Årets första...

...söta, röda och underbart goda jordgubbar har ikväll mumsats härhemma. Lokalt odlade och ganska svindyra men det var det värt. Alvin blev nästan besatt, tryckte ivrigt i sig av de goda gubbarna och ratade bestämt allt annat som serverades till kvällsmat.

Tänk att en smak och doft kan väcka sådana känslor i en. Känslor som minner om den stundande sommaren... 1 juni i morgon - nu börjar den! Och vilket väder sen. Närmare 30 grader har vi haft i dag. Ljuvligt. Sen att jag har tillbringat större delen av dagen inomhus, på kontor utan så mycket som en gnutta sol, det är en annan femma.

Blek, glåmig, tokallergisk och aningen trött men lycklig ändå :)

Sista natten med gänget

Vi är en person kort i huset i kväll och det märks. Ingen som smög nerför trappan efter godnattsagan för att mysa med oss en stund. Ingen som har haft hundra olika ärenden att göra innan läggdags. Ingen storebror som nu snarkar i sin säng.

Nu är det nog knappast så att det går någon nöd på honom. Filip är nämligen på dagis! Dagen är inne för vårens höjdpunkt - Sista natten med gänget - och som han har längtat...

Det är stjärnbarnen, de som ska börja förskoleklass till hösten och nu gör sina livs sista veckor på dagis som alltså ska sova över där tillsammans med sina två fröknar. För någon månad sedan var Filip mycket noga med att berätta för oss att man faktiskt inte MÅSTE sova över utan att man kan ringa efter mamma och pappa när det är sovdags. Plötsligt ändrade han sig dock tvärt och nu har han varit helt inställd på att sova där. Blir spännande att se om det ringer snart, fast jag tror inte det.

En stund innan det var dags att ge sig av gick han upp för att packa själv. Hämtade ryggsäck och en jättepåse vilken han sedan försökte knöla ner sitt täcke i. Han letade efter lakan, läste och bokstaverade på kom-ihåg-lappen de fått och packade ner tandborste och tandkräm, pyjamas och kalsonger, Mysan och så en skiva med discomusik förstås :) Som han la en lapp med sitt namn i så ingen skulle råka få med den hem. Ordning och reda. Och så gjorde han i ordning Vilmas och Alvins tandborstar med tandkräm eftersom han ju skulle ta med den. Hög söthetsfaktor på det.

Pizza, coca cola, popcorn, ballonger, film och disco stod på kvällens schema och jag skulle ge mycket för att få en glimt av hur de haft det...

Tänk, vad stor han har blivit. Fem och ett halvt år. Snart skolkille som nu ska sova borta för första gången utan någon annan i familjen. En stor händelse för oss alla. Ni ser nästan hur stolt och förväntansfull han var, va?!

Mor lilla mor...

Vilken härlig dag jag fick i går! Det hoppas jag att all världens mammor fick för tänk så bra vi är egentligen. För att citera en känd låt så vore vi ju faktiskt ingenting om de inte fanns. Och våra barn vore ingenting om vi inte fanns. Sällan har väl de orden stämt så väl...

Jag sov räv när jag hörde resten av familjen försöka smyga uppför den knirrknarriga trappan. Alvin tjuvstartade sången men kom på sig själv, tvärtystnade och sa "sssccchh" och jag såg framför mig hur det skvätte om hans lilla mun. Vilma var också sjusovare så henne väckte killarna på vägen. Sen stod de där vid sängen. Storkillarna sjungandes. Alvin hurrandes och Vilma totalt yrvaken. Tidernas finaste Mors Dag-kort hade familjens pysslige storebror knåpat ihop - blommor till mamma ♥. Texten är ju så söt att man nästan smäller av - "mos da". Och kolla in sista meningen: "Skriv dit namn" :)

Vilma hade gjort en för tiden typisk Vilmaskapelse. Papper i olika färger i lager på lager på lager. På ytterligare ett lager. Limmat och tejpat och klippt med små överraskningar under varje lager.

Och paket fick jag också. Med parfym! Så roligt och så länge sedan jag hade en sprillans ny flaska hemma.

Efter god frukost och mysförmiddag åkte vi till stan där mormor bjöd på restaurang. Sen följde mormor och morfar med hem och tårtfikade och - till barnens stora förtjusning - sov över! Måndagar jobbar både jag och Erik så den här gången var barnvakterna på plats redan när vi vaknade.

"I dag är det mormors dag", sa Vilma i går kväll där hon satt inborrad i morfars knä innan läggdags. "Och mammas. Och min. För jag har sååå många bebisar!" Och visst har hon det vår lilla Vilmis. En bättre dockmamma finns inte i hela världen.

Jag är så tacksam och lycklig att det är just de här tre små som firade mig i går. Att få vara deras mamma är en sanndröm. Varje dag. Kärleksfull, trygg och rättvis försöker jag vara och jag hoppas det är så de minns mig en dag då de själva är stora. Frågar ni dem nu blir nog svaret att mamma är snäll. Och rolig. Och kanske lite tjatig ibland :)

Disco á la Astliden

Kvällen är här och det är äntligen dags för lördagsdisco. Så på med dansstassen och håll i hatten. Snart dansar vi så golvet gungar, mattorna ryker och gardinerna fladdrar.

Alla härhemma har sina speciella moves och det är så fantastiskt roligt att se. Ingen slår Vilmas rumpvick, Alvins snurrar eller Filips lite nya "stor-kille-dans-stil". Lite coolare än innan. Och ni som känner Erik, ja ni vet ju hans dansspecial. Den som en vacker dag kommer bryta hans stackars handled då specialen innebär att han faller bakåt och landar på en arm/hand. My gosh. Jag blir mer och mer nervös för varje år han gör det ;)

Dansa med familjen är galet kul och just nu gör vi det till dessa låtar. Alla har sin favorit. Lyssna och dansa med vettja!


* Alvin diggar Loreen: Loreen – My Heart Is Refusing Me

* Vilma älskar Shakira (kan det månne vara därifrån rumpvicket kommer?!) Shakira – Waka Waka (This Time For Africa) - K-Mix

* Filip rockar loss till Lady Gaga: Lady Gaga – Judas

* Mamman i huset tycker om J Lo´s nya hit: Jennifer Lopez – On The Floor

* Och pappan, han är svag för Robyn: Robyn – Indestructible (Radio Edit)


Nu återstår bara godisskålarna och salta pinnarna. "Gooooodisch" är ett nytt och väl använt ord i lillebrors vokabulär. Det sägs dessutom alltid i samband med smackande mun och ivriga hopp upp och ner. För ja, nu har vi gett efter för lite gott även till honom. Helt klart har godiset gjort entré tidigare och tidigare för varje barn...

Äppelkanelmuffins med crumble

En vecka sedan jag blev sjuk i dag och jag är fortfarande hemma. Vek och orkeslös. Det stör mig men jag äter på och hoppas på underverk tills i morgon då jag ska jobba igen. Inte trodde jag att det skulle ta så på mig... Har nog aldrig varit sjuk så här länge någonsin.

Nu kommer alldeles strax dörren öppnas och resten av familjen välla in. De stora har varit på dagis. Erik har jobbat halvdag och lilleman har busat hos mormor och morfar under tiden. Jag har ätit och läst tidningen och ätit och tvättfixat lite, ätit igen och bäddat rent i barnens sängar. Innan jag sen åt lunch bakade jag muffins ur Leilas "A piece of cake". Äppelkanelmuffins med crumble, visst låter det gott? Finaste blomformarna från Åhléns är förlåtande om inte muffinsen i sig skulle se perfekta ut då det söta mönstret drar ögonen till sig. Vad mycket roligare det är att baka i fina formar tycker jag. Ibland är det detaljerna som gör det lilla extra.

Och doften... Mmmm, en ljuvlig dimma av äpple och kanel svävar över hela huset och min mage har i dag kurrat för första gången på flera dagar. Jag tar det som ett friskhetstecken och chansar på att en liten bit kaka är just det den suktar efter för att sedan vara på banan igen!

Nu kommer de! Det är slut på lugnet och jag ska springa ner och krama mina små godingar. Kanske ses vi i kväll igen?!

Tjuvkik i Alvins sommargarderob...

Ja, jag är svag för barnkläder. Inte för att det är någon nyhet för någon som brukar kika in här men ibland behöver man kanske påminna sig själv - eller inte. Det är ju faktiskt ett av mina största nöjen så jag fortsätter frossa!

"MEN, vad praktiskt att ha två pojkar. Då är det ju bara att plocka fram kläder allteftersom storleken ändras!", får jag höra då och då. Jag nickar instämmande, mumlar fram något ohörbart och svamlar om att det är jättepraktiskt med ytterkläder. Verkligen. Och det menar jag. Men annars... det skiljer ju fyra år på våra pojkar och under de fyra åren har det hänt en del på just området pojkkläder.

Jag lyfte dock fram Filips låda med storlek 86/92 för ett tag sedan och var uppriktigt nyfiken. Två t-shirts och en tröja blev skörden... Favoritjeansen som han var så fin i hade vi nästan fått ner två Alvin i då benen var helvida. Alvin är dessutom smalare än vad storebror var i samma ålder så han hade nog försvunnit helt i dem. Och sen med tröjor, det har ju blivit så mycket mer färg och roliga mönster de senaste åren och jag älskar det! Fram för roligare pojkkläder!

Däremot kommer lillebror garanterat få ärva de större storlekarna som jag har lagt undan från Filips garderob nu. Favoriter som blir mysigt att få ta fram igen - tror jag nu ja... tänk om den där smaken har ändrat sig då igen?!

Hursom - här får ni en liten glimt av Alvins och mammas sommarfavoriter 2011. PO.P och Villervalla är väl representerade. Även den röda pricktröjan med gröna kanter från KappAhl gillas skarpt. "Pick, pick, pick. Teee, tååå, teee (ett, två, tre)", säger Alvin och pekar på de små vita :) Nedtill blir det gärna jeans i någon form. Trekvartslånga jeansshorts är en favorit på små pojkar. Så himla gulligt.

På tal om jeans. Jag får nog göra ett eget jeansinlägg snart med mina bästa tips vad gäller de älskade blå. Som mamma till en femårig lego-, och maskinkille som krypit omkring mil i sina golvlekar genom åren och som slitit denna vara på löpande band har jag nu en del erfarenhet :)

Natti natt!

Sitter och väntar på en evighetsgrej som tuggar sig segt fram på datorn och passar på att skriva några rader innan jag äntligen får krypa ner i sängen. Det var länge sedan jag längtade så efter det. I natt kom nämligen nästa bakslag och jag fick inte många timmars sömn... Fy, för att må så illa. Och så var jag tillbaka på ruta ett i morse igen. Har verkligen inte fått behålla mycket av det jag lyckats peta i mig hittills men nu börjar jag ändå tro att det har vänt. Törs dock inte säga det högt utan skriver det bara.

Ringde för säkerhets skull till jourcentralen för lite rådgivning i dag. Eländet har ju ändå suttit i fem dagar nu och kroppen börjar minst sagt bli matt. En äldre och mycket gullig sjuksköterska tyckte synd om mig och bara det kändes skönt. Lite medlidande sitter fint ibland :) Hon tyckte jag skulle blanda vätskeersättning och sedan hålla stenhård diet nu några dagar så i dag har jag ätit både potatismos och omelett och kosten känns med ens väldigt varierad. Förresten trodde hon att det var en elak bakterie jag lyckats få i mig och inget smittsamt eftersom ingen annan har fått det.

Nåväl. Jag stannar hemma i morgon också men sen hoppas jag ha ork att jobba igen - om det nu bara fortsätter åt rätt håll.

Pling, sa det där. Datorn har jobbat klart. Jag är färdigskriven för i dag. Nu ska jag lägga mig mellan svala lakan och lyssna på regnet. Om jag hinner innan jag somnar...

Badnytt från PO.P

Nämen se här - solskyddskläder i lite nya färger. Finfina dessutom. Är inte så förtjust i de jag sett tidigare, det blir lätt så mönstrat att man blir yr och Polarn brukar väl alltid köra på sina klassiska marinblå och röda annars om jag inte minns fel?

Dessa finns nu i alla fall som nyheter hos just PO.P och jag gillar dem. Sedan vet jag ändå inte... vi har faktiskt aldrig haft sådana här badkläder till våra barn. Just för att de inte är de där baddjuren som lever i vattnet om somrarna. Då är det ju en helt annan femma och säkerligen oslagbart istället för att smörja, smörja, smörja. Men våra, de doppar en tå eller två. Är i vattnet en kort stund och vill sedan upp och då har vi i stället förutom smörjt - haft på en tunn t-shirt över vanliga badkläder. Samtidigt innebär ju de här ett så pass bra skydd...

Hade vi haft en solresa inbokad till varmare breddgrader hade jag inte tvekat. Men nu - hmm, svårt sånt här. Möjligtvis att man skulle ha en till Alvin. Hur gör ni andra? Badbyxor/baddräkt med t-shirt över eller solskyddsdräkt?

Bilder lånade från PO.P.

Så sjuk...

Det är en ynklig Anna som knapprar fram det här inlägget. Så här sjuk har jag nog faktiskt aldrig varit i hela mitt liv så vitt jag kan komma i håg. Lagom tajmat också när man precis har börjat jobba men se det styr man ju inte precis över själv, och en magsjuk kollega vill nog ingen ha bredvid sig.

I tisdags eftermiddag kom huvudvärken tätt följd av värk i kroppen och den där känslan av feber på intågande. På väg hem höll jag på att däcka totalt vilket jag sedan också gjorde i soffan. Natten var frossande och öm och helsjuk och jag trodde naivt att jag inte kunde vakna sjukare i alla fall men det kunde jag visst det för efter frukosten, då kom magsjukan from hell. Och den är inte borta än... Fjärde dagen i dag och jag försvinner snart känns det som.

Första dagen var den mest intensiva jag upplevt. Med feber dessutom vill man ju helst bara ligga stilla men jag var istället uppe och sprang typ en gång i kvarten. Fick inte ens behålla en klunk vatten. Läget lugnade sig först dagen efter men det helmatta tillståndet byttes frampå kvällen mot att jag kände mig riktigt dålig. Det visade sig att jag hade alla symtom på uttorkning vilket i och för sig kanske inte var så konstigt.

Jag tycker ju att jag dricker och dricker och dricker men man behöver säkert så mycket mer än vad man tror. I går var det i alla fall något bättre. Den envisa i mig som ibland gillar kontraster tog då mitt livs skönaste dusch. Bytte senaste dagarnas mysklädsel mot min blommiga mormorsklänning (mest för att den inte satt åt kring magen) och sen hjälpte tant Anna sin Erik med att storstäda huset rent från alla bacillusker. Städade toaletter och bäddade rent. Tvättade typ miljoner maskiner tvätt. Lekte med barnen och höll ett kanske något högt tempo för mitt tillstånd.

Upptäckte sen plötsligt när jag gick förbi en spegel att mina ögonvitor var lite gula. En stund senare började det sticka i armarna nästan som att de somnade och så kliade det något vansinnigt inuti händerna. Nästan som mitt gravidkli mot slutet. När jag så tittade på dem såg jag att huden i handflatorna höll på att spricka upp (!) och jag insåg att jag kanske inte var fullt så frisk som jag hade inbillat mig. I går kväll och i dag ligger jag här igen med lite snabbare hjärtslag än vanligt. Bakslaget kom med buller och bång och jag är så trött på det här. Jag som ALDRIG ligger ner och vilar. Knappt ens när jag är magsjuk, åtminstone inte längre än någon dag, det funkar ju inte med barn heller. Men den här gången har jag inte haft en chans att göra något annat. Huvudet har varit på en annan planet och benen bär mig helt enkelt inte och jag törs inte tänka på hur många kilon som rasat.

Tänk, vissa skulle göra vad som helst för att bli av med ett antal. Andra skulle gärna ta emot några extra. Det som tycks som lyxproblem för den ene är problem för den andre. Vad smidigt det skulle vara om man kunde ha lite byteshandel bara. Du vill bli av med fem och jag vill ha fyra. Det löser vi, tack så mycket - det är jämnt så! Typ :)

Nåväl, det kunde vara värre såklart men nu är jag matt. Så orkeslös att jag inte finner ord. Undrar just vad det här är för monsterbacill? Och hoppas bara jag inte smittade någon på jobbet i tisdags... Erica, vi som åt lunch ihop och allt... Mår du bra? Samtidigt har ingen annan blivit sjuk härhemma. Ja, skumt skumt.

Nu ska jag försöka peta i mig lite lunch i alla fall. Det blir Proviva och skorpa - i dag igen. Yippeee! Inte ensidigt alls faktiskt... Är det någon som har tips får ni gärna dela med er!

Angel

Söndagkväll och hockeyfinal på teven. Vad märkligt det känns med hockey nu! Jag dissar och sitter i stället med datorn i knät. Söndagkvällar känns helt klart lite annorlunda nu när man jobbar. En tvådagarshelg svischar förbi men de här första helgerna har vi ändå sett till att fylla väl. I går var vi på 3-årskalas hos Vilmas söta kompis Olivia som även storebror har ett mycket gott öga till ;) Tror jag det, för söt som socker är hon med de största bruna ögonen jag någonsin sett! Filip får något drömskt i blicken när han ser henne på bild. "Hon ser verkligen ut som en docka" eller "Åhh, vad hon är fin", är kommentarer som slunkit ur hans mun...

Sen blev det schlagerkväll hemma hos vänner med så mycket gott att äta att vi nästan rullade hem. Vi hade dubbelvagnen till de små och en liten sittvagn där vi tryckte i en djupt sovande Filip och sen sprang vi hem i ösregn vid halv ett i natt. Jag är ju så sjafsig i mörker och tror alltid att jag är förföljd, antingen av djur eller människor och jag sprang gatan upp i den ena vattenpölen efter den andra så fort benen bar mig medan Erik envisades med att hela tiden springa före mig. Kan knappt med att erkänna att jag känner någon typ av träningsvärk i låren ikväll... efter ett par hunda meters löpning...

Så otippat och kul att det gick så bra för Eric Saade förresten! Jag hade dock gärna sett Ukraina som vinnare. Otroligt fin låt som satte sig direkt. Hela framförandet var så vackert med sandkonsten och den änglalika tjejen som sjöng - och verkligen kunde sjunga. Vinnarna var väldigt otippade tyckte jag, vad tycker ni?

Till sist en tuttrapport. Hon har varit så tapper, vår lilla tjej. Inte en tår har fällts över de bortskänkta napparna men det var lite tufft i går efter lunch då hon alltid har den en stund och på kvällen när hon skulle sova. Annars har det gått över förväntan med även detta barn men saker kan ju ändra sig än. Hon frågar mycket mer efter den än vad Filip gjorde och hon säger ofta att hon saknar sina tuttar. Lillsnorpan. Vi förstår ju henne så väl. Ett beroende som vilket annat som helst. I dag har hon dock pratat mindre om dem så det ska bli spännande att se hur veckan blir! Stolta är vi i alla fall över henne och stolt är hon själv. "Jag är stor nu!", säger lillan :)

Nu ska jag leta mig upp till sängen, bara plocka fram lite kläder först. 10 grader i morgon och det känns plötsligt som tidig vår igen. Tänk att man alltid ska bli så lurad av den där första värmen...

En stor dag

I dag är inte vilken fredag som helst. Nej, det här förstår ni är dagen då vi fick storbesök här i kväll. Självaste tutt-tomten råkade ha vägarna förbi och lillan var laddad till tänderna. Bokstavligt talat för de senaste dagarna har de i både tid och otid skymts av just tutten. Hon har liksom sugit ur det sista ur den innan det är dags att lämna bort den för gott. Nu får hon egentligen bara ha den när hon ska sova och när vi åker bil men på sistone har jag ofta kommit på henne med att klättra upp och ta en ur lådan för att sedan smygsnutta på den när ingen ser...

Lilla gumseplumsan. Jag undrar just hur detta ska gå? Det undrade vi visserligen när Filip gjorde samma sak för två år sedan också men det gick verkligen över förväntan. Första kvällen och natten var han ledsen, sen frågade han bara efter den någon enstaka gång innan den var glömd.

Jag har en känsla av att Vilmisen kommer få det lite värre men man vet aldrig. I dag har hon varit riktigt i gasen över att tomtens smånissar ska få hennes nappar och dessutom mäkta nyfiken på vad han skulle lämna i gengäld.

I går tog Erik och jag med henne till den stora leksaksaffären och där fastnade hon för ett stort duplohus och en docka. Duplot blir garanterat en födelsedagspresent i höst men det var dockan som hon hittade i sitt paket på trappan ikväll. Vilma är ju en riktig dockmamma och jag tror det är lättare att söka tröst i en liten bebisliknande än i ett stort legohus :) Sen anade vi att den lilla dockan kanske både skulle få fara och flyga när det väl var sovdags men hon blev med ens så kär att Vilma bara hann fråga efter tutten två gånger innan hon somnade i mitt knä med dockan bredvid - i likadant nattlinne som sin mamma :)

Det verkar förresten vara en riktig hitech-docka som både kan somna, kissa - och bajsa (!) i blöjan och gråta riktiga tårar… Så lagom till helgen blev vi alltså sex i familjen!

Håll tummarna nu. Ytterligare tuttrapport kommer garanterat inom kort.

I survived!

En vecka sedan förra inlägget och kanske börjar ni undra om hon överlevde sin första jobbvecka? Hon den där hemmakära mamman som inte vet något bättre än att vara med sina små. Jag hade nog tänkt slänga ut åtminstone ett litet livstecken i veckan men lite med flit har jag faktiskt låtit bli. Har njutit av att ett par gånger varje dag när längtan varit som störst, bara som hastigast klicka mig in här hemma för att direkt mötas av de där favoritbilderna på det bästa jag har...

Men vet ni, att jag har faktiskt mer än överlevt! Även om optimisten i mig var maxladdad så var jag innerst inne lite orolig över hur den riktiga magkänslan skulle vara efter ett par dagar men den är riktigt bra. Bättre än jag hade vågat hoppas på rentav. Trevliga, roliga arbetskamrater fick mig att känna mig välkommen tillbaka. Åtminstone en del av alla nya rutiner sitter redan, jag lär mig nya saker varje dag och har haft en bra första vecka tillbaka på jobbet. Sen är ju det här en drömstart. Bara jag som ska iväg tidigt. Ingen mer att klä på eller fixa frukost till.

Men du milde, vad TRÖTT jag har varit! Som ett litet, litet barn. Har nog aldrig känt mig så trött i hela mitt liv som när jag kommit hem om dagarna. Det är en stor kontrast att jobba heltid med allt vad det innebär. Att faktiskt behöva gå upp strax efter sex varje morgon och sen inte komma hem förrän strax efter fem och då mötas av tre små energiknippen som såklart vill hänga med mamma som plötsligt inte längre finns med dem på dagarna. Och jag, min tok, hade ju i mina naiva drömmar tänkt att vi skulle hitta på en massa skoj när jag kommit hem. Det har blivit en stunds lek och sen kvällsmys framför teven kan jag säga. Så mycket krafter har jag haft. Dock hoppas och tror jag att det är något man kommer in i så småningom. Men det är lite stressande för jag vill ju helst hinna ge en liten stund till var och en och med tanke på att de är tre så blir det svårt att hinna det man vill. Tur det kommer helger då det kan tas igen.

Sen måste jag ju berömma min stora älskling som gör allt så bra härhemma. Han är så fylld av energi att han nästan spricker. Goda matlådor har stått till mig i kylen varje dag och dessutom har jag mötts av ännu mer god mat när jag kommit hem. Och så till på det veckohandlat och storstädat i fredags eftermiddag. Vilken hjälte va?! Jag känner mig som västa lyxhustrun och det gäller att njuta nu för sen blir det ännu mer nya rutiner till hösten när alla faktiskt ska iväg och lämnas och hämtas och vissa ska äta frukost hemma och vissa inte osv. men det tar vi då...

Nu ska jag hämta en liten vaken i vagnen på framsidan. Sen väntar trevligt besök till rabarberpajfikat!

Vilken resa!

Ja, vilket enda stort äventyr de senaste åren varit...

Det är lätt att bli sentimental dagar som dessa och jag som är en person som älskar att frossa i minnen har många gånger den senaste tiden vältrat mig i min egen blogg och insett att den är något mycket värdefullt och stort för mig. En riktig skatt i minnen rentav. Episoder blandat med bilder och därtill en liten moderesa i barnkläder och inredningsdetaljer :) Så himla roligt att ha samlat på ett och samma ställe.

Och det har varit år proppfulla med känslor.

Den obeskrivliga LYCKAN över att ha fått upp tre små varma grymtande knyten på bröstet. Ljuvliga och underbara.
GLÄDJEN tillsammans med det bästa vi har.
ORO för små nyfödda bebisar som inte varit riktigt friska.

SÖMNBRIST och TRÖTTHEToch sen GLÄDJEN i att för första gången på massor av månader få sova en hel natt.
Den tårögda LYCKAN hos en mamma och pappa över sitt barns första riktiga leende.
STOLTHETEN hos både stora och små över de där första små stapplande stegen.
UPPGIVENHETEN över barn som inte vill sova och vaknar av en bomullstuss som faller. FÖRVÅNINGEN och TACKSAMHETEN över barn som sover både närsomhelst och varsomhelst.
FÖRTVIVLAN över viktkurvor som rasat och stannat av och LÄTTNADEN över kurvor som följt den väg de ska.
SMÄRTAN i hjärtat över otröstliga små som för första gången inser att världen inte bara är snäll och god.

SKRÄCKEN då man ser blod från en liten mun och inte vet varifrån det kommer. Känslan av att man är TRYGGHETEN för en liten man kan trösta i sin famn.
MATTHETEN över små envisa, busiga som inte gör som man säger och STOLTHETEN över små underbara som förstår och gör precis som man vill.
ILSKAN över dumheter och LÄTTNADEN när man inser att ens små har en egen vilja som de lyckas framställa på ett bra sätt.
RÄDSLAN som ibland kommer över en att något otäckt ska hända.
ORON över feber som aldrig vill gå ner.
SORG över fina människor i vår närhet som slutat sina dagar här och inte längre finns ibland oss.

SKRATTEN tillsammans med sina skatter.
GLÄDJEN över att se deras lycka.
Och framförallt den ständiga känslan av LYCKA som man själv går runt och bär inom sig. Det är klart att det funnits skitdagar också, ingen är ju alltid på topp, men att alltid ha någon i sin värld som snart får en att känna sig på topp igen. Det måste ju vara lyckan.

Jag kan inte i ord beskriva hur tacksam jag är över att vi får vara med om allt det här. Det som inte är självklart för alla. Visst har jag under mina gravidtider haft krämpor som många andra men tänk egentligen vilken grej att ha fått uppleva! Tänk att man burit alla dessa tre. Fött dem och ammat dem och fått dem att växa och bli dem de är. Underbara små varelser med både likheter och olikheter i utseenden och egenskaper.

Alla tre med den lilla uppnäsan som små, den markerade hakspetsen och den där yttepyttelilla munnen som kan knipa så när den blir ledsen. De runda kinderna finns där på dem alla och det ljusa, tjorviga håret som står åt alla håll det vill. Och den långa stortån. Sen har Filip exakt mina ögon medan Vilma har exakt Eriks. Alvins, de är nog någonstans mittemellan. Pojkarna är långa och smala med spaghettiben och en sådan där liten rumpa som knappt syns. Vilmisen däremot har lite mer överallt vilket många gånger känts ganska skönt då matlusten saknats och man har vetat att det finns lite att ta av :) Sen börjar hon bli mer och mer liten tjej nu har vi märkt och det där sista bebishullet försvinner alltmer. Benen börjar smalna av, hon har vuxit en del på längden och ser inte så liten ut längre.

Grovmotoriskt har de alla varit ganska sena. Både suttit själva, tagit sig fram och gått rätt sent. Finmotoriskt har de nog däremot varit lite tidiga. Säkert tack vare allt pysslande! De älskar att dansa och sjunga. De har typ noll bollkoll. Pojkarna är de mest sociala och inget blyga. Filip pratar lika mycket var han än är. Vilma däremot är lite blygare. Hon kan verkligen vara två personer – hemma som sina bröder , glad och pratig – borta tystare och allvarligare. Hon har också mer humör än bröderna. Kan vara lite sur en stund om hon blivit arg för något. Filip och Alvin är rätt sällan arga och när de blir det går det snabbt över och de surar aldrig. Och så är de alla tre snälla. De är omtänksamma, kramiga och gosiga. Tröstar om någon är ledsen och uppmärksammar snabbt om något är fel.

Själv har man nog ändrats massor fastän man inte märkt det, men sakta och säkert måste man såklart ha formats av allt det här. Det liv man nu lever, den roll man har och alla de man har i sin närhet. Förutom den betydelse familjen har haft under alla år hemma så har jag haft sådan tur att träffa på de finaste av andra mammor att jag ibland inte tror det är sant. Människor med samma värderingar och inställning och det är en sådan lycka att de också är en sådan stor del i alla dessa fina minnen! Så mycket som vi har delat och så mycket skoj vi haft. Så värdefullt att ha haft andra i samma situation att prata med och så många mysiga fikastunder att bevara i den där allra viktigaste gömman av hjärtat.

Ja hörni, här skulle jag kunna sitta och skriva hur länge som helst men det skulle väl ingen människa orka läsa…

Jag ville bara sammanfatta lite av det som snurrat i mitt huvud de senaste veckorna. Jag ville få ner på pränt hur oerhört jag har älskat denna tid i mitt liv. Att vara mamma är verkligen min grej! Det här är det bästa som har hänt oss och jag är lycklig över att ha kunnat vara hemma så länge. Vi har snålat på dagar till max men det har det varit värt. Varenda sekund. Att fått dela så mycket vardag med våra små deras första år är helt fantastiskt men så har vi också haft turen att få det att funka med jobb och allt. Det är ju långt ifrån alltid som det går och med den vetskapen är jag extra tacksam.

Tänk att få älska så mycket. Hela tiden. Varje dag. Mitt mammahjärta är så överfyllt av moderskärlek att jag varje dag tror det ska spricka… Tänk att dessa tre är våra alldeles egna små. Mina fina. ♥♥♥

Nu ska jag ner och fixa lite inför i morgon. Känns helskumt om jag ska vara ärlig. Lägga fram kläder. Ställa klockan. Stiga upp tidigt. Även om man är vaken ganska tidigt annars så är det stor skillnad på att gå upp direkt och att ligga kvar och dra sig i den varma, mjuka sängen...

Och bilderna. Gamla favoriter varav många finns i ram någonstans härhemma. Tyckte de passade in bra i dag i denna minneskavalkad :) Ni ser väl förresten vem som är vem, va?!

En lista

För en tid sedan fick jag något väldigt omtänksamt i ett mail. En lista över positiva saker med att börja jobba (förutom själva jobbandet då ;) ). Gulliga mamma Hanna hade knåpat ner saker jag kunde tänka på och hela tanken värmde så! Erkänner att jag sneglat på den både nu och då i peppande syfte...

- Att verkligen hinna känna hur mycket man älskar sina barn och längta till dem.
- Att ibland hinna fixa ärenden på lunchen.
- Att utemat då och då kan smaka riktigt gott och kännas lite lyxigt.
- Att man alltid får långhelger om man är ledig på fredagar (vilket jag hoppas kunna vara till hösten).
- Lite mer pengar än vad man varit van vid på lääänge nu.
- Att våra små går på ett fantastiskt bra dagis där de verkligen får lära sig mycket och har goa vänner.
- Att bli hämtad på jobbet av resten av familjen, kanske rentav luncha någon gång bland nu när Erik är hemma.
- Och inte minst luncha med hon som skrev listan till mig ;)

Nu ska sägas att jag inte fasar över själva jobbet. Det känns helt okej att komma tillbaka och jag känner mig faktiskt ganska laddad. Nej, det är snarare sorgen över att en epok är över som är grejen. Jag har sörjt det varje gång jag gått tillbaka efter mammaledighet och den här sista gången bestämde jag mig för att tänka de tankarna redan i mars :) Inget skulle få förstöra vår sista månad hemma, då skulle vi bara ha mys och kul och oj, så roligt vi har haft!

Jag har ju varit hemma så länge nu totalt sett att man liksom är som ett mycket väl fungerande litet företag. Allt flyter på så smidigt i vardagen och man har så bra rutiner som sitter väl hos alla.

Det blir med en gång tvära kast och en skarp kontrast då jag ska jobba heltid så länge Erik är hemma. Detta tror jag dock är bra för mig då jag lättare kommer komma in i jobbet på så vis. Sen kommer ju snart sommar och semester och det ”riktiga” vardagslivet med både Erik och jag jobbandes och trixande med lämnings-, och hämtningstider, det börjar ju inte än på ett bra tag och då kommer jag även jobba mindre.

Sen har jag också börjat tänka på alla trevliga, härliga människor jag åter kommer springa på på jobbet och som kommer förgylla dagarna där och jag inser att det här nog kommer bli riktigt bra! En av mina bästa egenskaper om jag får säga det själv är nog att jag är en sann optimist när det väl gäller - då gör jag det bästa av det. Men sakna dem där hemma, det kommer jag göra…

Bubblar och flyter

Jag tänkte bloggchocka såhär dan före dan för sen vet man inte när jag hinner göra det nästa gång :)

I går var det avslutning på simlekskolan som Filip gått på den här terminen. Vår vattenrädda lilla pojke som har hatat att få vatten i ögonen och som verkligen har haft - och fortfarande har - stor respekt för vatten. Och det är ju bra, det skulle vara värre om han var totalt orädd tycker jag. Respekt för något som kan vara farligt är sunt, men Filip har verkligen varit rädd och simskola på leknivå har därför passat honom perfekt.

Sakta men säkert har han övervunnit i alla fall några rädslor och han har vågat fler och fler saker även om han också varit duktig på att maska ibland när inte fröken sett... Ska man doppa huvudet under vattnet för att komma under ett hinder så går det ju att doppa ena örat och tokblunda med ena ögat istället för att doppa hela huvudet och ska man gå framåtböjd samtidigt som man bubblar i vattnet tvärsöver hela bassängen så kan man ju faktiskt bubbla lite sådär över ytan ibland så det går lite snabbare att nå sitt mål ;)

Framförallt har han i alla fall tyckt att det har varit riktigt roligt och det är kanske den allra största segern. Han har längtat varje lördagförmiddag hela våren och kommer förhoppningsvis göra det även i höst när det blir en till termin i samma grupp. För redo för nästa nivå, det är han inte riktigt än. Men däremot så stolt över allt han vågat och lärt sig!

Fikka - och månbajs...?

Alvins morgonhöjdpunkt är avklarad. Det där fikat, eller "fikkat", med lite frukt och något att dricka ur glas. Senaste favoriten är skummad mjölk :) Om vi gör latte så är han genast där och vill ha skum på sked så gissa hur stor lyckan blir när han får ett eget glas med skum däri!

Veckans gåta härhemma är vad Alvin menar när han säger ett ord som ingen i huset förstår. Han pratar annars ganska mycket nu och det mesta förstår vi, en del förstår syskonen bättre än vi. Och lillebror är så lycklig över att bli förstådd när han pratar. Men – vad i hela friden är ”månbajs”? För precis så låter det när han säger det och de första dagarna har vi fnissat och skojat med honom. Bajs, är nämligen hans mest sagda ord i livet. Lätt. Undrar just om det kan ha något med två storasyskon att göra…

Hursom har vi i veckan lekt att vi har hoppat upp i rymden från studsmattan och hamnat på olika planeter och även på månen. Därför trodde vi att han drog till med månbajs efter det men det är något annat. Alla förslag vi ger får en rynkad, bekymrad panna och ett ynkligt ”neeeej”, till svar. Det är oftast det första han säger när han vaknar och sen kommer det massa gånger per dag. Ibland kan det också låta "måbaj".

Någon annan som hört ordet eller har förslag på vad det kan vara? ”Morfar”, trodde mamma Hanna i går kväll och jag var beredd att hålla med ända tills i morse då han ganska tydligt sa något som lät som morfar och därefter – månbajs...