Alla mammors dag

Hallonsmoothie, goda mackor och ett par glossiga, glansiga, tilltalande tidningar mötte mig vid frukostbordet i morse. Och ett rosa monster som Filip hade ritat och använt som omslagspapper till tidningarna. Sen är det här en ovanlig dag för Mors Dag i år var planerat att bli en vilodag för mamma Anna så jag skjutsade Filip och Vilma in till mormor och morfar i morse och där ska de vara tills vi hämtar dem om några timmar. Jag inledde egentiden med lite plock i lugn och ro som i den formen verkligen kan ge mig ro i själen. Sen städade jag kylskåpet så det riktigt blänker när man nu öppnar det. Vid lunchtid försvann Erik och kom tillbaka med pizza och efter bloggning i gassande sol ska jag strax lägga mig tillrätta för årets premiärstund i en av våra absoluta favoriter – hängmattan. Titta upp i det skira gröna trädet. Fantisera om den lilla människan som snart kommer ut till oss och sen drömma mig bort bland heminredning och gravidprat i mina nya tidningar.

Våra mammor ska vi fira vid ett senare tillfälle då huset en fin helg som denna prioriteras. Man vet ju hur hopplöst det är om en regnperiod kommer snart och man då ångrar att man inte tog tillvara på de dagar som var fina. Så min hjälte Erik, han vilar minsann inte. Han snickrar, oljar, grundmålar och ska snart ge sig upp på svindlande höjder för att måla klart norrgavelns högsta punkt.

Hoppas ni alla mammor därute blir ordentligt uppmärksammade i dag. Unga, som gamla. Trötta som pigga. Runda som smala. Levande likväl som änglamammor. För alla är vi ju just det – mammor. Och jag tror de allra flesta fullkomligt älskar den rollen över allt annat, även om vissa dagar känns tunga och långa. Det är ju inte främst de dagarna man minns när man tänker på sitt liv som mamma. Då tänker man på allt det fina det för med sig. Glädjen. Hoppet. Kärleken. Så sträck på er alla mammor och njut av er dag. Det är vi alla värda (även om jag alltid får en gnutta dåligt samvete över att inte göra något, därav det nystädade kylskåpet ;) )!

Ont

Jag tycker inte om att gnälla och beklaga mig men det känns ärligt talat inte så bra just nu. Sedan i onsdags eftermiddag har jag haft ont i stort sett hela tiden. Allt från molvärk till spökande fogar till värk långt ner i ryggen till riktigt jäkla ont PÅ magen, alltså inte direkt i. Märkligt, kan inte minnas att jag haft det så innan. Det känns nästan som om man skulle slagit i och borde ha ett jätteblåmärke. Riktig värk långt upp i magen - hela tiden och på ungefär samma punkt. Kanske är det bara liten därinne som hittat en ny bekväm ställning som dessvärre inte är så behaglig för mig. Någon annan som känt av det jag beskriver och vet vad det är?

Och så slog antalet sammandragningar rekord i går. Vaknade med en hopdragen mage och sen var den hård som en melon hela förmiddagen. Resten av dagen gick i samma tecken och jag började på allvar bli orolig, men det lugnade sig på kvällen när vi äntligen slog oss ner i soffan.

Det där med vila känns tyvärr nästintill omöjligt. På jobbet sitter jag visserligen på baken mest hela dagarna men jag vilar ju inte för det. Och sen när man kommer hem så är det självklart full rulle tills Filip och Vilma somnar eftersom vi då inte setts på hela dagen. De få timmar som sen återstår innan sängdags går ju åt till lite vanligt fix också och jag önskar så att man där någonstans kunde utöka dygnet med ett par timmar.

Nej attans, känslan av att lill*n därinne börjar få det för trångt är stundtals ganska stark. Som jag nämnt någon gång tidigare så känns det inte riktigt som att min kropp är gjord för att bära ett barn i 40 hela veckor. Det är nu 11 hela kvar och jag skulle bli uppriktigt förvånad om vi inte får möta vårt tredje lill* underverk innan dess…

Nu är det min tur att natta två små nybadade. Vädret i dag har varit helt underbart med klarblå himmel och strålande varm sol hela dagen. Filip och jag passade på att ta en mamma-son-tur bort till marknaden medan Vilma sov, Mysigt ibland med lite egentid tillsammans med bara ett barn. Ett brandbilsfynd, egenplockat lördagsgodis och en färgsprakande vindsnurra gjorde Filip alldeles överlycklig. Sen har han snickrat och hjälpt Erik och farfar som bytt ut en massa slitna brädor på garaget hela eftermiddagen. Vilma och jag har blåst såpbubblor, vattnat blommor och lekt i sandlådan. Och så har vi ätit rabarberpaj. Massor av rabarberpaj. Varför kan inte helgerna vara lite längre... Längtar så vansinnigt efter sommarledigt tillsammans. Efter det lata livet, sena ljumma kvällar, soliga morgnar med kaffe på trappen och mysiga dagar med dem som betyder mest.

Nej, nu MÅSTE jag fixa vällingflaskan och locka med mig busmonstrena upp. Det är ju Robinsonfinal och den vill vi inte missa! Trevlig lördagkväll alla!

Design på rulle

Årets roligaste variant av Limited Edition måste ju bara Edets samarbete med 10-gruppen stå för! Jag som alltid faller för dessa tidsbegränsade produkter drogs som en magnet till bilden i förra veckans reklamblad där det grönmönstrade toapapperet och det orange hushållspapperet stack ut från mängden andra varor.

Det är de två mönstren Treviso och Sticks av formgivarna Birgitta Hahn och Ingela Håkansson, som finns på pappersrullarna och de vill tillsammans med Edet på detta sätt uppgradera en högst vardaglig produkt som finns i alla svenskars hem.

Kul när alla har råd och möjlighet att för en billig peng kunna köpa hem några meter svensk design att vila ögonen på i vardagen. Erik köpte i dag med ett paket av toapapperet hem så till helgen kommer nog färgen grönt att för en tid titta in i vårt badrum.
Bilder: SCA Edet

Dagens namnsdagsbarn – Vilma!

Det var inget vi tänkte på då vi gav våra novemberbarn deras namn men det föll sig ändå så att båda har sina namnsdagar i maj. Lämpligt och mysigt med tanke på att de ju fyller ganska nära jul. Filip hade sin dag i början av månaden och då fick han sin lilla cykel med stödhjul och cykelkorg. Vilma har haft sin dag i dag och med mig hem i ett stort paket hade jag en alldeles jättesöt liten docka (med förfärliga kläder, varför är det alltid så?)! Som kan suga på tummen, surpla ur sin vällingflaska, gråta och snarka.

Mest exalterad över denna varelse blev förstås Filip som la ner hela sin själ i att trösta, vagga och vyssja. Vilma var också ivrig att vilja leka med sin nya vän och vi fick rycka ut på mer än en dragkamp syskonen emellan. När det så var lillasysters tur höll vi på att fnissa ihjäl oss då hon la sig till med en ny och väldigt viktig min när hon pysslade om dockan. Och så kunde hon inte låta bli att smaka på vällingflaskan… När dockan, som Filip döpt till Maja, började gråta fick Vilma dock ett bekymrat veck i pannan och gav efter några försök upp och lämnade tröstandet åt Erik samtidigt som hon själv styrde kosan mot Filips bärgningsbil.

Ni förstår, med en mycket bil och maskintresserad storebror är det lätt för en liten dam som hon att dras med i hans lekar, vilket förstås är jättekul – och även charmigt då hon oftast iklädd klänning kör traktorer så det ryker på hans rum eller då hon på Öppna förskolan kör dockvagn med billjud.

Som både pojk-, och flickmamma har jag dock börjat sukta efter lite docklek på sistone och såhär långt har min idé fallit väl ut. Filip och jag hämtade i kväll in den röda docksängen vi hittat på loppis och den bäddades sen efter konstens alla regler av omtänksam och pysslig liten kille. När jag kom in i Vilmas rum nu för en stund sedan såg jag att han stoppat om Maja med Vilmas snuttefilt och sen staplat alla bebisböcker på golvet bredvid docksängen där han även ställt hennes vällingflaska. Bredvid en gul dumper. Hon får ju inte bli för tjejig den där Maja…

Hungrig och trött

Om tolv timmar får jag äta igen. Hur detta ska sluta har jag ingen aning om då jag i detta nu är så hungrig att magen skriker... För att inte tala om hur mycket jag skulle betala för att få klunka ett glas iskallt vatten eller två. Eller sur juice... mmm... Eller en glasspinne. Eller ett helt torn digestivekex med ost.

Men nej. Jag får helt snällt nöja mig med att smutta på ytan av vattnet i ett glas då jag i morgon bitti ska infinna mig på Vårdcentralen för glukosbelastning. Detta gjordes inte i vår kommun då jag väntade Filip men hade införts två år senare då Vilma bodde i min mage. Minns att det var hemskt äckligt att dricka den trögflytande sockerlösningen men att det också var lite småskönt att sitta där i två timmar och bara få läsa en tidning. Helt ostört! Sen mådde jag dock illa resten av dagen och det hoppas jag inte på i morgon.

Ska strax lägga mig och försöka sova bort hungern men måste först bara hinta om att huset blir SÅ galet snyggt! PRECIS så som jag sett det framför mig i mina drömmar. Vi hittade verligen den rätta nyansen och huset "passar" så bra i den. Långhelgen som var innehöll många timmars målning för Erik. Och så var papporna här varsin dag och hjälpte till. Och i går dök finaste vännerna upp och gjorde en rejäl insats de med. Riktigt häftigt var det att se en av papporna, Peter, som är målare till yrket. Svosch, sa det och så var halva framsidan målad på en timme. Toknoggrant och utan uns till rinn eller miss. Tokimponerade var vi. Vilket handlag och vilket tempo. Och vad kul att se någon man känner så väl i sitt rätta element!

I morgon blir det brädköp till det som måste bytas på garaget och så skrap av södergavel. Inte lika kul men ännu ett steg på vägen...

Och jag, jag har marktjänstat hela helgen. Barn, mat, tvätt, lek och uppassning har stått på mitt schema och rumpan har inte tagit plats i soffan förrän sent om kvällarna. Hade jag kunnat så hade helt klart målningen varit en lugnare sysselsättning för mig rent fysiskt. Har varit sådär jobbigt trött på jobbet i dag men det är det värt. Målet med projekt målning är ju faktiskt att bli klara så snabbt vi kan för att inte dra ut på det för länge. Det blir så lätt en evighetsgrej då och vi har ju en annan, långt mycket viktigare sak framför oss i sommar...

Vecka 28 - Ajaj

Gravidstatus slutet vecka 27/början vecka 28 har inte varit något vidare. Att man aldrig lär sig att man inte ska yppa högt, eller helst ens tänka tanken att man varit ganska pigg ett tag… Men faktum är att jag under flera veckor känt mig mycket piggare än innan vilket jag såklart är tacksam för. Dock tog det hela en tvärvändning i måndags då sammandragningarna åter började dugga tätare, en del av dem lite onda. Trycket neråt är stundtals läskigt stort. Illamåendet kommer och går (fast inte så farligt) och halsbrännan likaså (och den kan man ju ändå ganska lätt råda bot på).

Och så börjar jag känna mig som en flodhäst. Magen var på mätningen förra veckan precis lika stor som med de andra i samma vecka men den KÄNNS verkligen större. Kristina barnmorska sa dock att den kan kännas så när den ju nu är uttänjd två gånger innan. I alla fall känner jag mig expanderad både här och där och snart tippar jag väl över när jag lutar mig för mycket framåt… När lilla Vilma står framför mig, nära inpå och vill upp så ser jag henne inte ens längre :)

Sista gnällpunkten för idag blir fogarna. Har inte förstått varför jag de senaste dagarna haft så svårt att få igång benen när jag reser mig upp. De liksom låser sig. Men i går insåg jag att det nog är fogarna som börjat spöka. Jag minns inte riktigt men jag kände det lite grann med Vilma, dock senare än såhär. Dock ska jag verkligen inte klaga. Det finns de som har det så mycket värre och vad beträffar just fogarna så vet jag hur vanligt det är att det på en del kommer jättetidigt.

Samtidigt blir det ju ens egen situation som man befinner sig i just nu som är så verklig och därmed stor. Hela känslan är för tillfället så lik den som var med Vilma i magen att jag faktiskt blir orolig när jag tänker på det. Sen behöver det ju inte alls ha någon koppling med hennes brådskande ankomst men det är svårt att inte tänka på det…

Funderade innan i dag på kontrasterna mellan att vänta första barnet och andra/tredje. Undrar om man nu med tredje, i snitt böjer sig och plockar/ torkar, bär, lyfter kanske femdubbelt så många gånger som med första? Ser man det så är det faktiskt inte konstigt att man känner av fler och mer symtom och då vet man ju också att de allra flesta inte föder för tidigt för det. Men som sagt, likheterna är så många…

Färgtips, någon?

Nej, vi har inte ångrat oss och tänker måla om det redan målade :) Däremot glömde jag en sak innan. Ett dilemma kvarstår för oss och det är dörrarna. Vanliga ytterdörren på framsidan mot gatan, dörren till tvättstuga/groventré på ena gaveln (som syns från alla håll och kanter) samt altandörren på baksidan… Dessa är ännu målade i en något mörkare grå nyans än husets (gamla) färg. Men HUR ska vi måla dem nu?

Så länge vi var inne på grå markiser var det absolut grå dörrar som gällde, nu vet vi varken ut eller in. Ska de ha samma färg som allt annat (blir det för enfärgat och trist?) eller ska de ha en annan färg och i så fall vilken?

Råd och tips mottages mer än tacksamt!

Projekt målning: Påbörjat

Äntligen är det igång. Årets husprojekt som med all säkerhet kommer ändra hela vårt hus. Vi har velat, vi har åkt omkring i bilen och kikat på husfärger, vi har knackat dörr, vi har provmålat och – vi har bestämt oss! När man som vi vill ha bruten vit så inser man ganska snart att möjligheterna är nästintill oändliga… Vilket är lite jobbigt då vi, eller i alla fall jag, tillhör ett veligt släkte. MEN, vi hittade till sist den rätta (tror vi åtminstone). Som inte går åt grått, inte ser ljusgul ut och inte heller rosa. Den är crémefärgad rätt och slätt och efter en förmiddags målning av Erik och farfar så börjar man på vissa ställen ana slutresultatet. Sen är det såklart svårt innan det täcker helt men vad vi än så länge ser är precis det vi hoppades på.

Tanken är nu då att hela huset blir i samma färg, alltså även fönster och gavlar. Markiserna är beställda och kommer förhoppningsvis inom två veckor och de blev inte gråa som vi först var inne på. Grått är visserligen jättesnyggt till husfärgen vi valt men med den färgen på markiserna skulle ju hela helhetstanken som vi har gå om intet. Det känns så lockande att få ett yttre som matchar det inre. Så markiserna blir faktiskt efter värsta velandet någonsin mörkbruna. Känns lite läskigt att inte veta hur det kommer se ut. Gråa ser man ju väldigt ofta, liksom röda men just bruna har jag inte sett någon annanstans. Håller tummarna för att det blir bra och klart är i alla fall att det kommer bli mycket bättre än de ”Sibyllarandiga” som nu hänger här!

Nu ska jag mysa lite med Filip innan det är dags att fixa fika. Jag står för marktjänsten under projektets gång och det måste jag ju försöka sköta med bravur. De är väl värda det. Målarna.

Fortsättning följer...

Framsidan före - Erik sprang huset runt och snabbförevigade den gamla looken. Här även med en laddad målarfarfar på väg att hugga tag i penseln. Filip blev nästan lite blyg när farfar fått på sig målarkläder och då han till sist satte kepsen på huvudet kände jag en liten hand slinka in i min och ett litet rufsigt huvud luta sig mot mina ben. Tänk att en i vanliga fall så fullkomligt oblyg 3 1/2-åring plöstligt blir lite skraj för sin egen farfar!

Här sken solen på så starkt att jag nu ser att huset nästan ser vitt ut redan men skenet bedrar - kolla in nästa bild i stället...

Baksidan före - Här ser man åtminstone lite tydligare den gamla färgen och för den skarpsynte även en glimt av de randiga farorna till markiser. Det röda och något yviga trädet framför uterummet ska troligtvis bort eller åtminstone friseras hårt...

Alla mina barn…

En ljuvlig nattning hade jag ikväll. Vi har sedan en tid tillbaka börjat lägga Filip och Vilma tillsammans i vår säng och så lyfter vi över dem till deras egna när de somnat. Detta för att ha en väl satt rutin när liten kommer ut till vår familj om några månader. Det vi kanske inte hade trott var att det skulle slå så väl ut som det gjort. De små tycker det är supermysigt och det händer ofta att de somnar hand i hand eller att Vilma har slängt upp ett ben över Filips mage när man tittar till dem. Det känns verkligen som att de tycker det är tryggt att somna bredvid varandra och för den som lägger är det ju dessutom hur mysigt som helst.

I dag var det min tur. Kvällens bok var Kråkes förskola och efter bokläsning vill Filip alltid att vi ska berätta en egenpåhittad saga. Så där låg jag mellan mina fina med en liten hand i vardera av mina händer. Precis då började liten i magen att sprattla mer än någonsin. Säkert slog den rentav ett par volter för magen rörde sig som i vågor en stund tills den lika snabbt som det börjat slutade. En bit ovanför naveln syntes plötsligt som en liten boll och när jag kände på den så var där något hårt och runt. Av lokaliseringen av sprattlet att döma så var det nog en liten rumpa i miniformat som hade hittat en perfekt ställning. Nu var det helt stilla i magen. Ända tills ett välbekant och taktfast tickande satte igång… ”tick – tick – tick”, och magen hoppade åter vid varje ”tick”. Någon hade nog varit så i farten att den fått hicka... Lillälsklingen! Mammahjärtat blev sådär extra varmt och svämmade nästan över för en stund då jag insåg att vi faktiskt var fyra som låg där i sängen. En mamma och hennes tre barn. TRE barn! Overkligt, ofattbart och så oerhört härligt. Vissa små stunder bevarar jag extra. Det här är en av dem.

Söndag kväll

Läser Marcus Birros blogg med jämna mellanrum. Han skriver så man hör hur han tänker och han gör det skarpt och med glans. Formulerar sig som få. Nyss läste jag detta. Klockrent och träffsäkert.

För övrigt en mycket läsvärd blogg. Man ser verkligen det han skriver om framför sig, inte många har den förmågan. Och så allt det vackra och tänkvärda han skriver om sin lille son. Och sättet han gör det på. Jag är imponerad, och kan inte låta bli att läsa vidare.

Fast nu ska jag krypa till sängs. I renbäddat. Inte smart att göra det på en söndag för aldrig sover man väl så gott som mellan nytvättade lakan med en svag doft av äpple. Jobbveckan blir dock kort då torsdag och fredag är lediga dagar. Lite lagom mjukstart med två hela veckor först och sen en kort en. Bara sju veckor kvar att jobba nu också :)

Uppsamlare med symbolvärde

Jag kan konsten att stanna snabbt med kundvagnen när jag går förbi barnhyllorna i affären och ser något nytt. Häromdagen tvärnitade jag rentav när Bambinos nya haklappar i hårdplast riktigt spred sitt glada sken över förbipasserande. Glada färger och stilrena motiv med stort symbolvärde, precis vad jag gillar! De två som fick följa med hem var som ni ser den bruna med elefanten och den röda med hjärtat. Sen fanns där flera andra fina också, bland annat grön med äpple, rosa med blomma, blå med moln om jag inte minns fel.

Hörde sen att de under året ska byta ut hela sitt sortiment och jag hoppas att vällingflaskorna i samma stil finns i butik vid nästa veckas handling...

Tänk, vad härligt livet är när så små ting kan göra en lite extra glad!

Lyckopiller

Antingen föll man nog handlöst. Eller inte alls. Jag föll pladask första gången jag hörde Norges bidrag i årets Eurovision, och det var så sent som i fredags - hade helt lyckats missa det alla andra hört på radion senaste tiden. Det är inte ofta jag tycker en låt är SÅ bra SÅ snabbt men den här måste ju vara omöjlig att inte gilla? Eller är det mina gravidhormoner som gör mig en smula överdriven?!

Det enda man reagerar på är hans lite stötiga sång i verserna men vad gör väl det när han är grym i resten. Och fiolen. Och melodin. Allt i en charmig harmoni. Den sätter sig verkligen, alla andra bleknade i jämförelse och det är ju riktigt häftigt att så gott som alla länder tyckte han var bra. Från nord till syd, från öst till väst.

Ska nu se om jag kan få även Filip och Vilma att upptäcka den så EMD bleknar lite... de börjar bli aningens tjatiga nu ;)

Nu måste jag lyssna igen. Ett riktigt lyckopiller är vad den är!

Nya älsklingssaker

Mina ögon dras ju som ni vet åt "hjärtliga" saker och Lundmyrs sortiment granskas alltid noggrant då jag stöter på det. Här hemma finns en del som under just dessa granskningar fått slå följe med hem, såsom käraste vällingflaskan, Vilmas första nappar med texten "Pytteliten" på samt några bodysar, strumpor och en mössa.

Bland vårens nyheter finns de tre här nedan - de ursöta badkläderna, de hjärtans fina tatueringarna samt det nästintill oemotståndliga påslakansetet. Med den tilldragande beskrivningen "Somna under stjärnorna i vårens nya påslakanset för små älsklingar!" Och säg den som inte vill det...?

Bilderna är lånade från Babyshop.

Följetongen fortsätter…

Första jobbveckan gick snabbt. Och första helgen efter den gick såklart ännu snabbare.

Att komma tillbaka till arbetslivet har annars varit helt okej faktiskt. Liksom sist märker man att saker och rutiner man för länge sedan trodde var bortglömda, egentligen bara legat i träda ett slag för att dag för dag vakna till liv igen.

Alla på min enhet och andra jag känner och brukar prata med har varit så trevliga och snälla och bemött mig och min mage positivt vilket känns så skönt. Minst sagt. Var lite orolig där även fast jag var uppe en månad innan jobbstart och märkte lite av det redan då.

Men. Och det är så sorgligt att återigen skriva detta (om jag ens törs skriva det…) – sen har tyvärr även en hel drös av konstiga, plumpa och totalt okänsliga kommentarer haglat mot mig (och nu menar jag inte på jobbet). Utan från folk jag bara känner igen men vanligtvis inte brukar prata med. Plötsligt verkar de ha ett behov av att säga något lustigt och därmed kommentera mitt tillstånd:

- ”Väntar du barn igen? HERREGUD, vi höll på att SVIMMA när vi såg dig!”
- ”Men hur gammal är er minsta, har hon hunnit fylla ett? Jaså, ett och ett halvt – ja, men det ÄR tätt ändå.”
- ”Ojoj, ni KOMMER få det TUFFT!!! Tre så små, ja men man väljer ju själv hur man vill ha det.”
- ”Ska du befolka **** själv? Hahaha!”
- ”Någon dag ska jag berätta för dig hur barn blir till för det verkar ni ju inte veta!”
- "Törs man säga grattis, eller...?"

Tror ni någon av dessa kommentarer är lätta att svara på? Jag brukar vanligtvis inte stå mållös utan ha svar på tal ganska snabbt men på dessa har till och med jag tvekat för vad sjutton ska jag säga? De skulle likaväl kunna spänna ögonen i mig och fråga rakt ut om det här verkligen var planerat/om det var meningen, för det är ju precis det de vill veta. Och där står jag och känner mig nästan tvingad att förklara och försvara. Önskar jag hade modet att med samma ton som deras svara att det inte var planerat men att det VAR meningen. I själva verket står jag nog mest där, matt leende och ser lite tjock ut. Och försöker säga något neutralt och trevligt för att släta över.

Eller damen vi mötte i en affär i lördags, som först tittade på Filip och Vilma som jag höll i varsin hand, och därefter på min mage samtidigt som hon skakade på huvudet...

Det är så himla sorgligt hur människor beter sig. Jag kunde faktiskt aldrig tro att detta skulle hända på riktigt. Som ni vet hade jag mina aningar och en oro för det men i och med sista veckans hugg har det tyvärr börjat göra alltför ont. Så många snälla, däribland många av er som läser här, har peppat och sagt att jag inte ska bry mig utan nonchalera och jag har verkligen försökt och åtminstone oftast lyckats men nu har jag blivit attackerad med så mycket negativ energi på kort tid att jag känner mig alldeles nedstämd. Nedstämd och uppriktigt ledsen för jag kan inte riktigt förstå vad som är så himla konstigt i mångas ögon eller varför de bara MÅSTE hinta om vad de tycker rakt ut. Tycka får man så gärna, men ibland gör man det bäst i det tysta. Av respekt och kanske en smula omtanke?!

Två gånger tidigare har jag gått runt med mage och varit så STOLT över det och över den. Den här gången har jag precis samma känsla när jag är bland människor jag tycker om (och det är också de som beter sig precis som de tidigare gångerna mot mig). I många andra lägen (och då nämner jag inte alla här) känner jag nästan att jag vill gömma mig och skydda liten därinne för att slippa höra allt konstigt prat. Jag vill ju inget annat än att bara ägna tankar på allt det roliga och positiva. Att njuta av mitt tillstånd och av de mer och mer tydliga hälsningarna från liten därinne. Och det är klart att jag gör det också – njuter. Men tyvärr börjar jag inse att jag inte kommer få ägna mig åt enbart den känslan den här gången. Den kommer, sorgligt nog, fortsätta skuggas av de som inte kan låta bli att göra sig roliga. De som vräker ur sig det mest klumpiga. Eller de som inte ens låtsas se det uppenbara. Det uppenbara som väl ändå är rätt naturligt för någon i min ålder.

Ja, följetongen fortsätter och verkar tyvärr så göra. Att jag återigen väljer skriva om det är för att jag brukar skriva om det som är aktuellt i livet och det är detta i allra högsta grad nu. Kan ju inte bara tralla på och se förbi verkligheten.

Till sist plankar jag en mening som var den sista i en artikel som några arbetskamrater till mig skickade hem för ett tag sedan. En artikel från DN där en trillingmamma skrev om samma fenomen som jag upplever med skillnaden att hon då fick tre på en gång. Många var kommentarerna hon fått. Artikeln hade hög igenkänningsfaktor och var raktigenom klockren, slutfrasen likaså;

”Och så finns det de som säger grattis också.”

Prickar och blommor

I påskas, när det var så fint väder, passade vi på att piffa uterummet litegrann. Köpte två soltak på Ikea som vi fäste precis under det vanliga taket. Det klassiska uterumsplasttaket som sett sina bästa dagar och nu blivit sådär trist fläckigt och mörkt. De vita ”skynkena” gjorde hela rummet mysigare och genast ville vi ha nya utemöbler också. Detta får dock stanna på drömnivå då vi inte har råd med sådana investeringar nu… Vakduken däremot, brun till färgen var så solblekt att den åkte i soporna. Och det var sen vi krånglade till det.

Precis innan vi skulle in till stan för att leta efter en ny kom jag på att jag skulle leta på nätet. Datorn hängde sig dock och vi struntade i det, åkte i väg och hittade bara en intressant i alla de affärer vi var. Denna hängde på rulle, var vit i botten med snirkligt mönster i orange, rött och grönt. Jättesnygg. Med två barn springandes runt benen tänkte inte ens tokplanerande jag på att rulla ut den på ett bord och se helheten utan jag och de små gick i förväg till bilen medan Erik shoppade vaxduk. Eftersom en Åhlénstant hjälpte honom tänkte han inte på hur den EGENTLIGEN såg ut…

Det var först när vi kom hem och jag förväntansfull vecklade ut den på bordet som jag till min fasa såg att dukskrället till åttio procent var blå. BLÅ. Alltså, det är bara familjens ögon och jeans som är blå härhemma, annars är den färgen inte representerad alls faktiskt. Med andra ord kom jag och nya duken inte överens. Till min stora lättnad lyckades vi sälja den på loppisen och fick då tillbaka hälften av vad den kostade och i går kväll klickade jag äntligen hem den duk jag givetvis upptäckte hos Stoff & Stil redan samma kväll vi gjort vårt felköp. Så nu är en röd med vita prickar på väg hem till oss. I sällskap med en bit tyg som med sina blommor andas retro och kommer få en plats som ”döljare” av tvättkorgar och fult underskåp i vår tvättstuga.

Vecka 26 – inte utan min pappersnäsduk

I morgon firar liten 26 hela veckor i magen och den börjar faktiskt kännas större nu. Både bebisen och magen. I början tyckte jag att magformen kändes annorlunda mot de tidigare gångerna, mer utbredd på nåt vis, men senaste veckorna har modell badboll mer och mer tagit form igen. Sen får vi se vad som händer framöver – än är lång tid kvar (hoppas vi).

Förra veckan blev allt plötsligt väldigt klart och tydligt för mig. Kan säkert tyckas konstigt men dels var vi ju paffa ett litet tag i början, dels har man redan två små att ta hand om på dagarna så det blir inte riktigt att man hinner känna efter så mycket. Det som plötsligt blev klart och tydligt var i alla fall att jag fick känslan av att börja lära känna den tredje lill* stjärnan. Tidigare har jag mest känt små försiktiga ”killningar” därinifrån. Som om en liten hand krafsar och kittlas. Det var först förra veckan som de riktiga sparkarna kom och jag tydligt började se mönstret lugnt-och-stilla-på-dagen-när-jag-rör-på-mig-vaken-och-sprattlig-på-kvällen-och-natten-när-jag-är-stilla. En intressant iakttagelse den här veckan är dock att litens rutiner har ändrats till att vara vaken och pigg när jag sitter på jobbet och i stället stilla nu på kvällen. Känns faktiskt väldigt mysigt att inte vara ”själv” på jobbet utan ha trevligt och sprattlande sällskap med sig hela tiden :)

Näsduken då? Jo, ett tydligt gravidsymtom har uppenbarat sig. Näsblod typ varje morgon. Och då inte lite grann när man snyter sig utan snarare rinnande floder. Första gången var en morgon förra veckan när jag precis lyft Vilma ur sängen. Kände att jag behövde snyta mig men eftersom jag varit tokallergisk nu ett tag så var det inte konstigt. Det var först när Filip kom in i rummet och med uppspärrade ögon utbrast ”B-L-O-D, mamma”, samtidigt som han pekade på min näsa som jag förstod. Doktor Filip sprang då genast in på sitt rum efter doktorsväskan och erbjöd mig ett ”klåster” (=plåster, för övrigt en av hans sötaste felsägningar av ord. Har inte hjärta att rätta honom).

Så nu känner jag nervöst med handen under näsan så snart något killar till. Vill ju inte gå runt som värsta skräckfilmstjejen på jobbet med blodspår på tröjan…

Vad beträffar mina många och tidvis onda sammandragningar så har de faktiskt lugnat ner sig rejält. Är så glad för det för de gjorde mig uppriktigt orolig där ett tag. Nu är de mer av normalt slag. Magen visade sig efter första mätningen häromveckan ligga mitt på normalkurvan vilket den gjort med Filip och Vilma där i början också. Sen har båda de andra dippat runt vecka 30 och jag har fått gå på massa extrakoller men den här gången känns det snarare som att magen tokväxer just nu. Det beror dock kanske inte bara på bebistillväxt utan också all juice som skvalpar runt därinne. Nåväl, vi får se nästa vecka när det är dags för ny mätning.

En liten rapport om magläget var det här! Nu ska jag fixa lite grann, kvällarna går så himla snabbt nu att det inte känns som man hinner något. Bara att vänja sig för ett tag – tills det är dags att återgå till vanliga hemmarutiner igen :)

Cravings

Jag ska aldrig mer småskratta när jag hör att en gravid kvinna plötsligt MÅSTE ha något. Ni vet, när hon tvingar mannen att åka till Statoil mitt i natten för att köpa chips eller choklad. Sådana historier har jag i mitt stilla sinne tänkt måste vara en smula överdrivna för inte har jag haft något särskilt sug under mina tidigare graviditeter. Visst har det ibland varit extra gott med något surt eller salt fast jag har inte trånat efter det.

Men den här gången. Den här gången är det annorlunda. Jag kan inte räkna hur många liter sur blodgrapejuice jag surplat i mig de senaste veckorna. Ni vill nog inte heller veta hur många påsar ”Jättesalt” jag knaprat i mig. Och då har jag inte stoppat en godis i munnen åt gången utan snarare fyra, fem… Ja, en hel påse kan ta slut under den relativt korta bilfärden från stan och hem. Och varifrån kom suget efter just den sortens salta godbitar? Jag har nog inte ätit dem sedan jag var liten men så såg jag den välbekanta påsen på Coop för ett tag sedan och efter det är jag fast.

Sen är det lite intressant att man är sugen på både salt och surt. Oftast hör man ju om antingen eller. Pratade på fikarasten idag med en gravid arbetskamrat som dock är likadan och är sugen på både och. Hon satt dessutom mitt framför mina ögon med värsta, stora, saftiga grapefrukten som jag hade kunnat betala dyra pengar för i det läget då vi var utan juice i morse och mitt sursug har accelererat under dagen :)

Vi började prata om just gravidbegär och jag kom då att minnas hur jag med Vilma i magen smygsniffade fönsterkitt. Erik höll den sommaren på att fixa garagefönstren och jag kunde ibland inte låta bli att göra mig ett ärende ut i garaget bara för att få insupa doften. Tanka bilen var också något jag gärna gjorde då eftersom bensindoften lockade.

Så lite konstig blir man nog ändå. Och jag ska som sagt aldrig mer skratta åt någon annans begär.

♥ Mammorna ♥

Det här inlägget är tillägnat några alldeles, alldeles speciella. Ni i rubriken och jag vet att ni vet vilka ni är!

Så var den till ända. Mitt livs andra mammaledighet. Som för ett och ett halvt år sedan kändes som utan ände. Evighetslång. När jag började jobba efter tiden hemma med Filip var jag så sorgsen över att det var över. Vad vi då inte visste var att Vilma redan fanns i min mage och när vi bara en vecka efter jobbstart fick veta detta så kändes allt med ens mycket lättare. Den här gången VET vi, och alla andra som ser mig, att det finns ännu ett litet knyte där i min mage (detta är dock inget vi kommer sätta i system efter varje mammaledighet). Mitt jobbinhopp den här gången blir av det kortare slaget, närmare bestämt sisådär en 10 veckor… Att säga att jag i kväll har jobbångest är fel. Det varken kan eller vill jag säga. Det ska faktiskt bli riktigt kul att komma tillbaka om än för en så kort tid och därmed hinna börja längta hem igen. Något jag visserligen redan gör bara jag tänker på att jag ska vara ifrån mina små gryn nu hela dagarna. Ur gravidsynpunkt är det nog också bara positivt då sitta på kontor på rumpan är mindre ansträngande än att vara hemma med två små.

Men ändå känns det en smula vemodigt. För även fast jag snart är hemma igen så är ju mammaledigheten för just lilla Vilma över. En period som är till ända och inte kommer tillbaka. En tid med underbara minnen och upplevelser som för alltid finns bevarat i en egen vrå i hjärtat. Vrån precis där bredvid den där jag bevarar minnena från tiden hemma med liten Filip.

Och så finns där en vrå till. En mycket speciell sådan. Den är fylld till bredden med glädje, värme och en hel massa kärlek. För allt vi delat och upplevt tillsammans, gett och tagit, skrattat och gråtit åt. För alla stunder vi tillbringat med varandra (och de timmarna är MÅNGA). För alla fikastunder. För alla promenader. För alla shoppingturer till stan. För alla framsteg vi sett varandras minsta göra. För varje ny tand, för första leendet, för första steget. En alldeles egen vrå för mammorna (och här gråter jag en liten skvätt för att jag redan saknar er så himla mycket :( ) Och så ler jag igen när jag tänker på insamlingsbössan jag såg i kassan på Ica sist vi var där. Bössan från Röda Korset där det med stora bokstäver stod ”Rädda Mammorna!”. Mammorna är ju vi och kanske skulle man starta en insamling till oss så att vi för alltid får vara hemma med varandra? ;) Mammorna är verkligen ett uttryck, för när vi ses och de stora barnen är med så händer det när de vill något att de ropar just det ordet på oss; ”Mammorna, kom!”

Jag hittade ett gammalt inlägg, ett jag skrev för drygt två år sedan under en hjärtevecka. Det handlade också om mammorna och den vänskap vi börjat hitta i varandra efter att då ha känt varann ett år. Redan då minns jag att man kände att det här var något särskilt men inte anade man vilka hjärtans fina vänner vi skulle komma att bli. De allra, allra bästa. När jag och min mamma åkte till Ullared tillsammans med mamma Sandra och hennes mamma för några veckor sedan skrattade våra mammor åt att jag och S ofta påbörjade ämnen utan att riktigt avsluta dem. Den andra fyllde liksom i slutet åt den första och så kunde vi börja avhandla nästa ämne. Det är då man inser att man setts en del och känner varandra utan och innan!

Ni betyder verkligen så ofantligt mycket för oss – ni mammor med familjer. Självklart hade båda mammaledigheterna varit fantastiska ändå. Det är ju sina egna barn man är hemma med. Men det vi har, det är något unikt. Vi har ju den senaste ledigheten setts flera gånger i veckan och det skapar nästan en sorts beroende. Så den extra guldkant som nu finns, den HADE inte funnits utan er.

Mamma Jenny – du otroligt snälla, omtänksamma och roliga. Som alltid har kloka ord att säga och som sprider ett lugn omkring dig där du är. Som för tre år sedan var den allra första av er jag pratade med i telefon och som då gjorde mig så glad. Som jag beundrar så för att du alltid är lika positiv och ALDRIG gnäller trots att du är så mycket mer själv med era barn än vi andra (för er som inte vet och känner mammorna så är mannen hennes lantbrukare och därmed INTE oansvarig – han har bara andra arbetstider än vad våra andras män har!)

Mamma Hanna – du fina, som alltid tänker på alla och vill så väl. Som är så enkel och rolig att umgås med och som har så svårt att inte berätta saker du inte tänkt berätta (och nu menar jag verkligen inte att du är en skvallris, tvärtom. Du har svårt att inte berätta på ett gulligt vis. Och det är ALDRIG saker om andra utan bara småsaker som du och din J tänkt vänta med att säga men som ofta ändå slinker ur din mun! Och en gång lyckades du ju faktiskt att hålla dig ända tills lille Samuel tittade ut. Det trodde vi aldrig ;) ) Denna egenskap är dock verkligen du och kanske är den tillsammans med alla dina andra goda sidor en av anledningarna till att jag tycker så mycket om dig!

Mamma Sandra – med hjärtat av guld. Också du så omtänksam och villig att hjälpa och fixa. Ibland skojar vi om att vi nog är själsfränder för vi tänker så ofta så lika. Vi vet dessutom alltid vad den andre tänker vilket är praktiskt på många sätt ;) Och så har vi exakt på pricken samma smak. I allt. Från inredning, till kläder, till smaker, till saker. Så kul att ha hittat någon med samma tankar när man är såhär gamla som vi är! Och vi blir ju dessutom släkt den dagen då våra minstingar gifter sig - med varandra :)

Ni har alla tre de egenskaper jag värdesätter allra högst och jag är så obeskrivligt tacksam och glad för att ni finns i vår värld. Självklart och tack och lov så kommer vi ju fortsätta finnas här för varandra även fast vi så småningom en efter en återgår till våra arbeten. Och det är då, den dag vi alla är tillbaka i vardagen, med dagislämningar och tider att passa och äkta småbarnsliv som jag en stressig tisdagsmorgon ska komma ihåg att leta fram minnen från den där lilla vrån. Minnen som får mig att le. Minnen som får mig att känna den där extra tacksamheten. Minnen som får hjärtat att smälta.

♥ Så puss på er – I love you mamas!!! ♥ (och nu snörvlar jag igen…)

Majstart med flygande fart

Jag kan verkligen inte förstå att det redan står maj i almanackan… Förutom jobbstart för mig (som jag inte behöver tänka på redan nu, det är ju först på måndag ;) ) har vi hunnit med värsta rensningen av både hus och förråd redan på månadens första dag (efter att i vanlig ordning först ha firat in den tillsammans med de godaste av vänner framför majbrasan!). Nu var detta helt väntat och planerat eftersom vi fyra mammor för ganska länge sedan bestämde att vi skulle stå på loppis denna helg. Lite barnvaktsfrågor hindrade oss dock in i det sista men så löste det sig och vi gjorde ett riktigt race under gårdagen. Utmattande men ack så skönt att få det gjort, och på en dag dessutom. Annars är det så lätt att det drar ut på tiden i dagar, ja kanske till och med veckor.

Nu stod vi ju på loppis i höstas, då för första gången, och fick rejält blodad tand. Aldrig hade vi trott att vårt ”skräp” skulle vara så värdefullt. Den gången klirrade det till ordentligt i kassan. Nu hade vi inte så mycket kvar att göra oss av med utan såg det mest som en rolig grej och tänkte att det nog mest skulle bli barnkläder även denna gång. Men den som söker han finner, så lite till stoppades i bilen från både här och där och minsann, nästan 1500 kronor rikare och samtidigt befriade från en massa pryttlar som bara legat och tagit plats for vi i eftermiddags nöjda till mormor och morfar och hämtade hem våra små. Det är inte mycket som gör en så lugn i själen som att rensa undan härhemma. Att nu veta att det som finns i skåp, lådor och garderober faktiskt är sådant vi använder känns SKÖNT! Att dessutom ha skänkt bort det överblivna på vägen hem ger också den där extra känslan i hjärtat av att förhoppningsvis ha gjort något gott för någon annan.

Även den här gången slogs vi av hur härligt och häftigt det är att vi människor är så olika, och med så olika smak…

Nu ska vi fortsätta med lite fixande här hemma. Kakbak, fortsatt pimpning av vår tvättstuga/groventré, samt en sväng på cykeln står på tur. Trevlig söndag på er!