Vilmas nya overall

Wiiiieeh! För en liten stund sedan klapprade mitt Traderahjärta på i skyhögt tempo. Är det någon mer än jag som blir toknervös på riktigt även fast det bara handlar om ett plagg som man inte ens sett i verkligheten? Hursom kunde det belåtet återgå till det normala då vi hade lyckan att vinna auktionen.

Som en liten pepparkaksgumma med röd mössa kommer Vilma bli i sin nya bruna manchesteroverall med lurvigt foder (färgen på bilden är lite skum men jag chansade på att den kommer se bättre ut utan blixtljus på sig...).Har letat överallt efter en ny men inte hittat riktigt rätt. Och så fick vi den här för 56 kronor, knappt använd - vilken tur! Egentligen fanns drömoverallen på KappAhl (du Anna vet ju precis vilken jag menar ;) ), fast den var ljus i färgen och jag insåg att det inte är det mest praktiska med en krypande liten bebba som säkert komma dunsa ner med baken i mer än en blöt och smutsig fläck på hallgolvet i vinter...

Mina hela tänder

I dag har jag varit hos tandläkaren efter att ha skjutit på besöket två gånger. Det känns liksom aldrig som att det passar in riktigt bra i ekonomin som mammaledig men nu ville jag få det överstökat. Har inte haft några hål på flera år och för varje gång man går därifrån med ok-stämpeln på framtänderna känner man hur hålsannolikheten smyger sig på inför nästa år. Givetvis fungerade inte parkeringsautomatens kortdragare så efter att ha legat på golvet bakom förarsätet och nästintill offrat ett pekfinger för att till sist lyckas lirka ut en tappad femkrona under sätet, sprang jag till tandläkaren för att sedan få vänta i nästan en halvtimme på en försenad sådan…

Allt såg fint ut och man får nästan lust att brista ut i ett gapskratt av lycka när man hör de underbara orden komma ur tandläkarens mun: ”Det här ser fint ut, inga hål här inte”! Däremot fick jag en uppstramning vad gäller tandtrådandet så nu ska jag försöka bli duktig på det.

Jag har nog egentligen ingen tandläkarskräck. Är mest rädd för vad kalaset ska kosta och en dag som denna känns det ju snudd på som att man har tjänat en slant när man skuttar ut därifrån endast 465 kronor fattigare! Däremot har jag visdomstandskräck efter en traumatisk erfarenhet för några år sedan. En visdomstand i underkäken visade sig växa på fel håll, alltså inte uppåt utan i stället rakt åt sidan in mot de andra tänderna. Detta innebar att den inte gick att dra ut utan var tvungen att opereras bort. Timmen det tog är helt klart en av de värsta i mitt liv och jag tror helt ärligt att stolens handstöd hade små gropar efter mina inborrade naglar när jag gick därifrån. De hade förvarnat om att det skulle kännas en del trots bedövning och att det framförallt skulle komma att kännas lite obehagligt, både gröpandet och ljuden… Fick låna en liten fickradio för att kunna lyssna på något annat och med tanke på att tandläkaren och sköterskan efteråt fnissande berättade att jag hela tiden radion var på hade lyssnat på ett finskt nyhetsprogram, då förstår man att jag inte var riktigt närvarande.

Snyggaste tandborstarna kommer från Jordan. De finns i massa fina mönster och färger och är lite kul att matcha i tandborstmuggen ... För säg det som inte matchas kan :)

TACK!

Gissa om jag blev glad när jag i går kikade in här och fick se alla era fina kommentarer. Hjärtat värmdes mer och mer för varje rad jag läste och det är fortfarande varmt kan jag lova :) Finare och snällare läsare än er finns nog inte och jag är uppriktigt glad att jag lyckats dra er hit.

Mina tankar om bloggens vara eller icke vara har klarnat och det känns plötsligt självklart att jag ska fortsätta. Fortsatt hade jag gjort ändå men i så fall helt privat. Era fina ord och snälla komplimanger var nog dock precis det jag behövde. Att få veta vad några av er tycker betyder massor. Och känn nu för allt i världen inte att ni måste kommentera allt, det var verkligen inte det jag menade. Som jag sa, många av er vet jag ju finns där men att åtminstone en ny läsare hörde av sig som dessutom höll på att läsa lite gammalt, det värmde också!

Måste bara säga en sista sak angående inlägg av det slag jag gjorde. Det är ett vågspel att skriva något sådant. Jag tror säkert det finns de som tycker man är fånig. Jag kan rentav tycka det själv men jag ville vara ärlig och försökte verkligen förklara på vilket sätt jag menade och jag hoppas och tror att ni läsare som ligger mig allra varmast om hjärtat förstod. Några av er känner jag ju privat, några av er ganska väl även fast vi aldrig setts i verkligheten. Och jag tror mig känna att vi alla har ganska många likheter och ofta tänker på samma sätt om saker. Troligtvis är det också därför vi trivs hos varann. Nu känner jag mig mer peppad än på länge att ägna bloggen tid – vad kul!

Ni gjorde mig uppriktigt glad och lycklig i går vänner och det förgyllde min dag – min födelsedag!
Stor och varm KRAM till er!

I dag är det…

…min födelsedag! Det är så kul att fylla år på helgen och få vara tillsammans hela dagen. Undrar om det kommer med åldern eller beror på just den att jag när jag häromdagen fick frågan om hur många år jag fyllde faktiskt inte kunde svara på sekunden!? Först efter kort betänketid svarade jag 31 för att sekunden därefter komma på att 32 ju var rätta svaret...

Jag älskar att fylla år, oavsett åldern. Eller kanske snarare tycker jag om födelsedagar, min egen såväl som andras. Att få fira, ställa till med kalas och umgås med de allra käraste. Klura ut roliga presenter till andra är en rolig sysselsättning liksom processen där man förvandlar överraskningen till ett fint paket.

Fina paket har jag också fått må ni tro. Ett av dem har dessutom förökat sig allt eftersom helgen har gått…

Vardagslyx i form av bodybutter från Body Shop i favoritdoften Shea står nu på badrumshyllan och faktiskt har jag öppnat burken och sniffat ett par extra gånger i dag. Doften är ljuvlig och påminner dessutom om den sista tiden med Vilma i magen då det var just denna kräm jag smorde bebiskulan med varje kväll :)

Och så har kakboks-samlingen utökats med Leilas färgglada och för ögat farligt lockande ”A piece of cake”. Lyckan var stor när Filip, min privata paketöppnare, med ivriga fingrar slet upp papperet!

Redan i går väcktes förresten jag och Vilma av skönsång från familjens två pojkar och för ett ögonblick tänkte jag ”Oj, har älsklingen tagit fel på dag?”. Men såklart hade han läget helt under kontroll. Han behövde bara ligga steget före på grund av planerna för dagen. Planen var den att jag skulle få tokshoppa på höstmarknaden i stan och jag kan lova det var en ivrig och mammaledigsfattig Anna som en stund senare packade in sig i bilen ihop med resten av familjen.

Förutom Eriks shoppingpeng hade jag även fått en av mina föräldrar och jag riktigt kände hur hela stan låg för mina fötter. Fötter ja. Förra vintern trånade jag efter ett par stövlar på Scorett som tyvärr var för dyra för min plånbok. Ett par bruna drömmar med högt skaft och alldeles lagom hög och lagom bred klack som man kan gå i utan snubbelstil. Samma stövlar drog mig till sig som en magnet så snart vi kommit in i affären i går men nej, priset hade inte sjunkit sedan sist. Inte ett öre faktiskt. På väg ut passerade vi marknadshyllan och längst ut på kanten stod den. Minns knappt hur jag fick den i handen men fort gick det. Och vet ni, det var exakt samma stövel som den inne i butiken. I min storlek. För 500!!! När tjejen i kassan stoppade ner kartongen i påsen log hon mot mig och sa att det nog var meningen jag skulle ha just dessa. Stöveln jag fick fatt i hade nämligen hamnat därute av misstag och skulle inte alls vara sänkt i pris egentligen! Så nu kan jag känna mig extra nöjd när jag klapprar runt i mina snyggstövlar på stan i höst för lekparksvänliga är de inte. I lekparken klappras det tvärtom inte alls. Där smygs det i stället mjukt i väl ingångna, sköna och till färgen fruktansvärt opraktiska gympaskor. Vita är, eller snarare var de. Men sån är jag, jag har svårt att vara helpraktisk hur mycket jag än försöker. Dock bangar jag inte på hopp i vattenpölen för det :)

Tillbaka till gårdagens andra fynd - en kort stund senare hade jag, som aldrig och då menar jag aldrig lyckas fynda på rea, hör och häpna fyndat värsta snygga (och praktiska!) vinterjackan på H&M för 250 kronor. Över-rumpan-lång och insvängd i midjan. Chokladbrun, i rätt storlek och i åtminstone lite vattenavvisande material, hängde den där som ensam jacka bland en massa tröjor när jag av en slump råkat bli stillastående mitt i marknadsfynden på grund av att jag inte kom framåt med vagnen. Det var verkligen min dag och shoppinglyckan lyste runt mig! Nu återstår en del som jag hoppas hitta manchesterjeans, en stickad kofta och kanske en klänning för. Jag må vara klädgalen men faktum är att så gott som allt nuförtiden hamnar i Filips och Vilmas garderober. Det går ju liksom inte att låta bli... Men nu när hösten kom och med den kylan så insåg jag att jag knappt handlat vanliga höstkläder till mig på fyra år (!) då jag varit höggravid två av de senaste höstarna och mammaledig en.

Dagen i dag har varit en underbart mysig höstdag med bakelsefika i stan, överraskning i brevlådan från en av finaste mammorna samt umgänge nonstop med lilla familjen. En dag med guldkant helt enkelt. 32 är nog inte så dumt ändå :)

Mitt förra inlägg återkommer jag till - kanske i morgon kväll.

Att blogga eller inte blogga…

…det är frågan.

Kan nästan inte annat än skratta åt att även jag nu faller i fällan att snudda vid detta ämne. Dråpligt är också att jag aldrig sett ett ord yppas om det på någon blogg vars ägare är av manligt kön. Kanske är det typiskt kvinnligt – att söka lite bekräftelse…

Hursom. Bloggen är ju verkligen det jag helst lägger lite överskottstid på. Min egen lilla vrå och dessutom det perfekta sättet att dokumentera små och stora saker som händer i våra liv. Inte minst Filips och Vilmas såklart. Men på senare tid har det inte känts lika kul, därav det glesa uppdaterandet. Först förstod jag inte varför men sakta börjar det gå upp för mig att det till viss del faktiskt har att göra med besökarantalet kontra kommentarantalet. Och ja, nu låter jag som en grinig tant som tigger kommentarer vilket jag egentligen inte vill vara. Samtidigt som jag inte sticker under stol med att det såklart är jätteroligt med några ord tillbaka ibland, något som gör mig glad.

Många av de bloggare jag brukar besöka har någon gång lovordat just besökarna, att utan dem och deras kommentarer vore bloggen ingenting – ja, den skulle rentav inte finnas.
Hade inte jag kunnat se statistik på antalet besökare hos mig och att ni är mig trogna nästan varje dag, ja då hade jag nog för länge sedan lagt ner just det här sättet att skriva på. Fast ni finns ju där! Men vilka är ni? Det skulle vara så kul att veta och kanske skulle jag rentav finna nya bloggar att besöka om jag visste…

Nu ska gudarna veta att jag själv inte befinner mig i det läge i livet då man har som mest tid att sitta och kommentera bloggar. Det är knappt så jag hinner läsa mina favoriter så ofta som jag vill. Men jag försöker åtminstone att då och då lämna ett spår i form av några ord efter mig. Jag tror (vet!) att ni som jag menar vet vilka ni är :) Träffade ska ni dock inte känna er av det jag menar med att höra av sig då det är just ni som hör av er ibland och gör mig så glad. Och så finns det några jag vet läser men inte själva har någon blogg, ja ni vet att jag vet vilka ni är också och ni ska veta jag är glad att ni är här. Men vilka alla andra är, det vet jag inte och det är det som gör att det ibland känns lite konstigt.

Sen är det lite intressant hur en sak till viss del kan ändras i syfte med tiden. Från allra första början så var bloggen verkligen bara något eget. Något jag gjorde för egen skull, för skrivandet och för minnena. Men allt eftersom tiden går och man upptäcker att det finns människor som faktiskt tittar in varje dag, Ja, då känner man att man vill komma med något nytt till dem och plötsligt har bloggen blivit till något lite mer än bara för en själv. Någon som känner igen sig?

Men varför slutar du bara inte finns det säkert de som tänker, det är ju knappast någon som har bett mig att blogga. Och nej, det är det inte men jag älskar ju det. Sättet att skriva och dokumentera på. Egentligen är det den perfekta mammaledighetssysslan för mig. Bara det att lusten har gett sig en aning. Och jag förstår nu vad de som tidigare känt likadant menar. Att lite respons sporrar till att lägga mer tid på det hela. Att efterfrågan ökar utbudet helt enkelt :) I mitt huvud finns massor av oskrivna inlägg som väntar på att sättas på pränt men drivkraften saknas och det är så synd och nästan lite sorgligt eftersom jag ju tycker det är så kul.

Äsch. Kanske ska jag radera och börja om från början med detta lite griniga inlägg och i stället döpa det till… ”En underbar dag på badhuset”, som vi har haft idag. Men jag känner att jag måste skriva just det här för det är något jag tänkt en hel del på den senaste tiden.

Och jag tigger inte, jag lovar! Jag skulle bara önska ett litet spår någon gång ibland, precis så som jag själv gör (även fast jag önskar tiden fanns till att göra det oftare…).

Jag får se hur jag gör. Det retfulla är bara att jag inte ännu har kommit på i vilken form jag annars ska göra det här. Visserligen går det ju bra att rätt och slätt skriva i Word och spara ner på datorn men handen på hjärtat alla bloggare, hur kul skulle det kännas? Så jag vet vad jag vill men inte hur jag känner för det. Mitt sista inlägg är detta i alla fall inte. Antingen blir nästa mitt sista, om det är det jag bestämmer mig för. Annars blir nästa mitt första på fortsättningen av ”hemma”, om jag bestämmer mig för det. En slags mininystart kanske?!

Och om jag fortsätter, då är ni alla välkomna att fortsätta följa oss. Kända såväl som okända besökare! För har man en gång beslutat sig för att skriva så att vem som helst kan se, ja då har man.

Hjärtan och igelkottar

I morgon kväll är det dags för klädvisning, fika och umgänge med trevliga vänner här hemma. En kaka jag aldrig tidigare bakat står nu i kylen och förhoppningsvis stelnar som den ska. Alltid lurigt att bjuda på nya saker - något jag dock allt som oftast gör ändå. Märklig ekvation, jag som är planeringsmänniska ut i fingertopparna och gärna vill känna mig trygg i det jag gör. Nu handlar det visserligen bara om en kaka men tänk så retfullt om förste man som sätter kniven i den blir överfallen av en kletig sörja...

Tyvärr var inte årets höstkollektion från me&i alls lika kul som den förra tycker jag. Åtminstone inte om man ser till bilderna på deras hemsida. Jag fick dock erfara förra gången att bilder ibland ljuger och det hela slutade då med att jag köpte helt andra saker än de jag tänkt.

Återstår att se hur det blir i morgon. Plaggen på bilden är de som innan live-visning står högst på önskelistan och jag såg när jag fixade med dem att det visst är igelkottar som gäller i år :) Förutom på tröjan och strumporna till Filip döljer sig nämligen bak på bebisplyschbyxan en ursöt brun igelkott rakt på rumpan. Sött så det förslår. Söt är också mammatröjan med hjärtan där dock den orange kanten stör mig lite, så som sagt - vi får se... Kul ska det hursom verkligen bli med en hel massa mysiga mammor på besök - det längtar jag efter!

A, B, C…

Jag tycker om bokstäver.
Jag fascineras av ord.
Jag tycker det är spännande med de intryck och effekter som skapande av ord till meningar kan göra.

Och jag älskar att uttrycka mig med dem. Bokstäverna, orden och meningarna. Kanske allra, allra mest i skriven form här på min blogg men även verbalt – såklart. Ni som brukar läsa här vet att jag har svårt att hålla mig kort och även när jag pratar så tycker jag om att göra det mycket. Inte för mycket hoppas jag dock. Det där beror förstås lite på hur sammanhanget ser ut. I större grupper är jag ganska tyst men i takt med att antalet människor i gruppen minskar, ökar mitt pratande. Och när ”mammorna” här hemma träffas – fyra likasinnade bör tilläggas – då är det inte tyst för en sekund kan jag lova. Mamma Sandra och jag funderade en gång över om vi någon gång kommer känna oss färdigpratade efter en träff. Vi kom snabbt fram till att nej, det kommer vi inte.

Bokstavsmodet som på senare tid blommat upp överallt, i alla möjliga former, tilltalar naturligtvis mig mycket. Sedan ett besök på Village i helgen pryds nu vår tavellist på sovrumsväggen av bokstäver som bildar det vackraste ordet av dem alla. KÄRLEK. Kär blir man bara av att se dem. Vita, tjocka och enkelt raka. Finns också i rött och även med orden ”LOVE” och ”GOD JUL”.

Det är såklart kära Isa som har gjort de två tavlorna som jag trånar efter. Båda med budskap i ord. Den ena skulle sitta som en smäck i vår hall. Den andra som handen i handsken på sovrumsväggen. Motiven heter Good together och There´s no place like home, båda finns i flera olika färgställningar. Visst är de fina!

Och så har jag länge varit sugen på att ”orda till det” i Filips och Vilmas rum men jag kommer inte på något riktigt bra… Vi får se. Antingen blir det väggord ovanför deras sängar såsom ursprungsiden var. Annars blir det helt enkelt bara ett F och ett V. Gärna med bokstäverna från Panduro som en annan, mycket inspirerande och pysslig Anna tipsade om för en tid sedan!

Nu ska jag krypa till sängs. Erik kom precis hem efter säsongens första hockeykväll. Jag har firat elitseriepremiären här hemma i soffan med våra små. Efter att de somnat firade jag vidare med en skål popcorn, "Singelmammor" på teve och därefter en stunds surfande med datorn i knät. Innan jag gick upp med Filip tittade vi förresten en stund på första perioden och fick se hur HV gjorde mål. ”Där är ju pappa”, ropade Filip förtjust och pekade på nummer 7 i blå matchtröja. Han tror alltså fortfarande att Erik SPELAR hockey. Inte att han bara TITTAR. Undrar just vad pappa tutat i sin son… ;)


Bilder: privat, Isa Form och Panduro

Välkommen till världen...

...lille Samuel!!! Världens bästa H & J har blivit mamma och pappa för andra gången och Filips kompis Adam är säkerligen just nu den stoltaste storebror man kan tänka sig!

Var uppe lite för länge i går kväll men utan ett livstecken på mobilen. Vaknade sen av Vilma vid halv fem och slängde mig över telefonen som ju visst blinkade nytt meddelande... Det är inte varje morgon man möts av så underbara nyheter. Den lille killen föddes en stund efter mitt förra inlägg, mer vet vi inte ännu men vi antar att allt är bra eftersom de ändå hörde av sig så snabbt.

Jag är trött i dag men det är det värt. Det gick ju liksom inte att somna om efter nyheten och det börjar nu kännas som eftermiddag för mig :)

Tänk att alldeles snart får vi snusa nyfödd bebis igen! Nya bebisar är alltid magiska och underbara på alla sätt men när det är någon i ens allra närmaste närhet - då är det speciellt. En extra lycka helt enkelt!

Bebisvaka

Jag-är-så-nervös. Erik är nervös. Våra kära vänner som vi alltid umgås med är nervösa. Ett nytt litet liv är just nu på väg ut i denna värld och vi är så många som väntat på och längtat så efter den lill*. Eller är det lilla knytet kanske redan ute och föräldrarna bara så uppslukade av sin nya skatt att de alldeles glömt bort oss. Hoppas det och hoppas hoppas hoppas allt är bra med dem alla.

Meddelandesignalen på mobilen är satt på max. Alla har hoppat högt så fort den har pipit i kväll. Men det har bara varit mamma Sandra som skrämts. Och också undrat. Till slut ringde vi varann och nu har vi under en lååång stund kommit fram till flera olika scenarion. Det hela slutade med att jag ringde den blivande mammans egna jättegulliga mamma som är barnvakt åt blivande storebror. Vi fick en trevlig pratstund men hon hade inget hört... Hur i hela friden ska man kunna sova i natt?

Hoppas på att kunna börja morgondagen med en sprillans färsk nyhet. Om en sprillans ny liten människa...

Tyramyra

Likt söta, färgglada godisbitar triggar dessa stilrent enfärgade nappar min köpnerv. Som jag har längtat efter detta, ända sedan Filip var liten och nyfödd. Det förvånar mig att ingen har gjort helt enfärgade nappar förut. Det finns några MAM som är enfärgade men då med någon blänkeffekt på i stället. Och Vilma har visat sig vara en kräsen dam när det gäller tuttar (nappar menar jag nu… Har väl berättat om när Erik var på kurs i Stockholm förra hösten och i en barnaffär frågade en ung expedit efter tuttar med texten ”Pytteliten” på och tjejen förvandlades till ett frågetecken och kunde inte alls förstå vad han menade… Inte trodde hon väl att han ville köpa ett par bröst med ordet pytteliten på? Men kanske är benämningen tutte väldigt dialektal?!).

Hursom, vi har låtit henne testa Filips latexnappar (för den oinsatte - de som har gulaktig sugdel som inte lika lätt går sönder av tandgnagande) och hon spottar och fräser och tittar på oss som om vi inte var kloka. Jag köpte även ett par MAM-nappar med för henne vanlig silikonsugdel men när jag lät henne testa kväljdes hon som om hon fått in något alldeles för stort i munnen… Visserligen är sugdelarna olika formade men Filip har aldrig reagerat då man bytt. Lillasyster verkar dock vara en riktig Esskatjej :)

Tur är då att dessa enfärgade godbitar är av den modell hon gillar för mamman hennes tokgillar dem verkligen. Typ alla färger faktiskt (förutom de på bilden finns den även i vitt) så nu gäller det bara att bestämma sig för vilka. Tror det till att börja med lutar åt en röd, en vit och så kanske en…brun. Eller gul. Eller orange. Hon får nappmodella på bild här sen så får ni se vad det blev.

Och just det. Napparna finns att beställa från Tyramyra. Där står också vilka återförsäljare som finns i landet. Och akta er för att titta för mycket på napphållarna, de är svåra att motstå.

Vad är väl en bal på slottet…

…en långhelg i Helsingborg med ett superroligt bröllop och säkert fantastisk mat på en restaurang precis intill havet när man kan sitta här hemma och vara – magsjuka?!

HELT otroligt så var det något vi åkte på, tre av oss. Skrev ju häromdan att Vilma hade kräkts och dagen efter var det min tur och sen Eriks. Visserligen lindrigt för alla men likväl en elak och tydligen smittsam bacill. Beslutet att inte åka var både svårt och lätt att ta. Svårt för att vi sett fram emot detta ända sedan inbjudan kom i maj och helgen inte bara skulle innebära frosseri i romantik utan också möten med vänner vi inte träffar ofta. Lätt för att det skulle vara en alltför riskabel resa, jag menar tänk om Filip blivit sjuk på vägen ner. Eller om bacillj....n var av samma slag som den vi hade i somras, då när Erik insjuknade först två dygn efter mig. I eftermiddag är det två dygn sedan jag blev dålig så tänk om vi åkt och smittat ned både brudpar och bordsherrar-/damer. Hemska tanke.

Skönt mitt i eländet är att snälla farmor och farfar som skulle följa med och bo på samma hotell för att kunna vara barnvakter tog beslutet att åka ändå. Då förstörde vi inte deras helg helt i alla fall.

Vi sörjer att vi inte får vara med och dela er största dag, Patrick och Rebecca. Våra tankar är i alla fall med er nu när kyrkklockorna alldeles strax börjar ringa för er och er kärlek (och även våra magar lär vara med och kurra om ett par timmar. Vår kvällsmat lär nog inte bräcka er…).

All lycka i dag och för alltid önskar vi er! Är säker på att ni just nu är det vackraste brudpar man tänka sig kan...

Anna ♥ Lindex = sant

Att gå in på Lindex nuförtiden är för mig som att stiga rakt in i en dröm. Är jag på stan under tidspress är just den affären prio ett. Är jag på stan en längre stund brukar jag suga på karamellen och spara den till sist för att kunna gå där och njuta länge. Pojkkläder som alltid varit svårare att hitta fullkomligt dräller det av för tillfället och många av plaggen är så mitt i prick min smak att jag nästan kunde önskat dem själv. Som molnfleecen till exempel. Den är så mysig att Filip vill ha den jämt och så snygg att jag bara njuter.

Här är i alla fall en stor del av Filips nya höstgarderob! Sommaren har gett Filip långa, smala ben och när vi nu inför dagisstarten gjorde en garderobskoll upptäckte vi att nästan allt var urvuxet. Och när man väl inhandlat vanliga innekläder så kommer man på att regnkläderna också är för små och definitivt overallen från i vintras…

Och så Vilma som jag ofta och gärna handlar till. De tunna sommarklänningarnas tid är förbi och vips så stod vi där med endast några få ombyten. Och hör och häpna, när jag for in till stan för att frossa i tjejkläder – som ju alltid funnits så mycket av när man tidigare inte hittat pojkkläder – så hittade jag inget! Eller såklart fanns det kläder till små tjejer men jag är inte så mycket för gräddbakelsestilen eller den med massa små söta djurtryck så faktiskt kom jag hem tomhänt. Sånär som två par strumpbyxor :) Så just nu går den bruna bedårande velourklänningen på bilden varm. Den är mjuk och mysig och så mycket Vilma.

Och ni har väl inte missat höstkollektionen av ”Fem myror”? Många fina plagg och accessoarer (bland annat haklappar) som andas barndomsminnen. Vill vi påminnas om dessa härhemma är det bara att snegla på Filip som nästan bott i sin nya pyjamas sen han fick den av snälla mormor häromdagen.

Det blev ett ytligt inlägg i dag och säkert suckar någon över mina klädtankar men vet ni, det här är ju bland det absolut roligaste jag vet! Fina barnkläder att klä sina små älsklingar i. Viktigast är dock såklart att de mår bra och är lyckliga. Klädintresset är bara pricken över i…”det” som förgyller vardagen…grädden på moset. Ja, ni vet!

Bilder från: Lindex

Hejdå sommaren!

Den är ett faktum nu. Det står september i almanackan. Det finns alltid en aning av kyla i luften även fast solen skiner. Gräset är fuktigt långt fram på dagen. Rönnbären hänger i klasar och dagis har börjat igen efter ett långt och härligt sommarlov. Och i kväll började Idol. Det var hösten jag menade som ett faktum. Men tro nu inte att jag med det här vill förmedla saknad, längtan tillbaka och vemod över den mörka årstid som väntar.

Nej, ni vet – jag tillhör ju dem som fullkomligt älskar hösten! Jag är visserligen högst ombytlig vad gäller årstider och brukar anpassa mig ganska väl och se charmen i dem alla. Men hösten är en favorit. Jag tycker inte alls det är sorgligt att mörkret smyger sig på. Jag tycker bara det är mysigt. De klassiska och lätt utslitna uttrycken man ser lite varstans ”att krypa in i sitt hem, tända ljus och mysa i soffan bland mjuka färgsprakande kuddar och med en rykande varm tekopp framför näsan” - de är inte alls så klyschiga. De stämmer tycker jag. I alla fall för mig.

Jag tycker om doften av fuktiga löv ute. Jag tycker om att gå på långpromenader med barnvagn soliga höstdagar med hög, frisk luft. Jag tycker om lugnet dessa dagar andas. Jag tycker om det där soffhörnet och tekoppen på bordet. Jag älskar den rykande färska Ikea-katalogen som denna tid på året alltid lockar till nya upptäckter där den ligger på sin plats under soffbordet.

Hösten andas alltid lite nystart sådär. Dags att förnya garderoben lite grann (eller helt och hållet när det gäller små barn som växer...). Dags att ta tag i de där inneprojekten som stått tillbaka till förmån för utefix under varma - eller mindre varma - sommardagar. Dags att klippa bort det slitna sommarhåret - eller åtminstone topparna på det. Filip tittade noggrant på mitt hår efter frissanbesöket i måndags och frågade om hon hade målat håret också? :) Men nej, ingen målning den här gången. Utväxten får allt växa sig lite större först. Man är ju mammaledig med skral kassa.

Men det var ju hösten jag var inne på. Vet ni vad mer jag älskar? Att köpa de första clementinerna, för det får man när det blir september. Visserligen finns de väl nu att köpa så gott som året runt men jag vill ha dem förknippade med den här tiden. För ni ska veta att det är en högtidlig stund för mig när jag sätter nageln i skalet på den första och känner hur den välbekanta doften sakta men säkert plockar fram hösten och vintern i mig. Lite julkänsla får jag till på köpet. Förbjudet i början av september, jag vet. Men jag säger inte mer om den. Återkommer om en månad eller så ;) Och så avgudar jag pepparkaksfika som också det är tillåtet i min septembervärld (även om jag i år råkade tjuvstarta redan i augusti på grund av, eller kanske snarare tack vare, mamma Sandra som för ett tag sedan bjöd på dessa små godbitar och därmed lockade mig till Icas kakavdelning redan dagen efter...) Pepperkakor doppade i kaffe. Ljuvligt gott.

Kanske är det för att jag är höstbarn som jag tycker så mycket om denna årstid. Och för att Erik och jag har två novemberbarn. Den här tiden på året är och kommer för evigt vara så starkt förknippad med höggravid Anna med stor och klotrund bebismage, lite halsbränna, mycket tjyvtjockhet men ändå ett alldeles underbart välmående tillstånd. Förväntan. Förknippad med lycka helt enkelt.

Men bilden längst upp då? Jo, den får bli en symbol för sommaren som var. På tal om lycka. Mycket tid med familjen och med de härligaste och finaste av vänner. Bättre kan det inte bli. Bilden på Vilma är tagen precis när vi kommer hem efter att ha hämtat Erik på jobbet och därefter ätit lunch på stan som inledning på hans semester. Och visst ser hon lycklig ut i ögonen, vår lilla skatt?!

(Vår lilla skatt som ikväll har kräkts två gånger... Huanamej och ta i trä. Måtte det inte vara något smittsamt. På fredag ska vi nämligen till Helsingborg igen för att i helgen beskåda, umgås med och lyckönska ett vackert brudpar...)

På promenad

Dubbelvagnen har fått vila hela sommaren. Plötsligt började ju lillan sätta sig upp själv och liggdelen kändes då för farlig. När vi i stället testade sittdelen såg Vilma ut som en prick i den. En vinglig prick, som dessutom inte alls uppskattade att vara framåtvänd och inte se oss… Brion har tjänstgjort som huvudvagn sedan dess, ibland med en medpassagerare på ståbräda. Men så i går när vi skulle på långpromenad testade vi igen. Succé är bara förnamnet. Filip kunde inte sluta prata om hur mysigt det var att sitta bredvid sin lillasyster som han har så kär och Vilmas små fötter sprattlade mer än någonsin av glädje. Filip var väldigt noga med att spänna fast sig – precis som Vilma - och när vi hade gått en bit hördes ett ”hysssccchhh” från en stolt storebror med viktigminen på sina läppar. ”Kan ni prata lite tyst, jag har sövt Vilma” Och tänk, det hade han. Med hennes hand i sin. Gulle.

Just den här rundan omfattar mycket spännande saker såsom äppelsugna hästar (som blev så nyfikna på oss att vi fick inta mitten av vägen för att inte krocka med en mule) och två stora silo…sar/silos? (Vad heter det egentligen? Har aldrig skrivit ordet i plural och har ingen aning om hur det blir så vi säger en silo i stället ;) )

På tal om silo. När vi var i Skåne berättade jag för Filip att där var vi också förra sommaren. Filip frågade om Vilma var med då och jag svarade att det var hon – i mammas mage. ”Du har ju också bott i mammas mage”, sa jag sen. Efter en stunds funderande svarade Filip att nej, det hade han inte alls. ”Nämen, var kom du ifrån då?”, frågade jag. ”Jag kom från en stor silo”, sa Filip med högtidlig röst och uppspärrade ögon. ”Oj, det visste inte jag”, sa jag. ”Nej, och inte pappa heller”, sa Filip.

I går frågade han om kossorna hade bajsat i silon. Fråga mig inte var han har fått sitt silointresse från.

Hursom, vår Babytravel är åter högaktuell och det känns så bra och kul att de små kommer kunna sitta bredvid varann och mysa när vi ska ut på höstens promenixer.