KRAM!

Mitt stående nyårslöfte är det där med tider. Att försöka bli bättre på att passa dem. Nu ska ni inte tro att jag är en sån där katastrofal tidsoptimist som alltid kommer minst en halvtimme försent. Nej, det handlar oftast om sisådär en 5-10 minuter vilket är nog så retfullt. Nu händer det inte alltid. Gäller det besök hos tandläkaren, frissan eller något annat tidsbokat då är jag där i tid men inte i god sådan. Den bokade tiden +-0 brukar jag flyga in som en vindpust med andan i halsen och håret på sned. Det är när det gäller allt annat som jag av någon konstig anledning alltid tror jag ska hinna. Kommer folk försent till oss stör jag mig inte alls. Snarare är jag tacksam eftersom vi nästan alltid ligger de där 5-10 minuterna efter även då. Det är när jag själv inte klarar av att passa tider som jag retar mig. Så nu ska det återigen bli ändring på det… hoppas jag. Kanske ska jag ställa om alla klockor här hemma så de går 10 minuter före? ;)

Ett annat löfte kanske borde vara att inte alltid sväva iväg och komma från ämnet innan jag ens börjat på det? Fast det är nog lönlöst för sådan är jag och det blir säkert nästintill omöjligt att ändra på…

Det här med att skänka pengar är något som alltid ger mig dåligt samvete. Man köper och köper och köper men handen på hjärtat, hur ofta lägger man egentligen en slant i insamlingsbössor eller sätter in på något välgörande konto? Visst händer det, det gör det absolut men det är väldigt lätt att tänka att man ska göra det och sedan lika lätt att missa det. Så det här är mitt andra nyårslöfte. I år ska jag inte missa utan istället göra det till en vana i alla fall en gång i månaden.

Januari månads slant gick till Röda Korsets projekt ”En kram till de ensamma”. Något som ligger mig varmt om hjärtat, för är det något som får mitt hjärta att knytas så är det när jag ser eller hör om människor som är ensamma - mot sin vilja. Kanske har jag ibland lite för lätt att bli empatisk. Jag menar, en människa kan ju faktiskt sitta själv på ett fik utan att för den skull vara ensammast i världen - och dessutom tycka det är skönt! Men ganska lätt märker man om personen, oftast någon äldre, söker kontakt och då skär det i hjärtat på mig…

Jag känner för och jag känner med ensamma människor och jag tycker att KRAM-projektet verkligen har ett välgörande ändamål. Pengarna som samlas in går till att göra livet lite mindre ensamt för många människor genom att besöka dem i deras hem eller på sjukhus. Jag såg för ett tag sedan ett reportage på teve om hur ont om tid hemtjänstpersonalen har. Inte kul för vare sig dem eller människorna de går till att inte hinna sitta ner och prata ens för fem minuter. Man kan ju bara tänka sig hur mycket det skulle betyda för en gammal människa som inte har någon anhörig på nära håll.

Så gör som det står hos Röda Korset, ”Dela med dig av din medmänsklighet du också. Ge en kram”. Jag vet inte hur länge insamlingen pågår men själv köpte jag min kram i form av en kramknapp i kassan på Ica förra veckan. Tillsammans med ett paket glass, några apelsiner och ett paket popcorn. Enklare kan det knappast bli!