Vilken resa!

Ja, vilket enda stort äventyr de senaste åren varit...

Det är lätt att bli sentimental dagar som dessa och jag som är en person som älskar att frossa i minnen har många gånger den senaste tiden vältrat mig i min egen blogg och insett att den är något mycket värdefullt och stort för mig. En riktig skatt i minnen rentav. Episoder blandat med bilder och därtill en liten moderesa i barnkläder och inredningsdetaljer :) Så himla roligt att ha samlat på ett och samma ställe.

Och det har varit år proppfulla med känslor.

Den obeskrivliga LYCKAN över att ha fått upp tre små varma grymtande knyten på bröstet. Ljuvliga och underbara.
GLÄDJEN tillsammans med det bästa vi har.
ORO för små nyfödda bebisar som inte varit riktigt friska.

SÖMNBRIST och TRÖTTHEToch sen GLÄDJEN i att för första gången på massor av månader få sova en hel natt.
Den tårögda LYCKAN hos en mamma och pappa över sitt barns första riktiga leende.
STOLTHETEN hos både stora och små över de där första små stapplande stegen.
UPPGIVENHETEN över barn som inte vill sova och vaknar av en bomullstuss som faller. FÖRVÅNINGEN och TACKSAMHETEN över barn som sover både närsomhelst och varsomhelst.
FÖRTVIVLAN över viktkurvor som rasat och stannat av och LÄTTNADEN över kurvor som följt den väg de ska.
SMÄRTAN i hjärtat över otröstliga små som för första gången inser att världen inte bara är snäll och god.

SKRÄCKEN då man ser blod från en liten mun och inte vet varifrån det kommer. Känslan av att man är TRYGGHETEN för en liten man kan trösta i sin famn.
MATTHETEN över små envisa, busiga som inte gör som man säger och STOLTHETEN över små underbara som förstår och gör precis som man vill.
ILSKAN över dumheter och LÄTTNADEN när man inser att ens små har en egen vilja som de lyckas framställa på ett bra sätt.
RÄDSLAN som ibland kommer över en att något otäckt ska hända.
ORON över feber som aldrig vill gå ner.
SORG över fina människor i vår närhet som slutat sina dagar här och inte längre finns ibland oss.

SKRATTEN tillsammans med sina skatter.
GLÄDJEN över att se deras lycka.
Och framförallt den ständiga känslan av LYCKA som man själv går runt och bär inom sig. Det är klart att det funnits skitdagar också, ingen är ju alltid på topp, men att alltid ha någon i sin värld som snart får en att känna sig på topp igen. Det måste ju vara lyckan.

Jag kan inte i ord beskriva hur tacksam jag är över att vi får vara med om allt det här. Det som inte är självklart för alla. Visst har jag under mina gravidtider haft krämpor som många andra men tänk egentligen vilken grej att ha fått uppleva! Tänk att man burit alla dessa tre. Fött dem och ammat dem och fått dem att växa och bli dem de är. Underbara små varelser med både likheter och olikheter i utseenden och egenskaper.

Alla tre med den lilla uppnäsan som små, den markerade hakspetsen och den där yttepyttelilla munnen som kan knipa så när den blir ledsen. De runda kinderna finns där på dem alla och det ljusa, tjorviga håret som står åt alla håll det vill. Och den långa stortån. Sen har Filip exakt mina ögon medan Vilma har exakt Eriks. Alvins, de är nog någonstans mittemellan. Pojkarna är långa och smala med spaghettiben och en sådan där liten rumpa som knappt syns. Vilmisen däremot har lite mer överallt vilket många gånger känts ganska skönt då matlusten saknats och man har vetat att det finns lite att ta av :) Sen börjar hon bli mer och mer liten tjej nu har vi märkt och det där sista bebishullet försvinner alltmer. Benen börjar smalna av, hon har vuxit en del på längden och ser inte så liten ut längre.

Grovmotoriskt har de alla varit ganska sena. Både suttit själva, tagit sig fram och gått rätt sent. Finmotoriskt har de nog däremot varit lite tidiga. Säkert tack vare allt pysslande! De älskar att dansa och sjunga. De har typ noll bollkoll. Pojkarna är de mest sociala och inget blyga. Filip pratar lika mycket var han än är. Vilma däremot är lite blygare. Hon kan verkligen vara två personer – hemma som sina bröder , glad och pratig – borta tystare och allvarligare. Hon har också mer humör än bröderna. Kan vara lite sur en stund om hon blivit arg för något. Filip och Alvin är rätt sällan arga och när de blir det går det snabbt över och de surar aldrig. Och så är de alla tre snälla. De är omtänksamma, kramiga och gosiga. Tröstar om någon är ledsen och uppmärksammar snabbt om något är fel.

Själv har man nog ändrats massor fastän man inte märkt det, men sakta och säkert måste man såklart ha formats av allt det här. Det liv man nu lever, den roll man har och alla de man har i sin närhet. Förutom den betydelse familjen har haft under alla år hemma så har jag haft sådan tur att träffa på de finaste av andra mammor att jag ibland inte tror det är sant. Människor med samma värderingar och inställning och det är en sådan lycka att de också är en sådan stor del i alla dessa fina minnen! Så mycket som vi har delat och så mycket skoj vi haft. Så värdefullt att ha haft andra i samma situation att prata med och så många mysiga fikastunder att bevara i den där allra viktigaste gömman av hjärtat.

Ja hörni, här skulle jag kunna sitta och skriva hur länge som helst men det skulle väl ingen människa orka läsa…

Jag ville bara sammanfatta lite av det som snurrat i mitt huvud de senaste veckorna. Jag ville få ner på pränt hur oerhört jag har älskat denna tid i mitt liv. Att vara mamma är verkligen min grej! Det här är det bästa som har hänt oss och jag är lycklig över att ha kunnat vara hemma så länge. Vi har snålat på dagar till max men det har det varit värt. Varenda sekund. Att fått dela så mycket vardag med våra små deras första år är helt fantastiskt men så har vi också haft turen att få det att funka med jobb och allt. Det är ju långt ifrån alltid som det går och med den vetskapen är jag extra tacksam.

Tänk att få älska så mycket. Hela tiden. Varje dag. Mitt mammahjärta är så överfyllt av moderskärlek att jag varje dag tror det ska spricka… Tänk att dessa tre är våra alldeles egna små. Mina fina. ♥♥♥

Nu ska jag ner och fixa lite inför i morgon. Känns helskumt om jag ska vara ärlig. Lägga fram kläder. Ställa klockan. Stiga upp tidigt. Även om man är vaken ganska tidigt annars så är det stor skillnad på att gå upp direkt och att ligga kvar och dra sig i den varma, mjuka sängen...

Och bilderna. Gamla favoriter varav många finns i ram någonstans härhemma. Tyckte de passade in bra i dag i denna minneskavalkad :) Ni ser väl förresten vem som är vem, va?!