Julens dofter

Tänk er doften av nybakade lussebullar och pepparkakor. Den kryddiga glöggen som kickar igång ett sug i magen. Den friska doften av clementiner och den tunga men ack så ljuvliga av hyacinter... Mmmm...

Det snöpliga är att jag inte har kunnat känna några av dessa julens dofter på sistone. Min näsa är täppt kan jag lova. Sådär igentäppt som bara min näsa kan bli och ringer någon svarar jag ett flåsande "Det är Adda", i luren ;)

Årets första hyacint står nu i full blom och jag har i dag, i turordning, tryckt den under barnens näsor. Filip sa "Mmm, vad gott. Har du sett den lilla gula legobiten mamma?" Vilma luktade först åt fel håll, sådär så att de små vita blommorna såg ut att stå i motvind. Fnittrande kom hon på sig och efter att ha luktat åt rätt håll konstaterade hon att den luktade gott. "Ättegott". Alvin la upp ett glädjetjut när han fick den vita lilla blomman till sig och öppnade genast munnen för att ta sig ett bett.

Och jag, jag drog precis det djupaste andetag jag kunde (utan att sedan få en hostattack). Försökte i stället tänka mig doften och hoppas att den såhär kvällen före den riktiga julmånadens början ska fylla mig med riktigt skön, mysig, trevlig julstämning...

Första Advent, Snö och Lussebullar

Nu ÄNTLIGEN börjar det! Tiden runt jul gör mig verkligen LYCKLIG och jag njuter så mycket jag bara kan av allt mysigt runt omkring oss. Alla stjärnor och ljusstakar placerades prydligt, med stor hjälp av en julivrig Filip, på sina platser redan i onsdags kväll. Tjuvstarter är tillåtet ibland.

Vi har så galet mycket snö att man knappt tror det är sant när man tittar ut och konstaterar att det nästan är lika mycket som i vintras. Förra veckan härjade magsjuka på dagis och vi valde bort smittorisken och bytte den till hemmamys i stället. Och mys blev det verkligen då ett envist snöoväder hängde över oss nästan hela veckan. Det snöade verkligen i flera dagar och i den starka blåst som dessutom rådde var det en ren njutning att när klockan närmade sig dagisdags bara kika ut genom dörren och sedan kvickt stänga den om sig och gå tillbaka in i värmen.

Första adventshelgen har bestått av en hel del jobbande för Erik men också snöäventyr, lussebullsbak, mycket lek med alla nya presenter barnen har fått, god mat och dryck och så till sist en isande kall men stämningfylld julskyltning. Första ljuset är tänt och nedräkningen har börjat - för barnen. Själv tycker jag att varje dag fram till jul är en ren fröjd. En ren fröjd är det också att sätta tänderna i årets lussebullar som är fyllda med mandelmassa. Jag brukar skifta mellan att baka klassiska lussekatter vilka såklart är finast att se på, och så dessa inte lika snygga men ack så smarriga snurror med sin goda fyllning...

Vid närmare eftertanke måste jag nog testa en gång till för säkerhets skull att de verkligen blev goda. Blir alltid så galet sugen på något såhär frampå kvällskvisten och då lockar helt klart bulle mer än banan :)

Merry Cranberry!

Vinterknastrig hud längtar efter något mjukt och skönt. Jag har alltid haft ett gott öga till Body Shops Bodybutter och brukar denna tid på året spana nyfiket efter säsongens dofter. Nu finns de i butik och förutom Cranberry Joy som mitt födelsedagspresentkort så väl passade till, finns också Jolly Orange.

Det är en sann vardagslyx att varje dag riktigt längta efter att smörja sig efter duschen. Det värsta jag vet är när man är torr men några dagars noggrant smörjande med denna underbart cremiga lotion brukar göra susen. Dessutom ett rent frosseri för näsan och som extra bonus en snygg röd färgklick i vårt badrum!

Ömt

Äsch. Jag har blivit en sådan där typ som "går på Alvedon". Kom på det för ett tag sedan när jag stod uppflugen på pallen i tvättstugan och rotade i medicinlådan högt där uppe. Att där hänger jag en del. I alvedonpaketet. Har haft huvudvärk ovanligt mycket på sistone. Så för två veckor sedan fick jag plötsligt så himla ont i kroppen. Precis som när man håller på att få feber ni vet. Fast febern kom aldrig. Erik stannade hemma en dag från jobbet, sen på kvällen blev Alvin magsjuk och därefter vi så då hann ingen tänka på någon kroppsvärk mer. Den finns ju där ändå efter magsjuka.

Jag har dock känt att den finns kvar och nu i veckan har det blivit värre. Höger arm, hand, axel, rygg och nacke. Ja, kort sagt halva jag har rent ut sagt skitont emellanåt. En kväll högg det dessutom sådär läskigt i huvudet också. Även det på höger sida och då blir man ju lite skraj. Och så hugger det i bröstet - på höger sida - då och då. När jag så började känna även i vänster sida i går så ringde jag faktiskt till Vårdcentralen. Man kan ju inte låta bli att tänka otäcka, läskiga tankar också - att tänk så är det något farligt... Sköterskan jag hade turen att få prata med var himla gullig och tog sig verkligen tid. Efter lite utfrågning då hon bland annat fått veta att jag är en trebarnsmamma som aldrig är stilla eller vilar, sover på tok för lite med mina max sex timmar, aldrig motionerar aktivt och dessutom haft en november så fullproppad med tider än hit, än dit och så på det födelsedagar och kalas så tyckte hon jag var ganska lätt att ställa diagnos på. Typiska symtom på muskelinflammation sa hon och jag ska nu äta Voltaren i ett antal dagar och hoppas på att det hjälper. Hjälper det inte ska jag dit och träffa en doktor nästa vecka.

Det är ju bara så typiskt att åka på detta NU. I kväll när Alvin kom stapplande med sina små armar uppsträckta och jag lyfte upp honom var jag ganska snart tvungen att släppa ner honom igen då det gjorde för ont. Gaahhh, så frustrerande... det här är verkligen inte min grej. Jag som alltid är i farten. Kanske just det som är problemet dock, sa den snälla sköterskan och menade på att man i det här läget kan tänka kort-, eller långsiktigt. Kortsiktigt - äta tabletter och hoppas på det bästa. Långsiktigt - äta tabletter, börja promenera utan barnvagn några gånger i veckan (var man nu ska få in det?), samt försöka vila lite grann. Detta förstod hon var lättare sagt än gjort men ändå värt att ta ställning till så det här inte ska bli något återkommande.

Jag förstår ärligt talat inte riktigt hur det ska gå till bara. Och nu beklagar jag mig inte. Verkligen inte. Som jag sagt förut så älskar jag vår situation mer än någonsin, även om den såklart också innebär så gott som noll egentid och definitivt ingen vila. Och det är då frågan dyker upp hur i hela friden jag ska kunna få till någon vila för min kropp? Dagarna är ju helt fulla av fysiska saker. Man hjälper barn, lyfter barn, klär på, byter blöjor och leker. Man kör vagn, man passar tider. Man fixar mat, man torkar, diskar, sopar, tvättar. Man städar och plockar och man sitter definitivt inte still. Tro mig :) Och stilla ska såklart inte kroppen vara, det gäller bara att omprioritera det man gör tyckte hon. Hmm... en svår nöt att knäcka.

Bara nu alla små knölar och knutor jag känner överallt inte är något farligt utan en helt vanlig inflammation så är jag ändå glad. Glad i en 84-årings i stället för en 34-årings kropp som det känns just nu :) Tant Anna. Jag smakar på ordet och det känns inte riktigt jag. Sa jag förresten att vi alla har gått och blivit förkylda också? Nej, det här duger inte. Nu jäklar ska jag gå och knapra min tredje tablett för i dag och hoppas på underverk i natt...

Ofattbart men underbart - 5 år!!!

För fem år sedan sov vi inte just nu. Nej då låg vi där, adrenalinkickade till max och stolta upp över öronen över det lilla mirakel som låg där mellan oss och luktade så ljuvligt som bara en nyfödd liten bebis kan göra. Filip, som då ännu inte hade något namn, var knappa åtta timmar gammal och vi ganska nyligen uppkomna till BB. Ögonblick man aldrig glömmer. Ögonblick som inte ens bleknar med åren. För det viktigaste, det minns man. Varje år när man vill leta fram de där minnena så behöver man inte gräva det minsta djupt för de finns där, precis under ytan. Redo att tas fram så snart man vill.

Något jag också minns tydligt är att vi var rätt själva på BB, inte många sängar var upptagna och den sköterska som jobbade kväll fixade och donade och flyttade sängar så vi fick en dubbelsäng att sova i alla tre. Glömmer aldrig hur hon avslutade kvällen med att till och med stoppa om Erik :)

Och i dag har denna underbara lilla varelse alltså fyllt FEM år! Det är helt ofattbart att vi har varit mamma och pappa så länge nu. Och underbart att vi är just Filips föräldrar. Pojken med det stora hjärtat. Så omtänksam och full av empati. Eftertänksam. Ganska oblyg. Nästan alltid glad. Ibland lite retlig mot lillasyster men det är nog bara sunt ;) Ivrig. Kramig. Nästan 20 kg tung och 116 cm lång. Har två lösa tänder (!) – ”Var?”, frågade vi förvånat tandläkaren häromveckan. ”I munnen”, svarade hon och visade att de två framtänderna i underkäken visst var rejält lösa!!! Och jag som minns som i går när de stack fram… Han är fortfarande lika intresserad av maskiner och bondgårdar. Älskar att rita och bygga med lego. För att inte tala om hur mycket han älskar att lyssna på musik, sjunga och dansa. Tycker mycket om att spela spel. Han skriver fler och fler ord och han läser mer och mer själv…

Och så är han nog lite småförälskad. Han har ett gott öga till tre tjejer på dagis men de senaste veckorna har ett namn nämnts väldigt ofta och han ler på ett nytt sätt när han pratar om henne. En dag förra veckan när jag kom för att hämta från dagis hittade jag honom först inte. En annan pojke visade att han gömt sig under en rutschkana och när jag kikade in möttes jag av en viftande Filip med darrande underläpp. Bredvid honom satt hon. Tjejen. På kvällen berättade han att hon under läsvilan viskat i hans öra och frågat om de två skulle leka efter. Och knappt har de börjat förrän MAMMA kommer och förstör. Man kan ju förstå att den där läppen darrade ;) Dock hade han tur eftersom lillasyster fortfarande sov och jag smet i väg och tog god tid på mig att väcka henne...

De är lika mycket älskade alla våra tre små stjärnor. Oändligt och evigt och utan konkurrens. Det finns så gott om plats för dem alla. Sen har var och en varsin del med speciell ”inriktning”. Filip, som vår förstfödde. Vår första pojke. Han kommer alltid omges av väldigt speciella minnen då han ju har varit den av dem som har fått ha oss helt för sig själv en tid. Och Vilma, vår flicka. Så speciell just för det. Där öppnade sig en helt ny värld. Att plötsligt ha en dotter också! Och så lille Alvin. Vår överraskning. Den bästa man kunnat tänka sig. Den ständiga glädjespridaren med det smittsamma leendet.

Men i dag är det Filips dag. Bara Filips, för det är han värd. Liten har blivit stor. Ofattbart och underbart. Att nu få dela sina dagar med ett stort barn är på sätt och vis ovant men samtidigt så naturligt. Det är verkligen så att man växer med uppgiften. Men hur stor och hur lång du än kommer bli så är du för evigt vår lille pojke. Älskar dig av hela mitt Filiphjärta ♥

SötFilip, kallade vi dig härhemma :) Här är du väldigt vaken och precis hemkommen från sjukhuset. Drygt två veckor gammal och fortfarande gul i ögonen efter din pepparkaksstart här i livet.

Pojken med de stooora ögonen...

...och det enorma snuttbehovet :) Den här underbara stilen med händerna om varandra är verkligen Filip som nyfödd. Så mysig...

Vad är det här för hål?

Underbara lilla Alvin har precis upptäckt att han har ett hål i näsan :) Han har bara upptäckt ett än så länge tack och lov. Det killades i ansiktet och det var när han med handen svepte över näsan som ett finger plötsligt fastnade i något. Sen har det suttit där i stort sett sedan dess vilket ni säkert ser då den lilla nosen är alldeles röd!

Tänk vad livet är fullt av upptäckter när man bara funnits på denna jord i 15 månader…

Kalasstatus: Inställda

Jätteinställda till och med. I fredags kom magsjukan de luxe och angrep oss en efter en obarmhärtigt och brutalt. Nästan samtidigt dessutom... Och mardrömmen var ett faktum. Detta har Erik och jag någon gång per år nämnt ända sedan vi hade ett barn, att tänk den dag vi två får det samtidigt. Att ETT barn då dessutom också ska ha det finns ju liksom inte. Eller jo, nu gör det det. Och vi överlevde men shit vilket dygn det var.

Saken är den att Alvin kräktes i onsdags kväll. En gång, och vi trodde mest att det var risgrynsgröten han för första gången ätit av en timme tidigare - och inte tyckt om - som gjorde retur. Det var nog dock inte gröten för i fredags eftermiddag blev liten Filip plötsligt kritvit i ansiktet och så var det hans tur. Två timmar senare känner både jag och Erik att något är på gång och vi bestämmer att Erik får bli sjuk först. Någon måste ju ta hand om barnen. Så jag förtränger mitt allt mer tydliga illamående och tvingar mig till och med bort till Ica (förlåt, förlåt alla som var där. Jag försökte hålla andan och inte smittas...) för att köpa upp deras förråd av ProViva och skorpor. Äntligen hemma la jag barnen snabbt och sen kunde jag också bli sjuk. Tre stycken var vi då som låg här i soffan, Vid tre på natten vaknade så lilla Vilma och ropade "Mamma, pappa kom fort - jag kläääks" Och lilla gumman hade nästan lyckats hålla sig tills vi kom stapplandes som två åldringar. Sen började då hon. Erik tog hand om henne och jag bäddade rent och började beta av tvättberget.

I går morse mådde vi inte så väl kan jag säga. Dunkande huvuden och tokömma kroppar, ja ni vet ju hur man mår. Man klarar knappt av sig själv. Och så mitt i allt detta ta hand om två sjuka små och en tokpiggelin 15-månaders som dock märkte att något var mycket konstigt då han mest gick runt mellan oss, smågråtandes och kramades hela förmiddagen. Bekymrad och missnöjd. Tror jag det, stackars liten.

På eftermiddagen struntade vi sedan i alla symtom och tvingade oss till normala igen. Och sedan dess har vi sanerat huset. Tvättat typ allt som tvättas kan. Städat och fejat bort alla bacillusker. Bäddat rent överallt. Bytt husets alla handdukar. Det är snudd på synd att det inte är jul redan nu då allt är så glänsande rent här :)

Jag brukar faktiskt sällan klaga men nu gör jag det. Stackars oss. Det här önskar jag INGEN. Inte samtidigt. Aldrig mer det om man nu kan önska sådana saker...

I kväll känner vi oss ganska friska igen. Dock önskar jag så att det var en dag till ledigt i morgon då vi ju inte hunnit ha helg ännu. Känner mig lite orolig över en helt ny vecka med nya kalasdatum inbokade dessutom. Orken finns inte riktigt men kommer förhoppningsvis tillbaka SNART. Tycker inte om att sakna krafter som ni vet... Nu har jag beklagat mig ordentligt. Vad skönt det var, känner mig faktiskt nästan lite piggare direkt!

Glad för det lilla

November är ju om än mest rolig så för oss också en hektisk månad. Förutom alla födelsedagar som ska firas, kalas som ska ordnas och presenter som ska köpas så vet man ju att det också dimper ner kallelser från BVC och tandläkaren. Inte mindre än fem besök har vi listat ut att det kommer bli i år.

15-månaderskontroll för liten Alvin, 3-årskontroll för Vilma, 5-årskontroll för Filip och så på det tandläkarbesök för de två med flest tänder. Det låter kanske konstigt men jag blev uppriktigt lycklig då kallelserna började trilla in och jag insåg att vi på en och samma förmiddag lyckats pricka in fyra av fem besök – utan att de krockar och utan att vi behöver vänta!

Så i morgon maxar vi förmiddagen och sen återstår bara Filips 5-årskontroll om några veckor. Vad härligt livet är när man kan bli så tacksam för det lilla! I stället för att behöva ha bil och/eller fixa barnvakt vid fem tillfällen liksom. Det är stort för oss!

Sov sött...

En av fördelarna med att ha födelsedagsbarn så tätt inpå jul är att det ju inte går att bara köpa/önska hårda paket. Något som brukar finnas på önskelistorna är då mysiga nattkläder. Jag måste erkänna att jag är svag för Polarn o Pyrets varianter. De är faktiskt helt oslagbara kvalitetsmässigt men så kostar de också lite mer – därför en helt perfekt klapp att önska! Jag tycker att det är dyrt med runt 300 kronor för ett nattplagg. Ser man dock till Filip och Vilma som nu stannar kvar länge på en storlek blir det åtminstone lite försvarbart.

Ta Filip till exempel, som på en pojkes vis kryper omkring och kör med sina bilar och maskiner. Leker med lego på golvet och snor runt på de små knäna och därmed SLITER på byxor. Han fick förra året Polarnpyjamasar av både mormor och farmor. Dessa är de enda han velat ha hela det här året och det syns inte på färgerna att de är tvättade och då har de ju tvättats i snitt minst en gång per vecka. Inte heller är tyget noppigt eller slitet någonstans och det måste jag säga är helt otroligt! Kanske var det extra bra kvalitet på just dessa för de borde rimligen vara tunna på knäna vid det här laget.

Jag handlar mycket på Lindex och ibland Kappahl och H&M (och Tradera såklart!) också men vad beträffar nattplagg så tappar de faktiskt ofta färgtjusningen redan efter ett par tvättar, ungefär samtidigt som små tvättnoppor uppenbarar sig. Sen kostar de ju kanske bara hälften men i längden så går det nästan på ett ut då de slits så mycket fortare.

Det här blev visst en riktig utläggning om ett för mig kärt ämne. Jag älskar att köpa pyjamasar/nattlinnen till våra små och jag lär fortsättningsvis göra det i Lindexprisklassen men denna tid på året, då kan man ju alltid önska… Inget är väl så mysigt som att i juletid låta dem tassa omkring lite extra i sina nattkläder.

Filip och jag var förresten häromdagen inne på PO.P och det var han som mitt i tågbaneleken fick syn på dessa randiga drömmar och genast ville prova en i provrummet! Och jag, jag gick igång då jag såg att de fanns i både tvådelad pyjamas till storebror, nattlinne till syster och hel pyjamas till lillebror... I färglada ränder. Så om tomten händelsevis skulle råka slinka in här nu så vet han :)

Bilder från PO.P.

Var är ballen…?

Måste ju berätta hur Vilma häromdagen fascinerades av de hängande dekorationsgranarna utanför Ikea. Jag sa ”Titta, Vilma vilka konstiga granar!” Och Vilma, hon tänkte länge och väl med huvudet på sned och sa till slut ”Men var är ballen (barren) mamma?” :) Det roliga med en 3-åring är ju att betoningar på ord ibland kan vara lite tokiga och just detta ord, där ”r” byttes mot ”l”, uttalade hon med betoning på just a:et… bAllen!

Filip, familjens andra språkpolis efter mig, rättade genast lillasyster. ”Det heter faktiskt ”baLLen” Vilma :)

Granen på bilden heter KALLT och är lånad från Ikea.

En vit värld

Efter en stormig och snöig och alldeles svinkall dag i går vaknade vi i dag upp till en lugn och alldeles vit värld därutanför. Filip hoppade upp och ner av förtjusning och jag vet några som har extra roligt ute på dagisgården i dag. Här ligger verkligen ett tjockt lager och det känns på något vis väldigt bekant med det där vita. Var ju inte så länge sedan vi hade värsta vintern någonsin... Dock är det väldigt härligt, vackert och framförallt ljust ute och den där längtan efter jul jag bubblat om tidigare är inte mindre!

Samma lådor men med nytt, fluffigt och säkerligen också högst tillfälligt täcke...

Jag är förresten sjuk i dag. Erik skjutsade de stora barnen till dagis och jobbade sedan lite hemifrån innan han tog Alvin med sig och for en sväng till stan för lite handling och fix. Bland annat ny snöskyffel då båda våra andra inte pallade den hårda arbetsbörda de utsattes för förra vintern :)

Jag känner alltid likadant när jag inte är pigg - att det är OTROLIGT stressande. Särskilt nu i november och som nu inför en riktig kalashelg. Har dessutom inte den blekaste aning om vad det är jag åkt på. Kände mig ovanligt trött i går och inte alls på hugget som jag brukar. På kvällen kom värk smygandes i kroppen och i morse kändes det som att benen inte skulle bära mig om jag ställde mig upp. Det gjorde de dock men varenda millimeter av den stackars kroppen värker och sticker och visar lite, lite feber fast bara lite. Så antingen är det här någon otrevlig bacillusk som jag nu ska smitta hela familjen med. Annars en markering från kroppen om att den aldrig är stilla och dessutom blivit fintad på ett par förkylningar denna höst då jag rätt och slätt "vägrat" bli sjuk fast man känt av det.

Återstår att se. Envis är jag dock och jag är bra sugen på att göra det där baket jag tänkt i eftermiddag men som det nu känns orkar jag faktiskt inte...

Vår Vilma

Det blir mycket Vilma nu men så är hon också värd lite extra uppmärksamhet i dessa dagar :) Flyttade över bilder från kameran och kom på att de gånger man lägger ut några här så är det ju allt som oftast de lyckade, leende eller storskrattande man väljer.

Men idag slår jag på stort. Under de minuter jag klickade på vår lilla dam en kväll häromveckan lyckades jag fånga ett brett spektra av vad som faktiskt är vår Vilma. En hel massa typiska drag och uttryck fanns där och jag vet att detta är något som blir kul att gå tillbaka och kika på om några år. Vilma när hon är glad, blyg, fundersam, sur, jätteglad, skeptisk, butter, när hon pratar, när hon sjunger och när hon är trött. För vem blir inte det till slut på en tråkmamma som bara låter ”klick klick” hela tiden?!

Så - här har ni Vilma. Så som hon verkligen ser ut!

3 år och underbar!

Ännu ett år har gått och så var det födelsedag igen. Jag vet att jag brukar säga så men det ÄR faktiskt helt ofattbart att vår lilla tjej har funnits hos oss, med oss och nära oss varenda dag i hela 3 år! Jag minns som i går ögonblicket då vi för första gången såg dig och fick veta att det var just DU som grott och växt i mig och blivit den du var. Så otroligt liten och så söt med dina små plutläppar att man försvann någon helt annanstans när man såg dig... Och som alltid så är det faktiskt tillåtet att just denna dag ägna en stund åt att blicka tillbaka och minnas.

En lillasyster till Filip. Vår lilla flicka. Nu även storasyster – och mellanbarn. Vi försöker verkligen tänka på att du är just det – vårt mellanbarn – och mycket vinner du nog faktiskt på att du är enda tjejen för då får du liksom automatiskt din beskärda del av uppmärksamhet. Både från omgivningen och från oss eftersom du därmed sticker ut lite grann.

Du har blivit så stor plötsligt. Du fixar liksom det mesta själv. Klär på dig. Äter. Delar maten, till och med åt storebror ibland när latmasken i honom gör sig hörd :). Du kan vara envis som en gammal åsna och arg som ett bi. Samtidigt som du nästa stund sträcker ut dina knotiga små armar mot någon av oss och söker tröst – på en 3-årings vis. Du är stor på många sätt men fortfarande så liten här i världen. Du kan skratta så det kluckar och kramas så gosigt att man vill stanna tiden. Du är alltid omtänksam mot dina dockor och för det mesta omtänksam mot dina bröder. Du pratar nästan oavbrutet och pratar du inte så sjunger du vad du gör. Som en enda lång sång utan slut. Och så är du så sällskapssjuk och just nu mammig att man aldrig behöver känna sig ensam i din närvaro.

Ingen är som du, älskade lilla Vilma! Vår tjej. Vi älskar dig oändligt och ser med spänning fram emot att få vara vid din sida när du nu traskar mot nya äventyr - in på ditt fjärde år.

En ljuvlig liten Vilma endast några veckor gammal. I drömmarnas land på pappas bröst. Trygg, nöjd och alldeles alldeles underbar...

Poppis loppis eller Loppispoppis?

Gäsp. Klockan är i skrivande stund strax efter 9, lördag kväll. Vår dag började tidigt, efter som vanligt lite för sen kväll och därefter en för nuförtiden ovanligt vaken Alvin-natt... Vi var dock laddade som tusan så trots den mörka och regniga novembermorgonen utanför steg vi upp till en sådan där dag då man vet att man kommer vara flera kilo lättare till sinnet om några timmar. Det var åter dags för loppis! Lite nervöst den här gången då det vanligtvis inte är loppis på Allhelgonahelgen. Man hade ju liksom på känn att det inte skulle vara lika mycker drag som vanligt vilket det heller inte var. När klockan slog åtta så kom det en och annan indroppandes och den anstormning vi varit vana vid de gånger vi stått tidigare uteblev. Även om man hade laddat med peppning som att "Men vi har ju i alla fall rensat igen" och "Då får vi skänka mycket i stället" och "Det är ju så kul att träffa massa folk" så ska jag ärligt erkänna att vi ju hade hoppats på lite klirr i kassan också...

MEN, det var en liten ström till vårt bord som plötsligt växte sig starkare och starkare och frampå förmiddagen när affärerna på stan öppnade, då small det till och blev riktig kommers ett tag. Vi blev som vanligt av med massor av helt otippade saker och åter slås man av hur härligt det är att kunna glädja andra med sitt "skräp". Precis på samma sätt som man själv glädjs åt andras när man själv fyndar. Och så blev några saker man absolut trott att man skulle få sålt kvar och de får hänga på nästa gång vi står vilket nog visserligen dröjer ett litet slag nu då vi verkligen känner oss rejält rensade i alla förråd. Obeskrivligt skönt är ordet! Känslan av att ha koll är ju helt fantastisk för en ordningsmänniska som jag :)

Vi trodde inte vi skulle ha med så mycket den här gången men det blev på något konstigt sätt så ändå. Några lampor, gammalt adventspynt som önskade nytt liv hos någon annan, plädar, lite böcker, lite leksaker, en åkpåse, några gamla Anna-jackor som folk kastade sig efter som hökar (en av de otippade sakerna) plus en hel massa annat. Och så förstås en rejäl hög med barnkläder. Det blir mycket kläder härhemma nu. Tre barn och en klädgalen mamma = man måste ha ett system för dem. Och sista året känner jag att jag äntligen har hittat ett sådant. Urvuxna kläder hamnar antingen i minneslådorna för gamla favoriter, Traderapåsen eller loppissäcken :).

Förvånade och nöjda åkte vi sedan hem, 1500 kronor rikare! Helt galet egentligen. En kombination av att loppis helt klart är poppis men också att vi de gånger vi har stått har varit poppis på loppis. Känns väldigt kul och nu står äntligen nytt vardagsporslin på att-köpa-listan. Sånt som inte blir av att man köper en helt vanlig månad. Hade tänkt bjuda på lite loppisbilder men kameran blev kvar hemma och endast i vårt minne finns bilder på de människor vi mötte i dag. Nästan bara trevliga och glada sådana vilket ger en sådan positiv känsla bara det! )Och så några snikna rackare förstås som försöker pruta på fem kronor för nya barnstrumpor...) Det i kombination med den kartong med skänkgrejer som vi lämnade på väg hem gjorde dagens äventyr till en härlig mix av allt möjligt. Lite välgörenhet, lite förtjänst och så ett väldigt välrensat hem.

Nu ska vi titta på senaste Beckfilmen. Undrar just vem som somnar först...? Jag ska alldeles strax göre en djupdykning i godisskålen för en stunds sockerchock i alla fall. Sedan laddar vi för en viktig och stor dag i morgon...!

Lycka...

Ibland blir man helt enkelt mållös. Till och med jag. När vi i går kom hem från dagis såg vår brevlåda ovanligt fullproppad ut och inte undra på det med tanke på det gigantiska paket som låg däri. Adresserat till en hel massa personer i vår familj. Många födelsedagar väntar nu visserligen runt knuten men att denna fantastiska människa kommer ihåg dem varje år är helt otroligt.

Sedan jag någonstans därute i cyberrymden för ett antal år sedan stötte på denna vän som kommit att bli så nära fast vi bor så långt ifrån och trots att vi ännu aldrig träffats i verkligheten - har orden snäll, omtänksam och unik fått en ny betydelse. Det är inte ofta man stöter på en så generös människa som verkligen spritter av godhet. Och jag har på senare år haft turen att göra det igen och igen och igen. En hel drös av mammor så fina att man blir alldeles lycklig av att tänka på dem. Att ha lyckan att omges av så många fina och omtänksamma vänner ger helt klart livet en extra dimension.

Mamman som är huvudperson i detta inlägg har faktiskt fått ett inlägg tillägnat sig en gång tidigare men jag kände att det nu var dags igen. Dags att påminna er om att det finns en blogg därute som är VÄL värd ett besök. Fantastiska bilder och medryckande välskrivna texter från vardagen. Jag älskar att kika in där och påverkas alltid skarpt av det jag läser vare sig det handlar om att glädjas tillsammans med människan bakom orden eller att tillsammans med henne hytta med näven åt något orättvist eller galet :) Och såklart att följa hennes små godingar och se dem växa. Det är märkligt egentligen hur väl man lär känna en människa den skriftliga vägen. Ofta läser man, eller för den del skriver själv, om saker det annars kanske inte blir av att man säger. Tankar gör sig ju ofta bättre i skrift än i tal.

Nu slank jag visst i väg på ett litet sidospår. Tillbaks till paketen. Vi tjuvade faktiskt lite och både Filip och Vilma fick öppna sina fastän det inte riktigt är dags än. Jag tänkte att det ju ändå blir så mycket paket framöver och så var jag såklart lite nyfiken också ;)

Mitt i prick, kan man kalla allas innehåll. Du ska veta, Åsa, att det var ren och skär lycka i tre par små barnaögon (och i ett par mammaögon) i går eftermiddag. Och detta tack vare dig min vän! Alvin har smaskat trätårta så det stått härliga till och med yttersta precision och koncentrationsrynkan på plats försökt pricka ljusen i sina hål.

Vilma, hon utropade förtjust: ”Det är till dockorna mamma, DOCKLEKSAKER!!! Titta, vad söta de är!” Nu är hon ju ännu totalt ovetandes om dockskåpet hon ska få på söndag men hon lekte ändå med de små galet söta dockskåpsleksakerna som låg i hennes paket och en viss storebror, han fattade genast galoppen och viskade till mig att de där minsann skulle passa i Vilmas nya hus!

Men frågan är om ändå inte Filips present var den allra största fullträffen. Jag tror aldrig att jag har sett honom bli så glad för något. Kära Snäckan hade nog läst här på min blogg om Filips dansintresse och discotröja och Absolute Kidz-skivan har spelats varm senaste dygnet kan jag lova. Många små rumpor har skakats och i morse ratade han till och med Bolibompa och drog i stället igång ett morgondisco klockan sju :) Det märktes hur stor han kände sig när han fick den och att den sedan dessutom innehöll flera av de låtar han har på sin egenmixade spellista på Spotify gjorde ju inte saken sämre precis. ”Mamma, snälla skriv på din blogg till den där sejen (tjejen) att jag BLEV JÄÄÄÄÄTTTTEGLAD för presenten! När jag träffar henne ska hon få en stor kram av mig. En stor och lång kram. Och kanske lite pengar från min spargris för det tycker jag hon är värd när hon är så snäll. Och kanske en av mina bästa biltvättsteckningar.” (ja, han har dille på biltvättar just nu!)

Och vad beträffar det glittrande vackra änglaspelet som gömde sig i mitt paket så blev jag alldeles varm i hjärtat när jag såg det. Varm i hjärtat och helt övertygad om att änglar visst finns i verkligheten. En av dem bor i Lysekil och hon har en speciell plats i mitt numera ännu varmare hjärta. Tack fina, fina du! Vi är så glada att du finns i vår värld!

Finkläder

Jag tror inte jag är den enda som fallit för Polarns ”Älskade Mönster”. Bilden på reklamen med storebror och lillasyster har nog fallit många mammor med just en storebror och en lillasyster i familjen i smaken och i PO.P-påsen från Örebro ligger mycket riktigt en grönrutig skjorta till Filip och en mönstrad klänning till Vilma. Helt ljuvliga plagg! Jag är BRA sugen på att även dra in lillebror i denna härliga matchning och sätta på honom en likadan skjorta som storebror…

Lite festligt är att de här kläderna inte är något som normalt sett faller mig i smaken men just nu, denna tid på året, så är det faktiskt kul med lite extra fina finkläder till de små. Vilma är normalt sett ingen sockersött klädd liten tjej heller. Hon älskar sina leggings och jeans och till det tunikor och klänningar i ganska så enfärgat eller kanske lite randigt så det här blir en kul kontrast till det vanliga.

Med tanke på de tre kalas vi ska ha härhemma inom de närmaste veckorna samt de fyra barnkalas de ska på innan halva januari har gått, det kusinfödelsedagskalas vi är bjudna på om några veckor, det julbord vi ska smaska i oss med farmor och farfar plus jul-, och nyårshelgen – då är det dessutom befogat att satsa lite på finkläder. Gärna mer än ett ombyte dessutom…

Bilder lånade från PO.P.

N O V E M B E R!

Äntligen står det november i almanackan. En av årets bästa månader - och numera även den mest intensiva. Jag har faktiskt alltid gillat denna mörka, ruggiga månad. Tycker till och med att ordet i sig tillsammans med december är det "snyggaste" av årets alla månader att titta på. För sådant gör ju jag. Tittar på ord och bokstäver :)

Att få krypa in igen i värmen. Tända ljus. Mysa i soffan med filtar. Pyssla med barnen. Baka och julplanera. Blicka framåt och leva i nuet. Längta...och njuta. Jag fullkomligt älskar när alla advents-, och julsaker börjar dyka upp i affärerna och jag har inga som helst problem med att det skulle vara för tidigt. Det är ju under en så kort tid på året det är jul så då tycker jag att julfanatikerna kan få njuta!

November är ju sedan fem år tillbaka dessutom guldkantad med alla underbara minnen av de två små bebisar som i just denna månad gjort entré i våra liv. Erik, som tidigare inte varit fullt så förtjust i denna mörkaste månad som jag, har även han börjat gilla den och jag är glad att få dela mitt novembermys med honom!

När det står november är det också enligt mina egna regler tillåtet att någon gång per vecka smyglyssna på en jullåt. Pepparkakor har jag ätit i två månader och clementiner i kanske en. I helgen drack vi första julmusten och jag är galet sugen på glögg, detta år den alkoholinnehållande varianten som ju faktiskt är bättre än den saftiga.

Men mest av allt längtar jag efter att sätta upp alla stjärnor och ljusstakar. Det ÄR den bästa tiden på året. Allt blir med ens så mysigt och varmt och ombonat och det är då jag trivs som allra bäst!