Fotografiqa

Lycklig blir jag varje gång jag kommer in i vardagsrummet och ser en glad Filip komma krypande mot mig. Men, tänker ni. Är han alltid i vardagsrummet, och utspelar sig samma scenario varje gång du går in där? Och förresten, han har väl gått länge? Kryper han nu plötsligt igen?

Ja, är svaret på samtliga frågor. I den vita ramen kommer han där krypandes på väggen. I Eriks gamla discobrallor i velour á la 1976. Med ett leende på läpparna, ivriga ögon och hela han i svartvitt - fast med brunton. Han är som gjord på den bruna fondväggen och jag är så himla glad för det fina fotot på vår lille.

Vi hade ingen aning om var vi skulle ta 1-årsbilderna förra hösten. Visste bara att vi ville göra det. Så såg jag en annons på familjesidan i lokaltidningen och den snygga loggan tilltalade mig. Kändes modern och kul och gjorde mig nyfiken. Kikade in på hemsidan och upptäckte snabbt att Fotografiqas stil var precis den vi var ute efter. Dan före Filips 1-årsdag fick vi tid. Hela dagen ägnades åt att få sovtiderna att prickas så att en utvilad liten buse glatt skulle posera framför kameran. Resten behöver jag knappt skriva. Ni känner oss säkert så väl vid det här laget att ni kan lista ut att om det var något det inte blev så mycket av den dagen så var det sömn… typiskt.

En lite smågnällig Filip var det i stället som tillsammans med oss stormade in hos de gulliga tjejerna någon minut försent. En bajsblöja inledde vårt besök och starten kunde blivit bättre. Timmen som följde blev tyvärr inte fullt så kul som vi hade hoppats. Filip var inte alls sig lik. Ville inte vara från oss ens för en sekund, hade nära till tårarna mest hela tiden och nobbade bestämt all rolig rekvisita de ställde fram. Den gammeldags dockvagnen tittade han knappt åt, inte heller ville han sitta i träkaret på golvet. Det mest spännande var att luta sig mot den gamla vitmålade kistan med ett stort och tungt handtag mitt på. Dock blev lutningen väl skarp då Filips enda plan var att nå handtaget och dra i det. Men så – när alla detaljer togs bort och de rullade ut en vit matta på golvet för att få all bakgrund vit, då äntligen vände det för en stund och det knäpptes hejvilt för att få något annat än bara bilder som mest liknade de där med de sorgsna barnen som har stora tårar rullandes ner för kinderna.

När vi kom hem upptäckte vi att Filip hade fått feber vilket alltså var förklaringen till det ovanliga beteendet. Stackars liten. Och som vi hade kört med honom… Vi var rätt säkra på att inte en bra bild var fångad men när vi kom tillbaks en vecka senare fick vi till vår förvåning se en hel del bilder som var jättefina. Och en av dem sitter nu alltså på en vägg i vårt vardagsrum och förgyller tillvaron.

Kombinationen trevligt bemötande och otroligt proffsiga tjejer med nytänkande modern stil på bilderna gör att valet inte kommer bli svårt då vi i framtiden ska anlita fotograf. Kolla bara in deras bröllopsbilder, Erik (!). Visst är de fina? Va?

Vore man bara gjord av pengar skulle möjligheterna vara oändliga… tänk vad kul det hade varit med fina gravidbilder (där kanske en del med lite tur skulle kunna retuscheras), bilder på nyfödd bebis och bilder på nyfödd bebis tillsammans med storebror. Men dyra är kalas av detta slag så vi får nog nöja oss med ännu en uppsättning 1-årsbilder :) Och så kanske, förhoppningsvis bilder på en annan stor dag någon gång i framtiden…*blink blink*, Erik – läser du fortfarande?

Och så måste jag ju flika in att fotograferna tyckte Filip var lik Ally McBeal! Dråpligt så det förslår. De visade den bild som de tyckte var mest lik och nu blev inte denna bild beställd av oss men jag lovar att om jag någon gång är på hugget med kameran när Filip bränner av sin Ally McBeal-min, då kommer den visas här. För även om åldersskillnaden är stor, den ena är tjej, den andre kille, så kunde vi faktiskt förstå vad de menade på just den bilden. Det var något med munnen och näsborrarna... Men lillkillen som kommer krypande i rasande fart i den vita ramen på väggen. Det är Filip. Bara Filip.