söndag, september 30, 2007

31

För drygt ett år sedan så slank det ur mig att 31 nästan låter yngre än 30 – och nu är det alltså upp till bevis. I fredags tog jag klivet över ännu en siffergräns men jag törs inte svara på huruvida jag känner mig yngre eller äldre. Ärligt talat har jag mest varit ganska trött de senaste dagarna och det har nog inte med åldern att göra :)

Att vara ledig på sin födelsedag är mysigt. I min frukosttallrik låg jättefina halsbandet som nu redan byggt bo runt min hals. Filip och jag åt sedan lunch tillsammans med morfar innan jag passade på att mysa runt på Ikea för mig själv medan lilleman sov under morfars beskydd! Och som pricken-över-i denna dag – vad möter en julälskare som jag om inte julsakerna på plats innan kassan... Skulle inte förvåna mig om det är märken i golvet efter min rivstart när jag på långt håll såg adventsstjärnorna glimma. Sen kan jag visst hålla med om att det är tidigt men faktum är att Ikea de senaste åren brukar ha fått upp sina julsaker denna sista helg i september och vill man inte se det redan nu så får man helt enkelt blunda sig förbi den sista biten på varuhuset ;) Jag blundade då inte, tvärtom torkade nästan mina linser ut där jag med ivrigt uppspärrade ögon sög i mig varenda detalj. Tyvärr blev jag för ovanlighetens skull besviken på årets Ikeajul. Inte alls min stil och det enda som fick följa med hem var snygga enfärgade julklappsetiketter med snören. Och kanske, kanske att jag blev liiite sugen på en adventsbelysning i vitt filtmaterial till Filips rum…

Sedan mötte vi mamma på stan för bakelsefika innan vi hämtade Erik som till min stora förtjusning upptäckte att Jensens Böfhus hade smygöppnat i stan! Kvällsmaten blev därmed underbart gott kött med tillbehör medan Filip smaskade minipizza och slurpade äppeljuice.

Dagens tänkta kalas blev tyvärr inställt på grund av förkylda småttingar. Nästa söndag gör vi ett nytt försök. Kanske att ni då får se en annan efterlängtad present – fullastad med gottgott… Någon som kan gissa vad?!


lördag, september 29, 2007

Vilken vecka…

Min oannonserade blogg-timeout den här veckan var totalt oplanerad. Ibland liksom bara samlar sig allt inom loppet av några dagar. Någon som känner igen sig?

Måndag – elitseriepremiär i hockeyn och säsongens första hemmamatch för HV gick av staplen. Erik var förstås där och mormor var här och nattade lilleman som fick dricka sin välling framför den på TV direktsända matchen. ”Pappa hocki, pela pupp” (Pappa hockey, spelar puck, lyder översättningen). Inte har väl Erik tutat i honom att HAN spelar? Nejdå, men Filip är nu i en period där han har bra koll på vad vi runtomkring har för oss och han blandade nog bara ihop begreppen en aning :)

Men var var då jag? Jo, på den mest färgsprakande kvällen på länge - på många sätt! Två dussin förväntansfulla ögon satt nämligen hemma hos mamma Sandra och dreglade över höstens Me&I-kollektion. Hon som sålde var som en frisk fläkt hela hon, kvällens värdinna bjöd på ett lika smaskigt och överraskande fika som man vet att man alltid får när man är där på besök och kvällen gav en sån där trevlig känsla i hela kroppen. Och du milde tid vilka kläder sen… Löjligt egentligen att man i min ålder drabbades av värsta beslutsångesten på åratal när det var dags att förvandla listan som fanns i huvudet till kryss på papperet. Priserna är ju inte jättelåga och det finns så mycket annat vi behöver lägga pengar på denna höst så en begränsning var nödvändig. Efter en bra stunds vridande och vändande, klämmande och expertutlåtanden från mammavännerna blev det så till slut plaggen här till vänster som om några dagar hänger i Filips garderob. Och det märkligaste av allt. Inte blev det de som jag sett ut på hemsidan. Färgerna skiljde sig ganska ordentligt i verkligheten och till exempel uggletröjan var inget jag överhuvudtaget la märke till på skärmen här hemma. I verkligheten var den dock så gott som märkt med Filips namn. Tröjan med det klassiska molnmönstret fick ersätta biltröjan vars bilar var lite för knalliga i färgerna medan de bruna velourbyxorna har varit självklara ända sedan jag klickade mig in på hemsidan första gången. I vår ägo hamnar alltså varken de brun-vit-prickiga plaggen eller de härligt 70-talsgula sura grodorna... Kommer dock hålla ögonen vidöppna inför en eventuell rea längre fram, var så säkra!

Tisdag – hemmamysdag med hostig och mycket trött liten Filip. Film och trolldegsbak stod på schemat. Resten av dagen sov han bort. Jag passade på att vila och sortera kort.

Onsdag – hemmamysdag för FilipOPappa. Tanken var att Filip skulle få en chans att piggna på sig ytterligare vilket han också gjorde. Men tyvärr - efter att ha tillbringat torsdagen på dagis så vete sjutton om han inte drog på sig något nytt för nu är han nysnorig och ännu mera hostig igen…

Torsdag – mest hektiska jobbdagen sedan efter semestern för min del. Avslutades med utvecklingssamtal som drog ut på tiden och gjorde att jag nästintill skyndade ihjäl mig innan jag pustade ut på parkeringen utanför Filips dagis. Kvällen tillbringades med vänner på besök från USA. Han, svensk och gammal kompis till Erik – hon, hans jättegulliga brasilianska fru = en kväll på engelska. Filip härmades hejvilt och går nu runt och säger brett amerikanska ”Nooouuu” och läspande ”Yesss”. Sen säger han ”engeska” och ser lite viktig ut. Niclas och Raquel har lilla godingen Sophia på snart ett år. Andra kompisparet som var där har blonda lilla sötnosen Maja, 15 månader, som ju Filip blev förtjust i under midsommarhelgen. Han var nu väldigt ”påig” för att vara han och överöste Maja med pussar på munnen ändå tills hon bestämt knuffade bort honom… ”Maja puss”, gick han sedan runt och sa hela gårdagen med något drömskt i blicken ;)

Men jag är ju hopplös. Nu börjar detta likna en smalare modell av roman – igen. Vet ni, för att inte skrämma bort läsare tror jag att resten av veckan får egna inlägg så jag avslutar här. Trevlig lördagskväll och på återseende i morgon!


Bilder: meandi.se

tisdag, september 25, 2007

VAB

I dag är det VårdAvBarn-premiär här hemma. Jag är lite förvånad över att Filip hunnit gå fem veckor på dagis utan att bli sjuk men förr eller senare kommer det väl för alla. Småförkyld har han visserligen varit ett tag men sluppit feber. Inte heller nu är han jättedålig – men trött… Han vaknade vid halv ett i natt och började hosta. Och han hostade, och hostade och hostade. Vid halv fyra somnade vi om. Då hade vi bestämt att jag skulle vara hemma med honom i dag och det var nog tur. Redan vid åtta i morse sa han ”Ilip tött, mamma bääa” (Filip trött, mamma bära), och så brukar det inte låta. Sen har han varit så där extramysig hela förmiddagen och jag har njutit av att ha en stillsam och kramig liten kille intill mig.

Nu sover han djupt och jag hoppas han hinner ta igen en del av den förlorade nattsömnen så han när han vaknar är ivrig att fortsätta det påbörjade legobygget av olika köksmaskiner. Liten spis står nog förresten högst på önskelistan inför födelsedagen. Filip är sedan en tid tillbaka kung i köket och vispandet i kastruller, serverandet av "kasse" (kaffe) och diskandet från pallen vet inga gränser. Men spisen får som sagt vänta lite. Tills dess roar vi oss med att bygga brödrostar och elvispar av lego. För den icke-insatte krävs dock en rejäl dos fantasi för att se vad mamma Anna skapat :)

söndag, september 23, 2007

SnabbPizza

Visst blir man glad när man ibland hittar ett recept som är snabbt och smidigt? Visar sig resultatet dessutom smaka så gott att rätten med all säkerhet kommer göras om och om igen är det en extra bonus. Och så blev det i går kväll. Jag har sagt det förut och jag säger det igen - Arlaköket kan då vara en sann räddare i vad-ska-vi-äta-i-kväll-nöden. Här kommer receptet på "Pizza på momangen" - busenkelt och barnsligt gott:


250 g körsbärstomater
200 g rökt skinka
2 dl crème fraiche, tomat & basilika
150 g riven ost
4 stora tortillabröd

Gör så här:
Sätt ugnen på 250°. Dela tomaterna. Skär skinkan i små bitar. Blanda tomater, skinka, crème fraiche och ost. Bred blandningen på bröden. Grädda på plåtar med bakplåtspapper i mitten av ugnen ca 10 min. Servera med sallad.
Lägg även gärna på extra grönsaker i tunna skivor när pizzan tagits ur ugnen.

lördag, september 22, 2007

Dagen då byxorna sprack

Det låg i luften hela dagen. Knappt hann jag komma till jobbet förrän jag på väg till skrivaren reste mig lite väl häftigt från stolen. Ett misstänkt ljud hördes från bakdelen av mina byxor. En arbetskamrat försäkrade dock i det dunkla skenet i skrivarrummet att sömmen i baken såg hel ut, möjligtvis lite gles… Shit, vad hade jag gjort? Jo, tröttnat på att inte ha så stor garderob för tillfället och därför knixat mig i ett par helt vanliga svarta byxor av icke-mamma-modell. Och så hade jag trätt på en sån där magtub över för att dölja gylfen som ju förstås inte går att dra upp ens en millimeter.

Saken är den att för två år sedan passade dessa byxor alldeles utmärkt och det mycket senare än så här. Visserligen fick
Erika, som jag då delade rum med på jobbet, en dag uppleva ljudet av tyg som gick sönder. Efter att den gången stirrigt ha fumlat med handen över baken och känt att den var hel insåg jag att det var en sidosöm som spruckit. En sidosöm som ändå doldes under tröjan. Så det gjorde ju inget.

Men det var då. Nu är det nya tider med en ny figur – lite bredare över höfterna än sist. För när jag satte mig ner i bussen på väg hem senare samma dag, då hördes ljudet igen. Och nu var det ingen tvekan. Det var något som sprack. Nöjd med att för dagen ha en längre jacka på mig tackade jag min lyckliga stjärna för att ingen skulle behöva skymta en vit kroppsdel bakom en sprucken byxbak…

Nu ska vi in till stan. Mitt ärende är att hitta ett par nya byxor. Anpassade för mitt tillstånd och med extra starka sömmar.

fredag, september 21, 2007

För baksugna

...kommer här receptet på de smaskiga bullarna:

Bullar med vaniljklick

50 g jäst för söta degar
150 g smör
5 dl mjölk
1 tsk salt
1 dl strösocker
2 tsk stött kardemumma
14 – 15 dl vetemjöl

Fyllning:
175 g rumsvarmt smör
1 dl strösocker
½ dl vaniljsocker

Garnering:
1 uppvispat ägg
marsankräm


Gör så här:

Smula jästen i en bunke. Smält smöret. Tillsätt mjölken och värm till fingervärme, 37°. Häll degspadet över jästen, rör om så att jästen löser sig. Tillsätt salt, socker, kardemumma och nästan allt mjöl. Arbeta degen tills den blir blank och smidig. Låt jäsa under bakduk ca 30min.

Sätt ugnen på 225°. Rör ihop fyllningen. Arbeta degen på lätt mjölat bakbord. Dela den i två delar och kavla ut dem till rektanglar, ca 30x45 cm. Fördela fyllningen på rektanglarna. Vik långsidorna mot varandra. Skär tvärsöver i ca 2 cm breda remsor. Tänj och vrid degremsorna och forma dem till lösa knutar. Lägg dem på plåtar med bakplåtspapper. Låt jäsa under bakduk ca 30 min. Pensla bullarna med ägg och lägg på en klick marsankräm – så stor du önskar. Grädda i mitten av ugnen 8 – 10 min. Låt svalna på galler under bakduk.

Tänk på att hellre ta ut dem lite bleka ur ugnen än med finfin färg och dessvärre lite torra inuti. Detta misstag gjorde jag sist och det är ju så tråkigt. Den här gången blev de blekare men desto mjukare och godare!

onsdag, september 19, 2007

Lockbete för små matvägrare

Vi är medvetna om att vi är lyckligt lottade då vi än så länge inte har behövt matmuta vår lille. Han älskar att äta och allt utom kokta ägg och gröna grönsaker (sånär som på gurka som snarare är en favorit) slinker lätt in i munnen.


För de med små som inte är fullt lika sugna på att äta kanske dessa bestick kan göra matstunden till något lockande. En apa, en katt, en kanin och en björn som serverar maten - kan det bli bättre? De urgulliga skapelserna är formgivna av Karin Mannerstål. Setet med bestick heter Animal Friends och finns att klicka hem på bland annat Första Klass.

Egentligen tycker jag att även små som älskar mat kan vara värda lite extra uppskattning just för att de är så duktiga på att äta. Som Filip till exempel ;) Hörde du det, Tomten?

söndag, september 16, 2007

BarbaBak

Idag har varit en sån där dag då det varit tillåtet att gå inne i mysbyxor och bara njuta av att vara ledig. Himlen har hängt lågt över oss och det har småregnat hela dagen. Solen har lyst med sin frånvaro och jag vet att man knappt får säga så men jag tycker det kan vara jättemysigt…jag älskar verkligen hösten. Man får vara inne. Och tar man då tillvara på läget – låter ljus brinna hela dagen, badar varmt, läser böcker i Filips myshörna och lagar massa gott att äta – då får man en dag att minnas. Jag hör själv att beskrivningen låter som tagen ur en glansig inredningstidning. Men precis så mysigt har vi faktiskt haft i dag och man behöver inte anstränga sig särskilt mycket. Enda skillnaden är att tidningarna så lätt glömmer det där andra som också måste hinnas med. Ni vet små detajer såsom tvätten, disken, och så toaletterna som behöver sin veckouppiffning…

Laga gott att äta ja. Det vi har lagat och smaskat i oss idag har gått i höstens tecken, från morgon till kväll. Äpple-och kanelkryddat te till frukosten. Fläskfilé i svampsås med ett rikligt täcke av halvfrusna lingon till lunch. Blåbärspaj (som vi i badet hittade spår av i både Filips hår och bakom Eriks öron) till fikat. Och allt detta ackompanjerat av doften av nybakade bullar…


När det är bakdags här hemma är det under beskydd av Barbafamiljen. Filip i sitt färgglada Barbaförkläde och jag, Barbamamma själv fast i Barbapappas skrud, med det rosa förklädet som Erik turligt nog vann i Vera med fleras adventskalender förra året och som blivit en riktig favorit. Filip nöjde sig i dag med koncentrerat trolldegsbak tillsammans med Erik vid köksbordet medan jag snurrade bullar av äkta deg vid bänken. Dessa bullar smakar ljuvligt kan jag lova. Receptet kommer från Sandras mamma som vad vi fått erfara är en riktig bagerska med det ena receptet smaskigare än det andra på lut. Vaniljklicken på dessa bullar är den där pricken över i:et personifierat!
Recept kommer en annan dag. Ska upp toktidigt i morgon och borde göra annat än sitta här nu :)

lördag, september 15, 2007

Magstatus – vecka 29

Plötsligt har det blivit svårt att ta på sig skorna. Och när jag i morse dammsög under soffan överraskades jag av ”halsbrännan de luxe”, så jag var bra nära att premiärknapra en sån där otäckt skummande och bubblande halsbrännetablett.

Annars mår jag bra, även om det börjar märkas på många sätt att man närmar sig finaldelen av denna andra graviditet. Främst är det osmidigheten som har börjat visa sig men också känslan av att inte känna hunger. Man känner sig liksom fullproppad hela tiden och så lär det nog vara ett antal veckor framåt nu innan magen når högsta punkten för att sedan sjunka en aning. Filip bar jag ganska lågt. Den här gången sitter nog magen ett snäpp högre för så här mycket kändes det inte så tidigt sist.

Och magen ja. När man som jag är aningens nervös inför dagen D så önskar man nog extra mycket att alla kontroller som görs hos barnmorskan förflyter som de ska. Vid förra veckans besök kunde hon inte känna någon övre kant på livmodern utan fick chansa sig till ett mått efter att ha letat rätt på bebisens rumpposition. Vi fick en ny tid i onsdags och då kände hon tack och lov kanten och den hade vuxit. Dock är magen mindre nu än med Filip i samma vecka. Förvånande. Känner mig absolut mer flodhästlik nu än då.

Nästa grej hände en kväll i början av veckan. Plötsligt fick jag så ont, så ont i magen att jag inte kunde stå upp. Tog det hela oväntat lugnt och tänkte att lite ska det ju kännas att något växer därinne. Efter att ha haft lika ont utan uppehåll i en och en halv timme – det kändes som en enda lång sammandragning, magen var hård som en basketboll och det gjorde helvetiskt ont – skulle Erik precis slå numret in till förlossningen. Jag hade ”nejat” honom till detta en lång stund. Varför ska man alltid bli så fin i kanten när det gäller en själv? Det är ju dit man måste ringa om något händer på kvällstid och ändå tänkte jag att det nog var dumt att störa. Herregud, det ligger ju faktiskt folk och föder barn där och de behöver hjälpen mer än jag. Samtidigt insåg vi att vi kanske också skulle ligga där snart om jag inte ringde och pratade med dem men precis när jag bestämt mig för att i alla fall ringa så började det äntligen släppa. Sakta men säkert. Sen har jag haft lite ont från och till några dagar och fick i går lämna extra urinprov till barnmorskan som ville kolla så jag inte går omkring med urinvägsinfektion utan att veta om det. Lite bannor fick jag också för att jag inte ringt in… Skärpning utlovas om det händer igen vilket jag inte önskar.

Och i går var jag på glukosbelastning. Tog blodprov och klunkade 3 dl trögflytande sockervatten på fastande mage. Satt sedan i väntrummet och läste tidningar medan jag väntade på att två långa timmar skulle gå tills det var dags att ta nytt blodprov och kolla så värdena hade återgått till det normala. Illa mådde jag, både av den sötsliskiga frukosten och av att lillpyret fick sig en rejäl sockerchock och hade disco i magen en lång stund. Discot ersattes dock så småningsom av taktfasta hickningar varefter läget i magen var alldeles lugnt hela eftermiddagen. Liten tog nog ut sig totalt efter den hisnande inledningen på dagen! Denna glukosbelastning är inget jag har gått och tänkt på eller oroat mig över alls. Det är ju något som bara ska göras. Döm då om min förvåning när sköterskan hummade och rynkade pannan efter att ha sett resultatet av mitt blodsocker. ”Det här känns högt”, sa hon och pep iväg. Dock kunde jag pusta ut en stund senare då hon sa att det låg inom normalvärdena men att det var på gränsen...

Efter att ha mått som en prinsessa under i stort sett hela sommaren börjar nu som sagt vissa krämpor komma. Helt naturligt och jag gnäller inte. Konstigt vore det väl om man inte kände något. Det jag påminns om och som därmed också börjar smyga sig alltmer fram i tankarna är dock rädslan. För ett tag sedan tog jag äntligen mod till mig och ringde Aurora. Pratade med övertydlig röst in mina nummer på telefonsvararen följt av ett mesigt ”hejdå” i slutet (varför kan jag aldrig lyckas prata in ett meddelande utan att få det att låta så fånigt?) och började vänta. En vecka tog det men så äntligen ringde det häromkvällen. I andra änden hördes en mjuk och vänlig röst. Rösten tillhörde en barnmorska som hette Helena och henna ska vi till i början av oktober. Vi gick inte in på några detaljer i telefon men hon gav ändå ett så lugnt och tryggt intryck. Och hon sa att hon skulle göra allt för att hjälpa. Det var en glad och hoppfull Anna som la på luren och fastän vi inte träffat någon ännu så känns det ändå som att det äntligen är något på gång. Hjälp är på väg och jag hoppas innerligt att den ska få mig att fixa fram Filips lillebror eller lillasyster. Och att detta ska ske med stark vilja och jädraranamma i stället för den enorma rädsla och panik jag kände sist. I ärlighetens namn förstår jag bara inte hur de ska kunna få bort de rädda tankarna men vi är taggade till tusen för att ge det en chans.

tisdag, september 11, 2007

Drömmar om glögg och vatten som går

I natt gjorde jag det igen - andra gången på en vecka. Vaknade och var sådär vansinnigt sugen på glögg att jag kunnat betala dyra pengar för en liten mugg. Och jag vet att det är lätt att säga nu, i vaket och piggt tillstånd, men hade vi haft en flaska stående så vete sjutton om jag inte pallrat mig upp och värmt på lite grann. Men vi har ingen hemma och troligtvis hade jag inte orkat upp ändå.

Jag drömmer överhuvudtaget väldigt intensivt just nu. Flera nätter i rad har jag drömt om bebisen och förlossningen. Allt från att vi fått alldeles för tidigt till att vi delat rum på BB med en jobbarkompis som också väntar smått. I går vaknade jag av att vattnet gick – i drömmen tack och lov. Shit, vad skraj jag blev där jag studsade upp som en jojo ur sängen för att känna efter så allt var torrt.

Jag har läst att det är vanligt att man drömmer mycket den här tiden i graviditeten och man slås återigen av hur häftigt det är att mycket av det man läser brukar hända i vissa veckor ofta stämmer så bra.

Filip drömmer nog också mycket nu. Han pratar dessutom i sömnen. Häromnatten när jag låg vaken hörde jag plötsligt en gullig röst mumla ”öttbullar, öttbullar - möck, möck” Lilleman drömde troligtvis om köttbullar och mjölk...:) Sen vaknade han och hittade inte tutten. När han fått den så gosade han med min hand och sa ”Aj, aj, aj – BUPP. Aj, aj, aj – BUPP” (detta händer ofta nu, vi misstänker att fröknarna på dagis alltid sjunger den innan vilan). Jag gjorde som han sa, nynnade sakta och viskande på Trollmors vaggsång och hann inte ens till hans favoritdel med ”buffandet” förrän djupa andetag hördes från sängen bredvid. Lillälsklingen hade somnat om och jag hade just fått uppleva en sådan där mysig stund när det är extra underbart att vara mamma.

söndag, september 09, 2007

Fotografiqa

Lycklig blir jag varje gång jag kommer in i vardagsrummet och ser en glad Filip komma krypande mot mig. Men, tänker ni. Är han alltid i vardagsrummet, och utspelar sig samma scenario varje gång du går in där? Och förresten, han har väl gått länge? Kryper han nu plötsligt igen?

Ja, är svaret på samtliga frågor. I den vita ramen kommer han där krypandes på väggen. I
Eriks gamla discobrallor i velour á la 1976. Med ett leende på läpparna, ivriga ögon och hela han i svartvitt - fast med brunton. Han är som gjord på den bruna fondväggen och jag är så himla glad för det fina fotot på vår lille.

Vi hade ingen aning om var vi skulle ta 1-årsbilderna förra hösten. Visste bara att vi ville göra det. Så såg jag en annons på familjesidan i lokaltidningen och den snygga loggan tilltalade mig. Kändes modern och kul och gjorde mig nyfiken. Kikade in på hemsidan och upptäckte snabbt att Fotografiqas stil var precis den vi var ute efter. Dan före Filips 1-årsdag fick vi tid. Hela dagen ägnades åt att få sovtiderna att prickas så att en utvilad liten buse glatt skulle posera framför kameran. Resten behöver jag knappt skriva. Ni känner oss säkert så väl vid det här laget att ni kan lista ut att om det var något det inte blev så mycket av den dagen så var det sömn… typiskt.

En lite smågnällig Filip var det i stället som tillsammans med oss stormade in hos de gulliga tjejerna någon minut försent. En bajsblöja inledde vårt besök och starten kunde blivit bättre. Timmen som följde blev tyvärr inte fullt så kul som vi hade hoppats. Filip var inte alls sig lik. Ville inte vara från oss ens för en sekund, hade nära till tårarna mest hela tiden och nobbade bestämt all rolig rekvisita de ställde fram. Den gammeldags dockvagnen tittade han knappt åt, inte heller ville han sitta i träkaret på golvet. Det mest spännande var att luta sig mot den gamla vitmålade kistan med ett stort och tungt handtag mitt på. Dock blev lutningen väl skarp då Filips enda plan var att nå handtaget och dra i det. Men så – när alla detaljer togs bort och de rullade ut en vit matta på golvet för att få all bakgrund vit, då äntligen vände det för en stund och det knäpptes hejvilt för att få något annat än bara bilder som mest liknade de där med de sorgsna barnen som har stora tårar rullandes ner för kinderna.

När vi kom hem upptäckte vi att Filip hade fått feber vilket alltså var förklaringen till det ovanliga beteendet. Stackars liten. Och som vi hade kört med honom… Vi var rätt säkra på att inte en bra bild var fångad men när vi kom tillbaks en vecka senare fick vi till vår förvåning se en hel del bilder som var jättefina. Och en av dem sitter nu alltså på en vägg i vårt vardagsrum och förgyller tillvaron.

Kombinationen trevligt bemötande och otroligt proffsiga tjejer med nytänkande modern stil på bilderna gör att valet inte kommer bli svårt då vi i framtiden ska anlita fotograf. Kolla bara in deras bröllopsbilder, Erik (!). Visst är de fina? Va?

Vore man bara gjord av pengar skulle möjligheterna vara oändliga… tänk vad kul det hade varit med fina gravidbilder (där kanske en del med lite tur skulle kunna retuscheras), bilder på nyfödd bebis och bilder på nyfödd bebis tillsammans med storebror. Men dyra är kalas av detta slag så vi får nog nöja oss med ännu en uppsättning 1-årsbilder :) Och så kanske, förhoppningsvis bilder på en annan stor dag någon gång i framtiden…*blink blink*, Erik – läser du fortfarande?

Och så måste jag ju flika in att fotograferna tyckte Filip var lik Ally McBeal! Dråpligt så det förslår. De visade den bild som de tyckte var mest lik och nu blev inte denna bild beställd av oss men jag lovar att om jag någon gång är på hugget med kameran när Filip bränner av sin Ally McBeal-min, då kommer den visas här. För även om åldersskillnaden är stor, den ena är tjej, den andre kille, så kunde vi faktiskt förstå vad de menade på just den bilden. Det var något med munnen och näsborrarna... Men lillkillen som kommer krypande i rasande fart i den vita ramen på väggen. Det är Filip. Bara Filip.

fredag, september 07, 2007

Höstnytt från Mairo

ÄNTLIGEN har jag hittat tyget för Filips rum! Ha-begäret blir nästan övermäktigt när jag ser tyget Elephant, som är en av Mairos höstnyheter. Gulligt barnsligt men inte plåttrigt, fina färger som är snygga att kombinera och ett retrorätt mönster som påminner om min egen barndoms gula påslakan med vita elefanter.

Även tyget Strössel tilltalar. Otroligt snyggt i kombination till kudden med elefanter men färgkombinationen skulle skära sig till de röda detaljerna i Filips rum så jag nöjer mig med Elephant, det räcker mer än väl. Tyvärr har jag inte sett tyget i butik i stan ännu men så fort jag gör det så slår jag till. De bruna och gröna elefanterna står högst på önskelistan och i mitt huvud ser jag redan påslakan, kuddar och en tygtavla på plats i Filips rum… Tänk, att ett tyg kan göra en så glad!



Bilder: mairo.se

torsdag, september 06, 2007

Sovplatsdilemma

Hmm. Funderar fram och tillbaka på hur vi ska göra i höst. Ska Filip få sova vidare i sin spjälsäng där han tryggt sover som en prins och drömmer om fröken Jenny på dagis (säger han i alla fall när man frågar på morgonen ;). Och så skaffar vi en vagga till bebisen. Eller ska vi om ett tag, när dagisrutinerna har satt sig lite mer, röra om i lillens liv och börja låta honom sova i den riktiga säng han har fått ärva av kusinen Sara? En säng som känns tre gånger så lång som Filip.

Någon som har varit i samma läge eller har hört hur andra gör? Är det bäst att låta allt vara så tryggt och invant som möjligt eller är det lika bra att vänja vid säng nu? Jag måste säga att det egentligen känns som att han är för liten för stor säng ännu. Och tänk, vad han kommer rymma när han vaknar... som det nu är så lägger han sig ju oftast ner och somnar om. Det här kan man säkert vrida och vända på i oändlighet...

tisdag, september 04, 2007

Tisdagstema – svart/vit

Har länge tänkt hänga på tisdagstematrenden men vare sig kommit ihåg/haft tid eller hittat lämpligt motiv/bild. För att kompensera er för förra inläggets enorma längd och brist på bilder kommer här ett mixat inlägg innan läggdags. Ett inlägg bestående av en bild, en tråkig och öm historia, en dråplig historia och, förhoppningsvis när detta innehåll är färdigskrivet, ett så pass kort inlägg att alla orkat ta sig igenom det ;)

Svartvitt är det alltid när datorn både här hemma och på jobbet slås på. Som skrivbordsunderlägg på de båda finns denna svartvita variant av Filip i badet. Min absoluta favoritbild av lillälsklingen som ni säkert sett förut… tror nog att den visat sig *harkel* inte mindre än två gånger på gamla bloggen. Och nu såg jag ett tillfälle att även få in den här hemma! Det är något visst med den. Modershjärtat svämmar nästan över när jag ser Filip med badskum i håret och den drömska blicken… Och så det motsägelsefulla. Han ser så stillsam och lugn ut samtidigt som fakta säger att han där är 11 månader och i vanliga fall älskar att plaska lika mycket som alla andra 11-månaders. Men inte just då. Jag minns så väl den stunden en kylig höstkväll förra året. Han verkligen njöt i det varma vattnet och lugnet var magiskt. Vad som gjorde det hela än mer magiskt var att jag för en enda gångs skull lyckades fånga ett ögonblick med kameran. Jag som annars alltid är lite för sen att knäppa. Eller har lyckats få på filmningsknappen fast jag bara ska ta en bild. Eller inte har kameran ens på rätt våning när ögonblicken kommer.

Den tråkiga historien är den att Filip i kväll med full fart brakade rakt in i ett vasst hörn på soffbordet. Med pannan som stötdämpare. Jag ryser när jag fortfarande hör smällen och det hugger tag i mig när jag hör panikskriket och sen får se det otäcka jacket i pannan. För att inte tala om bulan av modell bandyboll som kom på bara någon minut. Filips värsta vurpa någonsin. Det gick tack och lov aldrig riktigt hål. Det blödde lätt men sprack liksom inte upp. Tur i oturen kanske man ska tänka. Hoppas nu bara inte det blir ett fult ärr…

Strax därefter hände något dråpligt. Våra vänner och grannar var här och åt kvällsmat. Deras lille son, Adam - en av Filips bästa småkompisar, kommer troligtvis att om några år vara Sveriges medaljhopp i grenar som kula, spjut eller slägga. För tillfället övar han flitigt kast med diverse saker på matbordet. Just ikväll ven något förbi våra näsor för att landa i hans mammas vattenglas. Hanna är vegetarian och det han lyckades pricka i glaset, trots att hon satt längst bort från honom, var inget mindre än en rejäl skinkskiva... tänk om det åtminstone kunde varit en ostskiva i stället :)

Nej, nu ska jag hålla mitt löfte. Ögonlocken klipper. Jag slutar skriva och säger go´natt och sov så gott!

söndag, september 02, 2007

Om att ta plats – ett milslångt inlägg

Ni ska veta att jag tvekade länge innan jag publicerade detta. Gjorde det så till slut – och tog bort det. La tillbaks det och nu får det vara kvar. Tror jag. Om jag hade haft lösenordsskyddade inlägg hade detta hamnat därunder men nu har jag inte det så jag låter det vara öppet till allmän beskådan i stället :)

Jag funderar ganska ofta över olika sorters människor och i vilka ”fack” man kan placera dem. Och varför de hamnar där de gör. Kanske är det medfött? Vissa hamnar i ”ta-plats-facket”, och gör det med stil, andra hamnar där – fast utan stil. Vissa hamnar i ”facket-för-de-som-inte-syns”. Ser jag någon som befinner sig där försöker jag ge min uppmärksamhet åt den personen. Några uppmuntrande ord eller en komplimang kan betyda så mycket. En del hamnar i ”facket-för-de-som-syns-men-ändå-inte-tar-plats”. Jag tror att det är där jag hör hemma. Syns gör jag ju onekligen nu som ni förstår, med den bulle till mage jag börjar få ;) Men nu menar jag förstås inte att synas på det viset. Hittade häromdagen lappar från senaste team-utvecklingskursen på jobbet – från hösten för två år sedan. På de positiva lapparna beskrivs jag med ord som social, glad, omtänksam, ödmjuk och snäll. Min allra sämsta egenskap var enligt andra den att jag borde ta mer plats – ta för mig mer. Jag tror att detta ganska bra kännetecknar den jag är. Jag pratar mycket och gärna – med alla. Både enskilt och vid fikabordet i mindre grupper. När grupperna blir större, som när hela min enhet på 15 personer samlas blir jag tystare. Även där tar folk sig an olika roller. Det finns de som mer än gärna pratar detaljerat om vad de gör just nu, andra tiger och jobbar i det tysta. Inget av dem är särskilt bra. Bäst är ju att vara någonstans mittemellan, att faktiskt vara stolt över det man gör men ändå inte skrävla om det. Att lyckas med det med finess är inte lätt. Häromdagen råkade jag dock ut för det där trista att någon tog åt sig äran lite väl mycket för något jag gjort. Något som tagit mycket av min tid. Himla trist. Men hur gör man då? Det ligger liksom inte riktigt för mig att bemöta det med ett gällt: ”Men hördu, det där har ju JAG gjort!” Det hamnar så lätt på en femårings nivå och då låter man det hellre vara. I de lägena önskar jag dock att jag vore lite tuffare och inte så dumsnäll…

Vad jag kan sakna ibland – och nu hamnar jag på en femårings nivå ändå – sorry – är uppmuntran. Givetvis finns där många snälla och fina vänner som ger det men ibland är det precis som att jag blir glömd. Jag ger och ger till andra men får inte alltid så mycket tillbaka själv. Det är precis som att ”hon är alltid så positiv och glad att det behöver inte hon. Men det är precis det hon gör. Alla behöver uppmuntran och komplimanger ibland. Om det så är för minsta lilla. Ibland är det så trist att bli ”tagen för given”. Vet ni att när jag gick sista året på gymnasiet och bara hade en månad kvar till studenten, då dog min farfar. Älskade, fina farfar som jag var yngsta och enda tjejbarnbarnet till och som alltid stått mig så nära. Jag minns så väl en dag när en tjej jag inte alls kände väl kom fram och sa: ”Du ser så sorgsen ut, hur är det?” Någon jag knappt kände hade sett. Hade sett och vågade fråga. Och det betydde så mycket. En tid därefter läste jag någonstans om betydelsen av att så ofta det bara går säga högt det man tänker till andra personer. Detta låg så nära händelsen då någon gjorde så till mig att jag verkligen förstod tanken och jag bestämde att det skulle få bli min filosofi att bära med mig genom livet. Nu menar jag ju inte att man ska vara så ärlig att man vräker ut sig att man tycker någon har skruttans fula skor på sig men att om någon är så där himla snygg i håret, eller har fina kläder, eller har gjort något bra på jobbet, eller har satt upp finfina gardiner hemma, eller helt enkelt bara varit snäll – SÄGA det till personen i fråga i stället för att bara TÄNKA det. Det kan faktiskt betyda massor att få höra och varför ska jag bara hålla det för mig själv? Jag är ärlig samtidigt som jag ger en komplimang. Ofta tror jag inte folk tänker på hur lätt det kan vara att göra någon glad. Många är stressade och hinner knappt med sig själva men fångar man då ändå upp det positiva hos någon på vägen, och dessutom säger det högt, då har man ju gjort något så bra.

Kanske måste man vara tillräckligt duktig på något för att få det där. Då syns man på ett annat sätt. Men det är synd att glömma bort det där självklara. Som i förra veckan då en av städerskorna på jobbet öppnade toadörren åt mig och jag möttes av ett skinande blankt handfat, rent golv och fräsch doft och jag sa: ”Åh, vad fint du har gjort det!”, och hon svarade: ”Det var snällt sagt, det får man sällan höra. Du vet, vi bara finns ju här men ska helst inte synas”. Det är i sådana lägen man får ont i hjärtat. Herregud, får hon aldrig höra att hon gör ett bra jobb? Jag lovade mig direkt att alltid tänka på det. Tänk om inte de fanns, hur skulle då allt se ut?

Nu menar jag inte att jag är någon barmhärtig samarit! Eller att jag ALLTID säger allt jag tänker. Nej, nej. Jag är bara en helt vanlig människa med fel och brister. Men kanske ändå ganska snäll – och omtänksam. Och för tillfället lite utsvulten på att få höra att något jag gjort är bra, eller fint. Eller hur bebisen i magen mår, eller hon som bär runt på den. För här är en av de största orsakerna till att jag tänkt så mycket på det här de senaste dagarna. Stackars, stackars lilla andrabarn. Skillnaden med uppmärksamheten när man gick med magen i vädret första gången är enorm. Fast det är lika mycket bebis i magen den här gången och fast man själv är lika upp över öronen stolt över och kär i det lilla knyte man känner böka runt därinne. Detta är nog inget nytt, jag antar att det finns de som känner igen sig? Fast håll med om att det är lite hemskt? Bara för att den råkar komma som nummer två. Och så ökar oron inför den dag lill*n får för sig att titta ut. Jag har svårt att släppa tankarna av rädsla att något ska hända. Har faktiskt inte ringt Aurora än men ska göra det i morgon. I somras fick jag höra från min barnmorska att det nog var lika bra att vänta ett tag eftersom de är så underbemannade under semesterperioderna och sen har jag dragit mig för att ringa. Rädd för att bli bemött på samma kyliga och oförstående sätt som hos läkaren i somras. Då vet jag inte vad jag gör… fast så tror jag inte det blir. Så i morgon ska jag ta mig i kragen och hoppas på en snäll röst i andra änden :)

Och så mitt i allt så sket sig vår nya födelsedagstradition. Att fylla år är ju nu i vuxen ålder egentligen bara en siffra upp men ändå är det en dag som skiljer sig lite från de andra. Förra året bestämde vi att vi alltid ska försöka vara lediga tillsammans när någon av oss fyller år och hitta på något mysigt. Har verkligen sett fram emot den fredag i slutet av denna månad då det är min dag. Erik skulle vara ledig och jag har längtat såå efter att planera något. Och så visar det sig att just den dagen ska Eriks jobb på resa. Skit också. Ingen stor grej egentligen men just när man behövde en dos uppmuntran hade det ju inte behövt gå bakåt…

Nu var det här inte menat som en tyck-synd-om-mig-historia. Det är absolut inte synd om mig, inte det minsta. Jag är så glad och tacksam över min fina, lilla familj och våra kära vänner. Ville bara haspla ur mig det jag gått och funderat över på sistone. Kanske finns det någon därute som känner igen sig eller i alla fall förstår vad jag menar? Och ta nu inte detta, kära läsare, som en order från mig att ”beställa kommentarer”. Att jag väljer att dela med mig av mina tankar var först inte meningen alls. Sen tänkte jag att det ju faktiskt är en del här hemma. Mina tankar just nu, och det är ju det bloggen annars handlar om.

”Hemma” är förresten en kär del i mitt liv. Började som FilipOMamma efter att jag känt att jag velat göra något ”eget” under mammaledigheten. Något som från början var tänkt enbart som ett uppslagsverk från Filips första tid. När så Erik av nyfikenhet började kolla besöksstatistik var där så långt många fler än jag kunnat ana som var här – varje dag! Plötsligt började jag känna ett ”ansvar” att uppdatera lite oftare och bloggen blev till något mer än den från början varit tänkt. Har flera gånger sett andra bloggerskor efterfråga vilka alla anonyma läsare är och mestadels bemötts av postiva svar men även några där ”anonym” syrligt svarar att det väl är upp till var och en om man vill kommentera eller ej. Synd tycker jag att svara på det viset när man väl ger sig tillkänna i stället för att ta tillfället och säga något vänligt…


Och visst blir man ibland nyfiken på vilka ni är som är här, hur ni hittade hit och varför ni kommer tillbaks. Men ni kommer ju tillbaks och det är egentligen svar nog och en uppmuntran i sig :) Erkänna ska jag att jag själv kan vara usel på att kommentera hos andra…tyvärr. Man har sina favoritbloggar som man kollar varje dag, och sen är det något annat som måste göras och så hinner man inte kommentera. Synd, där har jag verkligen inte lyckats i min livsfilosofi ;) Lovar att försöka skärpa mig. Tänk, kanske är vi några som brukar hälsa på hos varann utan att veta om att den andre är där?!

Nähä ni, nu har jag nog slagit gamla längdrekordet på ett inlägg med hästlängder… Att skriva av sig kan ibland vara bästa medicinen för att reda ordning på tankarna. En stor kram till er alla, kända som anonyma, som orkat ända hit! Återkommer förhoppningsvis snart med nyheter om Aurora…

lördag, september 01, 2007

New sweet shoes

Filips fötter kommer troligtvis att växa hastigt och lustigt framöver och plötsligt en dag är de vanliga skorna för små. Visst är det då bra att ligga steget före och redan ha några par i storleken större som står och väntar? Jag har blivit något av en expert på att hitta anledningar, förklaringar och saker att fira när jag handlar till Filip. I våras fanns det gott om goda skäl – jag började jobba (tråkigt av mig tyckte säkert Filip och jag var då tvungen att köpa tröstpresent), sen var det påsk och efter det avlöpte två av hans namnsdagar tätt efter varann. Nu i början av höstkanten är det svårare att hitta anledningar. En nog så god är väl i och för sig att han har börjat dagis. Då MÅSTE han ju ha lite nytt. Och sen kan man alltid fira att vi är lediga på fredagar, för att inte tala om när jag snart fyller år – då måste ju Filip också få ett paket. Och sen kommer ju hans egen födelsedag…och jul…Vilken tur jag har som får köpa så många presenter till honom!

Världens bästa mormor och morfar gav i alla fall dessa underbara höstskor till Filip häromdagen. Nästan lite engelska i stilen med de brungråa tonerna och sitt tweedmönster… Inget för dagis men perfekta som omväxling på helger och besök i stan. Nu blir jag bra sugen på att komplettera med en ”gubbkeps” i samma färger, eller varför inte den såå tuffa bruna mössan med skärm från Knuckleheads. Med skärmen bak eller åt sidan känns det som något för Filip (som inte uppskattar keps på det ”rätta” hållet. Tar då bestämt av den och sätter den på tvären i stället). Tänk, att det ska vara så kul med barnkläder…

Förresten - för er pojkmammor - fanns det ett enormt utbud av pojkskor när jag var på Din Sko i veckan. Med enormt så menar jag tre par som var riktigt, riktigt fina. Det hör inte till vanligheten att man hittar så många snygga killskor på en gång. Alltför ofta är de hyllorna glesa och innehållet trist men för hösten såg det ovanligt bra ut - hoppas, hoppas klädfronten går i samma riktning!

Bilder: skor privat och mössa från Babyshop