Bröst, feber, tankar och nya rutiner

Vi har de senaste dagarna blivit lite osociala. Hoppas att ingen i vår närhet tar illa upp för det är inte det att vi inte vill höra av oss eller träffas. Det är bara det att allt den här gången varit så annorlunda. Vi är ju vana att få barn den tid på året då det överlag är lite lugnare. Sen höst, mörker, inget utefix – ja, ni förstår nog vad jag menar. Dessutom har vi hunnit ”landa” på sjukhuset under de veckor vi varit där. Haft tid att tänka, prata och ventilera. Totalt avstängda från omvärlden.

Nu är det sommar (åtminstone i almanackan). Gräs som ska klippas. Två storasyskon som måste få uppmärksamhet. Och vi kom hem bara drygt ett dygn efter att vår lille prins kommit till oss. Direkt började allt snurra på precis som vanligt och vi har inte riktigt hunnit med i karusellen. Det har blivit naturligt att Erik hittat på saker med Filip och Vilma, dels för att de ska få ha det lite ”som vanligt”, dels för att Alvin ska få lugn och ro små stunder. Men nu har vi under ett par dagar försökt att inte boka in för mycket. Känner att vi måste passa på att ta tillvara på Eriks sista lediga dagar och tillsammans hitta de nya rutiner som tre barn innebär innan vardagen börjar och jag är själv med dem om dagarna. Så snart är vi nog som vanligt igen men vi tar det lite lugnt ytterligare ett par dagar…

Det är förresten en yppig mamma som sitter bakom datorn nuförtiden ;) Inte för att det är särskilt intressant information men nyblivna mammor brukar ju vara det! Den dag mjölken rinner till är inte särskilt angenäm alls. Så var den inte heller denna tredje gång. Och trots att jag varit med om det förut så hade jag glömt den extremt snabba expansionen och missade även nu att parera dörröppningar och fastnade istället på vägen vilket fick till följd att de ömmade ännu mer. Feber fick jag också, och en hiskelig frossa. Riktig influensakänsla men jag minns att det var så med Vilma också så jag tänkte inte så mycket på det. Den första dagen. Efter att sen ha mått dåligt och haft feber strax över 38 i fem dygn förstod jag att det var mjölkstockning jag haft. Ännu en erfarenhet rikare och nu efteråt – så mycket piggare. Så skön är känslan att återfå krafter igen.

Vår fina lilla Alvin är ute och förlossningen är på det viset över. Men jag är inte klar med den. Tyvärr. Den spökar i mitt huvud dag som natt och jag hoppas det går över med tiden. Av respekt för två vänner som läser här och som väntar smått inom närmaste månaden (ni vet vilka ni är – Å och P!) så väljer jag att berätta historien när era små tittat ut. Inte för att en förlossning är den andra lik men ändå. Det som känns så snopet är att den tredje i mitt fall blev den absolut värsta men det är ju inget att göra åt i efterhand. Varje gång jag tänker på det passar jag dock på att snusa på och pussa på och med kärlek så stor beundra det vi faktiskt fick efter allt det jobbiga.

När man talar om… nu hör jag grisliknande grymtningar inifrån sovrummet och jag ser framför mig hur någon förgäves försöker fånga upp den tappade tutten med munnen. Filip är på sin sista inskolningsdag på nya dagiset (som han än så länge älskar). Vilma och Erik är på badhuset. Alvin ska få äta nu och sen ska vi titta genom fönster och sjunga – för tänk, han gillar när jag sjunger :) Kanske för att han inte hört så mycket annat…

Längtar efter att visa lite fler bilder från de två veckor som nu redan gått. Det står högt på priolistan ska ni veta och snart TAR jag mig tid helt enkelt. En vara det annars för tillfället råder ganska stor brist på! Snart ska jag också berätta om allt det positiva. Det som ändå är en så mycket större del än ömmande bröst, feber och förlossningstankar. Lyckan och stoltheten över att vara mamma till tre. Den gränslösa kärleken, syskonskratten (och gråten!) och det häftiga i att nu vara en STOR familj!