Tittut!

Nu blev ni som fortfarande har tålamod att kika in här allt paffa va? Ett nytt inlägg - ja, här kommer faktiskt ett livstecken från bebisbubblan!

Tänk, i dag sov våra två små samtidigt i en hel timma! Wow – vad skulle jag göra av den tiden? Det var faktiskt inte det minsta svårt att bestämma för vips, så satt jag där vid köksbordet och ömsom fnissade, ömsom häpnades och ömsom nickade intresserat för mig själv - jag läste med andra ord bloggar så ögonen gick i kors. Och, jag hann till och med kommentera hos några av mina favoriter! Numera inget vanligt förekommande hos mig som relativt nybliven och fortfarande oerfaren tvåbarnsmamma. Tyvärr. Men som jag skrev hos några av er har jag inte övergett er, inte alls. Jag är inne och läser åtminstone varannan dag även fast jag oftast inte syns ;) Bloggar blir lätt beroendeframkallande, både andras och min egen och det är faktiskt det enda jag saknar i mitt liv just nu – den där extra timmen per dag med egen bloggtid. Men allt har sin tid och med tiden tror jag nog att jag får mer av just den varan. Tid.

Det var faktiskt först i måndags som vår verkliga vardag sedan Vilma kom till oss började. Tack vare, eller hur man bäst ska uttrycka sig, lillans överraskande tidiga ankomst blev vård-av-barn-dagarna de första veckorna många för både mig och Erik. När vi sen kom hem blev de ännu fler för Eriks del då Filip åkte på pricksjukan. Och sen kom ju december med en hel massa härligt lediga helgdagar. Min kära andra hälft har utöver gratisledigheten valt att dra ut på pappadagarna in i det längsta och bara jobbat två eller tre dagar per vecka vilket har inneburit en lyxig mjukstart för oss som tvåbarnsfamilj med gott om tid att landa och mycket tid tillsammans. Och även om vi gärna hade kunnat tänka oss en vår i samma lunk så är det ju inte möjligt och till sist kom den då. Vardagen.

Och nu gäller det att göra det bästa av den. Med nya rutiner att hitta som allra helst ska leda till så mycket gemensam tid som möjligt då Erik är hemma. Det känns som ett spännande uppdrag och jag hoppas nu bara att ryggontet som hastigt och lustigt dök upp i helgen ska ge med sig. Jag har då aldrig sett på maken. Ont i ryggen? Jag? Jajemensan. Två månaders amning, bärande och guppning av liten bebistjej gjorde sig påmint precis lagom till vardagsstarten men det ska vi nog råda bot på. Den ovana och otränade ryggen lär få vänja sig och kommer förhoppningsvis göra det snart...