Den extra timmen…

SOM jag alltid tjatar om denna extra timme. Att om den fanns på dygnet så skulle jag blogga oftare. Så skam vore det väl om jag inte kunde skriva åtminstone några rader denna lyxigt långa dag på året!

Visst har det märkts att dagen varit lite extra sådär? Vi är inte vana vid känslan av att ”Jaha, är klockan bara…?” Oftast är det ju i stället ”Shit, är den redan…?”. Dock märktes det på våra små i kväll att klockan i deras värld fortfarande var inställd på sommartid för oj vad gnissligt och ledset det blev innan läggning. Gissar på att det blir en tidig morgon i morgon. Det är ledig dag för Filip och Vilma och vi trivs så bra med att de nu alltid är långlediga fyra dagar över helgen och sedan går på dagis i ett sträck – tisdag till torsdag. Dock funderar jag på om det inte är just det som gör att veckorna går så rysligt fort. Att man delar in dem i hemmadagar och dagisdagar.

Vi har verkligen haft en långhelg alla fem. Erik var ledig i fredags så i torsdags kväll lastade vi in väskor och pyjamasfista barn i bilen och begav oss till Örebro. Eller Öleblo som två femtedelar av familjen uttalar det. En otroligt fiffig idé att åka på kvällen och vakna på plats och sen minst lika fiffigt att göra detsamma när man ska hem. Vi kom hem i går kväll och det är så himla skönt att ha hela söndagen hemma och fixa och ladda för ny vecka.

Vi putsade låset på Lek- och Buslandet i fredags förmiddag och först var vi och nästan ensamma blev vi alla de timmar vi var där. Det var jättelite folk och känslan av att ha detta stora lekrike nästan helt för oss själva var skön och lugn på något vis. Ljudnivån som brukar vara på sådana ställen fanns ju liksom inte och man behövde inte köa någonstans. Lillebror drogs med av leken och buset och for omkring som en liten duracellkanin överallt och ingenstans. Han älskar att vara med och göra samma saker som sina storasyskon och försöker nu med ljud även härma deras prat. Får han inte till det så drar han till med ett ”Åhhhh”, eller Wooow” vilket alltid funkar bra då uppmärksamheten genast riktas mot honom :)

Vi gjorde även ett besök i Svampen, något som Filip och Vilma har pratat om ända sedan de var där själva med farmor och farfar i våras när vi andra for till Stockholm. Nu fick de äntligen visa oss hur det funkade med hissen, vart man gick ut och tittade på utsikten och vart man fikade. Behöver jag ens säga att vi satt vid samma bord som de gjorde då?

Och så har vi tagit det lugnt. Gått lite på stan, ätit två långa luncher (!), mumsat våfflor, tittat på Idol, jagat en galet tjock och fet tusenfoting som av någon outgrundlig anledning stirrade omkring på hallgolvet i farmor och farfars lägenhet, fått lyxig prata-när-vi-åker-bil-tid, hälsat på Eriks farmor på kyrkogården och bara varit. Alltid lika skönt när man åker iväg. Att man släpper alla måsten och umgås nonstop. Hundra procent närvarande hela tiden. Det är ren och skär lyx och Öleblotripperna är verkligen ett mysigt avbrott i vardagen.

Förresten försökte jag mig på att glänsa lite när jag snabbt och smidigt rullade ut några meter toapapper för att fånga den där tusenfotingen. Det skulle jag aldrig ha gjort. Den var ju så tjock och stor att den kändes genom alla mina papperslager… Jag råkade skrika till och tappade givetvis odjuret som då var ännu stirrigare och höll på att smita under en golvlist innan Erik lugn och tryggt fångade in den för att sen även han tappa den. Men det hela slutade väl. För oss. Någonstans i Örebros avloppssystem är han nu, tusenfotingen. Kanske är även minst ett av våra barn numera lite tveksamt till tusenfotingar. Att jag aldrig kan lära mig att agera lugnt i småkryps närvaro. Det är märkligt. Jag försökte verkligen den här gången men det vill sig inte. Mitt ”Aaahhhh” sitter tydligen så högt uppe att det helt enkelt slinker ut i samma sekund som ögat ser det det inte vill se...

Måste till sist bara nämna att Vilma tror att det är själva lägenheten som är Örebro ;) Så fort vi har lämnat den i helgen har hon frågat: ”Ska vi åka till Öleblo snart?”. Filip har nästan gått upp i atomer då han inte lyckats förklara att vi ÄR I ÖLEBLO HELA TIDEN VILMA!!! ”Men ska vi inte åka till Öleblo snart?”, kontrar då lilla Vilma med där vi sïtter i bilen på Ica Maxis parkering. I Örebro. Förlåt, jag menar Öleblo :)

Snart börjar det...

Nu är jag sådär ”out of blogging” igen. SÅ nedrans trist men så är det. Dygnets timmar räcker inte till just nu. Årets månad med stort M, eller snarare stort N närmar sig med stormsteg. November. Och alla som känner oss vet att vi ju lyckats pricka in två små ljus av tre mitt i höstmörkret. Så starkt skinande är de och de tinar upp vilken frusen höstsjäl som helst :) Ett av ljusen heter Vilma. Det andra heter Filip och om bara några veckor kan de kalla sig 3-åring och 5-åring... Helt galet! Galet mycket kommer det också vara att göra som vanligt med barnkalas dit och släktkalas hit. BVC-kontroller här och tandläkarbesök där. Bilder som ska skickas in till tidningen och presenter som ska köpas. Inbjudningskort som ska fixas och kakor som ska bakas. Kanske borde mamma Anna sänka kraven på sig själv en aning men frågan är om hon kan?!

Varje år är jag också optimist och tänker att nu, i år, SKA vi inte stressa med något... Faktum är att förutsättningarna just detta år är bättre än de brukar. En Vilmabild ska mailas i väg till den lokala blaskan redan i kväll. TRE dagar före sista dag! Inte likt mig. En hel del presenter fixades vid vår lyckade Ullaredstripp för några veckor sedan där mycket på listorna kunde bockas av och som grädde på moset har vi nu fått kallelser till alla fem besök hos bvc och tandläkare som skulle ske i november och jag blev barnsligt glad då jag insåg att vi fått fyra av dess fem tider samma förmiddag – utan att de krockar med varandra! Nästan för bra för att vara sant att kunna bocka av nästan allt på en gång.

Det här var egentligen bara tänkt som ett litet livstecken från mig. Dessa inlägg är inte de roligaste att varken skriva eller läsa men jag ville så gärna lämna en liten lägesrapport. Senast i dag sa jag till några mammor att jag önskar mig en bloggtimme varje dag. Det vore ren och skär lyx och jag lovar att jag inte skulle använda den till något annat! Vilken dröm det vore...

Nu till en annan. Dröm. Senaste kvällarna har projekt dockskåpsmålning startat efter barnens läggning och Erik har precis gett sig på insidan. Det ska bli så spännande att se vem som kommer leka mest med det. Alvin är helt klart en het kandidat då han just nu har sinne för småsaker... Jag tror dock att Vilma kommer pyssla och fixa en del hon också. På hennes önskelista står saker att fylla det med. Inte billigt på något sätt och prisvärda Hiko kommer garanterat få en hel del beställningar från oss. Sen får det fyllas på efter hand. Perfekt med både födelsedag och jul så nära inpå varann ibland!

Nej, nu kallar penseln! Ses snart igen hoppas jag!

Dockmamman Vilma - och Alvin...

Här har ni världens bästa dockmamma! Som hon pysslar och donar, sjunger och vyssjar, pratar och klär på, matar och guppar runt i vagnen. Undrar just vem hennes förebild är :) Nu menar jag inte att jag är världens bästa mamma - det var faktiskt inte dit jag skulle komma även om det just nu lät så ;) Men Vilmisen, hon är nog alla dockors dröm...

På bilden ser ni henne häromdagen när vi precis ska åka till morfar. Tjocktröjan är på dockan Maja. I hennes lilla väska - "hötväskan" (skötväskan) ligger en låååsa (rosa) mobiltelefon, dockvälling, docktutte och så extrakläder förstås (och vem är förebilden månntro...?)

Det festliga är att Alvin, som ju nästan är en av Vilmas dockor även han nu fattat tycke för dem. Dockorna alltså. Bilderna ni ser på honom är smygtagna hos morfar samma dag. Det blev plötsligt så tyst och jag smög efter honom och fann denna syn... Först ger han Maja nappen, och sen matar han henne :)

I dag upptäckte jag honom i hallen med Majadockan i knät. Plötsligt lyfte han henne mot sig och gav henne en drypande blöt puss. Sen satte (slängde) han ner henne i vagnen, välte densamma när han försökte resa sig mot den och vinglade sedan efter många pust och stånk i väg med den. Kom då på att han glömt filten, halkade på den när han försökte ta upp den men efter en stunds trassel och bök så låg den till sist på dockans ena ben, släpandes i marken.

Lillebror på dockpromenad. Undrar just vem hans förebild är?! En underbar syn var det i alla fall!

Synen ute nu är vit... gräsmattan har verkligen ett vitt täcke över sig och det hela känns overkligt, men faktiskt om jag ska vara helt ärlig också liiite mysigt. På våra breddgrader lär det ju bara vara kortvarigt och då får man helt enkelt fånga stunden och passa på att blicka fram mot de ljuvliga, juliga tider vi har framför oss inom ganska kort...

Snoodväder?

Brrr. Jag ska inte klaga nu. Verkligen inte. Vi har haft en underbar höst de senaste veckorna och knappt en regndroppe har synts till. Minns inte ens när jag senast fällde upp ett paraply på väg till dagis. Eller när jag fick streta emot med dubbelvagnen för att inte dras med av vinden. Eller fick putta på Filip på cykeln då motvinden blåste för envist och fick honom att cykla på stället utan att komma framåt. I dag hände allt detta då men som sagt har det absolut inte varit vardag denna höst.

”Vilket luggigt väder, mamma”, sa lilla Vilma i morse när hon stack ut näsan från sin och lillebrors värsta koja där i dubbelvagnen för att strax därefter kvickt dra in den igen. För där satt de små under stora mjuka filten, Alvin dessutom i gosigaste åkpåsen och så en dag som denna till på köpet med regnskyddet på. Endast ett litet hål avslöjade att det satt två små sötisar därinunder och jag imponeras alltid av att storebror inte blir avis på deras mys!

Var det ”luggigt” i dag så verkar det bli än värre i morgon... Risk för snö framåt eftermiddagen och jag ska i morgon på trippen jag och Alvin ska ta in till stan under dagistimmarna göra en sista jackkoll till mig. Jag köpte en för några veckor sedan men den ligger än så länge ouppackad i sin påse. Köpte den sådär för säkerhets skull då erfarenheten säger att jackor tar slut på ett kick. Alltid i just den storlek man själv ska ha då också såklart. Hittar jag ingen snyggare i morgon får det dock bli den här för annars fryser jag snart ihjäl.


Upptäckte förresten nyligen fenomenet ”snood”. Verkar vara den perfekta kompromisslösningen för en som mig som inte är överförtjust i vare sig mössa eller halsduk. Känner mig instängd på något vis men här är kanske lösningen? Måste åtminstone testa en i morgon!

Nattakram på er!

Bilden på den snygga snooden är lånad från Lindex.

Kär!

Om man nu kan bli kär i en jacka så är jag upp över öronen! För att inte tala om lilla Vilma som vid läggdags i går frågade om det inte var morgon snart så hon fick använda sin nya blomjacka :)

Mitt kanske bästa och absolut snyggaste Traderakap någonsin. Dessutom lååångt mycket billigare än vad jag hade väntat mig för en vinterjacka som ser helt ny ut...

Det var en liten tjej på dagis som med sin liknande jacka fick mig att få upp ögonen för Me Too. Jag kan inte påstå att jag är så jätteförtjust i deras vanliga kläder men däremot ytterkläderna till flickor är gudomliga.

Och Vilma, hon lös i kapp med sin jacka i morse vilket kanske inte syns på bilden där hon som alltid pruttar med munnen så snart kameran ens visar sig... (Känns aningen olycksbådande inför projekt "Julkortsfotografering 2010"... Och minsann, steg inte pulsen lite grann bara jag snuddade vid tanken?!)

101010 - Veckan som gått...

Ännu ett häftigt datum! Tänk alla bebisar som föds idag, de prickar då verkligen in ett lätt personnummer.

Jag vet att jag säger det ganska ofta nuförtiden men tiden flyger verkligen i väg i bland. Som allra, allra bäst mår jag när jag hinner blogga åtminstone ett par gånger i veckan men nu har skrivandet varit glest igen ett tag. Senast häromdagen satt jag och letade efter något som hänt tidigare i år, för ja – faktiskt används HEMMA hyfsat ofta som en slags sökmotor härhemma. Och när man letar, då blir man alltid fast och läser lite gammalt och det är i de stunderna man påminns om varför man skriver och hur värdefullt det faktiskt är.

På tal om faktiskt så läste jag bland annat inlägget om när Vilma deklarerade vid kvällsmaten att ”Avvin är fucking sej” :)

Veckan som gått har varit fylld – som vanligt och även jag fylls när jag tänker på den, av tacksamhet över hur galet roligt livet är just nu. Att vara trebarnsmamma är det bästa som hänt. Fullt upp att göra och på tok för lite sömn men också så mycket kärlek och skratt att man går på det i stället!

Kanelbullens dag firades med Alvin i sin kanelbullepyjamas. Inga bullar i magen då frysen för dagen inte innehöll några. Dagen därpå däremot, då snälla morfar kom ut och underhöll Alvin passade jag på att göra ett storbak men då inga kanelfyllda saker utan i stället några wienerbrödsaktiga knyten med en liten klick vaniljsmörkräm i och en gnutta glasyr ovanpå. Har inte bakat dem på flera år och oj, så gott det var. Jag kom på Filip med att äta den sista glasyren ur skålen med sked ;)

I onsdags hade vi vår vanliga mamma-bebisträff. En helig dag med lugn, trevligt umgänge, gott fika, mycket prat och bebismys (om man nu törs kalla Alvin bebis längre). Dessutom lurade vi med en ny mamma med hennes lilla på väg från dagislämning och dagens kantades extra av ännu en trevlig bekantskap.

Torsdag var dagen D, eller snarare dagen U. ÄNTLIGEN var det dags för höstens Ullaredstripp! Utan barn men däremot med en av allra bästa vännerna och så hennes och min mamma. Och vilken dag vi fick... den blev lång och den blev helt fantastiskt rolig. En all-time-high för mig, både vad beträffar slutnotan och alla fynd som gjordes och då var de allra flesta på leksaksavdelningen inför stundande födelsedagar både för våra barn och kompisar samt jul. Det är så skönt när alla saker på listan en efter en kunde bockas av. Särskilt nu då man inte kommer in till stan lika ofta som innan och saker ofta blir dyrare för att man planerat för dåligt. Nu finns i stället en mycket stor och mycket hemlig påse gömd i vår bastu...

Helgen har mestadels tillbringats hemma. Där vi trivs allra bäst. Vi har fixat och donat och ändå känt att vi varit närvarande föräldrar. Lekt en stund och fixat en. Pysslat och läst en stund och skruvat nästa... Vi har haft ett lite trixigt projekt över oss ett tag. Nu låter vi kanske aningen ombytliga när jag säger att det är barnens lekrum som varit föremålet för vårt fix men oj, vilket outtömligt ämne ett barnrum är.

Vi är ett rum kort sedan Alvin föddes och han sover fortfarande i sin spjälsäng inne hos oss. Vår förhoppning är att om några år bygga ut vårt hus med ett rum till. För snart ett år sedan bestämde vi oss dock så länge för att testa varianten ett lekrum och ett sov-mys-läs-rum. Filip och Vilma sover alltså i samma rum - i en loftsäng och i samma rum finns även en myshörna samt bokhyllan med alla deras böcker. Det andra rummet, vilket är stort, är deras lekrum och denna lösning har varit så lyckad. De tycker det är jättemysigt att somna tillsammans. Lekrummet har vi delat av med en låg lekbänk i mitten så att de ändå har kunnat vara lite för sig själva men nu när Alvin är större och så även de andra behövdes en liten makeover. Och det är alltså denna som pågår för fullt.

Med små medel och inte alltför stora pengar finns nu en skrivborshörna till Filip som ju börjar bli stora killen och gärna vill sitta i fred med sitt legobyggande. Lekbänken som tidigare fungerade som avdelare står nu i stället längs en vägg och används både till förvaring, lek och sittplats. I ett annat hörn finns en ganska lång, även den lägre bänk för lek och pyssel men också om en månads sisådär tänkt som plats för ett dockskåp! Lilla miniköket har bytt vägg och utökats med lite mer förvaring och nu är det som återstår några nya hyllor med mycket stängd förvaring från Ikeas STUVA-serie. Detta har varit det svåraste, att bestämma hur i all världen man ska lösa leksaksförvaringen och EXPEDIT-hyllorna som varit perfekta under några år går nu på semester ett tag och kommer kanske åter framöver. En av dem har visserligen redan fått ett nytt hem - i hallen uppe. Ibland förvånas man över slumpen som det väl ändå är när man bara ställer bort något som förvirrar i ett rum och plötsligt ser att det passar perfekt i ett annat!

OJ, så jag babblar på. I detta gigantiska textstycke passar jag till sist också på att flika in lite bilder från dagens utflykt till bokskogen här i närheten (på det enda nästintill stillasittande objektet i vår familj - resten får ni tänka er...). Vackra höstfärger och skuttande barn, snubblandes över stock och sten, en mycket tveksam Alvin som absolut inte ville gå i löven utan i stället satte sig på en stock och lutade sig bakåt – i hopp om ryggstöd..., klättrande på nedfallna träd och kaffe som värmde frusna händer.

Nu väntar alldeles snart en ny vecka. Hoppas den blir bra för er alla!

Härliga höst!

Strålande sol. Blå himmel. Klar, hög luft. Alla himmelens färger på vår jord. Glada barn. Röda kinder. Måndag. Mammaledig. Mitt i livet. Åhh, så jag älskar just det. Livet!

Vissa dagar är extra bra och i dag har varit en sådan - ni vet när man har flyt i allt man gör. Alla tre barnen tog sig lite sovmorgon (Alvin 7.00, Filip strax därefter, Vilma 7.45!!!) och vi myste häruppe tills alla var vakna. Sen har hela dagen varit glad och pigg och dessutom ledig då måndagar är ny ledig dag från dagis. Efter utelek i det härliga höstvädret (och i den sedan helgen höstade trädgården som skänker något slags inre frid i mig) blev det lunch och sen pyssel medan Alvin sov. Därefter bussutflykt till stan och Erik som hämtade oss där.

Förkyld liten skrutt som efter att ha kisat en stund mot den starka solen råkar somna till i gungan...

Tröttisar är vi dock då helgen var förkyld för alla utom Erik och hosta har hållit de små, i synnerhet Alvin, vaken en hel del på nätterna. Men tänk att till och med trötthet kan glömmas bort när man får vara med sina nära, kära som dessutom varit extra glada.

En dag att suga åt sig ordentligt av och bevara när det riktiga höstrusket kommer... Hoppas ni har fått njuta i dag ni med!