onsdag, oktober 31, 2007

Tema Djur – Höstnytt från Esska

För en mamma som gillar att matcha är Esskas tuttar ovärderliga. Det kommer ofta nya skojiga färger. Sist vi var och handlade så kände jag på mig hur någon försökte få min uppmärksamhet. Aha, hyllan med alla nappar och nappflaskor! Vek genast in på den gången och minsann – där hängde ju dessa tre guldkorn, i ett och samma paket dessutom. Brun tutte med igelkott har visserligen förekommit en längre tid i Filips mun men denna gick i en lite höstigare och mörkare färg. Och hur fin är inte den gula med giraffen? Filips favvo blev dock omedelbums den röda. Med vovven.

Vi har på tal om detta ämne kommit fram till att tuttavvänjningsprocessen nog får vänta ett litet tag nu. Känns som att det är en onödig grej att blanda in när bebisen snart anländer. Tur kanske förresten att jag lägger in en bild till detta inlägg så att alla förstår vad jag skriver om. När Erik var i Stockholm förra veckan och skulle köpa mininappar till bebisen och då frågade efter ”Lundmyrtuttar” så tittade tjejen bakom kassan totalt oförstående på honom och frågade vad han menade. Tänk att det alltid är lika kul med språket. Något som är så självklart för oss är rena grekiskan för någon annan och säkert många gånger tvärtom. Jag vet att ordet tutte kan ha flera betydelser men i detta fall handlar det alltså om NAPPAR och inget annat :)

tisdag, oktober 30, 2007

Tema Djur – Apor

Apan tillhör de absoluta favoritdjuren om lilleman får välja. Kanske har vi till viss del påverkat honom eftersom Isas glada motiv ”Apan och jag” nu länge suttit på en av hans väggar och plirat mot honom.



Ramlade tidigare i dag in på Poppilopps hemsida och hittade där bland mycket annat fint dessa ursöta bruna apkrokar att hänga på dörren eller annan kant. Faktum är att de skulle passa förträffligt i Filips rum och dessutom behövs något att hänga saker på, så mycket troligt är att tomten i år bär med sig ett 3-pack i sin säck.


Och så heldräkten från Ida T, vars glada kläder kan pigga upp vem som helst. Just denna är en oslagbar kombination eftersom det är just apor som klänger på det finfina bruna tyget. Och det är inte bara mamma som gillar den. Filip väljer den alltid först om han ska välja pyjamas och den är även ett pålitligt mysplagg under hemmadagar som dessa som inlett denna vecka. (Om ni undrar över halsbandet så är det inte jag som tvingar honom att ha det :) Nej, Filip har fått det av en tjej på dagis och har i stort sett bott i det sedan dess. Vi tror han är bra förtjust i både tjejen och halsbandet!)

Carte d´Or & Rörstrand i gott samarbete

Ni har väl inte missat kampanjen med Carte d`Or och Rörstrand som pågår en bit in på nästa år? Jag tycker den låter mycket lockande och god och inte det minsta ansträngande - särskilt som jag en lång tid nu har gått och spejat på Hanna-muggarna i just svart/rött.

Det enda man behöver göra är att köpa två valfria paket Carte d`Or Selection och skicka in kvittona i ett kuvert som man hittar i sin vanliga affär. Man får sedan två Hanna-muggar (svarta eller gröna) hemskickade för endast 89 kronor!

Oemotståndligt tycker jag. Stackars oss bara som nu blir tvingade att smälla i oss två paket glass…

Och psst! När ni ändå är inne på GB:s hemsida så passa på att tävla om 5 fina mini-Hanna muggar – det gjorde jag! Eller förresten, gör inte det för då får jag ju värsta konkurrensen ;)


Bilderna är lånade från Rörstrand.

måndag, oktober 29, 2007

Veckans Tema - Djur

Nu var det bra länge sedan jag hade en temavecka här på bloggen. Två täta teman i våras, Kärlek i februari och Mat i mars, var så vitt jag minns de senaste och de måste ju fullkomligt ha tagit musten ur mig eftersom det nu gått mer än halvåret :) När jag för en stund sedan nattade en ynklig liten feberskrutt och på kommando från densamme sjöng Lilla Snigel för säkert femtionde gången kom jag i alla fall att tänka på ett passande ämne för en ny temavecka. Så hastigt och lustigt och helt oplanerat ger jag mig nu in i ett ”blogga-varje-dag-den-här-veckan-projekt”. Och detta kommer absolut inte störa min ”vila” – nej, tvärtom. Bloggen ser jag faktiskt som rena vilan för själen. Min egen vrå där jag får skriva och tänka om vad jag vill men som jag sällan hinner ge den tid jag önskar jag kunde. Vi får dock se om jag håller vad jag lovat. Och det kommer inte bli några avancerade inlägg för till det räcker nog inte tiden är jag rädd. Sådär, har jag garderat mig med tillräckligt med bortförklaringar nu? :)

Säg det lilla barn som inte älskar djur. Jag tror det fascinerar de allra flesta i någon form – i böcker såväl som på kläder eller teve och säkert inte minst i verkligheten. Intresset för djurböcker kom tidigt hos Filip och lätena likaså även om han fortfarande inte alltid prickar rätt läte på rätt djur. Någon som hört en giraff bräka som ett får? Eller kan någon apropå det beskriva för mig hur en giraff låter överhuvudtaget – han kanske inte är helt fel ute…!

Hursom, vår lille kille ÄLSKAR djur och veckans alla inlägg i ämnet kommer på något sätt rikta sig mot honom. Först ut blir måndagens...

Tema Djur – Vid matbordet
Rörstrand har nyligen lanserat fyra färgstarka barnserviser (varav två med djurtema), formgivna av Karin Mannerstål och Hanna Werning. Min blick fastnade omedelbums på Karins söta servis Kanin, och även hennes Trafik (som dock inte får vara med under djurtemat). Hanna Wernings servis med djurmotiv heter Ocean och påminner skarpt om den tallrik jag brukade äta ur som barn (hennes andra servis, Sputnik, får inte heller vara med på min djurvecka!). Jag tilltalas dock helt klart mest av Karins Mannerståls båda serviser med de raka och stilrena motiven.



Sen kan jag ju inte låta bli att smyga in två favoriter i repris när det gäller djur vid matbordet, båda för övrigt formgivna av Karin Mannerstål som är en gud i min värld när det gäller fina barnprylar! Dels de ursöta besticken, Animal Friends, som jag skrev om för ett tag sedan, dels Filips finfina bordsunderlägg, Tiny Zoo, med de glada och färgstarka djuren som sällskap vid matbordet. Det var poppis då jag skrev om det på gamla bloggen i våras och det är om möjligt ännu mer kul nu då han för fullt övar färger och räknar in så att alla är där – ”Guuul, gööön, bååå, ett, tå, te, ett, tå”!

Bilder: Köksriket, 1 klass och privat

Ändrade planer

Första vilodagen är inställd. I stället har jag precis lagt en rödkindad liten skrutt att sova middag. Så det kan bli. Plötsligt i går kväll drabbades Filip av akut trött- och gossjuka och det är ju bra mysigt så man tar genast tillfället i akt att gosa med. Dock kändes den lilla kroppen oroväckande varm och då kvällsmaten nobbades totalt och han inte ens tog emot de sista desperata erbjudandena om saft eller glass, då förstod vi att han inte mådde bra. Han grät otröstligt, pekade på magen och sa ”Mage ont, pappa båsa”. Och Erik blåste och blåste men inte hjälpte det. Efter att termometern pipit i örat visade den på nästan 39 grader och strax därefter somnade lilleman gott, med blossande kinder dekorerade med ett par lillfingernagelstora, vita, upphöjda utslag… någon som känner igen det? Sökte efter svar på Internet och det som stämde bäst var Femte Sjukan, något vi aldrig hört talas om. Denna börjar tydligen just med rödblommiga kinder klädda med utslag och med efterföljande feber. Dock var utslagen borta imorse när han vaknade och så även nästan febern men när han nu somnade hade han återigen närmare 38 grader, så helt kry är han ju inte. Förvånansvärt ändå hur pigga de små liven är trots feber i kroppen. Själv skulle man legat pladask för länge sen.

Fast vi ska inte beklaga oss. Hela hösten har varit förskonad från sjukdom sånär som på lite hosta hos Filip så det är väl inte konstigt om det kommer något nu.

Vet ni att NU ska jag också passa på att vila en stund. Kors i taket! Eller ska jag ta disken först…? Det kliar lite i fingrarna måste jag erkänna. Det är ju så skönt att stöka undan först men då ger jag mig sjutton på att någon vaknar precis när jag ska till att lägga mig så jag gör väl tvärtom för en gångs skull – tror jag :)

söndag, oktober 28, 2007

Magläget

I fredags var jag tillbaka hos barnmorskan. Värdena var ungefär desamma som några dagar tidigare – så även mitt tillstånd. Skönt var att inget var sämre och det faktum att blodtrycket håller sig på en bra nivå gör att misstankarna om havandeskapsförgiftning dras tillbaka en hel del. Fortfarande är det så att en eventuell sådan skulle kunna ”maskeras”, som hon kallar det, av att de mest klassiska symtomen inte finns där i hög grad och därmed kan förvilla bort de andra tecknen. Hon hade också pratat med en läkare som inte trodde det var någon fara men däremot med tanke på magens storlek tyckte det kunde vara klokt att vila mer aktivt ett litet tag för att se vad som händer.


Det var med andra ord en mycket lättad Anna som så gott hon kunde trippade ut därifrån. Och i ärlighetens namn känner jag att lite vila nog inte skulle skada. Sen kan det förstås vara så att illamåendet helt enkelt beror på en bebis som föredrar ett visst läge som får mig att må illa. Men i kombination med mattheten och yrseln trodde de ändå att brist på vila kunde vara en orsak. Många gravida med små barn innan känner nog igen sig i att man sätter sig själv i sista rummet. Man vill ju så gärna fixa och dona som vanligt och det hinner man – och orkar. Men den där extra lilla stunden som nu egentligen kanske behövs för mig och liten i magen, den finns det inte riktigt tid för. Och ändå säger man per automatik ”Tack snälla, men neeejdå, det fixar jag”, om någon erbjuder hjälp… så dumt, så dumt.

Så nu ska jag vara hemma och vila några dagar – undrar just vad jag ska hitta på då ;) Jag har ju lite svårt för att bara gå och lägga mig sådär mitt på dagen, särskilt som att ligga ner överhuvudtaget inte är det bekvämaste just nu. Men jag ska absolut göra det ändå – små korta stunder. Och så ska jag läsa, promenera, klappa på magen och bara plocka lite med sådant jag tycker om men aldrig hinner annars. Bara det kommer garanterat att kännas som en slags vila för mig.

Nu blir det alltså projekt ”Få bebisen att växa till sig och mamma att bli piggare” i några dagar. Och så hoppas jag på att det inte bubblar upp några nya konstiga tecken.

Och tack ni omtänksamma, gulliga som tänkt på och uppmuntrat mig med snälla ord i förra veckans oro – omtanke betyder så mycket! Hoppas ni har en härlig dag – första riktigt mörka söndagen denna höst.

lördag, oktober 27, 2007

♥ Familjen ♥

ÄNTLIGEN är det den där lördagen jag längtat och trånat så efter. Familjen är åter som den ska – tillsammans. Erik fick för ett tag sedan veta att han den här veckan skulle på kurs till Stockholm från måndag morgon till fredag kväll… Det kändes som lite av en mardröm måste jag erkänna. Har ju som ni vet mått knackigare och knackigare den senaste tiden och när vi räknade ut att jag skulle vara i vecka 35 när Erik åkte kändes det inte som en dröm precis. Hade han hoppat över den så hade han i stället varit tvungen att gå den i början av januari och det hade faktiskt varit värre och nu är det ju SÅ skönt att det är överstökat!

Och faktum är att allt går. Med lite envishet och stark vilja har veckan varit riktigt bra trots att längtan efter Erik varit enorm. Filip har pratat mer och mer om pappa varje dag och i torsdags kväll när jag skulle lägga honom så grät han efter pappa en lång stund… stackars liten. I går kunde jag dock trissa upp honom med att ”I DAG kommer ju pappa hem mitt när vi har myskväll framför Idol”, och Filip bubblade om ”Iol” och ”pappa kom hem” hela dagen. Så när taxin stannade utanför vid niosnåret var det en mycket glad liten uppesittarFilip och en om möjligt ännu lyckligare mamma som stormade dörren :) Älskade, fina Erik vad mycket roligare allt är när du är hemma.

Jag valde att inte tidigare skriva om att jag skulle vara själv. Inte för att jag tror några tokar sitter och läser min blogg men ändå… Jag är ju av den mörkrädda typen som sovit med fönsterlampan tänd hela veckan. Och så har jag undvikit att titta ut i uterummet när jag släckt lamporna nere om kvällarna, och hållit för ögonen eller bytt kanal när TV 4 för femtielfte gången gjort reklam för sin bloddrypande skräckvecka. Och så har jag kikat bakom dörrar, under sängen och i bastun innan jag lagt mig. På baksidan har vi en ytterlampa mot förrådet som tänds när något rör sig vid den. Erik hann inte mycket mer än hem i går kväll förrän vi upptäckte att den lyste! Jag hade dött om det hade hänt när jag var själv… Jag må vara 31 men mörkrädsla försvinner inte med åren.

Det där med att umgås mycket med varandra är ju så olika från par till par/familj till familj. Jag har full respekt för att alla tycker olika och att alla gör som de vill. Vi är i alla fall av den sorten att vi gärna umgås, så mycket vi kan. Vi har inte behovet att vara från varandra så ofta. Jag längtar alltid hem till Erik efter bara en arbetsdag och då är nog meningen att vi ska umgås mycket. Sen kan man såklart rent praktiskt inte göra allt tillsammans. Det gör nog ingen. Men så mycket det bara går försöker vi. Jag vet inte hur många som den här veckan har sagt till mig ”Tänk, så nyttigt det är att vara från varandra ibland”. Ja, det måhända fast inte såhär länge, och inte när man är höggravid och själv hemma med en tvååring. En tvååring som visserligen har varit änglalik i sättet och så himla duktig. Precis som att han känt på sig att det varit läge till det med en mamma med magen i vädret. Inte ett uns av trots eller springande från mig när vi varit ute utan han har helt snällt gjort precis som han ska. Absolut värt en extra födelsedagspresent (läs nu inte, muta ;) ) om några veckor.


Vet ni, jag trodde faktiskt inte att jag kunde uppskatta livet med Erik mer än vad jag gjorde innan men idag har jag upptäckt att det kunde jag faktiskt. Tillsammans är vi som bäst – så är det bara!

onsdag, oktober 24, 2007

Kort rapport

Bara ett litet livstecken såhär mitt i en stressig och ovanlig vecka, berättar mer senare.

Eller borde jag kanske skriva ”Välkommen till min gnällblogg!” Nej, skämt åsido. Var tillbaka hos barnmorskan i måndags efter inte helt bra prover förra veckan. Dessa var tyvärr ganska oförändrade och nu ska jag dit på fredag igen. Jag är rädd jag börjar bli en riktig följetong på mvc. Som jag nämnde i förra inlägget har jag den senaste tiden ju mått lite ”tjyvtjockt”, svårt att beskriva exakt hur men jag känner mig rent allmänt inte så pigg. Har typiskt nog vissa symtom på havandeskapsförgiftning och därför vill barnmorskan hålla extra koll vilket vi förstås bara är tacksamma för att hon gör. Samtidigt blev jag på riktigt orolig i måndags då jag trodde allt skulle vara bra. Nu snurrar tankarna ”tänk om något är fel”, och det är allt annat än kul… Vill ju bara att bebisen ska må väl därinne. Och det vore ju bra om jag också skulle må åtminstone lite bättre så vi kan vara starka tillsammans.


Nu väntar sängen på en trött Anna. Hoppas jag lyckas sova bort ett symtom eller två :)

söndag, oktober 21, 2007

Lägesrapport från blivande tvåbarnsmamma

Kanske skulle jag chocka er med att helt sonika låta bilden tala den här gången och inte skriva något mer. Fast… ni känner ju mig. Jag har svårt att hålla mig kort och att då inte ens få skriva några rader, det är ju stört omöjligt.

Så – vad kan då bilden symbolisera? Blivande tvåbarnsmamma som gillar att mysa med levande ljus i höstmörkret? Det gör hon absolut men det var fel svar. Kanske blev hon idag plötsligt toksugen på grillat och skickade ut stackars Erik i kylan med en tallrik hamburgare i näven. Nej, hamburgare åt vi visserligen häromkvällen men den här årstiden går det precis lika bra med stekta. Den brinnande stickan som vid en första anblick ger ett ganska lugnt och stillsamt intryck symboliserar inget mindre än min hals. Och det ska gudarna veta att den är allt annat än lugn och stillsam. Den är i uppror. Nu brukar jag inte vara någon gnällspik men när jag ändå är igång och skriver så kan jag ju lika gärna berätta att…

- halsen brinner. Särskilt på morgnarna. Då knaprar jag en sådan där bubblig, skummande halsbrännetablett och börjar…
- må tokilla. Fast egentligen beror det nog mest på hur bebisen ligger för det kan gå över lika snabbt som det kommer. Den senaste veckan har dock just illamåendet varit riktigt besvärligt och ibland kommer tanken ”tänk om jag är magsjuk?”. Det skulle jag ju inte fatta nu då alla konstiga symtom relateras till liten i magen.
- Ryggen har börjat ömma vilket får till följd att…
- nattsömnen är sämre (trots den nya FINFINA sängen!)
- Tar jag för långa steg när jag går får jag rejält ont i fogarna vilket sedan oftast sitter i resten av dagen.

Inget av det här är egentligen konstigt när man befinner sig i vecka 34. Det ÄR ju faktiskt inte så många veckor kvar och att må prima hela tiden är nog inte så vanligt. Den största skillnaden mot sist är att man är så trött, så trött. Inte heller konstigt med en liten Prins Bus i huset som inte går att slita sig från. Och vet ni, jag menar inte att klaga. I grund och botten är jag ju så innerligt tacksam över tillståndet jag befinner mig i som annars för det mesta är alldeles fantastiskt! Skulle bara så gärna plocka bort en nypa av halsbrännan och en rejäl skopa av illamåendet… Annars är det nog bara att ställa sig in på några lite "tyngre" veckor här mot slutet. Inte bara viktmässigt utan även på krämpområdet. Vilken tur då att man bara behöver slänga en blick på Filip för att inse att det är värt allt.


Sådär, nu har jag beklagat mig i alla fall. Att jag aldrig kan hålla tyst... :)

torsdag, oktober 18, 2007

Drömsäng eller en säng att drömma i?

För tillfället är den bara en säng att drömma i. Det som möter den som går in i vårt sovrum just nu är nämligen två madrasser på golvet. Filip visar tydligt att han tycker han har världens bästa mamma och pappa som byggt i ordning värsta hoppborgen på golvet – bara för hans skull ;) Hoppas han då inte blir besviken när den tillfälliga lekplatsen snart är ett minne blott.

Gamla sänggaveln huserar nu ute i garaget, gapande tom och väntandes på nya ägaren som kommer och hämtar den med sig på söndag. Ibland blir man faktiskt förvånad över fenomenet
Blocket. Inte för att det egentligen är några fel på vår gamla säng. Den är rentav i mycket fint skick, så fint att våra föräldrar av fågelholksminerna att döma nog inte riktigt förstod när vi sa att ”vi har sålt vår säng”. Blocket ja. Jo, det jag skulle komma fram till var att jag tror nästan man kan sälja vad som helst där. Vi undrade faktiskt vem som skulle vilja ha vår gamla säng, utan madrasser dessutom. Och se, det var flera stycken som gärna ville ha den! Vi som tänkte att vi skulle få vara glada bara någon körde bort den åt oss. Hursomhelst, ”felet” med den gamla var egentligen färgen. Modellen är rak och utan krusiduller och har inte stört, men den bokliknande färgen med en svag aning åt rött har i sanningens namn aldrig gjort sig särskilt väl mot de nougatfärgade väggarna och byrån i ek. Därför ska byrån i ek nu få en släkting som granne och mot de vita detaljerna kommer förhoppningsvis sovrummet sedan äntligen att kännas klart. Visserligen kanske inte riktigt förrän den nya mattan kommit på plats… Och ett par nya påslakan för det borde väl sängen vara värd? Och sen funderar jag på det där med överkast. Det har vi aldrig haft något. Eftersom vi är de som alltid bäddar sängen gör sig neutrala påslakan lika bra men jag har ändå gått och blivit sugen på att ha ett, sådär snitsigt uppdraget bara en bit upp vid fotändan om ni förstår vad jag menar? Nåväl, vi får se.

Efter att ha kikat runt på olika sängar i olika butiker, har valet av säng inte helt oväntat fallit på det som i prisklassen vi tänkt oss faktiskt ÄR vår drömsäng. Precis sådär stilren och rak och snygg som vi legat i gamla sängen och drömt om :) Vi har ännu en gång fallit för ett platt paket från det stora varuhuset med det välbekanta svenskklingande namnet bestående av fyra bokstäver, och MALMbyrån får nu som sagt en väl matchande granne.

I morgon ska svärfar vara bärhjälp och förhoppningsvis blir i morgon bitti sista morgonen som jag likt en klumpig ångvält behöver manövrera min kroppshydda med tillhörande badboll där fram, först till lagom avstånd från säng (madrass) kanten, sedan svingandes (läs, mödosamt pustande) benen över kanten (som endast är någon decimeter från golvet), för att därefter med en mycket avancerad rörelse lyckas resa mig upp med ont i fogarna och gung i golvet som följd. Oj, vad jag längtar och vad skönt det ska bli!



Bild: ikea.se
Erkänner att jag här och nu blir lite nervös för inte ser färgen på bilden sådär snyggt "ekig" ut på vår skärm inte. Dock var den väldigt "ekig" sist vi tittade på den i verkligheten så jag hoppas innerligt att ni ska slippa ett klag- och gnällinlägg här i morgon kväll...

tisdag, oktober 16, 2007

En kväll under stjärnorna

Jag har precis upplevt vardagslyx när den är som allra bäst. Kameran stannade hemma så ni får försöka se framför er det jag beskriver: En skum figur iklädd mysbyxor, tofflor och munkjacka - varunder hon hade stoppat in en vattenmelon :) – traskade för ett par timmar sedan en gata bort. Äntligen skulle jag få premiärbada i våra vänners utespa! Likt en trolsk dimma låg ångan från det varma vattnet och badade i det gulaktiga skenet från det stora karet och väl i så låg vi bara där och njöt av det varma vattnet och pratade – klart, dessutom. Tänk, som småbarnsmamma är man ju numera så van att ett stort antal samtalsämnen alltid påbörjas men aldrig avslutas att det faktiskt är en lyx att få den där vuxenstunden någon gång ibland.

En från början ganska molnig himmel klarnade sedan plötsligt upp och där låg vi. I kolsvart oktoberkväll med en gnistrande stjärnhimmel som tak över oss. Magiskt och alldeles underbart mysigt. Dock fick bubblorna utebli. Jag vet inte hur mycket som stämmer men för att ta det säkra före det osäkra lät vi bebisen få en lugn stund. Att rikta en massa olika massagestrålar mot magen förstår jag självklart att man inte ska. Sedan har jag även hört att ljudet från bubblorna inte är så bra för pyret i magen, så vi nöjde oss med att bara bada, i stilla vatten.

Vi bor jättenära varann och promenaden hem går på någon minut. Ändå hann mörkrädda jag stirra upp mig där jag på utsidan av vår tomt, bakom en hög häck, plötsligt hörde ett prasslande ljud. Jag skyndade på stegen så mycket jag kunde för det enda som plötsligt surrade i mitt huvud var ordet BJÖRN. Nu är det nog troligare att prasslet kom från en igelkott eller kvällspigg katt men faktum är att en björn vid två tillfällen de senaste dagarna har setts bara några mil härifrån. Sådan vilddjursdramatik är inte vi söderbor vana vid och ni vet ju vilka konstiga saker man kan få för sig i mörker…

Med andan i halsen snubblade jag dock helskinnad in i hallen strax därefter. Och nu sitter jag här, nyduschad med russinhänder efter det långa doppet och med klippande ögon. Härligt avslappnad, varm och trött. Nu ropar kroppen efter sängen och sängen efter mig. Bäst att lyda. Over and out och god natt här hemifrån!

söndag, oktober 14, 2007

Kalas för kakmonster

Efter två inställda kalas var det så idag äntligen dags att få inviga en av mina födelsedagspresenter – kakfatet med stort K. I skinande vit, äkta plast :) från Koziol och i tre våningar blir det så mycket roligare att lägga upp bakverken, som för övrigt gett just det – värk – i både rygg och nacke, under tillagandet. Rygg för mig som nu börjar känna av ordentligt om jag står upp allt för länge och i nacken för stackars Erik som fått känna på en ålderskrämpa (?) bestående av förstelnad nacke… Men det går ju inte att låta bli. Med nya kakboken har man dessutom inte det minsta svårt att hitta godsaker, den knivigaste biten är istället att begränsa sig.

Med två stora bagare och en liten assisterande vid diskbaljan har här klickats havrekakor med choklad och jordnötssmör, rullats oreo cookies och gräddats marmorerade brownies med hallon. Bullarna var tack och lov snurrade för flera veckor sedan och behövde bara bekvämt tas ur frysen innan glasyrklicken tog plats. Pepparkakorna var tänkta för de mindre munnarna eftersom de små bruna munsbitarna längst upp har en ganska vuxen smak med mörkt mörk choklad, minimalt med socker och dessutom en krämig espressofyllning emellan - slurp för kaffeentusiaster, mindre poppis för små saftälskare!


Det enda som var synd var att de där brownisarna inte lydde riktigt när de skulle skäras upp (därav det uteslutna fotot på dem), för inte kan det väl ha berott på andra omständigheter som till exempel klumpig person bakom kniven? Nåväl, de smakade i alla fall gudomligt. Len fudgeliknande chokladbotten mötte syrlig och fräsch creamcheese-röra. Detta i kombination med hallon blev riktigt supersmaskigt även om de där perfekt fyrkantiga bitarna då uteblev och gästerna istället fick hugga in med sked i något som mest liknade en gigantisk 20x30 cm stor brownie…

Kalas är alltid trevligt, ikväll är vi dock toktrötta och önskar att helgen hade sträckt sig ännu en dag. Jag fick dessutom nästan skrämselhicka då jag alldeles nyss insåg att jag bara jobbar en månad till innan jag går hem igen… detta måste ju betyda att jag är jättetjock, och jaa minsann – med en snabb blick nedåt ser jag en kula som börjar se mycket välfylld ut och som just nu krumbuktar sig åt alla håll och kanter på grund av en sockerchockad discobebis därinne ;) På tisdag går jag in i vecka 34. Holy macarony vad tiden springer iväg. Tänk, snart är vi fyra!

fredag, oktober 12, 2007

Lucky day – med snöpligt avslut



I går morse pep jag iväg ett mail till Erik från jobbet där jag i ett sammanhang skrev ”lucky day”. Kom då plötsligt att tänka på låten med Frida Snell från filmen ”Känd från TV”, och var tvungen att leta fram den när vi kom hem. Tycker den är riktigt bra. Så gör även Filip som gungade loss ordentligt efter en stunds lyssnande. Filip ja, orsaken till att dagen i går fick ett snöpligt avslut. Inte Filip själv men hans hår… Alla ni som tycker att mina dramatiska hårberättelser börjar bli för mycket gör nog bäst i att sluta läsa här. Ni andra, som vill höra en hårresande rysare såhär på fredagseftermiddagen – ombedes läsa vidare :)

Antingen är den här stans frisörer (nu menar jag inte att generalisera, läs istället ”en del av den här stans frisörer”) trögfattade eller så är jag extremt otydlig. Om jag säger såhär: ”Toppa bara det allra yttersta och ta pyttepyttelite på luggen för den växer så långsamt”, är det då lätt att tolka det som: ”klipp gärna upp håret en hel del, kapa av luggen minst tre centimeter och glöm för allt i världen inte att få bort de där söta lockarna i nacken. Det får du nog om du klipper sisådär en…5 centimeter kanske…”?

GRRR. Vi sa ju klart och tydligt att vi inte var redo att klippa Filip till ”stor pojke” ännu utan att vi ville ha kvar vår lille hårtjorvige filur ett tag till. Filip ÄR ju liksom den där blonda kalufsen med rak lite spretig lugg och ett riktigt tjorv där bak med enstaka lockar som sticker ut åt höger och vänster och guppar upp och ner när han springer och det är så jag vill att han ska se ut. Inte en rakt avklippt lugg och en perfekt frisyr… Fy, vad lack jag var när vi kom hem. Till och med Erik som kanske inte är fullt så känslig som mig när det gäller hår, tyckte det var för kort (en bra måttstock för att kolla mig själv om jag överreagerat!) Så nu kommer inte Filip behöva sätta sin fot hos en frisör på minst ett år lovade jag mig själv i går. Får se om jag kan hålla det. Han kommer nog blir en sådan där liten kille som inte har typiskt pojksnagg utan lite längre längder långt upp i åren för nu är jag ordentligt avskräckt.

Hmm. B-vitamin är ju bra för att skynda på hårväxandet. Undrar just om det finns AD-droppar med extra tillskott av vitamin B? ADB-droppar ;) Nej, vi får nog köra på extra mycket banan i stället och hoppas det växer så det knakar.

tisdag, oktober 09, 2007

Tisdagstema – Vårdad

Dagens tisdagtema är vårdad. Huvudet sökte genast efter en passande bild och då mycket i min värld just nu av förklarliga skäl kretsar kring bebisar och deras ankomst till världen så blev det den här.


Att tänka tillbaka på Filips första veckor i livet är förstås mest bara underbart även om de också kantades av diverse motgångar som tvingade oss kvar på sjukhuset. Den här bilden får det alltid att knyta sig i hjärtat på mig. Känslan vi fick varje gång vi la ner vår gallskrikande, pepparkaksbruna lilla kille i solariet, klumpen i halsen över att inte få ha honom nära hela tiden och till och med doften av varm bebishud kombinerat med den sjukhusluktande nätstrumpan han hade på huvudet, är fortfarande fastetsade i minnet och kommer nog så vara för alltid. Också den ledsna lilla munnen, fötterna tryckta mot kanten på sängen och newbornblöjan som såg enorm ut på den späda kroppen ser jag framför mig som i går. Klart man vill vara nära sin mamma och pappa när man är så liten och ny och inte behöva ligga alldeles ensam i ett brummande solarium med lappar för ögonen... Jag minns hur jag egentligen ville dra ut på matstunderna bara för att få hålla honom tätt intill mig samtidigt som vi visste att ju mer tid han fick tillbringa solandes, desto snabbare skulle han bli av med gulsoten. Och det blev han - efter en vecka. Bara det att då hade han blivit så liten och klen för att han inte orkat äta, att vi fick stanna på neo ytterligare några dagar för att sondmata och trycka i honom mat på klockslaget var tredje timma. Vägning före och vägning efter varje mål gav en stressande och pressande känsla. Man ville ju så innerligt gärna att han skulle bli frisk så vi fick åka HEM!

Efter två veckors god och omtänksam vård fick vi så till slut komma hem med vår lille. Och inte ska man egentligen beklaga sig – det finns de som har det så mycket värre. Men just då, just där, var det vår verklighet och den var inte vad vi hade väntat oss. Jag är faktiskt lite orolig att bebisen i magen också blir ett ”klockbarn”. Vi har i efterhand helt säkert fått veta att det var bulan efter sugklockan som utlöste gulsoten och dessutom fick den att sitta kvar så länge som den gjorde. Samtidigt är huvudsaken att allt går bra så det är bara att vänta och se… Hoppas innerligt gör jag dock på att det den här gången bara blir vanlig BB-vård och sedan hemfärd på vanligt vis med ett alldeles lagom färgat litet knyte intill sig :)

söndag, oktober 07, 2007

För kak- och bakälskare

Frestelsen blev till slut för stor. Efter att i flera sammanhang hört talas om vad som verkar vara sötsaksboken nr 1 – Två systrars söta, klickade jag förra helgen hem ett eget exemplar. Och jag överdriver inte ett dugg när jag säger att den är så tilldragande att man knappt kan släppa den ifrån sig. Det ena receptet mer lockande än det andra tillsammans med otroligt snygga och frestande bilder är en kombination som faller mig väl i smaken. Jag ska definitivt passa på att testa flera av recepten nu medan karaktären ändå inte är den bästa och när magen ändå är rund och trind ;) Och jag önskar jag kunde dela med mig av det bästa vi stöter på. Detta får förstås ni närboende läsare se som en inbjudan medan ni som finns alltför många mil bort för en fika får nöja er med bilder på mer eller mindre lyckade verk… I gruppen ”lyckade verk” tar förresten kakan på bilden en stark förstaplats. Faktum är att jag inte vet om jag smakat något godare. ”Chocolate chip cookie i gjutjärnspanna” var namnet. Resultatet segt och ljuvligt doftande av jordnötssmör och choklad i både mörk och ljus variant. Och med den där kulan vaniljglass till och en rykande kopp kaffe tog den sig till oanade höjder.

Till min och säkert många andras glädje släppte de båda systrarna, som dessutom driver egen (kok)bokhandel med tillhörande café – The cookbook café - i vår huvudstad, ännu en bok i torsdags. Den heter Vinterns söta och verkar precis lika farlig för figuren som den första. Om det inte var så att Erik var en av mina trognaste läsare så hade jag kunnat skriva att den vore en perfekt Fars Dag-present om en dryg månad. Nu råkade jag ju skriva det ändå och därmed är den möjligheten bortblåst. Alltså måste jag nog beställa hem den innan. Kan också vara smart med tanke på att jag måste hinna testa lite julrecept innan vårt lilla knyte tittar ut. Eller vad sägs om änglakola, saffransdrömmar och kardemummakryddade pistagenötter…? Det kan nog få det att vattnas i munnen på vem som helst!

lördag, oktober 06, 2007

”Teve önner – annan teve”

Hur svårt kan det vara egentligen? Det är väl bara att åka till stan, hämta en teve och betala den verkar yngsta familjemedlemmen tycka där han vankar av och an med rynkad panna och ojar sig framför platsen där teven har stått samtidigt som han muttrar ”teve önner, annan teve”.

Fem i åtta i går kväll – ni såg tiden va? FEM I ÅTTA, alltså fem minuter innan Idol-premiären, satte Erik på teven. Kolsvart. Men ljudet var bra så visserligen hade vi ju kunnat lyssna oss igenom Idol men det blir ju inte riktigt detsamma. Det har legat i luften ett tag nu, senaste veckan har den varit konstig några gånger just då vi satt på den men den har kommit igång. I går förvarnade den till och med på morgonen, innan den så la av helt lite senare. Det blir ett lurigt läge eftersom vi ironiskt nog har tänkt köpa ny teve – i slutet av den här månaden! Så mycket bättre tajming går väl egentligen inte att få, förutom att man (läs Erik) gärna hade haft tiden fram till dess på sig att bestämma vilken vi ska köpa. Nu kommer nog i stället helgens tevetid att tillbringas framför datorn i hopp om att med hjälp av all fakta som där går att finna hitta just teven som ska få flytta hem till oss. Erik, ja. I det här fallet har han helt fria händer. Jag lägger inte näsan i blöt överhuvudtaget, jag är på detta område totalt okunnig och tycker bara det ska bli kul att byta bort den stora svarta klumpedunsen som i teveapparaters värld nu började få lite för många år på nacken. Jag vet ju själv hur lycklig jag kan bli när jag letar nya gardiner och så slutligen hittar de där perfekta. Erik tycker nog egentligen att det är rätt skoj men nu blev det ju i stället ett stressmoment. Hade det gått som planerat så hade ju den gamla teven fått stå på sin plats och fungera ända tills den nya anlände. Nu är vi i stället plötsligt tevelösa då den lilla extrateven som stått och samlat damm i ett förråd inte heller hade vett att fungera när vi testade med den…

Så nu är de största frågorna här i huset plasma eller LCD, Panasonic eller Samsung, 40 eller 42 tum. Jag återkommer säkerligen i frågan. I kväll blir det nog en film på datorn. Kanske också lite tid för mer bloggande :)

onsdag, oktober 03, 2007

Aurora del 1 – En sten har fallit

Ett lugn som inte funnits på länge har under dagen spridit sig i kroppen. Vi har nämligen träffat en ängel i dag. Aurorabarnmorskan var precis den typ av person vi hade hoppats på att få möta och det kändes nästan för bra för att vara sant efter fadäsen i somras. På grund av den var jag laddad till tänderna och hade bestämt mig för att vi inte skulle låta oss bemästras på det sätt vi då gjorde. Oron för det visade sig ha varit helt i onödan. Det första som hände var att hon sa: ”Jag har skrivit ut din förlossningsjournal men jag har inte läst den. Det är inte det viktigaste nu utan det som betyder något är er upplevelse”. Undrar om det hördes hur vi genast pustade ut efter dessa ord…

Sen var jag tvungen att förklara något. En av de saker som gjorde att jag väntade så länge innan jag ringde. När vi var hos den tyska tanten i somras (som vi idag fick veta var dansk) så tryckte hon nämligen upp en sak under min näsa. Något som jag hade på känn skulle ligga mig i fatet vilket det också gjorde då – men inte idag. Innan man lämnar BB får man ju fylla i en utvärdering. Så även på efterkontrollen hos sin MVC-sköterska två månader efter förlossningen. Till er som eventuellt läser detta och också går i väntans tider vill jag bara säga en sak – fyll inte i detta helt på egen hand utan låt din man få vara med på ett hörn. I vårt fall fyllde jag i den på BB den enda stund då Erik var i väg hemma och hämtade saker. Hade han varit med hade den nog inte blivit så positiv som den nu blev. Bara minuter efter att Filip hade kommit ut trängde jag bort det jobbiga och ville sen inte förknippa något negativt i världen med honom. Sen ville jag heller inte erkänna för mig själv att inget hade gått som vi tänkt oss. Detta i samband med en massa lyckliga mammahormoner fick mig att ge en betydligt positivare bild än verkligheten. På efterkontrollen var jag fortfarande rusig i bebisbubblan men erkände där åtminstone att allt varit så mycket värre och jobbigare än jag kunnat ana. Det var först när jag trappade ner på amningen i början på förra hösten som minnen och känslor av det jobbiga började komma tillbaka. Egentligen skulle jag då säkert ha hört av mig någonstans och berättat det så att de hade vetat. Nu känns ju upplevelsen som raka motsatsen till det jag då sa vilket jag inbillat mig måste verka förvirrat. Men jag hade inte behövt oroa mig ens för det. Snälla barnmorskan berättade att detta var mer vanligt än ovanligt och vi pustade en gång till.

Den förståelse och medkänsla vi fick i dag var guld värd. Vi gick igenom förlossningen som vi upplevt den och sen gick hon igenom journalen med oss, noggrant och med förklaringar till mycket vi tidigare inte förstått. En sak var att jag upplevde smärtan ganska enorm i ett tidigt skede. Detta minns jag skrämde mig eftersom jag inte brukar vara fullt så känslig. Hon förklarade att det inte är så vanligt att barnet så tidigt i förlossningsarbetet trängt så långt ner som Filip hade gjort och att hon väl förstod att det hade gjort mycket ont. Också de sista segdragna timmarnas värkar utan resultat och därmed känslan av uppgivenhet fick vi stor förståelse för. Något annat som gett den totala upplevelsen en negativ klang är ju det faktum att det var sugklockans ”fel” att vi fick stanna två veckor på sjukhuset på grund av Filips envisa gulsot…

Summan av det första besöket blev i alla fall att vi fick en ny tid i slutet av denna månad. Vi ska då träffas på förlossningen för att ha en färsk bild av allt när det sen är dags. Tanken är också att vi ska göra en förlossningsplan som kommer finnas framme när vi kommer in. Så nu ska vi skriva ner vad vi vill – och inte vill.

För ungefär ett år sedan så fanns en ”vanlig” förlossning inte ens som ett alternativ i våra tankar. Samtidigt förstår vi att ett snitt på många sätt inte är bättre, ändå har vi känt att om det vore så enkelt att någon skulle ”erbjuda” det – då skulle vi inte tveka. Detta har långsamt ändrats de senaste månaderna och nu vet jag att jag skulle ångra att inte ens ha försökt. Barnmorskan vi träffade i dag sa att ett snitt för oss inte är aktuellt rent fysiologiskt, vilket vi heller inte hade trott. Däremot menade hon att det skulle kunna bli aktuellt om rädslan tar överhand och därmed motverkar själva förlossningen. Känslan och nyfikenheten över att vilja försöka på ”vanligt sätt” blev ännu starkare efter att ha fått höra det. I vår plan kan då snitt komma att finnas med som en sista utväg vilket skulle ge en enorm trygghetskänsla för oss.

Sist men inte minst var hennes ärlighet värdefull. Jag har ju hela tiden varit nyfiken på detta besök men inte riktigt förstått hur någon ska kunna bota rädslan. Hon sa ganska tidigt att de rädda tankarna tyvärr inte är något hon kan trolla bort. De kommer antagligen finnas kvar även de resterande 8 veckorna. Däremot är hennes uppgift att ge oss trygghet, och det har hon till viss del redan gjort. Jag är så himla glad att vi erkände allt för oss själva och tog oss dit. Jag är fortfarande livrädd för det som komma skall men också plötsligt lite taggad!

tisdag, oktober 02, 2007

Bebisoro

Många tankar snurrar i huvudet just nu. För några veckor sedan hade ju min mage inte vuxit som den skulle. På återbesök en vecka senare hade den gjort det och vi kunde pusta ut. I torsdags var det dags för ny rutinkoll hos barnmorskan och tror ni inte att den hade stannat av igen. Denna gång så pass att kurvan damp ner till den nedersta streckade linjen. Känns inte alls kul och jag är orolig att något ska vara fel. Dock hände samma sak med Filip i magen ungefär vid samma tidpunkt. Då fick vi göra ett extra ultraljud och de kollade så moderkakan och navelsträngen fungerade som de skulle. Allt såg bra ut, jag blev sjukskriven en vecka beordrad att vila och sedan tog magen fart igen. Så egentligen borde jag kanske vara lugn men det dumma är att det ju nu har hänt två gånger inom loppet av en månad…

Vår barnmorska frågade om jag kände rikligt med fosterrörelser och det kunde jag svara ett säkert "ja" på då. Dock var bebisen väldigt lugn och stillsam i helgen - så pass att jag i söndags eftermiddag sockerchockade den med en skål smågodis, och det gav resultat. Blir den för lugn kan det vara ett tecken på att den inte får i sig tillräckligt med näring och därmed blir så trött att den inte orkar busa som vanligt. Kanske var godistricket inte det bästa men i det läget ville jag ju så gärna känna det välbekanta buffandet där inifrån. Och efter det har lillpyret faktiskt stökat på som vanligt igen. På torsdag morgon ska vi tillbaka och mäta om. Har den inte vuxit då så blir vi skickade till sjukhuset för tillväxtkontroll – måtte det inte behövas…

Mitt i allt detta så ska vi i morgon på första Aurorabesöket! Känns lite spännande och förväntningar finns kan jag lova. Dock hade jag gärna bytt dag på de båda besöken så vi hade fått mäta i morgon i stället och därefter besökt Auroramottagningen. Just nu ligger ju fokus först och främst på varför magen inte växer… Och inte blir det bättre av att nästan varje dag på jobbet få höra ”Oj, vilken liiiten mage du har” – jag vill ju höra att jag är tjock :) Men jag tycker nog själv att den har blivit lite större de senaste dagarna så kanske ska jag försöka frysa den tanken och i stället koncentrera mig på morgondagens besök. Återkommer med rapport!

måndag, oktober 01, 2007

Vi har blivit med vagn!

I alla fall på papperet. Vagnen fanns visserligen hemma men vi valde ändå att suga lite på karamellen och hämta den först om en månad. Vi har bevakat Blocket ganska noggrant ända sedan i somras men inte haft turen att hitta någon syskonvagn på nära avstånd. Jag har förstått att dessa vagnar försvinner väldigt snabbt så antagligen har de funnits där, men inte längre när vi kikat in. Vi bestämde för ett bra tag sedan att vi inte skulle ha is i magen längre än till denna helgen så i morse när vi en sista gång klickade oss in på Blocket så höll jag faktiskt tummarna för att där inte skulle ligga en vagn ute och ställa till huvudbry för oss... Senaste dagarna har man ju liksom ställt sig in på en ny, och så blev det alltså.


En svart Babytravel med en hårdlift som liggdel. Filip tittade intresserat, än ner i sitt lilla russinpaket (som vi försett honom med för att hålla lugnet på Babyproffsen som ju inte bara säljer vagnar utan även lockar små barns ögon med en uppsjö av leksaker… Tack och lov vann russinen hans uppmärksamhet och vi kunde i hyfsad lugn och ro se oss omkring. I morgon befarar jag att några extra blöjbyten väntar ;)), än på vagnen: ”Ilip dää, bäse dää. Ilip älpa tutte”. Det är så att mammahjärtat knyter sig en aning när man hör hur snällt han tänker… han skulle bara veta vad som väntar. Han pekade alltså på vagnen, först på sittdelen där han ska sitta, sen på liggdelen där bebisen ska ligga, och så menade han att han ska ge bebisen tutten om h*n tappar den… Världens bästa storebror är redan korad i mina ögon!
En viktig sak kan nu alltså strykas på att-göra-listan. Känns jätteskönt – och roligt. Faktum är att allt blev ännu ett snäpp verkligare nu! Återstår att se om storebror kommer vilja åka med i samma vagn som bebisen...