När orken tryter...

Äsch då, tråkbloggen fortsätter... Den här gången med ett nästan milslångt (och bildlöst – sorry igen!) inlägg som jag dock ber er som orkar och vill att faktiskt läsa för här får ni en förklaring till varför jag för vissa av er säkert ”har gått upp i rök” på sistone, något jag ogillar skarpt för jag vill ju så gärna höra av mig.

Och visst är det lika bra att gnälla av sig så man har det gjort sen, inte sant?! Skämt åsido så börjar hela jag tryta – i ork och kraft. Dock är jag en rätt okej skådespelare för jag håller skenet uppe, skrattar, leker, busar, fixar, donar MEN – det känns som att för varje dag blir jag svagare och tröttare. Det är en konstig situation för jag brukar aldrig vara sån och jag tycker inte om känslan. Inte alls faktiskt. Jag vill inte bara ”spela” pigg, jag vill vara det på riktigt, känna mig pigg och se pigg ut men det är svårt med den lilla sömn som nu ges...

Såhär ligger det till att sedan Alvin började sin vikthistoria när han var två och en halv månad tvingades vi ju bryta hans goda sovvanor. Innan dess sov han som en stock. Vaknade två-tre gånger på nätterna för att äta vilket ju är högst normalt för en liten filur i hans ålder. På förmiddagena kunde han sova upp till fem timmar i sträck och detta var inte lika bra då han ju var så tydligt slö och dessutom behövde äta tätare så – efter uppmaning från läkare började vi väcka honom för mat var tredje timme och sedan dess har han inte sovit bra på nätterna. Han är inte ledsen men han vaknar massa gånger och vill snutta. Ger man honom tutten blir han otröstlig och förtvivlad.

Nu är detta i sig inget problem för mig, Filip och Vilma var också väldigt snuttiga och de är i dag fullt normala ;), och hade inga problem att sluta amma strax efter året så det oroar mig inte. Det känns tvärtom skönt att slippa oroa sig för det. Sen finns såklart alternativet att gå upp och guppa och försöka söva om honom så men med två små till som den senaste tiden också ofta vaknat en eller ett par gånger per natt så har man faktiskt inte den orken. Nu tar Erik alltid Filip och Vilma medan jag koncenterar mig på lilleman på nätterna men jag kan lova att man tacksamt tar den sömn man får.

Hursom, strax innan jul började han vakna en gång i timmen, ibland två gånger till och med vilket ger ett antal upvaknanden för mig per natt (han har gjort så nästan varje natt sedan dess med endast ett par undantag). Han är inte vaken en lång stund men han vaknar ändå och jag likaså och det är inte alltid jag somnar om direkt igen. För några veckor sedan, på 5-månadersdagen, började vi ge gröt på kvällen, något vi minns fick syskonen att sova bättre men icke. Det är ingen skillnad alls och jag inser att det är detta som får mig tröttare och tröttare och tröttare för nu är ju verkligheten den att jag såklart inte kan gå och lägga mig när han sover på dagen.

För sen är det ju bara att stiga upp där runt kvart i sju när Erik åker. Fixa i ordning mig, göra frukost och äta den med Filip och Vilma, väcka Alvin (som då givetvis nästan alltid sover) och så klä på och göra de tre små i ordning. Sen ner och på med alla ytterkläder, ner med Alvin och Vilma i dubbelvagnen och så i väg till dagis för att vara där vid nio. Sen hem, och då har Vilma och jag lite lyxtid på tu man hand. Tid för fika, lek och lite hemmafix innan den är dags att börja laga lunchen tidigt så att Vilma sen ska hinna sova innan hämtning. Vi äter oftast vid kvart i tolv, sen går jag ut och väcker lilleman som sovit hela förmiddagen, vi går upp och lägger Vilma samtidigt som Alvin äter och sen vill man ju vara på topp och verkligen nyttja den knappa timme jag får ensam med honom innan det är dags att behöva väcka lilla V för att hinna klä på alla ytterkläder igen, stoppa barn i vagnen och gå bort till dagis och vara därifrån och ha hämtat senast klockan två. Pust.

Och SEN (det här tar visst aldrig slut!), sen vill jag ju lägga i ännu en växel och vara jättepigg och alert mot Filip som jag inte träffat på hela dagen. Här blir det nu också tokigt då Alvin hunnit somna igen och jag måste ta upp och väcka honom så han inte ska sova bort hela dagen vilket han annars gör och då sover han definitivt inte på natten sen. Han är ju egentligen jättepigg och blir numera alltid så ledsen då jag tvingas klä på honom efter att bara ha varit vaken en timme när vi ska gå och hämta på dagis.

Ja, sen är det mellanmålsdags och så lek och ibland bad innan Erik kommer hem, oftast strax efter fem och då är det någon som är lite trött. Då när man egentligen vill vara ÄNNU piggare. Kvällarna går i rasande fart eftersom det ganska snabbt är dags för kvällsmat. Runt åtta somnar Filip och Vilma och det är då Alvin, med all rätt, har dagens oftast piggaste stund och den uppmärksamhet han då söker från oss är han ju så väl värd. Sen är det lite olika hur dags han somnar men ofta är han vaken rätt länge vilket man tycker borde resultera i bättre nattsömn men hur det är vet ni ju nu!

Summan av allt detta är i alla fall ingen vuxen egentid för mig vilket börjar kännas lite stressande. Att aldrig hinna göra det där man aldrig får tid över till vilket till sist ger växande att-göra-högar som är det värsta jag vet och som jag nu börjar fundera över om jag någonsin kommer hinna ta itu med. Den här veckan har jag kommit på mig själv med att tänka på hur dagarna skulle sett ut om de blivit så som det var tänkt – med Vilma på dagis – och jag inser ju att det hade varit räddningen, lösningen, det naturliga i den här situationen. Nu vet jag ärligt talat inte hur jag ska orka för tänk sen när Alvin ska börja äta vanlig frukost framöver och när han snart ska få smakisar vid lunch... detta är ju ännu fler moment och då kommer jag inte hinna lägga Vilma överhuvudtaget de dagar Filip är på dagis vilket känns hemskt då hon så väl behöver den stunden vila.

Nej, nu får jag sluta gnälla! Jag lovade ju mig själv att inte älta och det är dagsformen som avgör hur jag ser på det här med dagis eller inte dagis. Innerst inne är jag så uppriktigt GLAD över att det blev såhär. Samtidigt ska jag ärligt erkänna att jag som mamma till tre också hade behövt ett par timmar i veckan att bara få vara men att nu inse att det inte kommer bli så förrän efter sommaren känns lite tungt i en kropp som är totalt utmattad både fysiskt och i huvudet.

Hursom, jag hoppas så att ingen av er tror att jag inte vill höra av mig eller träffas eller lämna spår på era bloggar men som det nu är finns helt enkelt vare sig tid eller ork. Bara viljan, men den räcker inte.

Som avslutning måste jag bara i vanlig ordning ”ljusa” upp inlägget en aning. Nu fick ni ta del av mina tankar – helt ärligt och avslöjande. Det blir en ensidig bild för ni som känner mig vet ju också hur mycket jag älskar det liv jag lever. Jag skulle inte för allt i världen vilja byta det mot något annat, för det som får mig att orka är just de små.

Deras tokigheter, Filips kloka funderingar, Vilmas alltmer utvecklade babblande, Alvins ljuva leenden som snudd på får snön att smälta och all kärlek de helt ovetandes ger – hela tiden. Hjärtan som egentligen är för stora för deras små kroppar som Filip som i dag erbjöd sig att hoppa av snowracern för att i stället hjälpa mig att putta vagnen på den oplogade gångvägen eller Vilma som i går vid lunch måste sett att jag var trött då hon flyttade sin stol närmare min, stack ner sin sked i min köttfärssås och sa ”Vimma mata mamma, mamma tlött. Såja lilla mamma.”

Så en lyckans ost är jag oavsett om jag är trött eller ej. Ser nu fram emot en långhelg då Erik är ledig i morgon – så skönt!

Hiss eller diss?

Från att varje säsong ha funnits så mycket snyggt att man knappt kunnat välja ut ett par favoriter utan i stället velat ha på tok för mycket kunde jag i går vid första titten på den nya kollektionen inte hitta något alls...

Lite snopet men nästan väntat. Senaste säsongerna har me&i och jag börjat gå åt lite olika håll. Det känns som att mönsterna är mer än snarlika och jag känner mig sugen på lite mer nytt. Sen kommer jag med all säkerhet hitta något, troligtvis till Filip eftersom där ju alltid finns maskinmönster i någon form! Och så är ju deras frotté,- velourbyxor helt oslagbara så visst skulle jag kunna handla men nej, sålänge håller jag nog hellre koll på Tradera efter nygamla favoriter...

Så tyvärr – jag dissar faktiskt vårens kollektion, vad gör ni?!

Bild från me&i.

När det inte blir som man tänkt sig – men bra ändå

Så – här kommer då fortsättningen på förra inlägget:

Något jag inte har berättat här är att våren inte blev riktigt som vi planerat.
Vi hade aldrig en tanke på att sätta Vilma på dagis redan i höstas. Hon var ju inte så gammal då och med en nyföding i huset ville vi absolut inte få henne att känna att hon blev bortlämnad. Och så ville jag verkligen ha henne hemma också. Det blev en helmysig höst med veckor där Filip var på dagis tre dagar i veckan, 9-14, och ledig de andra två. Erik som inte tog mer än en dryg veckas semster då han ju var pappaledig i somras var istället ledig de flesta fredagarna i höstas vilket var ren och skär lyx för en nybliven familj på fem.

Och så var planen nytt år – nya tider. Vi visste att Alvin skulle vara större, mer vaken och så småningom börja äta lite mat vilket alla är delar som såklart ger ännu mer för mig att göra. Vi satte Vilma i kö till dagis redan i april förra året, till och med tre månader innan man ”fick” men dagispersonalen tyckte det var lika bra så etta eller tvåa i kön var hon. Hösten gick, Vilma visade mer och mer intresse för dagis. Tog till och med av sig jackan ibland och ville gå in. Smög in i dockbrån när vi hämtade Filip och tittade så gott som varje dag leende tillbaka på den lilla tjej i hennes ålder som så ofta mötte oss med nyfikna blickar på Vilma när vi kom. ”Vimma dagis”, sa Vilma och vi svarade att ”snart ska du också få börja här!”

Vi njöt dagarna hemma och det kändes så rätt det vi hade tänkt, men – plötsligt var det december och vi insåg att vi ju faktiskt inte fått något skriftligt besked ännu. Planering av inskolning kändes högaktuellt samtidigt som vi började ana att det kanske inte skulle bli som vi tänkt. Och mycket riktigt, då vi en eftermiddag ringde fick vi höra att ”Nej, det är fullt och vi kommer inte ta in några nya barn alls i vår...”

Självklart klandrar vi inte dagis för detta, det kan ju inte de rå för. Både vi och Filip älskar stället och är ju så glada för att både Vilma och Alvin kommer få gå där så småningom. Det enda som var lite synd var bara att vi inte fått veta något. Det hade ju varit en enorm skillnad för mig att fått veta det tidigare under hösten och kunnat ladda för det. Nu fick vi i stället beskedet mitt i min halsfluss- och bihåleperiod, när krafterna började dala rejält och jag kände att det skulle bli perfekt med två barn på dagis tre dagar i veckan, 9-14, och så alla hemma de andra två dagarna. Detta skulle ju också gett en så mycket piggare mamma och dessutom lite mer egentid för mig och Alvin som man ju för allt i världen inte vill ”missa” denna underbara bebistid. Och så de där kanske två timmarna jag skulle fått de där tre dagarna att faktiskt bara vara för mig själv medan Alvin sov. Att då kunnat ha städat, fixat med kort, bloggat (!) eller helt enkelt bara VARIT för mig själv – tyst - en liten liten stund och samlat krafter.

Den dagen vi fick veta att Vilma alltså inte alls skulle få börja dagis nu i januari utan i stället först i augusti (vilket är en viss skillnad) var jag helt knäckt. Främst av en uppgiven trötthet som jag visste bara skulle bli större och större och större. Knäckt för Vilmas skull eftersom hon ju så tydligt visat intresse för dagis. Här är jag dock av åsikten att en liten tjej på två år såklart inte ”behöver” den stimulansen. Egentligen har hon ju det ännu bättre hemma när hon fortfarande är så liten och jag ändå är hemma. Samtidigt VET jag ju hur roligt hon skulle tycka att det var. Och så var jag knäckt för att Alvin aldrig kommer få den där egentiden med sin mamma som de andra fått.

Nu ser ju dagarna helt annorlunda ut mot vad de egentligen då skulle varit denna vintervår. Annorlunda mot vad de skulle varit men likadana och välbekanta som de var under hösten med skillnaden en mer vaken liten kille här hemma. Och jag är såklart inte knäckt mer. Det fick räcka med den där dagen i december för som sagt, tid att älta finns inte och vad skulle vi kunnat gjort annorlunda – ingenting.

Så det är bara att gilla läget och det gör jag. Åhh, vad jag gillar läget! Att faktiskt få ha förmånen att umgås på heltid med både sin lilla tjej och sin lilla bebis och en stor del av tiden även med den numera stora killen. Även om det innebär ett till ganska stor del jagande av tider så är jag övertygad om att det minsann fanns en mening med det här också. En av mina bättre egenskaper är nog faktiskt mitt positiva tänkande som jag säkert har stor nytta av nu. Sen ska jag inte sticka under stol med att den där concealern jag berättade att tomten så förutseende och snällt gav mig nog kommer behöva användas fliiitigt de närmaste månaderna :)

Nästa inlägg LOVAR jag blir ett med åtminstone en bild för sådana här långa med bara massa bubbel blir ju för ledsamt i längden... Sorry att jag tråkar ut men det här var jag bara tvungen att dokumentera för framtiden.

Reflektioner (med en cliffhanger!)

Oj, dagarna rusar iväg och jag ser till min besvikelse att det nästan är en vecka sedan jag sist skrev något här... igen. I huvudet ”småbloggar” jag flera gånger om dagen men jag kommer liksom aldrig till skott. Sen beror inte det på att jag sitter och rullar tummarna och tar det lugnt vilket väl ingen i och för sig tror.

Detta inlägg kommer bland annat handla om:
- Snor
- Sprutor
- Tid (eller inte tid)

- Det nya året har tagit start med fart kan man säga. Den här veckan är jag hemma med tre barn då Filip i måndags vaknade lite snorig, snön vräkte ner utanför fönstret och en innemysdag kändes lockande samtidigt som det gäller att ta tillvara på situationen. Så petig kommer man ju inte kunna vara med yttepyttelite snor om några år när båda jobbar så har man nu chansen att rädda några andra små på dagis från att eventuellt bli smittade samtidigt som Filip får en chans att ta det lugnt så är det så självklart att ta tillvara på den möjligheten. Sagt och gjort, Vilma blev så glad att hon hoppade upp och ner och det blev precis den mysdag jag hoppats på.

- I går var det dags för spruta nummer två och den har i dag gett Vilma 39 graders feber och extrem trötthet. Filip har också varit hängig och fått lite feber nu på eftermiddagen och mitt i allt har lille Alvin börjat hosta och snora lite för första gången i sitt liv. Tre barn har velat vara i min famn :)

- Jag tänker ofta på nuförtiden hur mycket den här tiden ger och vilken insikt man får om saker och ting. Inte minst den egna kapaciteten. Att inse att man om man bara är pigg själv kan ha ett enormt tålamod med det mesta. Det funkar liksom inte att stressa för mycket på morgonen eller att bli irriterad på småsaker. Perfektionist som jag (fortfarande) är kunde jag förut hänga upp mig på saker som inte riktigt blev som jag tänkt. Nu finns det ingen tid över för ältande och det är en riktig vinst att faktiskt kunna släppa de där retfulla småsakerna direkt, inse fakta och till exempel rätt och slätt stänga bildörren om sig igen och fara tillbaks till Ica för att köpa det man nyss glömde. Sen stressar vi såklart på morgonen ibland och självklart blir man också irriterad emellanåt men för det mesta är vi nu ute i extremt god tid vilket också för med sig att man inte behöver bli irriterad så ofta.

Det är ett behagligt, innehållsrikt, intensivt och helt fantastiskt roligt liv vi lever. Det finns dock inte mycket tid över. Alltid behövs man någonstans och det är egentligen en härlig känsla att vara så behövd samtidigt som man ibland skulle göra nästan vad som helst för att bara få vara för sig själv en liten liten stund.

Nu väntar läggning så fortsättning följer senare eller i morgon. Det jag egentligen skulle komma till får då ett helt eget inlägg i stället. Och vad det är – det säger jag inte! Kan detta månne vara denna bloggs första cliffhanger?! Men ha nu inte för höga förväntningar, så spännande är det inte! Bara något som inte blev som man tänkt sig och som jag nu länge tänkt skriva av mig om...

5 månader

Några dagar sent, för du har ju nu kunnat titulera dig femmånadersbebis i tre hela dagar. Och inte har mamma glömt, nej då. Bara inte hunnit då pulkabackar, frisörbesök med Filip och så i går julgransplundring hemma hos mormor och morfar kommit i vägen. (När vi kom till frissan sa en annan frisör att Filip såg riktigt rockig ut i håret och tyckte absolut inte han skulle klippa sig. ”Hon tyckte jag var LOCKIG”, förkunnade Filip för alla som ville höra resten av dan. Filip med det spikrakaste av spikraka hår och med vissa svårigheter att uttala bokstaven ”R” ;).

Dagen firades i alla fall i måndags med bvc-besök. En spruta i vardera ben som gav dig lite feber på kvällen. Och så nya siffror i din vita lilla bok som förkunnar att du nu är 5800 gram tung och
64,5 centimeter lång på denna jord. Det går långsamt fram men det går fram och det är huvudsaken.

Alvin, du lilla stjärna. Så ofantligt stor i vår värld, ja faktiskt större för var ny dag. Hela tiden upptäcker vi nya sidor och drag hos dig som förtrollar och fascinerar oss. Att du har ärvt en egenskap som både storebror och storasyster besitter är nu ett faktum, och inte trodde vi väl något annat heller. Ordet "social" står nästan skrivet som i en bubbla som svävar över ditt huvud. Du vill alltid vara med där det händer. Dina ögon är om möjligt ännu större, ännu ivrigare och ännu mer kontaktsökande än innan och det är svårt för folk i din närhet att inte möta den där blicken som säger ”Här är jag! Kom och prata med mig, pussa på mig, lek med mig!” Och vi, dina närmaste, blir ju såklart uppslukade av den varje dag. Blicken.

Du pruttar nu med munnen så det dånar och skrattar gärna åt dina egna färdigheter. Bubblorna du blåser är ibland som rena såpbubblorna och Vilma beskådar intresserat och försöker, utan att lyckas, med det du gör. Du greppar nu saker du vill komma åt utan problem och utforskar dem sedan sekundsnabbt innan de når favoritstället – munnen. För nu har även du nått åldern då svansen på den gröna elefantskallran börjat bli stel och bodyn är plaskblöt längst upp. Allt som kommer i din väg haffar du tag i med din mun och snabb är du. Det kan räcka med att någon sveper med sin hand förbi ditt ansikte för att du ska hinna fånga in den med din lilla och så in i munnen.

Ljuden som kommer från yttepyttemunnen är fortfarande väldigt väna och mjuka i tonen och du pratar på ordentligt nu. Skrattar mest gör du när du ser dig själv och någon du tycker mycket om i spegeln, när du ligger på skötbordet och har obruten ögonkontakt med mamma eller pappa för att då inte tala om när vi sniffar på de små fossingarna och låtsas att vi nyser.

Du vänder dig alltid till rygg när du legat på mage ett tag men att sen ta dig tillbaks till magläge, se det vill sig inte ännu. Det är den där armen som är i vägen och vägrar flytta på sig.

Och så mamma. Hon är ju faktiskt ganska bra och du vill så gärna vara hos henne, särskilt på kvällen eller när du varit hos någon annan en längre stund. Råkar hon då gå förbi blir du så glad att du liksom försöker ”gå” till henne i luften. Du viftar som en tok med armar och ben, häver dig framåt, formar munnen till ett litet, litet o och spärrar upp ögonen på max. Du säger med hela kroppen ”Mamma, ta mig och krama mig och ge mig gärna lite att äta också!”

Många är de färdigheter du lagt dig till med den sista månaden och mitt i allt har du också hunnit fira din första jul och ditt första nyår. Du har döpts i den stooora kyrkan och du har haft en premiär som faktiskt är värd ett eget inlägg vid ett senare tillfälle!

Du vår minsta lilla älskling, som du charmar och berör. En kärlek som man varje dag tror är maxad växer sig hela tiden ännu starkare. Du är som något som nästan är för bra för att vara sant, men det är sant och du är vår. Vilken lycka...!

Se upp i backen...

Något som inte längre är vinterblekt och vitt är min rumpa och mitt ena lår. Inte för att den ena av dem någonsin brukar vara sommarbrun, men sedan en stund tillbaka är den nog mer rödblå i tonen än annars.

Jag och Vilma satte oss i pulkan för dagens första åk. Jag såg hoppet som var byggt och undvek det såklart – av flera anledningar. Placeringen lyckades och vi for neråt i bra fart, förbi hoppet, styrde åt vänster och – där var ett hopp till. Ett stort. Jag såg det försent och vi flög. Högt och långt. Så pass långt att jag till och med hann tänka, baken. Sen tog vi mark och det kändes kan jag lova. Någon vidare fjädring får man inte räkna med i en pulka. Såg något gjorde jag inte för i samma stund som vi landade åkte min något för stora och omtalade ”kantarellmössa” ner till munnen. Erik skrattade nästan ihjäl sig, Vilma sa inte ett knyst på en lång stund. Inte förrän jag haltandes skulle börja dra upp för backen hördes ett ynkligt men bestämt ”Pappa åka Vimma” och på den vägen var det sen resten av utflykten. Jag fick inte ens dra henne på plan mark :) Stackars liten, hon blev verkligen vettskrämd.

Jag ”leade” till mig och efter några fullt normala åk på snowracern med Filip skrek han ivrigt ”Mamma, är du ledo för en flygtur?”. Trots en hettande bakdel anammade jag erbjudandet och en flygtur blev det. Flög gjorde vi båda av snowracern och jag landande på sidan med både den och Filip över mig. Den här gången var det mitt lår som dog och det känns fortfarande som ilningar ner mot knät.

Är det månne åldern som börjar göra sig påmind? Några avåkningar i pulkabacken ska man väl ändå klara av utan men…

Nåväl, nu väntar en förhoppningsvis lugn söndagskväll i soffan. Lite te och kex får det bli om en stund och så mys med en liten filur som brukar älska att kvällssudda med mamma och pappa på egen hand när syskonen somnat.

I morgon börjar vardagen på riktigt igen med jobb för Erik och dagis för Filip. Vilma och jag ska bort till BVC med Alvin för vägning och sprutor och sen får vi passa på att hitta på något mysigt efter dagishämtning när vi ändå har bil. Vi brukar gå på fik och ta en tur till biblioteket men i morgon kanske det vid närmare eftertanke rentav blir en sväng till stan för att efter lite ärenden hämta Erik. Ja, så får det nog bli. Sen hur mycket som blir uträttat med tre små i släptåg det får framtiden utvisa men en erfarenhet rikare blir jag åtminstone :)

Vitt

Överallt vitt. Vitt och nytt och ljust och fräscht. Nu är alla kära tomtar och änglar omsorgsfullt nerpackade i lådan märkt ”JUL” där de får husera bäst de vill till nästa gång det beger sig. Och kanske skvallra med varann om hur denna jul var. Om hur den där lilla bebisen i huset nästan tittade lite kärt på en av dem. Eller om julens stora olycka då en felpassning av Filip med en av Alvins mjuka bebisbollar gjorde en av dem huvudlös. Eller då Vilmas kompis Noel tog den stora vita tomten i luvan så pass ivrigt att han efter den dan aldrig mer blev sig lik. Tomten, inte Noel. Dock tycker vi nog alla att han gör sig bättre i sin nya wild and crazy-look med luvan ståendes rakt upp.

Förra året var det ett tårdrypande farväl till tomtarna av Filip, då 3 år, som pussade dem alla i turordning innan de intog sina platser i lådan. Det var inte poppis i år heller men jag tog det lite i smyg medan de små hjälpte Erik att baka pizza. Dock kom Vilma in till mig, tittade i lådan och möblerade om bland de översta tomtarna tills de låg bredvid varandra och hon nöjt konstaterade: ”Kompisar!” innan hon tassade ut i köket igen.

Krispigt vita och om våren anande tulpaner får alltid ersätta den stora gröna växt med fot som vid den här tiden kastas ut. Det blir verkligen ett tomt hål efter granen som har en så bra placering här att den syns från alla vinklar och vrår. För att inte tala om det mysigt varma sken den ger. Men faktum är att den inte alls var så grön och grann nu som för tre veckor sedan. Snarare grå och dassig men ändå med nästan alla barr kvar på grenarna.

Jag ska förresten erkänna att jag inte heller tycker om att kasta ut julen egentligen, särskilt adventsstjärnor och stakar och särskilt inte i år då det är så juligt och fint där ute. De gör sig liksom ännu bättre då. Men när det gamla året övergår i ett nytt och dessutom trettonhelgen är passerad, då känner man liksom att det snart inte är någon återvändo och när man kommit till den insikten då känns det bara sorgligt att ha det kvar. Och plötsligt är ta-bort-ivern lika stor som plocka-fram-ivern var för en dryg månad sedan och det känns i stället bara skönt att få undan allt och återställa ordningen. Storstäda huset, få bort julblommorna och få in en doft av vår vilket brukar ordna sig lätt som en plätt med något Clean Cotton-doftandes från Yankee Candle

En av julen allra bästa klappar var vår nya värmande vän, vintrigt vita Ofelia från Ikea. Lika gosigt varm och mysig som den är att krypa under, lika vacker är den där den små korta stunder hänger prydligt hopvikt över soffan. För oftast är den faktiskt upptagen. Antingen av en mysande Vilma, en kojbyggande Filip eller en nyfiken och pillrig liten Alvin som mer än gärna trasslar in sina små fingrar i den.

En annan vit nyhet är också den från Ikea. Gasell var namnet och han står nu bredvid min plats vid bordet. Vi har de senaste dagarna prövat att sätta Alvin i barnstol och då måste han såklart få ta över storasysters plats vid kortändan av bordet och där få sin självklara uppmärksamhet. Tripp trappen som Vilma suttit i har (äntligen) fått flytta ut i förrådet på obestämd tid då den nu såg för knackig ut. Vi köpte den från en arbetskamrat till Erik som hade använt den till sina två barn och sen har både Filip och Vilma huserat i den. Många år av sol på sig i kombination med diverse spillda maträtter har gjort att mamman i huset nästan retat ihjäl sig på slutet. Därför är Herr Gasell mer än välkommen där han smälter in så fint till de andra vita stolarna. Och Vilma, hon älskar både sin nya stol och sin nya plats vid bordet.

Nu vaknar nog snart liten därute och jag ska passa på att hänga massa tvätt innan det är dags för matning. Trevlig söndag alla!

Julen i bilder

Såhär fick det bli i år. Tur är att trots att julen är förbi med flera veckor har jag minnet i behåll och här kommer en liten sammanfattning av familjens första jul som fem.

Ju fler desto bättre, för oj så mysigt vi haft det! Sen ska jag inte sticka under stol med att några lugna dagar har man inte längre och då menar jag de där när man inte gör något annat än myser. Nu finns det liksom alltid något att sysselsätta sig med. Blöjor som ska bytas, disk som ska plockas i eller ur diskmaskinen, tvätt som ska vikas eller tvättas, mat som ska fixas, kläder som ska på och kläder som ska av... Listan kan nog göras typ hur lång som helst men mellan alla dessa måsten har vi myst för fullt.

Efter att ha försökt föreviga två små julfina varelser framför granen utan att lyckas särskilt väl firades sedan julafton halva dagen hos Eriks föräldrar och halva dagen hos mina. Detta innebar även två tomtebesök och jag kan lova att Vilma var precis lika skräckslagen bägge gångerna! Filip satt som ett ljus och svarade tomten med en annorlunda, vän och redig röst. Skrämmande eller ej – givmild som få är han den där rödklädde figuren och lite snälla hade vi nog allt varit allihop med tanke på alla fina saker som nu flyttat in i vårt hus.

Barnens klappar hade fokus på nya lekrummet. Bland annat fanns där bidrag till maskeradhörnan i form av fulsöta trollkarlskläder i sladdrande sliskigt tyg och en fladdrande cape i lila sammet, en skimrande prinskrona, pippiperuk och en rosa prinsessklänning till husets lilla sessa. Vi hade köpt nederdelen av Ikeas nya minikök ”Duktig”, målat det vitt och satt upp det med en rödmålad plywoodskiva bakom samt en hylla ovanför där två små LED-spotar lyser upp för de små bagarna. I deras paket dök även upp brödrost, kaffebryggare och trägrönsaker med kardborre mellan som kan delas med kniv. Detta i kombination med alla små läckra bakverk i tyg som dykt upp här på sistone (mer om det en annan gång Viktoriavännen!) har gjort succé! Och vi är beredda att hålla med, det är svårt att inte dras med i de nya cafélekarna. Och så lite mjuka paket á la syskonmatchande PO.P-nattkläder, lika matchande stjärnor från älskade Villervalla och så lite svartvitt från Lundmyr till minsta älsklingen.

Julens mest tålmodiga barn blev till sist ändå Vilma som omsorgsfullt och koncentrerat trasslade snören och pillade tejp på alla sina paket, de flesta av Alvins och så även mina och mormors. Detta samtidigt som hon mumlade om ”tonten”. ”Vimma possa, kama tonten – neeej. Hejdå tonten!”. Och nej, pussar och kramar från Vilma det kunde de två tomtarna se sig i stjärnorna efter. Då var nog chansen större för den sista tomten vi träffade att få en puss från mamman ;)

Fyrkantiga av all mat och med alla barn inburna till sina sängar damp vi på julaftonskvällen till sist ner i det fridfulla huset framför granen och tryckte i oss lite julgodis samtidigt som vi summerade dagen – och blickade fram mot morgondagen då alla påsar skulle packas upp.

Samtidigt som juldagsmorgon glimmade härhemma pågick också tävlingen om tjorvigaste morgonfrillan. Vann gjorde som alltid Filip tätt följd av lillasyster. Den dagen blev faktiskt härligt lat med hela familjen i myskläder frossandes i alla julklappar. Man kan säga att de små skördade gårdagens öppnande för sällan har nog lekts så intensivt en hel dag. Jag tror det mesta prövades, så även min nya concealer som tomten så snällt fixat åt trebarnsmamman :)

Svisch sa det och så hade en hel vecka gått och det var dags att fira in det nya decenniet. En jättetrevlig kväll tillsammans med allra bästa vännerna hemma hos familjen som har gård och där lilla Jonathan likt Filip älskar maskiner. Filip blir alltid så gott som okontaktbar när vi är där, så även denna gång och därför figurerar bara två av syskonen Bus på bild från denna afton. Vilma i sin guldiga nyårsblåsa som hon var omåttligt stolt över. Det svarta diademet hon så omsorgsfullt fick på plats på fel håll innan vi åkte hemifrån är vid tidpukten för fotot någon helt annanstans.

Jullovet 2009/2010 kommer man nog för alltid minnas som det snörikaste på bra länge. Det är galet mycket snö här nu. Det är svårt att säga hur mycket det är då det yrt så sista dagarna men fyra decimeter är det åtminstone och det innebär halva Vilma på längden vilket är en söt syn då vi är ute. Snowracer och pulka är så gott som varje dag de givna aktiviteterna och det är även en av mammans favoriter. Vore det inte för den bitande kylan som nu varit så är jag nog så gott som outtröttlig vad gäller att åka nerför och springa uppför backarna...

En liten resumé fick ni här. Sakta men säkert jobbar jag mig i kapp och är nu snart framme vid dopet. Tycker inte om att ligga såhär efter i mitt dokumenterande men det är nog bara att gilla läget och inse att så kommer det vara ibland i vårt nya liv som fem. Som tur är bor dock en envis liten typ i mig så förr eller senare kommer det!

Pundigt

Intressant ord i en fyraårings vokabulär, för att då inte tala om i en tvåårings fast då heter det ”puntit”.

Efter två månaders födelsedagsfirande/fix, halsfluss, advent, jul, bihålor som varit totalt igenbommade, nyår och så dopet (som jag lovar återkomma till SNART) tog vi i dag en lugn familjeutflykt till Gällstad för flanerande i butiker med snygga kläder och inspirerande inredning. Vi är där rätt så ofta så Filip och Vilma är liksom vana. Vet vilka ställen som har leksaker att sysselsätta sig med, vilken butik som har de roliga klädställningarna där de leker att de är höbalar (!) – Filips idé, och lillasyster hänger såklart på. Och så själva Lager där de kör runt på den kuliga klädkundvagnen. De är så duktiga och glada och vi njuter av hur tacksamma de är att ha med.

Lika roligt som alltid var det och med hem följde – även det som alltid – ett antal påsar med fynd av olika slag. Tre små vita kronor i trä som ska få sin plats på dörren in till barnens nya lekrum. Några stjärnor i brun plåt som snart pryder sin plats – vi vet ännu inte vilken men de kommer göra det med glans, jag är sådär löjligt glad för dem! Och så blev det jeans till Erik, en lite vippig jeanskjol och en svart klänning till mig. Filip fick bruna smala manchesterbyxor och ett par jättebilliga Small Paul-långkalsonger – gulorange botten med en massa maskiner av alla de slag på. Dagens bästa köp tror jag för Filip blev så överlycklig när jag sprang in i dem.

Men vad är det som är pundigt då? Jo, en mycket kär vän, Lotta, övertygade för en tid sedan Erik om Winnerbäcks storhet. Han hade börjat lyssna innan men efter att ha fått hennes ”best of” lista är han helt fast. I farsdagspresent fick han konsertbiljetter och innan han gick på den lyssnades det så mycket härhemma att nu även jag börjar falla. Filips favorit är en av de nyare och på väg hem i dag skrålades det från alla håll i bilen till låten det är stört omöjligt att sitta helt still till och Filip sätter sedan en tid hela refrängen: ”Jag får liksom ingen ordning på mitt liv. Det kan va så förfärligt, det kan va så bra. Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd. Det kanske var pundigt, det kanske var bra” Man kan inget annat säga än att det låter festligt från en fyraåring som inte har en aning om vad han sjunger och i dag klämde då även Vilma i här och där med ”fääligt och ba”. Och ”puntit” :)

Och ordning på mitt/vårt liv som trebarnsfamilj – jo det tycker jag nog faktiskt att vi har rätt så bra till och med! (Även fast jag just fick gå tillbaks och korrigera min felskrivning - fembarnsfamilj - som kanske någon av er hann läsa... ;)

Dopdagen

Vi har vaknat till en strålande vinterdag med gnistrande vit nysnö som fyllt på det sedan tidigare ganska rejäla täcket - med våra sydliga mått mätt. I eftermiddag ska Alvin döpas "i den stooora kyrkan" som Filip fortfarande säger fast nu med tillägget den stooora "löda" (röda) kyrkan. I går var vi upp till kyrkbyn och dukade i Sockenstugan där dopkalaset ska vara.

Och temat för dopet är som redan inbjudningskorten vittnade om, stjärna. Så självskrivet för vad annat kan man kalla denna ljuvliga lilla varelse än en stjärna. Så strålande och så lysande klar...

Och detta är inte dopstassen. Inte heller är liten Alvin utklädd till häxa eller trollkarl. Nej, han är bara nybadat gosig i nya julklappsbadrocken från Lundmyr. "Sötnos" står det på ryggen och vi kan bara instämma!

Tjugohundratio

Så nytt. Så oskrivet. Så långt. Och än så länge - så vitt. Inte bara ett nytt år utan ett helt nytt årtionde har tagit sin början och detta firades in i goda vänners lag. Mycket trevligt som alltid men tyvärr utan en familj där mamman med långt gången och för tillfället lite bråkig bebismage snällt fick stanna hemma och i stället fira in det nya året i lugn och ro.

Dagarna som gått har varit härligt juliga, snöiga och mysiga men också täppta (fortfarande) och fulla av aktivitet då vi har förberett och fixat inför söndagens dop av vår lilla Alvin. Alltså bara roliga saker att göra men nu känner vi ändå att det ska bli oerhört skönt med några helt lediga dagar innan Erik börjar jobba igen.

Efter helgen får det för min del bli ett uppsamlingsheat vad gäller bloggen. Jul, nyår och dop blir givna rubriker. Tills dess – ett riktigt Gott Nytt År!