Aurora del 1 – En sten har fallit

Ett lugn som inte funnits på länge har under dagen spridit sig i kroppen. Vi har nämligen träffat en ängel i dag. Aurorabarnmorskan var precis den typ av person vi hade hoppats på att få möta och det kändes nästan för bra för att vara sant efter fadäsen i somras. På grund av den var jag laddad till tänderna och hade bestämt mig för att vi inte skulle låta oss bemästras på det sätt vi då gjorde. Oron för det visade sig ha varit helt i onödan. Det första som hände var att hon sa: ”Jag har skrivit ut din förlossningsjournal men jag har inte läst den. Det är inte det viktigaste nu utan det som betyder något är er upplevelse”. Undrar om det hördes hur vi genast pustade ut efter dessa ord…

Sen var jag tvungen att förklara något. En av de saker som gjorde att jag väntade så länge innan jag ringde. När vi var hos den tyska tanten i somras (som vi idag fick veta var dansk) så tryckte hon nämligen upp en sak under min näsa. Något som jag hade på känn skulle ligga mig i fatet vilket det också gjorde då – men inte idag. Innan man lämnar BB får man ju fylla i en utvärdering. Så även på efterkontrollen hos sin MVC-sköterska två månader efter förlossningen. Till er som eventuellt läser detta och också går i väntans tider vill jag bara säga en sak – fyll inte i detta helt på egen hand utan låt din man få vara med på ett hörn. I vårt fall fyllde jag i den på BB den enda stund då Erik var i väg hemma och hämtade saker. Hade han varit med hade den nog inte blivit så positiv som den nu blev. Bara minuter efter att Filip hade kommit ut trängde jag bort det jobbiga och ville sen inte förknippa något negativt i världen med honom. Sen ville jag heller inte erkänna för mig själv att inget hade gått som vi tänkt oss. Detta i samband med en massa lyckliga mammahormoner fick mig att ge en betydligt positivare bild än verkligheten. På efterkontrollen var jag fortfarande rusig i bebisbubblan men erkände där åtminstone att allt varit så mycket värre och jobbigare än jag kunnat ana. Det var först när jag trappade ner på amningen i början på förra hösten som minnen och känslor av det jobbiga började komma tillbaka. Egentligen skulle jag då säkert ha hört av mig någonstans och berättat det så att de hade vetat. Nu känns ju upplevelsen som raka motsatsen till det jag då sa vilket jag inbillat mig måste verka förvirrat. Men jag hade inte behövt oroa mig ens för det. Snälla barnmorskan berättade att detta var mer vanligt än ovanligt och vi pustade en gång till.

Den förståelse och medkänsla vi fick i dag var guld värd. Vi gick igenom förlossningen som vi upplevt den och sen gick hon igenom journalen med oss, noggrant och med förklaringar till mycket vi tidigare inte förstått. En sak var att jag upplevde smärtan ganska enorm i ett tidigt skede. Detta minns jag skrämde mig eftersom jag inte brukar vara fullt så känslig. Hon förklarade att det inte är så vanligt att barnet så tidigt i förlossningsarbetet trängt så långt ner som Filip hade gjort och att hon väl förstod att det hade gjort mycket ont. Också de sista segdragna timmarnas värkar utan resultat och därmed känslan av uppgivenhet fick vi stor förståelse för. Något annat som gett den totala upplevelsen en negativ klang är ju det faktum att det var sugklockans ”fel” att vi fick stanna två veckor på sjukhuset på grund av Filips envisa gulsot…

Summan av det första besöket blev i alla fall att vi fick en ny tid i slutet av denna månad. Vi ska då träffas på förlossningen för att ha en färsk bild av allt när det sen är dags. Tanken är också att vi ska göra en förlossningsplan som kommer finnas framme när vi kommer in. Så nu ska vi skriva ner vad vi vill – och inte vill.

För ungefär ett år sedan så fanns en ”vanlig” förlossning inte ens som ett alternativ i våra tankar. Samtidigt förstår vi att ett snitt på många sätt inte är bättre, ändå har vi känt att om det vore så enkelt att någon skulle ”erbjuda” det – då skulle vi inte tveka. Detta har långsamt ändrats de senaste månaderna och nu vet jag att jag skulle ångra att inte ens ha försökt. Barnmorskan vi träffade i dag sa att ett snitt för oss inte är aktuellt rent fysiologiskt, vilket vi heller inte hade trott. Däremot menade hon att det skulle kunna bli aktuellt om rädslan tar överhand och därmed motverkar själva förlossningen. Känslan och nyfikenheten över att vilja försöka på ”vanligt sätt” blev ännu starkare efter att ha fått höra det. I vår plan kan då snitt komma att finnas med som en sista utväg vilket skulle ge en enorm trygghetskänsla för oss.

Sist men inte minst var hennes ärlighet värdefull. Jag har ju hela tiden varit nyfiken på detta besök men inte riktigt förstått hur någon ska kunna bota rädslan. Hon sa ganska tidigt att de rädda tankarna tyvärr inte är något hon kan trolla bort. De kommer antagligen finnas kvar även de resterande 8 veckorna. Däremot är hennes uppgift att ge oss trygghet, och det har hon till viss del redan gjort. Jag är så himla glad att vi erkände allt för oss själva och tog oss dit. Jag är fortfarande livrädd för det som komma skall men också plötsligt lite taggad!