Var lugn
- En sak i taget
- Njut dagen – den kommer inte åter


Och nej, jag har vare sig gått och blivit djup eller poetisk. Bara realistisk. Och trebarnsmamma.
I dag är första dagen tillbaka i verkligheten. Erik har efter fyra hela, långa, sköna månader hemma börjat jobba igen och jag har haft min första dag hemma själv med tre små gryn. Ni ska tro det var en taggad mamma som i går kväll förberedde allt som förberedas kunde. Det har jag visserligen gjort innan också men nu var det på kalsong-, och strumpnivå. Inga onödiga tripper till garderoben här inte. Om möjligt än mer taggad steg jag sen upp en halvtimme tidigare än vanligt i morse och gjorde mig i ordning medan alla barn fortfarande sov. Sen fick jag valuta för planerandet för oj, vilken mysig morgon som inledde denna mammaledighet. Nu är jag helt införstådd med att detta inte är ett givet scenario för alla morgnar det närmaste året men att få njuta och uppleva flyt denna första dag gav mig en rejäl kick. Eller vad sägs om att hinna läsa bok 20 minuter innan vi var tvungna att gå? Eller att vi kom fem minuter FÖR TIDIGT till dagis! Ingen av dessa två saker är särskilt likt mig så jag var inte lite mallig där på morgonkvisten :) (Lovar att dela med mig av första morgonen ”från andra sidan” också, den dag den kommer…)

För en planeringsälskare som jag är detta nya liv en ordentlig utmaning och det gillar jag. Man måste se allt från den ljusa sidan och väl förberedd tror jag man kommer långt. Andra saker man redan insett är a och o för en fungerande tillvaro är att i mesta möjliga mån försöka hålla sig lugn. I alla fall smittar det av sig på våra barn. Sen funkar det såklart inte jämt, ibland måste man ju bli arg och bita ifrån men lyckas man sen fortsätta vara lugn så brukar det mesta ordna sig.
En otroligt viktig sak med tre barn är nu också att göra en sak i taget. Leker jag med Filip så leker jag med Filip. Läser jag för Vilma så läser jag för Vilma. Hänger jag tvätt så hänger jag tvätt. Lagar jag mat så lagar jag mat. Myser jag med Alvin så myser jag med Alvin. Duschar jag så duschar jag. Jag berättar inte saga samtidigt. Börjar man försöka mixa alltsammans, då är nog risken för kaos stor och är det något jag ogillar så är det just det. Kaos. Sen lär vi nog ändå få uppleva kaos mer än en gång men kan man förhindra det så ska jag jobba stenhårt för det.

Det ska bli spännande att se hur lång tid det tar innan rutinerna med fem sitter där helt och fullt. En god bit på väg är vi dock helt klart och det känns skönt.

Mitt tredje motto har jag lovat mig själv bli ännu duktigare på. Nämligen att ta tillvara på till exempel en helt vanlig måndag. Njuta av att få vara tillsammans med våra barn och se dem lära sig saker. (I dag har Filip till exempel lärt sig på dagis vad ett stillleben är. Eller sillben, som han själv sa. Vilma har lärt sig säga ordet sjuk – ”suk”.) Minnas skratten åt det där pruttskämtet man hört tusen gånger men som fortfarande roar små människor på 2 och 4 år. Fånga det lilla. Det vardagliga. Och göra det till något stort. Och istället försöka förminska det som ofta efter en lång dag känns stort och göra det till något oväsentligt. Det fjärde utspillda mjölkglaset på en och samma dag. De grusiga fotspåren i storlek 21 från tvättstugan, ut i hallen, vidare till köket och genom HELA hallen in på toan där också sanden från uppviket på jeansen råkar hamna på mattan... Lättare sagt än gjort vissa dagar men man kan försöka och man kan bli duktigare. Sen måste man ju få vara mänsklig också. Och ha en dålig dag men håll med om att tillvaron bli så mycket roligare om man har roligt i det vardagliga?!

Nu blev jag nästan en smula poetiskflummig i alla fall. Men som jag sa i början – jag är bara realistisk. Och trebarnsmamma. En optimistisk sådan.

söndag, augusti 30, 2009

Änglaleende

Ett ögonblick. En kort sekund. Ett flyktigt leende från en liten ängel.

fredag, augusti 28, 2009

Lite bilder

I hyfsat kronologisk ordning kommer här några bilder från första tiden med lillebror...

Alvins sista kväll i mammas mage och mammas sista flodhästliknande kväll med liten Alvin i magen.

Fem timmar gammal och nyss uppkommen till BB. Snuttig och oemotståndlig...

Pappa och Alvin. Trötta. Nära. Kära.

I ett ögonblick av total amningsförvirring publicerar jag nu här ett på bloggen sällan skådat objekt, nämligen den del som varit bortskuren på senaste månadernas magbilder. Mamma och vrålhungrig Alvin. Och titta fort, kanske ångrar jag mig innan ni hinner blinka ;)

Första kvällen hemma. Sovandes i soffan med mamma och pappa tryggt vakandes bredvid. (Och suddig med gamla skitkameran. Nu har vi en ny, en annan modell och vi hoppas den ska bli vår nya vän!)

*kärlek*
Lilla Vilma var så lycklig första morgonen hemma med Alvin. Ivrig och pussandes på allt som rörde sig. Vaktandes - och uppvaktandes - över lillebror. Vilden till vänster är jag - igen. I morgon ska både jag och Filip till frissan. Gissa om det behövs?! Bilden talar sitt tydliga språk. Sommarslitet kallas den nuvarande looken. Man ser att mor och son har samma hårtyp nu kan jag lova!

Alldeles nyvaken i pappas famn.

Får jag lov att presentera - Alvin och apan. Än så länge "the one and only" av gosedjur i hans värld. Spelar Brahms vaggvisa, långsamt och tyst. Apan är otroligt mjuk och len och Alvin tittar och lyssnar. Ofta blir han lugn av den en stund om han är ledsen. Tack kära familjen S. En redan väl använd present som ni förstår!
Nu vankas skabetti (spaghetti) och köttfärssås. Sen långpromenad med hela familjen. Ledigt tillsammans är underbart! Trevlig fredag på er alla!

torsdag, augusti 27, 2009

Bröst, feber, tankar och nya rutiner

Vi har de senaste dagarna blivit lite osociala. Hoppas att ingen i vår närhet tar illa upp för det är inte det att vi inte vill höra av oss eller träffas. Det är bara det att allt den här gången varit så annorlunda. Vi är ju vana att få barn den tid på året då det överlag är lite lugnare. Sen höst, mörker, inget utefix – ja, ni förstår nog vad jag menar. Dessutom har vi hunnit ”landa” på sjukhuset under de veckor vi varit där. Haft tid att tänka, prata och ventilera. Totalt avstängda från omvärlden.

Nu är det sommar (åtminstone i almanackan). Gräs som ska klippas. Två storasyskon som måste få uppmärksamhet. Och vi kom hem bara drygt ett dygn efter att vår lille prins kommit till oss. Direkt började allt snurra på precis som vanligt och vi har inte riktigt hunnit med i karusellen. Det har blivit naturligt att Erik hittat på saker med Filip och Vilma, dels för att de ska få ha det lite ”som vanligt”, dels för att Alvin ska få lugn och ro små stunder. Men nu har vi under ett par dagar försökt att inte boka in för mycket. Känner att vi måste passa på att ta tillvara på Eriks sista lediga dagar och tillsammans hitta de nya rutiner som tre barn innebär innan vardagen börjar och jag är själv med dem om dagarna. Så snart är vi nog som vanligt igen men vi tar det lite lugnt ytterligare ett par dagar…

Det är förresten en yppig mamma som sitter bakom datorn nuförtiden ;) Inte för att det är särskilt intressant information men nyblivna mammor brukar ju vara det! Den dag mjölken rinner till är inte särskilt angenäm alls. Så var den inte heller denna tredje gång. Och trots att jag varit med om det förut så hade jag glömt den extremt snabba expansionen och missade även nu att parera dörröppningar och fastnade istället på vägen vilket fick till följd att de ömmade ännu mer. Feber fick jag också, och en hiskelig frossa. Riktig influensakänsla men jag minns att det var så med Vilma också så jag tänkte inte så mycket på det. Den första dagen. Efter att sen ha mått dåligt och haft feber strax över 38 i fem dygn förstod jag att det var mjölkstockning jag haft. Ännu en erfarenhet rikare och nu efteråt – så mycket piggare. Så skön är känslan att återfå krafter igen.

Vår fina lilla Alvin är ute och förlossningen är på det viset över. Men jag är inte klar med den. Tyvärr. Den spökar i mitt huvud dag som natt och jag hoppas det går över med tiden. Av respekt för två vänner som läser här och som väntar smått inom närmaste månaden (ni vet vilka ni är – Å och P!) så väljer jag att berätta historien när era små tittat ut. Inte för att en förlossning är den andra lik men ändå. Det som känns så snopet är att den tredje i mitt fall blev den absolut värsta men det är ju inget att göra åt i efterhand. Varje gång jag tänker på det passar jag dock på att snusa på och pussa på och med kärlek så stor beundra det vi faktiskt fick efter allt det jobbiga.

När man talar om… nu hör jag grisliknande grymtningar inifrån sovrummet och jag ser framför mig hur någon förgäves försöker fånga upp den tappade tutten med munnen. Filip är på sin sista inskolningsdag på nya dagiset (som han än så länge älskar). Vilma och Erik är på badhuset. Alvin ska få äta nu och sen ska vi titta genom fönster och sjunga – för tänk, han gillar när jag sjunger :) Kanske för att han inte hört så mycket annat…

Längtar efter att visa lite fler bilder från de två veckor som nu redan gått. Det står högt på priolistan ska ni veta och snart TAR jag mig tid helt enkelt. En vara det annars för tillfället råder ganska stor brist på! Snart ska jag också berätta om allt det positiva. Det som ändå är en så mycket större del än ömmande bröst, feber och förlossningstankar. Lyckan och stoltheten över att vara mamma till tre. Den gränslösa kärleken, syskonskratten (och gråten!) och det häftiga i att nu vara en STOR familj!

måndag, augusti 17, 2009

Så liten…

… men redan så självklar. Sex dagar gammal i eftermiddag och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Vartenda litet drag är redan så inpräntat i mig. Det pyttelilla ansiktet. Den spetsiga hakan. De vita hårfjunen på kinderna som gör honom sådär mjuk och len att man inte kan sluta gosa. Den välbekanta och från syskonen ärvda lilla uppnäsan. De mörka hårstråna som täcker huvudet. Pannan som ofta rynkas i en hel rad veck. Minimunnen som skickar iväg änglaleende på änglaleende. Ibland följt av ett brak där bak. Ibland av ett belåtet litet gnyende. Alltid i kombination med fladdrande ögonlock – i gränslandet mellan sovande och vaken. Och ögonen. Mörkt, mörkt blå och intensivt betraktande de korta stunder på dagen då de är öppna.


Alvin är ljuvlig och jag är åter fångad. Mammahjärtat går på högvarv och slår nu tre extra slag. Ett för Filip, ett för Vilma och ett för lille Alvin. Tänk att man har plats för så många. Tänk att få ha alla dessa tre att älska. Och tänk vilken tur att det var just denna lilla goding som bodde i min mage.

Och bilderna ja. Om ni undrar varför de ser ut att vara tagna med en stenålderskamera. Vi är galet arga kan jag lova. Köpte en ny kamera bara dagar innan lillen föddes och tror ni inte det är fel på den… grrr. Hade bara flyttat över bilder en gång innan vi for till sjukhuset och förvånades då över hur olika kvalitet de hade. Några knivskarpa, några hur bra som helst men tyvärr alltför många gryniga, korniga och oskarpa med konstiga färger. Och så köpte vi den just nu för att gardera oss eftersom den gamla på grund av åldersskäl börjat ge sig mer och mer. Troligtvis hade den klarat första veckans intensiva fotande bra mycket bättre… Så nu ska här klagas. Tyvärr hjälper ju inte det men jag hoppas de ger oss en ny direkt så vi inte ska behöva dras med ett måndagsexemplar framöver. Det otroligt trista är ju bara att dessa första bilder kommer förbli som de är.

torsdag, augusti 13, 2009

♥ Alvin ♥

Vi är kära. Långt upp över öronen. I detta underbara lilla mirakel, vår prins Alvin, som nu äntligen kommit ut till oss. Filips och Vilmas lillebror. Vår son.


I tisdags, den 11 augusti, klockan 14.12 såg han för första gången dagens ljus. Han vägde 3 480 g och var 49 centimeter lång (!) - det vill säga vårt största barn men oj, så yttepytteliten man ändå upplever honom... Och tänka sig – han mår bra! Vi fick efter några timmar komma upp till BB och ett dygn senare, i går kväll, kom vi hem. Alla fem. Hela stora familjen, och det var magiskt på många sätt. Ni vet, vi har ju med de andra fått komma hem först när de varit över två veckor gamla så det här är helt nytt för oss. Och såklart oerhört skönt.

Förlossningen var tyvärr kaotisk. Mer om den en annan dag… Det är tur att belöningen man får till sist ändå är värt varenda sekund av smärta, panik och uppgivenhet.

Ett ynkligt litet gnyende hörs i skrivande stund från det lilla knytet på filten bredvid mig i soffan. Minimunnen pendlar mellan ledsen – glad – ledsen – glad, och så somnar han om. Han börjar lite oroväckande bli väldigt fint brun i hyn och jag ska i dag ligga i ordentligt med matande och att försöka ha honom i så mycket dagsljus som möjligt för att få godkändstämpel i rumpan på morgondagens återbesök på BB. Tydligen kan gulsot ”gå i arv” men med tanke på att han ju väger lite mer än de andra och dessutom redan har börjat äta från mig så håller vi tummarna för att han ska klara sig.

Mammalyckan bubblar i mig, trots monstruösa eftervärkar… Meningen med livet och insikten om det viktigaste är inte svårt att finna svar på dagar som dessa. Något större och mer fantastiskt underbart än en alldeles nyfödd liten bebis finns inte och vi är så lyckliga att ha fått uppleva det ännu en gång.

Nu ska vi njuta dagen. Jag lovar att återkomma snart, om än inte med så mycket ord som vanligt så i alla fall med bilder på vad som försiggår härhemma!

måndag, augusti 10, 2009

Jag tror den stora dagen har börjat…

Det var nog inte inbillning i alla fall. Har varit vaken sen halv tre och värkar kommer sedan dess regelbundet ungefär var sjunde minut. Gulp. Minuterna mellan är jag behagligt kolugn. Stunden de sitter i kämpar jag mot att tänka för mycket framåt då känslan är precis exakt lika välbekant som då det satte igång med Vilma. Den där ”just det-känslan”, och den är inte direkt rolig. Ni som fött två barn vet vad jag menar, inte sant?

Att somna om nu är inget alternativ. Vi har underrättat jourtjänsten om att de kan komma lite tidigare än sagt. Jag har pratat med förlossningen och ska ringa igen när och om det drar igång mer intensivt. Annars har vi ju vår tid där på förmiddagen ändå vilket känns tryggt. Dock tror jag inte jag behöver sättas igång från grunden nu.

Snart vaknar allt och alla därute och en ny dag tar sin början. Vissa ska jobba sin första dag efter semestern. Andra har redan gjort det. Jag misstänker att vi har ett rejält dagsverke framför oss och tanken på att den där tredje största dagen i våra liv troligtvis är kommen får hjärtat att hoppa över ett slag. Eller var det två? Ja, ett av förväntan och ett av skräck var det nog för tänk om man kunde få snabbspola några timmar nu…

Men först försöker jag insupa stunden. Och lugnet. Och tystnaden. Samhället utanför sover ännu. Ute på gräsmattan tassar en igelkott omkring. Uppe prasslar Erik med en tidning. Nyss hördes ett bestämt litet ”nä-ä” från Vilmas rum samtidigt som det lät som om hon möblerade om därinne. Kanske blev hon av med en leksak i drömmen? Lika ”högt” som hon sover, lika tyst sover storebror som fridfullt snusar bland sina moln i sängen.

Kanske, kanske att de i dag blir storebror och storasyster. Kanske att vi i dag (och nu citerar jag åter en av de käraste ;) ) ska få en liten till att älska...

söndag, augusti 09, 2009

Dan före dan...

Hmmm… någon som hört mig använda ordet tjyvtjock förut?! Typ sisådär för 1 år och 9 månader sedan - kvällen innan lilla Vilma kom till oss? Tjyvtjock är nämligen precis vad jag känner mig just nu. Om det sedan är skarpt läge eller om det bara är på grund av overkliga omständigheter med eventuell igångsättning i morgon det vet jag inte, men något fuffens har den för sig därinne. Lillälsklingen.


Det började redan i går kväll med tätare sammandragningar och har så fortsatt idag. Vissa gör lite mer ont än andra. Vissa sitter i längre, vissa kortare. Nu ikväll har molvärk i magen kommit och även ont i ryggslutet men som sagt, kroppen kan säkerligen spela en spratt just nu. Drömmen vore ju dock att det faktiskt HAR smygstartat på riktigt och att vi nu får sova gott i natt för att sedan åka in i morgon förmiddag när det är sagt. Men vi får se.
För första gången är i alla fall väskan ordentligt packad. Känslorna är i kväll många och hur jag än försöker, omöjliga att beskriva. En salig blandning av total skräck för vad som väntar men även en obeskrivlig väntan och längtan efter att äntligen få träffa liten är två av dem…

Väldigt overkligt är det också att jag varit hemma i fyra hela veckor, befinner mig i vecka 39+3 och garanterat ska få den största bebisen av dem alla tre! Undrar just om det kommer märkas eller om vi ändå kommer uppleva den som liten? Spännande är det. Och omtumlande, och oroligt, och pirrigt…

Så nu säger jag hejdå på ett tag! Antingen möts ni här nästa gång av liten på bild. Annars på ett suckinlägg från hemskickad Anna som får vänta ytterligare en dag.

(Vill också säga TACK till alla ni underbara fina som jag vet på olika sätt tänker på och bryr er om. Ni betyder massor ska ni veta och ni gör mig innerligt glad genom era kommentarer, tankar och ord! Kram på er!)

Bio

Jourhavande barnvakterna (mormor och morfar) fick i eftermiddags rycka in ett par timmar då Erik och jag smet iväg på bio. Så mysigt att ”hinna med” även det då det var mer än en evighet sen vi var och såg en film på just bio. Vi som annars en gång var riktiga gamla biorävar och tiden-innan-barn sprang på bio var och varannan helg.

Krämig latte och varsin maffig citronmuffin fick landa i magarna innan vi äntrade biosalongen för att se ”Sommaren med Göran”. Galet rolig och en riktig fullpoängare tyckte vi och började ett tag där i början fundera på om man kanske kunde skratta igång förlossningen. Peter Magnusson är ett geni och tillsammans med många bra skådespelare har han lyckats göra en film som väl alla måste tycka åtminstone lite om? Kanske att ironin blir den äldre generationen övermäktig men då denna var helt i vår smak gjorde filmen ett rejält avtryck på vår filmhimmel och jag längtar nästan redan tills jag får se den igen.
Varm rekommendation från oss alltså!

me&i - höstkollektion 2009

I morgon är en händelserik dag ;) Ni har väl inte missat att me&i släpper sin höstkollektion på hemsidan? Jag hoppas hinna slänga en snabb titt innan vi far vidare på viktigt uppdrag...

Bild: me&i

lördag, augusti 08, 2009

Sol vind o vatten

Ljumna vindar. Svalkande vatten. Strålande sol. Lyckliga sandgrävande barn. Olycklig Vilma med vatten i ögonen. Bajsnödig Filip + utedasskräck = skogspromenad. Brunbränd hud (på rediga Anna som smörjer sig). Rosaröda axlar (på Erik som gav sig sjutton på att suga musten ur sommaren idag). Välfylld picknickväska. Lata timmar. Glass i stora lass. Njutandes av tiden. Drömmandes om framtiden.


Här lite bilder från Lilla Havssjön. På Erik, Filip och Vilma. Själv fick jag inte plats på bild ;)


Tillbaka från dimman – igen

Tänkte först lägga in bilder på Filip och Vilma i babyskyddet på väg hem från sjukhuset, men kom ganska snabbt på att det nog inte skulle varit någon som gått på det ”luret” eftersom vinteroverall där är mundering på de båda!

För nej – ingen bebis i sikte ännu. Och anledningen till att jag inte berättade om det redan i går var att jag åter låg däckad av ett vitt litet piller… Så nu vet jag med säkerhet att jag inte tål den typen av tabletter så bra.

En sammanfattning av dagen i går är att vi fick träffa en jättebra läkare som hade en väl genomtänkt plan för oss när vi kom in. Hon skulle undersöka och såklart hoppas på att något hade börjat hända. Annars skulle hon ”reta” livmodertappen och på så vis försöka trigga igång det hela och sen skulle jag få med mig några nya tabletter hem att ta mot kliandet. Samma som sist men med tillägget ”comp” på slutet. En stor skillnad skulle vara att dessa innehåller koffein och därmed bör vara uppiggande istället för uttröttande. Dock misstänkte hon att risken fanns att jag skulle bli trött även av dessa och det blev jag ju även om reaktionen den här gången kom först efter två timmar istället för en. Sen låg jag dåsig och utmattad i hängmattan. Återigen blank i ögonen, med snabbt tickande hjärta och totalt avslagen kropp. OCH kli. Så då är de ju inte värda fler försök då de inte ens hjälper mot det de är tänkta för.

Hursom. Läkaren undersökte och stötte genast på ett huvud! Som jag misstänkte så ligger bebisen mycket riktigt väldigt, väldigt långt ner. Dessvärre så pass långt ner att hon inte hittade/fick tag i någon livmodertapp att ”reta” då denna låg snett bakom bebisens huvud. Så hennes igångsättningsförsök misslyckades och förutom tabletterna vi fick med oss har vi nu också en lapp liggandes på köksbänken där det står ”måndag 10/8 kl.10.30”. Detta känns otroligt overkligt ska ni veta för det är vår tid för igångsättning. Nu på måndag. Två dagar innan beräknad dag.

Vad som känns otroligt skönt i det hela är att vi inte en gång behövt vare sig tjata eller stå på oss. Vi har inte bett om igångsättning eftersom man ju vet riskerna med det. Utdragen förlossning och större risk för avslut med sugklocka eller snitt. Samtidigt börjar alternativet bli att jag snart på fullaste allvar går och blir galen, något som både läkarna och barnmorskorna vi träffat verkar ha förståelse för. Det är så skönt att bli förstådd och tagen på allvar. Jag har ju ursäktat mig för att jag känner mig så gnällig men det mottagande jag då har fått har enbart varit snällt och fullt av förståelse vilket verkligen värmer.

Enda haken är nu att det egentligen var fullt på måndag så tiden vi har fått är en extratid, dvs. är det för fullbelagt blir vi flyttade till tisdag. Mina ögon försöker nu därför att läsa ”tisdag 11/8” på den där lappen i stället. Hur det än blir så vet vi nu dock att det väldigt, väldigt snart blir bebis och vi längtar SÅ!

Ännu ett bildlöst inlägg blev det här. Får se om jag kanske kan bjuda på lite badbilder från dagens strandbesök lite senare. Min duktiga och fixiga Erik håller nu som bäst på att packa lunch-, och fikaväskan och insmörjning av två små står på min lott.

Ut och njut i solen nu, hoppas ni får en strålande varm augustilördag!

torsdag, augusti 06, 2009

Klockan 09.30 i morgon…

…har vi fått tid på förlossningen för bedömning. Gulp. Känslan ikväll är mycket märklig och svår att beskriva. Antingen sitter vi härhemma i morgon kväll. Med popcornskålen på min mage, ännu en dag längre gångna. Eller så upplever vi just då en av våra livs tredje största dagar. Och när man beskriver det så är det inte så konstigt att känslan ikväll är svår att beskriva.

Natten i natt var ett elände. Vaknade efter tre timmars sömn och sen höll kliandet, mitt numera uttjatade ämne, mig vaken ända fram till morgontimmarna. Till och med i öronen kliade det. Från stranden ringde jag sen vår barnmorska och sa som det var. Att jag aldrig hade trott jag skulle behöva ringa det samtalet och erkänna mig uppgiven. Jag som är så envis. Men nu är det bra nära outhärdligt. Hon ringde sen vidare till specialistmödravården och hade där fått prata med en läkare som tyckte vi skulle komma in i morgon för en bedömning av hur vi ska göra. Och det är ju bara just en bedömning och absolut inte en tid för igångsättning. Ändå flyger tankarna iväg… tänk om vi faktiskt äntligen får veta vem det är som så länge vuxit och bott i mig? Men det tror jag innerst inne inte. Troligast är att vi blir hemskickade med bedömningen att förlossningen inte ens är i närheten av att ha startat. Och med risken att jag blir tokig av allt kli.

En eloge förresten till er som fortfarande kikar in här och läser. Sista veckorna har det verkligen bara varit en gravid-, och gnällblogg men jag lovar att bättring kommer. Kanske att ni snart möts av en liten nyföding på bild i stället!

onsdag, augusti 05, 2009

Rekord

Vecka 38+6 i dag och vi har slagit rekord! Så här länge har jag aldrig varit gravid. En faktiskt lite häftig och ganska oväntad känsla. Filip kom i vecka 38+5 så nu är vi verkligen en dag ”över tiden”. Vad jag mer och mer har funderat över är om det kanske var stress som gjorde att våra andra små kom tidigare. Båda gångerna var det mycket på jobbet och jag var mitt uppe i en massa saker. Den här gången är det annorlunda. Sommar och ledig - kan det kanske i mitt fall faktiskt ha en koppling?

Vad som inte är kul är dock att det nu går utför med mig. Jag vet att jag tjatar om kliandet men det håller ärligt talat på att göra mig galen. I dag har varit värsta dagen med inte många minuter då jag inte känt något alls. Inte ens att stå i kall sjö har hjälpt… Var och lämnade nytt gallsyreprov i morse så i morgon borde jag få svar på det. Dock vet jag ju som sagt att de inget gör om inte värdena blir skyhöga så det ÄR nog bara att gilla läget och klia på. Eller försöka låta bli, men det går tyvärr inte längre. Kylbalsamet som hjälpte till viss del i början märks nu inte längre när man smörjer på så lite uppgiven måste jag erkänna att jag känner mig…

Och så har jag förskräckliga ”hugg” i fogarna och långt ner i magen. Sakta men säkert är det nog ändå någon därinne som tar sig framåt mot sin väg ut till oss. Nämnde jag förresten att även halsbrännan nu nått nya höjder och blir så ond när den sätter till att jag sover på tre kuddar och vaknar med även ond nacke?!

MEN, jag ska egentligen inte klaga. Förhoppningsvis mår denna lill* bättre än vad Vilma gjorde när hon föddes. Större kommer den i alla fall att vara. Och jag vet ju att mina krämpor kommer försvinna inom kort. Av erfarenhet vet jag dock också att lite gnällande här brukar hjälpa så jag passar på.

Nu väntar ännu ett avsnitt av 24 som vi avverkar ett per kväll av nu. Som vanligt galet spännande och omöjligt att slita sig ifrån. Och så lagom vissa kvällar att kika på något som varar bara 40 minuter. Ni vet när ögonlocken plötsligt blir så tunga, så tunga…

I dag har vi förresten haft en strålande sommardag med strandförmiddag och sen poolplask och grillkväll härhemma med farmor och farfar på besök. I morgon ska vädret bli ännu finare så då åker lunchkorgen med till stranden där också alla vännerna ska tillbringa dagen. Så förutom krämporna kan man nog inte ha det så mycket bättre så här i väntans tider - att få en sådan här comeback på sommaren är ju helt fantastiskt härligt!

tisdag, augusti 04, 2009

Gravidtid

Det är ju helt otroligt att jag den här gången fått tid till och med till att reflektera över tiden som varit i bra nära nio månader nu. Gravidtiden. Den tredje i mitt liv. Och med stor säkerhet den sista. Något som klarnat ju längre tiden gått är att den här tredje ju VAR meningen. Med Vilma i magen kan jag inte säga att jag kände mig ”klar”. Inte heller att jag inte var det men ofta tänkte jag att det nog inte var sista gången. Och bara dagar innan vi fick veta att liten som ännu bor i magen faktiskt fanns där så sa Erik när han bar ut gåstolen, att det nog inte var sista gången den användes. Och det skulle vi ju snart få erfara att det inte heller var…


Första tiden var dock både omtumlande och aningens chockartad för inte trodde vi att det skulle bli riktigt så tätt. Med facit i hand och många månader bakom oss att ha vant oss vid tanken skulle vi dock inte vilja ha det annorlunda nu. Det är klart att det var såhär det skulle bli. Nu. Innan har man alltid sneglat på familjer på fyra och tänkt ”precis som vi”. Nu går blickarna i stället åt familjer på fem och vi tänker att det är ju DET som är vi!

Synd är att jag faktiskt inte riktigt minns hur jag mådde där de första veckorna. Trött och illamående var jag men jag kan inte komma ihåg i vilken grad. När det började bli bättre och vi dessutom landat i situationen och såg den som en naturlig del i vår vardag, det var då vi ganska oväntat började möta omgivningens många märkliga reaktioner och plötsliga rätt att tycka till om oss. Detta är fortfarande för mig helt oförståeligt och sorgligt och kommer nog så alltid att vara. Aldrig kommer jag glömma den turbulenta månad då magen började synas och man med ens var som en måltavla för folks putslustiga och ibland rent elaka kommentarer. Det förstörde många dagar för oss för även om vi såklart inte behövde ta åt oss så är det klart man innerst inne gör det. Särskilt med tanke på att vi just landat i situationen och var så glada för det. Nu när jag tänker tillbaka på det försöker jag istället se det som en erfarenhet man ändå fick ut något vettigt av. Hur man INTE ska bete sig och också hur viktigt det är att tänka steget längre ibland innan man öppnar munnen...

Sen följde en harmonisk gravidtid. Jag började jobba när tillståndet var som bäst och så varade det några veckor tills plötsligt en massa symtom, lika de jag hade innan Vilma föddes, började dyka upp. Och sen har det egentligen gått upp och ner sedan dess, men - bebisen ÄR fortfarande hemlighetsfull och håller på sin entré!

Speciellt är också uppmärksamheten man får som gravid. Jag har inget som helst behov av att vara i centrum varken i vanliga fall eller nu men med en badboll under tröjan blir man automatiskt uppmärksammad på ett sätt man säkerligen aldrig får uppleva annars. Att sprida lite glädje bara genom att vara. Och nu menar jag att människor man normalt sett inte skulle pratat med börjar prata med en, kanske drar en anekdot eller två om egna erfarenheter eller helt enkelt bara nyfiket frågar vilket barn i ordningen det är eller när det är dags. Eller också bara en ögonkontakt följt av ett leende från någon okänd på stan. Och jag vet att jag är precis likadan. Jag tittar på gravidmagar jag möter och jag blir lycklig av det - och ler. Få saker har väl så mycket glädje och sprider så mycket liv kring sig som en rund mage innehållandes ett underverk?

Och det bästa av allt. Jag har den här gången fått vara hemma en tid - ledig, fixandes och vilandes och jag känner mig redo. Helt och fullt. I tanken är jag redan trebarnsmamma och jag längtar så oerhört efter vårt lill* mirakel som just nu utför intensiv akrobatik på litet utrymme i magen på mig - aj :) Vad jag tyvärr känner mig allt annat än redo för är det som ofrånkomligt måste ske innan vi får möta liten. Gulp. Jag väljer att inte skriva mer om det förrän efteråt men ni som känner mig vet ju vår historia och våra Auroraturer och därmed också mina tankar inför det som väntar bakom knuten.

På tal om det ämnet är det nog bäst jag går och lägger mig nu. Man vet ju aldrig vad som sker så här dagarna före... eller NÄR det sker!

söndag, augusti 02, 2009

Sommarglögg

I samma sekund jag skruvar korken av flaskan möts jag av en mycket välbekant doft. Välbekant men helt fel nu. Det ska inte vara solstrålar jag ser där ute på gräsmattan utan snöflingor. Från radion ska det inte sjungas om sommarnätter utan om stilla sådana. Och heliga. Och huset ska definitivt inte värmas av solljuset som kastar lustiga skuggor på väggarna och lyser på solglasögonen där de ligger på fönsterbrädan vid altandörren och väntar på att sättas på sin ägares näsa. Nej, huset ska i stället värmas av levande ljus som sprider sitt fladdrande sken över klappar och förväntansfulla barn. Ute ska vara kallt, och inne ska vara tomtar överallt…


Ja, jag är helt säker på att detta känns fel, ända tills jag smakar på den vita drycken. Den vita drycken som blivit isande kall av de klirrande isbitarna som släppts ner i glaset och där den välbekanta smaken plötsligt fått en somrig touch av de stora, röda, söta hallonen från trädgården som också trängs i glaset.

Plötsligt är smaken rätt. Och otroligt läskande. Kanske att den för den som vill, kan och tycker om, blir ännu godare om den spetsas med något av starkare karaktär men den funkar finfint som den är.

Det som jag erkänner först var ett impulsköp av mig, både av nyfikenhet förstås men också lockad av den ursnygga etiketten, blev ju riktigt lyckat. Och jag erkänner att jag är ett väldigt tacksamt reklamoffer. Fast jag skulle nog vilja kalla mig för ett medvetet sådant. Jag ÄR ju nyfiken till min natur och jag faller för fina detaljer och jag står för det. Den här gången köpte jag hela konceptet - och föll :)

En eftermiddag på förlossningen

…men ingen bebis för det. Dagarna har två sidor nu. Dels är det fantastiskt skönt och lyxigt att få vara lediga tillsammans så här mycket och kunna hitta på en massa skoj blandat med fix härhemma. Dels börjar kliandet bli ett rent helvete rent ut sagt. Det kliar så gott som hela tiden, nu på hela kroppen, förutom precis stunden efter att jag duschat men där kan jag ju inte tillbringa hela dagarna. När jag hade det med Filip så minns jag att jag knappt kunde med att klaga. Lite kli liksom, värre saker finns ju. Och det gör det såklart också, fast tänk er att det kryper i hela kroppen. Konstant. Under huden. Och så får man tygla sig för att inte ge efter och börja klia för gör man det blir det än värre. Men hur lätt är det att inte ”komma åt” händerna t.ex.? Värst är nästan när jag vaknar på natten. Min nya taktik är att så snabbt jag kan tassa upp på toa utan att knappt öppna ögonen och sen slänga mig tillbaka ner i sängen och blunda hårt för att liksom inte ens låtsa om att jag egentligen är vaken. Stöter jag då i ett ben i sängkanten kan det vara kört, och jag börjar klia, och klia, och klia…

Något som har hängt ihop med de senaste dagarnas ihärdiga kliande är en alltmer stillsam bebis. I fredags kväll, efter en väldigt lugn bebisdag, höll jag på en bra stund innan jag fick en buff tillbaka. Den här lill* har annars varit ganska livlig i magen hela tiden så kontrasterna är stora. I går vid lunch hade jag ännu inte känt den alls så då ringde jag in till förlossningen, mest för att höra om detta brukar ha ett samband. Barnmorskan som svarade var ganska trevlig – men stressad, och det kan jag visserligen förstå. Hon lyssnade med ett halvt öra samtidigt som hon två gånger avbröt mig och pratade med någon annan vid sidan av. Kliandet tog hon ingen notis om alls utan det var den stillsamma bebisen hon koncentrerade sig på, vilket såklart också var det viktigaste. ”Ja, du kan ju försöka en stund till. Drick några glas kallt och försök buffa på magen och får du inget gehör så måste ni ju komma in. Men bara så du vet så är det jättemycket här.” Jag frågade då hur jag skulle göra om jag fick typ en buff men inget mer tillbaka, skulle vi inte komma då? "Nej, då kan du ju ringa tillbaka så vi vet att ni inte kommer", blev svaret.

Så jag drack ännu mer vatten och saft. Buffade så mycket jag vågade och till slut kände jag en liten hand och en liten rumpa röra sig därinne. Men sen var det lugnt igen. Efter en stunds velande ringde jag tillbaka och hoppades få prata med en annan barnmorska den här gången vilket jag också fick. Hon var en helt annan typ kan man säga. Visste genast vem jag var, frågade om jag känt någon rörelse därinne och svarade när jag sa att jag hade det att vi GIVETVIS skulle komma in för kontroll ändå. ”Det har inte med saken att göra att vi har mycket här. Självklart ska man komma in när man känner minskade fosterrörelser, så kom så snart ni kan”. Vilken skillnad på personer och så skönt att nummer två var så noggrann…

CTG-kurvan såg tack och lov bra ut. För gissa vem som vaknade till så fort jag satte mig i stolen?! Märkligt fenomen det där, precis samma som när man ska till doktorn ibland och plötsligt känner sig frisk. I det här fallet var det dock bara positivt. Bebisen rörde sig några gånger. Jag hade några sammandragningar som den reagerade fint på som den skulle och när mätningen var klar kunde vi åka iväg och fika den timme vi fick vänta på att träffa en läkare. Hon gjorde ett ultraljud där hon mätte vår lill* skatt, kontrollerade moderkakan och mängden fostervatten. Allt såg bra ut. Bebisen, som inte verkar vara av jättemodell, mådde väl därinne och vi kunde andas ut. Beträffande kliandet så ska jag tillbaka för ny provtagning på onsdag. Förhöjd nivå av gallsyra påverkar främst mamman vilket ju också känns skönt att veta. Det ska gå långt innan bebisen berörs av det fick vi veta.

Lättade och om möjligt ännu mer förväntansfulla åkte vi sen och hämtade Filip och Vilma hos mormor och morfar. Med pirrande hjärta och en förbaskat kliande kropp. Tur man vet att det försvinner så småningom i alla fall. Nu MÅSTE jag ta en dusch innan lekparken väntar. Att ens tänka på kliet hade just nu samma effekt som att just börja klia…