F I A S K O

Håhååjajaa… kan inte annat än skratta åt min postordererfarenhet. Sms:et kom till slut och glad i hågen for jag bort mot centrum för att hämta mitt paket. Men vet ni – påsen med kläder ligger nu prydligt återförsluten i hallen – med returlappen fullklottrad - och väntar på att få resa tillbaka. Det är knappt så man kan tro det är samma kläder som i katalogen. Jag tyckte verkligen de såg skitsnygga ut på bild men tji fick jag. Den bruna färgen på samtliga plagg var skum. Tröjorna var jättekorta, kjolen fick mig att se ut som en tant och byxorna…byxorna lämnar jag utan kommentar och jag ber er att inte ens försöka föreställa er mig i dem ;) Enda hoppet står till skorna som kommer lite längre fram i vår. Är även de fula, ja då är fiaskot ett faktum. Men värt ett försök var det. Bara så snopet när man gått och väntat såå på sin post…Och jag som är så bra på att elda upp mig för saker och ofta och lätt blir förväntansfull. Äsch, jag får ta en snabbrunda på stan i morgon och hoppas på att den för med sig ett plåster på såren hem till min garderob!

Nytt till garderoben

Varje dag den senaste veckan har jag framåt eftermiddagen svept jackan om mig och i Eriks alltför stora tofflor hasat ut till brevlådan för att se om det ligger en lapp där. En lapp adresserad till mig – från H&M. Där det står att jag har ett stooort paket att hämta borta i centrum. Varje dag har jag dock lite besviket hasat mig tillbaka in efter att ha konstaterat att där bara var några räkningar och en ny trave reklam. Men i morgon kanske!?

För första gången på jättelänge har jag beställt kläder på postorder. Verkligen som ett spel på lotteri – både storlek och färg kan ju visa sig inte alls stämma överens med vad man tror men det är faktiskt nästan bara lite spännande. Det går ju att skicka tillbaks om det skulle vara alltför galet. Min ”vårorder” såg i alla fall färgmässigt ut såhär spännande: brun, brun, vit, brun, guld :)

Båtringade toppar gillar jag skarpt och tänk att det verkar vara lite på tapeten igen! Jag slog till på en vit. Och en brun såklart. Och så blev det en kjol också. En brun, lätt utställd med brett skärp. Och de där guldskimrande espadrillosen med kilklack kunde jag inte motstå. Urläckra faktiskt. Så långt känns korten ganska säkra. Det mest tveksamma är byxorna. De bruna byxorna. Färgen är jag säker på men modellen vete sjutton. De var toksnygga på tjejen med spaghettiben på bilden men kommer eventuellt/troligtvis sitta (som min mormor skulle ha sagt) som ålaskinn på mig. Dock behöver jag ett par ”ålaskinnsbyxor” till mina nya stövlar, som är fina att ha innanför, så jag hoppas på tur. Nu såg det kanske ut som att jag menar att jag köpt skinnbyxor så jag förtydligar att så inte är fallet. Bomull med lite stretch passar mig bättre :)

Ser med spänning fram emot morgondagens postskörd och håller tummarna för att den för med sig en tur till postens utlämningsställe senare på kvällen…

Tilläggskommentar några timmar efter detta inläggs publicering: Nej, nu jäklar! Plötsligt spratt det till i min amningsförvirrade hjärna och jag kom på att det ju nu är så modernt att man får avisering via sms då paketet anlänt. Sprang efter telefonen - inget nytt meddelande. Flög genast upp till datorn, knapprade mig in på ”Mina sidor” och fann där att paketet kommit - i fredags!!! I FREDAGS! Knappa fyra minuters bilväg härifrån! I morgon måste jag efterforska i det här. Var i kedjan gick det fel? Varför har det inte pipit i min telefon? Kommer jag att få mitt paket? Frågorna är många – fortsättning följer ;)

Underbara lilla människa…

Det är något med bebisar som kan få tiden att stå still. De fullkomligt förtrollar en med sin intensiva blick, stora kloka ögon, och breda lyckliga leenden som gör att hjärtat smälter. Vilma är väldigt lik sin storebror till sättet. Social är nog den starkaste egenskapen vi än så länge sett – får hon bara vara med, allra helst i famnen så är hon för det mesta nöjd och belåten. Och på senare tid även väldigt glad! Det är så himla mysigt och vi passar på, och vet den här gången med oss, att det gäller att njuta av dessa perioder. I morgon är en annan dag och man vet aldrig vad den kan ha i bakfickan. Kanske magont, svårt att komma till ro och sova eller varför inte både och? Dessutom har kvällarna sakta men säkert börjat bli bättre och bättre med en mycket gladare liten tjej i vårt sällskap. Men som sagt, det här får jag väl äta upp att jag skrev… ;) Det är dock så skönt att nu för var dag som går känna att vi kan och förstår henne mer och mer. Skönt både för Vilma och för oss.

Bilden på lillan är alldeles färsk. Hon börjar växa till sig och väger nu drygt fyra och ett halvt kilo, varav hälften ser ut att sitta på kinderna! Erik säger att just kindgenen från mig måste vara väldigt stark. Den finns nu nedärvd på båda våra barn ;)

Hoppas ni alla har haft en skön helg – att ni nere i söder inte blåst bort och att ni uppe i norr inte snöat in. Här har det varit lite av varje - blåst, regn, snö och i dag, kors i taket, klarblå himmel med strålande sol och snorhalka. Under en promenad på morfars födelsedagskalas i dag gjorde jag en sån där vurpa i luften – en där man plötsligt ser båda sina fötter framför sig. Men jag var för en gångs skull snabb och övermästrade den pågående rumpvurpan med ett sträckt lår och ett halvvrickat lillfinger som resultat då jag räddade mig genom att förtvivlat flaxa efter vagnen som Erik drog. Genom att få grepp om den med lillfingret lyckades jag hålla mig kvar på benen. Shit, vad rädd man hinner bli.

Nu ska vi peppa Filip inför morgondagen. Klockan nio ska vi vara på dagis för miniinskolning... Det är med mycket blandade känslor vi ger oss in i den världen igen. Dock tror jag att bara han får vänja sig så tycker han nog att det blir jätteskoj. Tanken är att han ska vara där fem timmar om dan, tre dagar i veckan och jag tror att det i längden blir bra för alla. Han har ju varit hemma sedan dagen då Vilma föddes och verkligen fått vänja sig vid henne. Nu kommer han få leka av sig med kompisar samtidigt som jag får ge lillskruttan total uppmärksamhet de timmarna han är borta. Det kommer på något vis kännas skönt för mitt samvete – att Vilma också får lite lugn och ro. Och så kan man tokleka med Filip sen när han kommer hem och då inte behöva ha dåligt samvete för att man inte ägnar sig åt Vilma. Självklart måste man lära sig att vara ”delad” och ägna sig åt båda men jag tror jag kommer uppskatta att få ge allt till en åt gången några timmar i veckan. Det ska bli spännande att se hur det går och jag hoppas innerligt att Filip inte kommer vara ledsen över att vara tillbaka på dagis…

TuttDesign när den är som bäst

MAM har i samarbete med Karin Mannerstål tagit fram denna kollektion nappar med vårinspirerade mönster – MAM design edition. Me like. And so do Filip. Förhoppningsvis, för ännu är inte projekt tuttavvänjning påbörjat så det gäller att passa på att införskaffa finfina grejer att pryda lilla munnen med!


Förhoppningsvis säger jag för att Filip den senaste tiden har börjat få väldigt bestämda åsikter om hur han tycker saker och ting, i synnerhet kläder, ser ut. Han kan springa och leta efter just den gula tutten. Han vill absolut ha de orange strumporna när jag precis tråcklat på de bruna. Han vill plötsligt ha ”annan tröja” och springer till garderoben för att välja ut någon. En dag när jag iklädd en sprillans ny kamelfärgad kofta som jag själv tycker jättemycket om, hämtade en nyvaken skrutt i sängen efter lunchvilan kisade han med yrvakna ögon mot mig och sa ”Den ä inte jättesnugg mamma”. Den ni! Där fick jag så jag teg :)

Supernatten

Vilma åt sista gången vid halv elva i går kväll. Sen brukar hon vanligtvis vakna två gånger på natten för en liten slurk.

I morse vaknade jag och kände att något inte var som det brukade. Jag var jättepigg och hade dessutom södra Sveriges största bröst. Klockan var kvart över sex och Vilma hade sovit nästan åtta timmar utan att vakna! Halleluja. Jag buffade lite försiktigt på henne så hon skulle få sig lite frukost. Sömndrucket slurpade hon en kort stund för att sedan somna om och sova till halv nio. Vilken tjej va?! Vis av erfarenhet vet jag dock att detta troligtvis var en engångsföreteelse. En engångsföreteelse värd att dokumentera - vår första hela natt på två och en halv månad! TACK för det lilla gumman :)

Med hjärtat på rätta stället

För en Polarn o Pyret-älskande mamma som jag slog shoppinghjärtat trippelvolter när jag på deras hemsida nyss fann denna vårnyhet – med hjärtat på rätta stället. Och så insåg jag samtidigt att jag ju nu faktiskt kan gå raka vägen in på PO.P och köpa den. Till lilla Vilma. Jag har inte riktigt förstått ännu att alla världens klänningar bara ligger och väntar på att få hängas i lilltjejens garderob ;)

”Det kommer bli dyrare om vi får en tjej”, konstaterade Erik med glimten i ögat någon gång i somras då vi strosade på Stockholms gator och jag trånade flämtandes i mest varje affär efter alla snygga/söta/tuffa barnkläder. Och ja älskling, du hade rätt. Det KOMMER bli dyrare för visst måste en liten tjej ha en hel del typiska tjejplagg, typ tunikor, klänningar, kjolar…

Jag blir nästan yr bara jag tänker på allt fint som finns. Och att dessutom pojkkläderna den senaste tiden gått mot en mindre blå och mer varierad och mycket färggladare skala med orange, gult, grönt, brunt (ja, brunt är faktiskt färgen som gör mig gladast ;) gör att vårens klädinköp troligen kommer bli många…

Bild: PO.P

39 grader

En ovanligt orolig liten tjej buffade i natt på oss många gånger och ett par av dem gav hon upp de mest skärande skrik vi någonsin hört komma från henne. Framåt morgonen tyckte vi hon kändes varm och mycket riktigt, febertermometern visade på 39,1. Stackars lilla tjejen. Inte vet vi varifrån hon fått detta. Tack och lov är hon dock ännu inte förkyld. Det börjar däremot hennes mamma känna sig… Ett oroväckande halsont ackompanjerat av ordentlig värk i kroppen (nu inte bara ryggen, kanske detta förklarar varför den var extra öm i går när jag beklagade mig) bådar sådär halvbra men jag jobbar så gott jag kan på att vara supertvåbarnsmamman. I dag har jag fått smaka ordentligt på vardagen. Inte pigg själv och så en febrig liten minidam. Och så en superduperpigg storebror med spring i benen och det allra största tålamod man kan tänka sig (vilket jag kan försäkra att han inte ärvt från sin mamma). Jag har gjort mitt yttersta för att han i alla fall ska ha en rolig dag och än så länge har det gått bra. Nu börjar jag dock se fram emot att vi om en stund blir två vuxna här hemma så att jag får inta ryggläge en liten stund.

När vi efter lunch skulle lägga oss för att vila prickade Vilma in sin matstund samtidigt vilket är det mest praktiska som kan ske. Då ligger hon och äter samtidigt som jag håller en hand i Filips tills han somnar. I dag var dock storebror på sitt fixarhumör och han hämtade böcker, buffade kuddar, hämtade ännu mer böcker och sprang efter en hel näve tuttar innan han äntligen la sig ner. Och då bara för en minut. Vid det laget sov jag räv och smög försiktigt upp ena ögonlocket för att se vad han gjorde. Han stod upp i vår säng, lutad mot Vilmas spjälsäng (som hon ännu inte sover i). Han vek upp täcket, vände på kudden och mumlade ”Mamma ligga bredvid Filip”, och sen lite högre ”Hääär Ilma ligga”, och därefter med sin allra mjukaste röst ”Varsegod Ilma. Sov gott lilla gumman!” Sen fick han tag i en av mina amningskupor, tog tag i det yttersta hörnet som vore den smittad med pesten och sa med snörpig mun ”Mamma, ta amningskuppan” :)

Det är i de lägena trekvarts läggning och därtill hörande krångel inte spelar någon roll. Jag tror minsann Vilma har världens allra bästa storebror. Och vi den mest omtänksamme lille kille man kan tänka sig. Som dessutom tydligen numera har ordet amningskupa i sitt ordförråd ;)

Tittut!

Nu blev ni som fortfarande har tålamod att kika in här allt paffa va? Ett nytt inlägg - ja, här kommer faktiskt ett livstecken från bebisbubblan!

Tänk, i dag sov våra två små samtidigt i en hel timma! Wow – vad skulle jag göra av den tiden? Det var faktiskt inte det minsta svårt att bestämma för vips, så satt jag där vid köksbordet och ömsom fnissade, ömsom häpnades och ömsom nickade intresserat för mig själv - jag läste med andra ord bloggar så ögonen gick i kors. Och, jag hann till och med kommentera hos några av mina favoriter! Numera inget vanligt förekommande hos mig som relativt nybliven och fortfarande oerfaren tvåbarnsmamma. Tyvärr. Men som jag skrev hos några av er har jag inte övergett er, inte alls. Jag är inne och läser åtminstone varannan dag även fast jag oftast inte syns ;) Bloggar blir lätt beroendeframkallande, både andras och min egen och det är faktiskt det enda jag saknar i mitt liv just nu – den där extra timmen per dag med egen bloggtid. Men allt har sin tid och med tiden tror jag nog att jag får mer av just den varan. Tid.

Det var faktiskt först i måndags som vår verkliga vardag sedan Vilma kom till oss började. Tack vare, eller hur man bäst ska uttrycka sig, lillans överraskande tidiga ankomst blev vård-av-barn-dagarna de första veckorna många för både mig och Erik. När vi sen kom hem blev de ännu fler för Eriks del då Filip åkte på pricksjukan. Och sen kom ju december med en hel massa härligt lediga helgdagar. Min kära andra hälft har utöver gratisledigheten valt att dra ut på pappadagarna in i det längsta och bara jobbat två eller tre dagar per vecka vilket har inneburit en lyxig mjukstart för oss som tvåbarnsfamilj med gott om tid att landa och mycket tid tillsammans. Och även om vi gärna hade kunnat tänka oss en vår i samma lunk så är det ju inte möjligt och till sist kom den då. Vardagen.

Och nu gäller det att göra det bästa av den. Med nya rutiner att hitta som allra helst ska leda till så mycket gemensam tid som möjligt då Erik är hemma. Det känns som ett spännande uppdrag och jag hoppas nu bara att ryggontet som hastigt och lustigt dök upp i helgen ska ge med sig. Jag har då aldrig sett på maken. Ont i ryggen? Jag? Jajemensan. Två månaders amning, bärande och guppning av liten bebistjej gjorde sig påmint precis lagom till vardagsstarten men det ska vi nog råda bot på. Den ovana och otränade ryggen lär få vänja sig och kommer förhoppningsvis göra det snart...

KRAM!

Mitt stående nyårslöfte är det där med tider. Att försöka bli bättre på att passa dem. Nu ska ni inte tro att jag är en sån där katastrofal tidsoptimist som alltid kommer minst en halvtimme försent. Nej, det handlar oftast om sisådär en 5-10 minuter vilket är nog så retfullt. Nu händer det inte alltid. Gäller det besök hos tandläkaren, frissan eller något annat tidsbokat då är jag där i tid men inte i god sådan. Den bokade tiden +-0 brukar jag flyga in som en vindpust med andan i halsen och håret på sned. Det är när det gäller allt annat som jag av någon konstig anledning alltid tror jag ska hinna. Kommer folk försent till oss stör jag mig inte alls. Snarare är jag tacksam eftersom vi nästan alltid ligger de där 5-10 minuterna efter även då. Det är när jag själv inte klarar av att passa tider som jag retar mig. Så nu ska det återigen bli ändring på det… hoppas jag. Kanske ska jag ställa om alla klockor här hemma så de går 10 minuter före? ;)

Ett annat löfte kanske borde vara att inte alltid sväva iväg och komma från ämnet innan jag ens börjat på det? Fast det är nog lönlöst för sådan är jag och det blir säkert nästintill omöjligt att ändra på…

Det här med att skänka pengar är något som alltid ger mig dåligt samvete. Man köper och köper och köper men handen på hjärtat, hur ofta lägger man egentligen en slant i insamlingsbössor eller sätter in på något välgörande konto? Visst händer det, det gör det absolut men det är väldigt lätt att tänka att man ska göra det och sedan lika lätt att missa det. Så det här är mitt andra nyårslöfte. I år ska jag inte missa utan istället göra det till en vana i alla fall en gång i månaden.

Januari månads slant gick till Röda Korsets projekt ”En kram till de ensamma”. Något som ligger mig varmt om hjärtat, för är det något som får mitt hjärta att knytas så är det när jag ser eller hör om människor som är ensamma - mot sin vilja. Kanske har jag ibland lite för lätt att bli empatisk. Jag menar, en människa kan ju faktiskt sitta själv på ett fik utan att för den skull vara ensammast i världen - och dessutom tycka det är skönt! Men ganska lätt märker man om personen, oftast någon äldre, söker kontakt och då skär det i hjärtat på mig…

Jag känner för och jag känner med ensamma människor och jag tycker att KRAM-projektet verkligen har ett välgörande ändamål. Pengarna som samlas in går till att göra livet lite mindre ensamt för många människor genom att besöka dem i deras hem eller på sjukhus. Jag såg för ett tag sedan ett reportage på teve om hur ont om tid hemtjänstpersonalen har. Inte kul för vare sig dem eller människorna de går till att inte hinna sitta ner och prata ens för fem minuter. Man kan ju bara tänka sig hur mycket det skulle betyda för en gammal människa som inte har någon anhörig på nära håll.

Så gör som det står hos Röda Korset, ”Dela med dig av din medmänsklighet du också. Ge en kram”. Jag vet inte hur länge insamlingen pågår men själv köpte jag min kram i form av en kramknapp i kassan på Ica förra veckan. Tillsammans med ett paket glass, några apelsiner och ett paket popcorn. Enklare kan det knappast bli!

Hjärtevarmt

När det är kallt så in i Norden, då är det inte lite mysigt att smyga ner handen i fickan, klicka på en metallplutt och sen värma handen kring ett varmt hjärta. Det kan vi nu göra, då två exemplar av detta fiffigt, söta påhitt låg i en av Eriks jobbjulklappar och ni ska tro att jag inte var sen att lägga vantarna på ett.

I går var det förresten verkligen riktigt svinkallt. Det var stora städa-bort-granen-dagen och enda gången jag stack ut näsan var för att skaka mattor på trappen. En trapp som för övrigt nästan fick mig på fall då det blöta inte alls visade sig vara blött utan i stället glashalt.

I dag var det däremot en jättehärlig vinterdag. Ett tjockt täcke nysnö lockade ut oss i full åka-pulka-mundering innan plusgraderna blev för många, och vi njöt i det täta snöfallet. Pulkaäventyret blev dock kortvarigt. Filip tyckte otippat nog inte att själva åkandet var så kul utan han envisades i stället med att dra pulkan, både upp och nerför backen så vi vände snart hem för snölykte- och tunnelbygge. Och oj, vad kul det är att få bli barn på nytt. Det var evigheter sen jag rullade snölyktebollar, för att inte tala om hur länge sen det var jag ålade mig genom en snötunnel. Erik var lite taskig som lurade ner mig i den för den var inte direkt rymlig vilket ledde till att jag fastnade med baken och fick en smula panik. Annars var det en riktigt mysig uteförmiddag konstaterade vi en stund senare där vi satt vid middagsbordet i randiga långkalsonger med snörvliga näsor och mössrufsigt hår.

Här slutar hastigt och lustigt berättelsen om vår söndag. Lillan skriker efter mat och jag sätter punkt för i dag. Punkt.

Första, andra, tredje, fjärde…

Årets första inlägg kom alltså inte förrän den fjärde i månaden. Detta beror dels på att vi en kväll nu i veckan firade Filip och hans småkompisars andra födelsedagar med ett hejdundrande pizza-/tårt-/lekkalas, dels och faktiskt till största delen på att lillan i familjen inte varit riktigt nöjd någon av årets tredje första kvällar/nätter. Vi har inte riktigt trott på magknip men efter att nu ha gått på de ökända Minifomdropparna och i dag haft en mestadels nöjd och lugn bebba så vete sjutton om det inte är magen som spökar ändå. Annars är det kanske helt enkelt bara en av alla de faser våra små ska gå igenom under sitt första år. Minns det från Filips bebistid. Man tänkte att nu ÄR nånting fel men så visade det sig att bvc-sköterskan trodde att det ”bara” var den där typiska 2-månadersfasen med kvällsorolighet… Så kanske är det den lilla Vilma är mitt uppe i nu?

Vill med dagens bild försöka ge lite vinterstämning genom att för första gången lägga ut en bild på vårt hus. Såhär såg det ut i går kväll när stora, vita flingor dalade ner över oss. Och tänka sig, de ligger kvar! Om de inte blåser bort i den storm som nu råder utanför fönstret och med sin nordliga riktning gör vårt sovrum till ett isande kallt krypin. För mig är detta hursom årets första snö eftersom vi låg på sjukhuset när det sist snöade. Det lyser då verkligen upp mörkret och vi hoppas plusgraderna de lovar till söndag drar dit pepparn växer. Nu vill vi ha vinter med pulka, snögubbar och skidor som slinter.