3 månader

Så mycket större har han inte blivit den sista månaden, vilket ni ju vet. Åtminstone inte till kroppsstorlek. Men världen har blivit större – både hans och vår. Hans värld som hela tiden öppnas mer för honom ju mer vaken och med han är. Vår värld som blir större för varje ny dag med honom.

Den där dumma febern Alvin fick för tre veckor sedan blev starten på ett riktigt ekorrhjul. Dålig viktuppgång ledde till läkarbesök som ledde till ännu fler läkarbesök. Små ofarliga skönhetsfläckar på hjärtat upptäcktes, liksom en urinvägsinfektion som sen visade sig vara falsk varpå penicillinkuren avbröts. Liten har intensivammats och gått upp men inte så mycket. Bajsar gör han inte heller.

Den lilla huvudpersonen har dock varit vid gott mod mest hela tiden trots några taskiga undersökningar och ett flertal Microlax… Att le med hela ansiktet samtidigt som han intensivt ser på en med stora ögon verkar vara det bästa han vet. Han pratar, vevar, sprattlar, gurglar, tittar på sina små händer – kort sagt, han har rätt fullt upp de stunder han är vaken.

Häromdagen fick han av en slump tag i en slingrig leksak som visserligen nästan är svår att inte få tag i då den är just så slingrig. Men ändå, Alvin såg först riktigt paff ut och började sedan gnaga förnöjt tills han tappade greppet och då tog till handen i stället.

Handen ja, lilleman är liksom sina syskon en snuttare av stora mått. Det sugs och slurpas och smaskas på allt som kommer i hans närhet och det var under ett av alla läkarbesök som han hittade tummen. Det visade sig vara mer än en engångsföreteelse för det har hänt många gånger sedan dess, och när det sker så sker det under djup koncentration med pannan i skarpa veck. Dock verkar tummen än så länge bara vara ett komplement till tappad napp och jag har svårt att se en renodlad tumsugare i honom då nappen ju är SÅ god!

Vi ser nu med spänning fram emot vad han ska hitta på den närmaste tiden. Vilka nya färdigheter han skaffar sig och vilka nya egenskaper som kommer kika fram.

Du lilla, fina människa. Du anar inte hur mycket du betyder och hur ljuvligt fin vi tycker att du är. Så underbar och så otroligt älskad av oss alla.

Halsfluss och liten Alvin :(

Äsch då, lite motvind nu faktiskt. Halsen from hell blev ännu värre under natten och i morse ringde jag vårdcentralen. Väl där konstaterades snabbt halsfluss och jag ska nu knapra penicillin, visserligen kanske lika bra eftersom man vet att det snabbt vänder då.

Samtidigt var Erik (som är hemma för vård av sjuk fru idag) och barnen på BVC med Alvin för första vaccinationen och ny viktkoll. Upp hade han gått men inte så mycket så nu väntar nytt besök på fredag... Vilken följetong detta börjar bli. Och måtte nu bara inte jag smitta honom.

Så nu jäklar ska här kureras. Jag tror jag inleder med lite inbjudningskortspyssel till barnkalas, sånt kul gör gott i själen och då glömmer man kanske till och med bort en öm hals för en stund...

Halsen from hell

Ont i öronen, värk i kroppen och en kroppstemperatur som har problem att hålla sig stabil. Detta i sällskap med den där halsen from hell är mitt tillstånd just nu :( Vaknade faktiskt med halsontet redan i går men pumpade mig då full med piller för att orka vara vanliga mamma Anna på lillans födelsedag. Den planen lyckades ganska väl men bara tills sötgrynen var i säng. Sen steg temperaturen på bara ett par timmar upp till nästan 40 grader...

I dag går jag också på Alvedon då det inte riktigt är läge att som trebarnsmamma vara sjuk en hel dag. Det kryper liksom i hela kroppen av att höra Erik rodda allt själv för jag vill ju också vara med! Dock gör han det med bravur, min hjälte. Och så är det ju hans dag i dag så det var först nu för en stund sedan som jag och Alvin äntrade soffan för en stunds vila och då slog eländet till igen. Typiskt nu när kvällen närmar sig. Bara det nu är något snabbt övergående och inte något annat otrevligt. Tanken på den omtalade influensan slog mig men jag sköt snabbt bort den igen. I morgon vaknar jag säkert piggelin igen! (Det där sista var det optimisten i mig som sa...)

Vad är det för en dag...

...jo, det är ingen vanlig dag för det är Vilmas födelsedag! Tänk, i dag kan vår lilla tjej titulera sig 2-åring. Vår älskade, älskade lilla gumma. Lillsnorpan. Vårt hjärtegryn. Lillasyster och storasyster med ett hjärta av guld, ett fnittrigt bubblande skratt och en vilja av stål. Omtänksam och kramig. Mammig. Pappig. Totalt tuttberoende. Ivrigt babblandes och för tillfället en riktig liten härmapa som fullkomligt spritter av jag-vill-lära-mig-att-prata-lust.

Lyckan över att få ha en liten prinsessa som du i huset är så stor, så stor och vi är så glada att vi får dela våra dagar med dig, du underbara. Grattis lilla hjärtat på din andra födelsedag!

Och som vanligt kan jag inte låta bli att vältra mig i de magiska minnen man som mamma har från dagen då man för första gången fick möta det lilla knyte som man burit inom sig så länge. Som vanligt faller också en och annan tår när man tänker på vilken lyckans ost man är som får uppleva detta fantastiska i att vara just mamma.

Liten Vilma, två veckor gammal och äntligen på väg hem från sjukhuset. Fler bilder och minnen finns i förra årets Vilmavecka. Återigen insåg jag när jag nyss kikade tillbaka hur värdefull bloggen är att ha för minnets skull...

Gästbloggare

Tjingeling! Visst ser jag piggare ut?

Storebror är på dagis och storasyster är hos farmor och farfar så idag har jag mamma helt för mig själv! Det är mysigt tycker vi, även fast jag mest sovit än så länge... Ute är det alldeles vitt i luften. Snö heter det visst sa mamma och sjöng en sång om snö. Nu har jag ätit, snart väntar ny blöja och sen ska vi leka!

Puss från Alvin :)

Ingrid Maskin

En skål med små, mörkt röda äpplen fångade Filips uppmärksamhet där de låg i en skål.

- Vad är det mamma? Det ser nästan ut som plommon.
- Det är äpplen, mammas favoriter. Ingrid Marie heter de.

En stund senare kommer min snart 4-åriga lilla stjärna tillbaka ut i köket och ber att få smaka på ett sånt där ”Ingrid Maskin”. Underbart ;) Han hör verkligen vad han vill höra, den lille filuren. Eftersom hans tankar nuförtiden är uppslukade av maskiner av alla de slag är jag dock inte förvånad över hans ”felhöring”.

Liten men naggande god

Den här historien börjar bli både lång, förvirrad och lite av ett mysterium som läkaren vi träffade i dag sa. För ja, Alvin och jag har varit på sjukbesök ännu en gång. Doktorn från akuten ringde och berättade att Alvin inte har urinvägsinfektion!!! Sådan tur att de gjorde den där hemska punktionen ändå. Odlingen som gjordes från det prov som togs timmen innan visade dock en massa bakterier, liksom den första som gjordes tidigare i veckan. Men dock då inte den sista och 100%-igt tillförlitliga och det innebär att han får sluta med penicillinet.

Jätteskönt, men – de blir inte riktigt kloka på vad det då kan vara så vi fick i dag åka tillbaka för ny viktkontroll och träff med doktorn. 100 gram på en vecka och vågen pekar om än inte särskilt mycket uppåt så i alla fall åt rätt håll!

Doktorn tyckte i alla fall att Alvin såg piggare ut än för en vecka sen och det tycker vi med, Slö är han fortfarande och sover mycket men han är helt klart mer på alerten när han är vaken. Liten men naggande god, tyckte läkaren och någon annan diagnos kunde hon inte ge. Troligtvis en liten infektion som inte märkts så mycket utåt men som ändå påverkat liten och hans ätande en hel del.

På hans lilla hjärta har upptäckts två olika saker men tack och lov inget som på något vis ska vara farligt. Han har ett blåsljud som hon hörde även idag. Dessutom finns två ”flöden” som är spår från moderlivet och kort innebär att hjärtat inte helt sluter tätt på två ställen. Inte heller det av betydelse och dessutom något som troligtvis växer igen. En sådan lättnad var det att höra allt detta även om det såklart hade varit ännu skönare om allt varit perfekt…

Så – nu tyckte hon att den ammande mamman ska äta mer fett och grädde så hon inte blir uppäten ;) Vila och ordentligt ätande för mig för att få igång Alvins matproduktion till något ännu bättre var hennes rekommendation samtidigt som hon förstod att det inte är helt lätt. Och det är det ju inte heller… en ekvation som helt enkelt inte går ihop men som egentligen borde vara så självklar. En liten och helt hjälplös liten människa måste ju få gå först och jag gör såklart allt jag kan för att göra allt så bra som det bara går för honom, men vila för mig - nej det finns faktiskt inte på kartan…

Med uppmaningen vägning en gång i veckan och stenkoll på lillemans allmäntillstånd gick vi så därifrån. Hoppas så att det också var slutet på denna något omtumlande historia och att vår lilla skatt nu kommer må bra och växa som han ska!

Virkade rutor

När novembervindarna viner utanför fönstret är nästan det bästa som finns att krypa upp i soffhörnet – nuförtiden med ett barn på var sida om sig och ett i famnen, en bra bok (Godnatt Alfons Åberg) och en spännande film (Lilla spöket Laban). OCH såklart en mysig och varm filt att kura ihop sig under :)

Hemtrevliga ”mormorsfiltar” har gjort comeback i våra hem och de syns både här och där i höstens inredning. Hemtex har en fin variant som dock går lite för mycket åt det grå hållet för att passa in i vårt hem. Drömfilten är den från Housedoctor som dessvärre känns lite dyr hos en barnfamilj… får nöja mig med att titta på den och i stället gå loss på en mustigt röd. En tjock och mysig variant har fångat mitt öga på Åhléns.

På tal om rutor. En dag när jag får tid ska jag visa er några andra sådana. Kanhända har jag nu en kär läsare som känner sig träffad...? (Och det är inga kroppsliga rutor jag menar (Erik!) utan sydda… ;) )

En djävul på toan

"Bus eller godis?". Tre täta plingningar på dörren i kväll har gjort att ingen i huset missat vad det är för helg. Vi är inga anhängare av halloweenfirande men såklart har vi laddat ordentligt med godis för vem vågar chansa på bus egentligen?!

Filip öppnade vid första plinget och snubblade med stora ögon baklänges från två små häxor och en lieman som häxorna ganska snart avslöjade hette Adam. Adam själv började prata med vanlig röst på tydlig småländska när det visade sig vara hans favoritgodis vi bjöd på.

Sista sällskapet bestod av inte mindre än sex personer som ivrigt babblade och bubblade mer och mer i takt med att godispåsarna fylldes på. Gasten längst bak, äldst i gänget, skötte snacket tills den söta lilla häxan avslöjade att det minsann var hon som sålt jultidningar hos oss för ett tag sedan och att hon till slut sålt så mycket att hon fick en sodastreamer i premie!

Men sötpris tog nog ändå den lilla röda djävulen som plötsligt blev bajsnödig och bad att få låna vår toa. Den ni. En djävul på toan som dessutom glömde spola ordentligt efter sig ;)

”Takkass Avvin”

Ja, vi håller verkligen med Vilma när hon ojar sig över lillebror och gång på gång upprepar ”stackars Alvin” på sitt lilla vis med bekymmersrynkan på plats mellan ögonen och hopknipet ledsen mun.

Vi har haft ovanliga dagar härhemma. Det har varit så många turer och besked hit och dit och fram och tillbaka att det snurrar i huvudet. Besöket på sjukhuset i torsdags gick både snabbt och smidigt. Återigen fantastisk personal hade dämpat belysningen i undersökningsrummet och bäddat ett mysigt bo åt Alvin i en saccosäck på en brits. Där undersöktes sen hans lilla hjärta med både ultraljud och nytt EKG. Svaren skickade de sedan vidare till vår läkare men de sa med en gång att det inte var något farligt eller allvarligt och mitt eget hjärta blev med ens så lätt så lätt. Dock hörde de två ”misstänkta flöden”, som de kallade det men som sagt inget som är farligt.

I går morse var det sen dags för nästa besök, den här gången på bvc för ny vägning av lilleman och tänka sig - Alvins och min superamningsinsats hade gett resultat i form av hela 100 gram mer Alvin på fyra dagar! Oerhört skönt besked, samtidigt som vi ju märker att något inte är som det ska. Han är väldigt slö, blek och känns på något sätt medtagen. Nytt viktbesök bokades in om en vecka och vi åkte därifrån med uppmaningen att vi så fort vi tycker han blir sämre ska ringa in till barnakuten.

Vår lediga fredag fortsatte sen med frisörbesök för vildelik Filip med hår åt alla håll och kanter, sen Max-lunch i bilen och därefter en snabb sväng in på A6 för mig för att fixa lite ärenden. Det var när Erik och barnen satt i bilen och väntade på mig som läkaren vi var hos i tisdags ringde. Hon började med att berätta att det inte är något hjärtfel han har och att en hjärtläkare nu ska titta på hans bilder och därifrån bestämma hur uppföljning ska göras. Sen sa hon att svar från urinodlingen hade kommit och visat att Alvin, trots att stickan vid ett första test inte visat tecken på något, har urinvägsinfektion :( Vi fick veta att de väntade på oss på barnakuten för vidare provtagning och att vi om läkaren tyckte Alvin var för medtagen också skulle få stanna kvar…

Tvära kast på den lediga fredagen blev det med ens. Mormor och morfar ryckte snabbt in som barnvakter och tur var det då vi sen tillbringade hela eftermiddagen och större delen av kvällen på sjukhuset med vår stackars lille skrutt.

Nytt urinprov togs följt av några blodprover. En läkare undersökte honom åter grundligt och Alvin uppskattade det lika mycket som han gjort tidigare i veckan ända tills doktorn berättade vad han skulle göra härnäst. För att få ett helt tillförlitligt svar är det bästa att tappa urin direkt från blåsan vilket sker genom en blåspunktion… En inte helt tunn nål sticks då in i magen och vidare in i urinblåsan och tappar kiss direkt. Alvin skrek hjärtskärande när nålen stacks in och när den togs ut men stunden däremellan surplade han ganska förnöjt på sprutan med sockerlösning som generöst sprutades in i hans lilla mun. En sådan tapper liten kille var han och jag kan lova att det för evigt kommer göra ont i mig bara jag tänker på denna hemska undersökning.

Eftersom de också var bekymrade över hans icke-bajsande fick han sen Microlax så han fick bajsa och där rök nog de där 100 grammen han gått upp med råge…

Som tur var var Alvin ganska så på alerten under hela träffen med läkaren och vi fick till sist åka hem med en penicillinkur som sällskap. Framöver väntar njurröntgen vilket de alltid gör på små barn som får urinvägsinfektion. Så skönt att de är så otroligt noggranna när det gäller det bästa vi har.

I veckan som kommer har vi telefontider med två läkare och förhoppningsvis ska denna historia sedan vara slut. Så oväntat att det som i måndags började som en vanlig rutinkoll av vikten fick sådana här följder… Samtidigt tur att vår gulliga och noggranna bvc-sköterska var så uppmärksam och drog igång hela karusellen.

Nu ska vi snart äta smaskig Halloweenmiddag och sen får resten av helgen gå i lugnets tecken. Vi är egentligen galet trötta men fortfarande finns krafter från reservens reserv kvar och vi hoppas att på något vis kunna fylla på med ny energi någonstans, någongång innan nästa vecka börjar.

Hoppas ni alla har en riktigt skön och ledig helg. Enligt tradition plankar jag denna dag ett gammalt inlägg som varje år vid denna tid är lika aktuellt. Innan vi somnar ska vi ut på trappan och tända ett ljus och tänka på de kära som inte längre finns hos oss. Och jag tror att när stjärnorna blinkar, då är det de däruppe som åt oss vinkar...

Ultraljud i dag

Alvin är verkligen förkyld och stundtals hemskt ledsen. Tycker halsen ser lite röd ut så säkert gör den ont på lilla älsklingen. I natt har han ätit varannan timme sånär som på morgonkvisten då han åt varje... Jag ligger i alla fall i med amningen och hoppas det ska ge resultat.

Det värsta är att det hela känns som en lite ond cirkel. Alvin behöver nog egentligen just nu mer än 1/3 av sin mamma medan jag i min tur säkert också skulle behöva fokusera mer på liten. Låta honom äta i lugn och ro. Länge. Kanske rentav passa på att själv vila lite när han gör det men det är ju en total omöjlighet med två små till som också behöver mig. Dessutom dagistider att passa. Jag är verkligen orolig inför morgondagens vägning och önskar så innerligt att intensivamningen har triggat igång något bra. Det värsta är nu bara att jag är så utomjordiskt trött att jag knappt vet vad jag heter. Reservens reserv är det nog jag går på nu, något jag inte testat innan.

Bra är att de i morse ringde från sjukhuset och hade en tid för ultraljud av lilla hjärtat redan i eftermiddag. Så skönt att de prioriterade en så liten människa. Så nu kommer Erik snart hem (med feber - lite oflyt just nu...) så jag kan ta bilen in till stan.

Nu väntar blöjbyte och så lite lek med min duktiga Vilma som i dag pysslar om både en "suk Avvin" och en "suk Maja"... Just nu har hon gömt tutten och sina båda strumpor under några burkar och vill ha någon som letar. Ett, två, tre lillsnorpan - nu kommer jag!

På återseende lite senare!

Till dockmamma och dockdotter!

Wow, vilken given present! Ett set med nattlinne till både lilla tjejen och hennes docka. Mamma Vilma och Maja var det första jag tänkte på när jag såg dessa prickiga drömmar och förhoppningsvis får vi se dem live efter Vilmas födelsedag... Finns på Lindex och kostar 149 kronor.

Status: Förkyld

Attans också. Tror ni inte Alvin vaknade med snorig näsa i morse… Det var en ynkligt kraxande liten stämma som ljöd från en trött och ledsen kille innan vi gick till dagis för en stund sedan. Hoppas bara förkylningen stannar vid just lite snor och att han slipper feber. Nu har han sovit en stund innan det var dags för mat. Undrar just hur detta väckande kommer förändra hans sovrutiner…?

Vilma följde i morse med Erik in till stan där hon i dag ska spendera dagen hos morfar. Mysigt för henne att få total uppmärksamhet för en dag, särskilt när jag nu måste fokusera extra mycket på lillebror. Här blir nog en lugn dag med fokus på mat. Däremellan lite paketverkstad på köksbordet. Inom kort kommer nästan ”hela vår värld” fylla år så jag tänkte för en gångs skull ligga lite före. Och sen kommer jul och strax därefter dop också… My gosh – den mysigaste tiden på året är helt klart även den mest intensiva!

Nu ska Alvin och jag gå på en liten rundvandring i huset och spana in roliga saker. En stor kram och varma tankar sänder jag till er fina som lämnar spår efter er i omtänksamma kommentarer. De peppar och ger kraft ska ni veta. Tack!

Lilla hjärtat…

Uschanamej vilken konstig dag det varit i dag. Mammahjärtat har gjort så ont så ont för min lille Alvin. Efter en snörvlig natt med många uppvaknanden åkte vi till en mycket trevlig och gullig doktor som gjorde en noggrann undersökning av liten. Urinvägsinfektion uteslöts snabbt då provet inte visade något. Lungorna lät fint och så även pulsarna. Men – lilla hjärtat lät inte riktigt som det skulle… Doktorn hörde ett blåsljud och skickade oss vidare att ta ett EKG. Alvin var en riktig liten hjälte där han låg med sladdar överallt – i över en timme. Apparaten krånglade givetvis och jag tappade till slut räkningen på hur många kurvor den stackars sköterskan tog ut innan hon till sist fick en godkänd. Inte ett ledset pip kom från Alvin som tvärtom verkade tycka om att ligga där med full uppmärksamhet och passade på att visa upp hela registret på vad han kunde för sköterskan. Hickade, pruttade, log och blåste bubblor med munnen. Emellanåt hördes även ett mjukt ”aaa”, eller ”gaaa” från pyttemunnen samtidigt som ögonen ivrigt spanade än åt höger än åt vänster..

Sen var det dags för vägning före och efter att han åt för att se hur mycket han fick i sig. 50 gram visade vågen på efter en bra stunds amning. 50 gram är tydligen vad en nyfödd ska få i sig på ett mål men det kändes inte helt rättvisande att bara kolla ett tillfälle. Förhoppningsvis tog han bara ett mellanmål där… Jag fick frågan om jag har mycket mat. Svår fråga då Alvin ju är så nöjd men såklart börjar man ändå fundera. De undrade också om jag kände mig stressad och även fast jag ÄR lugn utåt sett och med barnen så måste jag erkänna att jag inombords snart svämmar över av saker och måsten som aldrig blir gjorda för jag hinner helt enkelt inte. Stress är ju en faktor som kan minska mjölkproduktionen vilket fick mig ännu mer stressad. Tänk om det är "mitt fel" och att han inte får i sig tillräckligt? Hemska tanke...

Tillbaka hos doktorn igen fick vi veta att han syresatte sig bra och att blodtrycket var som det skulle. Även EKG:et var godkänt vilket ju kändes jätteskönt men blåsljudet hördes likväl och vi väntar nu på att få en tid för ultraljud av hjärtat uppe på sjukhuset. De vill se hur det ser ut, om det förhoppningsvis bara är ett tillfälligt ljud som hörs när han som nu har en infektion i sig.

Och så vikten. På fredag ska vi tillbaka till bvc för vägning och håller då tummarna att det går i rätt riktning. Nu är projekt ”amma tätt” det viktigaste härhemma. Vi ska väcka honom var tredje timme dygnet runt, gärna tätare på dagtid och så ska han förhoppningsvis slurpa sig större. Vi fick stränga order om att inte träffa någon som är förkyld eftersom en förkylning på lilleman nu skulle vara riktigt dumt då han ju inte direkt har något att ta av. Någon diagnos fick vi inte med oss hem. Att blåsljuden skulle ha ett samband med vikten trodde doktorn inte på men kan såklart inte vara säker.

Besöket avslutades med mitt livs första parkeringsbot som hånfullt satt och fladdrade på rutan när vi efter nästan tre timmars undersökningar klev ut på parkeringen. Inget att ens reta upp sig på då parkeringstiden där endast var två timmar och man inte ens kan betala för mer. Och parkeringsvakten gör såklart bara sitt jobb och kunde ju inte veta att jag i den stund boten skrevs satt med mitt lilla barn i famnen. Mitt lilla barn som hade kroppen full av EKG-sladdar. Inte riktigt läge att gå ut och stoppa i mer pengar just då så visst känns det extra grymt mitt i allt att få böter, men men, en världslig detalj i sammanhanget.

Min lilla, lilla Alvin. Mamma älskar dig så och önskar av hela sitt hjärta att ditt lilla hjärta mår bra. Mitt gör det inte just nu. Det värker och ömmar och oroar sig så för dig, min fina lilla skatt…

Oro för liten Alvin

Historien upprepar sig… Vårt yngsta barn är också vårt minsta. Trots fullgången i magen och med en för oss rejäl födelsevikt på 3,4 kg är han nu vid två och en halv månad mindre än vad både Filip och till och med lilla mini-Vilma var vid samma ålder.

Så totalt otippat var det hela när jag i dag lastade bilen full med alla våra barn och åkte bort till bvc. Det har varit ont om tider där på sistone men eftersom Alvin gick upp så fint i vikt sina första veckor så har det känts okej att inte gå dit så tätt. Nu var det fem veckor sedan vi var där och Alvin hade sedan dess bara gått upp 400 gram vilket innebar dykande kurvor på alla håll och kanter. 4,6 kilo väger vår lilla stjärna och slår därmed inte några storleksrekord för sin ålder precis. Och vi som trodde vi skulle slippa viktoro den här gången…

När vår bvc-sköterska såg honom ligga på skötbordet tyckte hon dessutom att han verkade lite ansträngd i sin andning och vi har i helgen vid ett par tillfällen tyckt att han låtit aningens rosslig. Dessutom hade han feber en dag förra veckan och allt detta i kombination med hans bajsande – eller snarare ickebajsande (han håller upp i tvåveckorsintervaller) – gjorde att hon gick efter en läkare som skulle lyssna på honom. Han i sin tur tyckte direkt att en barnläkare skulle titta på honom så i morgon förmiddag ska vi till barnmottagningen i stan. Erik håller i detta nu på att dra loss en urinprovspåse som suttit på en stund. Tydligen är urinvägsinfektion det första de kollar så prov till detta ska med.

Det här var från början en rekordtrött dag med en helt färdig mamma som nu sover alldeles för lite med uppvaknanden en gång i timmen på nätterna. En molande huvudvärk har varit min följeslagare hela dagen och som otrevligt sällskap har en alltmer ömmande kropp slagit följe… Sjuk eller helt enkelt bara alltför trött? Det vet jag inte, men jag gissar nästan på det sistnämnda. Och mitt i allt ringde stackars Erik som precis fått veta att han var tvungen att jobba sent i kväll. Ingen rolig kombination med en pappa som också är efter med sömn, har mycket på jobbet men ändå såklart vill hem i vanlig tid och umgås med oss. En omöjlig ekvation i bland. Och så en trött mamma som redan efter dagislämning i morse började räkna ner till klockan fem när Erik kommer hem, och strax därefter fick veta att han i stället skulle komma vid nio… Men dagen har gått riktigt oväntat bra ändå. Jag är ju som sagt en obotlig optimist och brukar snabbt försöka vända det tunga till något bra. Vi passade på att lyxfika borta i centrum efter bvc och strosade därefter runt en stund i leksaksaffären innan vi for hem.

Intressant och fascinerande hur man helt och hållet kan stöta bort det där trötta och ömmande i samma stund man förstår att ens barn inte mår riktigt som det ska. Så nu går vi förhoppningsvis på ”reservkraft” ett tag och håller alla tummar vi kan för att det inte är något utan att lille A bara tagit en tillfällig paus i sitt växande.

All you need is love…

I dag har vi gått i ett litet lyckorus härhemma. Vi var på bröllop i går och man blir verkligen LYCKLIG av det. Av att se brudparets lycka, av att se hur lyckliga alla andra blir av stämningen och så inte minst av att tänka extra mycket på det man själv har – varandra.

Det var ett fantastiskt fint, roligt och kanske extra oförglömligt bröllop då det ägde rum i brudparets hem! Vigseln skedde i vardagsrummet där det också var dukat för 40-talet gäster. Brudparet var så fina och deras två söta döttrar såg ut som små bakelser i sina prassliga klänningar. Charmiga storasyster Maja bidrog med extra minnen då hon på vigselförrättarens fråga om hon ville komma fram med ringen svarade ett rungande N E J, såsom bara en treåring kan. Och så ville hon låna mammas brudbukett ett slag under själva vigseln. Och så sög hon upp coca cola ur glaset med sin doktorsspruta varpå hon sprutade in det i munnen för att sen få upp det i näsan. Vi vid bordet bredvid hade härlig underhållning!

Alla ingredienser fanns där i alla fall. Brudbuketten. Toastmastern. Allsången i nästan lika många stämmor som där fanns folk. Talen. Bröllopstårtan i våningar. Skönsång från bruden ;) Utspillt rödvin på golvet. Stämningen. Klumpen i halsen. Kärleken.

Vi är så glada att vi fick vara med när ni sa ja till varandra! Tack T o M och än en gång grattis från oss. (och Alvin, som fick uppleva sin första fest vilket han i alla fall större delen av kvällen verkade gilla skarpt!).

Öleblo

”Nästa gång vi åker till Öleblo, då ska vi sova tleee nätter här”, var det första Filip sa när han vaknade förra lördagen i Örebro. På en mjuk madrass på golvet i farmor och farfars ganska nyinköpta lägenhet. Farmor och farfar bor ju här i stan men har nu även köpt en lägenhet i deras gamla hemstad för att både de och även Erik och hans syster ska kunna behålla banden till den plats de kommer från. En väldigt trevlig stad tycker också jag som varit där ett antal gånger genom åren. Att nu ha ett ställe att bara kunna åka iväg till sådär över en helg närhelst det passar, det insåg vi förra helgen kommer vara en sann lyx för oss framöver. Farmor och farfar har lyckats väl med att ”sätta detta bo” för trots att vi bodde fem personer i en tvårummare så kändes det inte så trångt. Compact living funkar helt klart under kortare perioder under förutsättning att boendet är välplanerat och därmed välutnyttjat och så kändes det.

Fredagen inleddes med ett besök på stora Lek och Buslandet där vi busade tills vi var alldeles färdiga. Efter svindlande turer i tokhala rutschkanor, hisnande hopp i studsmattor, ett litet träningspass för Filip och Vilma i minigymet samt upptäcktsfärder upp i de stora klätterställningarna avslutade Vilma med att med tunga kliv kämpa sig fram i bollhavet medan Filip en sista gång sköt bollar från kanoner på ett skepp så det ven om öronen. När Vilma sen nästan somnade på en haj åkte vi vidare mot vårt boende för helgen och hade tacomys framför Idol.

Nästa dag bjöd på storloppis, en runda på stan, långlunch på Jensen´s samt promenad och lekparksbesök i stadsparken. Det var en bitande kylig höstdag och efter en stunds lek i snålblåsten fick fika i ett av de gamla fina röda trähusen i Wadköping avsluta lördagens äventyr (När vi skulle ta oss in där kunde vi inte ha med oss vagnen utan fick packa ur den utanför. Plötsligt var Vilma borta och efter en mikrostund av hjärta i halsgropen hördes en välbekant stämma för full hals och med glättig ton säga som i ett mantra ”Hej! Busa, bajsa!” gång på gång på gång. Det var vår lilla Vilma som stod på trappan ut mot gatan och välkomnade alla som gick förbi… Trevligt tyckte vi ;) )

Helgen i "Öleblo" var ett välkommet avbrott i vardagen och det känns otroligt kul att framöver ha ett så givet utflyktsmål för helgäventyr på annan ort.

Jag ligger så mycket efter i mitt bloggande och om jag bara kunde så skulle jag gärna sitta en hel dag och bara skriva, skriva, skriva för huvudet svämmar nästan över av saker jag vill minnas och få på pränt. Önskar återigen att jag kunde konsten att fatta mig kort men det är ju inte min grej har jag insett så vi får väl se… Tiden ska räcka till så mycket. Tur då att vi idag har en timme extra att spendera!

Filip skriver!

En av årets – ja, faktiskt har han älskat det sen förra vintern – stora favoriter i Filips värld är alfabetet. I pussel, i spel , i böcker, att titta på när jag skriver… Han har varit väldigt intresserad och det är så kul tycker jag. På nya dagiset har de också jobbat mycket med barnens namn och initialer nu under hösten så han får det just nu från två håll.

Så häromdagen när vi satt och ritade sa han att han ville ”skriva hela familjen”. Sitt eget namn kan han sedan innan liksom våra andras första bokstav men han har inte skrivit ut hela namnen förut. Nu ville han att jag skulle bokstavera och så skrev han. Och han kunde få till dem på papperet! Varenda bokstav, även om K:et i Erik var rätt bråkigt och bökigt enligt skribenten själv och även om vissa bokstäver hamnade både upponer och bakofram… Rätt världsliga detaljer när man knappt är fyra ;)

Initialerna efter Filip var en mycket viktig detalj. Med punkt emellan också :)

Nyss gjorde han det igen. Medan jag var i telefon sprang han fram och tillbaka och frågade efter bokstäverna och när jag fick se resultatet så fanns alla namnen där igen. Den här gången skrivna från höger till vänster, men de fanns där.

Ska bli spännande att se om intresset håller i sig. Uppmuntran kommer han i alla fall att få då ju mamman hans tycker så mycket om det – att skriva menar jag! Något annat man inser är att det är en stor pojke vi har i huset nu. Så overkligt. Nyss var ju han som Alvin, och ändå har Vilma hunnit vara liten däremellan... Jisses, så många barn vi har!

Jag tävlade – och VANN!!!

Tänka sig. Lotten föll på mig den här gången! Nyss hemkomna efter en riktig familjemyshelg i Örebro slog jag på datorn och såg till min stora förtjusning att JAG vann det där hjärtans fina kocksetet från myHeart. Och jag vet en liten tjej som om några veckor kommer få det inslaget i paket på sin 2-årsdag...

SÅ glad blev jag för det här! Tack fina Anna – både för proffsig lottdragning ;) och för din härliga, inspirerade blogg som är en sådan ständig humörhöjare. Ni som läser här har väl varit inne på Barnshoppingbloggen? Klicka dig genast vidare annars är mitt råd! Massor av roliga shoppingtips till barn, kläder såväl som saker, blandat med tävlingar med fina priser titt som tätt.

Nu ska jag luta mig tillbaka och njuta söndagskvällen med en varm och gosig liten Alvin sovandes på bröstet. Jag är typen som har mycket svårt för ouppackade väskor så helgens packning är redan uppackad och tvättad. Erik och Vilma har varit och handlat och eventuella Närkebaciller är bortbadade från alla barn. Nu är vi nöjda – och trötta. Håller tummarna för en god natt utan för mycket suddande… Vaknar jag pigg i morgon kanske ni får en liten resumé från vår helg!

2 månader

Tiden flyger men ändå inte. Man upplever att veckorna går galet snabbt samtidigt som känslan av att Alvin varit med oss längre tid än vad han faktiskt har fortfarande är lika stark som innan. Vägen mot hans andra månad har märkts ut med en hel massa nya färdigheter. Han firade vid fem veckor av första leendet vilket sen har följts av många, många, många fler. Han är så glad vår lille skrutt och det är en ren vitamininjektion att få dela dagarna med denna goding till bebis. Jag skrev för en månad sen att han då precis börjat vara mer vaken på dagarna men det var tydligen bara något tillfälligt för han sover väldigt mycket jämfört med vad syskonen gjorde. Kanske är det de som är orsaken till det, alla intryck de ger honom leder säkert till att han blir trött snabbt igen…

Han är nu så gott som helt stadig i nacken och han tycker det är riktigt spännande att stå i knät och se sig omkring. Favoritsysslan är dock att ligga i mitt eller Eriks knä. Med fötterna mot oss och de små händerna i våra. En perfekt ställning för total kontakt med den han är hos och det är också i de lägena han ler som allra mest, nu även med ljud som är så söta att man fullkomligt smälter. Försiktiga ”gaaa” kommer titt som tätt ur munnen samtidigt som armar och ben sprattlar frenetiskt. Ofta griper han också tag extra hårt i händerna och lyfter så mycket han orkar på huvudet och man riktigt känner hur han försöker ”säga” något.

Elefanterna ovanför skötbordet är upptäckta och han kan ligga där länge och se, le och prata med dem. Och så blåser han bubblor med munnen också, vilket storebror och storasyster tycker är gränslöst kul.

Sen gjorde han nyligen något så ovanligt som att inte bajsa på 12 dagar och här har jag förståelse för om ni utan barn slutar läsa och tänker herregud, nu får hon väl ändå ge sig! Medan ni med barn kanske tänker oj, intressant. Undrar hur det slutade? Här kan då tilläggas att Filip och Vilma nog i sina bebisliv så gott som inte en dag missat den obligatoriska bajsblöjan. Alvin däremot, han chockade då som sagt med 12 dagar och vet ni när han till sist gjorde det? Jo, det var när signaturmelodin till första avsnittet av Bonde söker fru precis började tona av som första braket kom. Jag blev så rädd att jag hoppade högt eftersom min hand höll om den lilla rumpan och det dessutom var så länge sen sist och så oväntat. Sen bajsade han i en halvtimme. Lille gubben. När jag kom upp till skötbordet konstaterades både en all-time-high-blöja samt det faktum att Liberos blöjor sannerligen håller tätt :)

Nog om detta ämne (han har nu förresten hört upp snart en vecka igen och kanske kör han en repris lagom tills programmet börjar om en stund…)

Nattsömnen måste jag ju också nämna. I sju och en halv vecka varade det där lyxiga att han bara vaknade för att äta och sen somnade om som en stock. Sen en och en halv vecka tillbaka har han nu börjat vända lite grann på dygnet och jag sover max mellan fem och sex timmar per natt (och under dessa ammar jag två gånger). Sen vaknar lilleman strax innan klockan är fem och då är han helt klarvaken och väldigt sällskapssjuk… Inte ledsen men jag vaknar alltid av grisgrymtande läten som blir mer och mer intensiva samtidigt som jag känner små fingrar som krafsar på mig. Projekt "Väcka mamma" har startat. När jag sen till sist kämpande slår upp mina trötta ögon och tittar på min lilla ängel, ja då blir han så glad att han inte vet vad han ska ta sig till. I morse viftade han så med armarna att jag tror han för första gången upptäckte sina händer mitt i allt. Ett jättemysigt utvecklingssteg - verkligen - fast inte kvart i fem på morgonen så jag skyndade mig att gömma dem under täcket igen. Oftast äter han en slurk och somnar igen vid sexsnåret. Ungefär exakt när åtminstone en av de andra stjärnorna vaknar! Så sova är inte det vi sysslar mest med just nu här i huset. Erik, min klippa tar dock alltid med sig de eventuellt vakna ner när han stiger upp där runt sex så då får jag dra mig en stund för att sen hinna göra mig i ordning innan han åker.

Planering och en positiv inställning är helt klart mina bästa råd till blivande eller nyblivna trebarnsföräldrar. Har man dessa två med sig hela tiden så ordnar sig nog det mesta och man har kul på vägen. Spetsat med ett och annat trotsutbrott emellanåt är dagarna nu intensiva, fyllda till bredden av upplevelser för oss alla men också fantastiskt ROLIGA. Jag försöker verkligen ta tillvara på tiden som är just nu för den kommer ju aldrig åter. ”Mitt i livet” skrev jag om för en tid sedan. Jag tror minsann det är där vi befinner oss just nu och det NJUTER jag av!

Familjeåret 2010

1010 känns redan positivt eftersom jag nu vet att vi kommer ha ordning på allt från bvc-tider till bilservice till frisörbesök till aktiviteter till träffar med vännerna till viktiga lediga dagar tillsammans osv. även nästa år. Kommer garanterat behövas då vi nu är så många här i huset.

I år är faktiskt första året vi är med familjekalender. Och jag förstår inte hur vi har klarat oss utan tidigare, hängiven planeringsmänniska som jag är. Det är en fröjd för ögat att på en och samma gång kunna överblicka den närmaste framtiden för alla - samtidigt. Almanackan från Kleveland Ord som vi nu har är fantastiskt fin och tilltalande för både öga och sinne med träffsäkra ord som sammanfattar varje månad.

MEN - kan det bli mer lyckat än att allas vår kära Isa nu i dagarna släppt sin variant av familjekalender! Har med spänning sett fram emot att få se den och den är precis så fin och "isig" som jag hoppats på. Ja, kanske ännu snyggare till och med. En självklar punkt på önskelistan till jul! Finns att beställa här.

Bild lånad från Isa Form.

Jag tävlar om kläder till liten kock!

Jag är med och tävlar på barnshoppingbloggen om ett kockset från myHeart.se.MyHeart säljer dekorationer och tillbehör till bröllop och barnkalas. Var med och tävla här du med!

Såklart att jag inte kan motstå en vinst som denna... Har ni sett något sötare? Jag kan lova jag skulle bli GLAD om jag vann!

Triss i kakburkar

Den tid på året då vi som mest behöver gott om kak-, och bakförvaring börjar närma sig. Två födelsedagar i november med tillhörande kalas och sen mysiga december då här brukar bakas flitigt. Fina burkar kan man aldrig få för många av och när jag på Ikea sprang på ett trepack som nästan ser skräddarsytt ut för mig, ja då slog jag såklart till bums.

De röda hjärtanen syntes lite varstans på varuhuset. Förutom på den minsta kakburken även på tvättpåsar, en matta och glas. Glasen kunde jag heller inte motstå och det var med högtidliga gester Filip i morse slurpade mjölk med ett leende på läpparna och ett hjärtans sött glas i handen :)

Lite snopen blev jag dock då inte julsakerna åkt fram ännu… Jag är ju som ni vet typen som tycker det är urmysigt att redan nu få klämma på och drömma om det som snart ska förgylla och lysa upp våra hem för en tid. Dock kan man misstänka att just hjärtanen är en föraning om en av årets julstilar på Ikea och det gör mig än mer nyfiken. Någon mer än jag som redan LÄNGTAR efter adventsmys och julstök förresten?!

Molnigt

Det finns några symboler jag älskar att omge mig med på olika sätt. Som jag inte kan få nog av och aldrig tröttnar på. Moln är en av dem.

Både bulliga och gulliga är de klassiska i me&i-variant som nu återfinns på grön, brun och grå botten i härlig plysch. Som tröja, klänning och plyschoverall. Jag suktar lite efter tröja och overall till familjens bägge pojkar... Plaggen finns att se mer av och läsa om här.

Oktober – en ROSA höstmånad!

Det är lite svårt att ta in att första riktiga höstmånaden faktiskt redan är här tycker jag. Känns som alldeles nyligen vi packade strandväskan varje kväll för nya bad-, och soläventyr dagen efter och sen grillade gott på kvällarna. Kvällarna då man också hade alla dörrar och fönster på vid gavel för att få in frisk luft i det sommarheta huset. Och inte minst de många mysiga stunderna i hängmattan under vår stora, då knallgröna pil. Det bästa klätterträdet som nu till Filips förtret antar en allt gulare nyans för varje dag och därmed också blir glesare och glesare i sitt bladverk.

Nu präglas kvällarnas planering i stället av om det är regnkläder och regnskydd på vagnen som behövs till nästa dag. Vi letar fram alla goda pajrecept som fått vila över sommaren och myser framför teven med tända ljus och värmande te i muggarna. Läser om höstens och vinterns inredning och bygger kojor inne istället för ute.

Livet tar en tvär vändning och jag njuter som vanligt i fulla drag av denna förändring som varje år är lika välkommen. Det må regna och blåsa snålt men åhh, som jag njuter av myset hösten innebär. Särskilt som vi hade tillfälle att få njuta ordentligt av sommarvädret då vi gick i väntans tider. Mysfaktorn är i år tack vare lille Alvin maxad och att om kvällarna ha en sådan värmande liten sötsak med sig i soffan är lycka när den är som störst...
Ni glömmer väl förresten inte att tänka rosa i oktober? Som vanligt pågår ju Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj denna månad. Förutom bandet finns en hel massa rosafärgade produkter i en del butiker och på Lindex finns en rosa kollektion där man bidrar genom att köpa något. Annars kan man ju rätt och slätt bara skänka en slant. Enkelt för ett viktigt ändamål!

Skogens djur

Barnkläder med landskapsmotiv verkar ha blivit en stående trend att spana efter varje höst och vår. Jag tror att det var Polarn O. Pyret som var först ut med det (?) och så har de stora kedjorna hakat på och nu även me&i i höstens kollektion. Härhemma har funnits en och annan variant från PO.P men det är ändå med störst spänning jag varje ny säsong spanar in Kappahls landskapsmotiv. Deras har varit storfavoriter många gånger nu och så även höstens med skogens djur i fina höstfärger, designade av Ingela P Arrhenius. Jag är ju allt lite svag för syskonmatchning - tycka vad man tycka vill men gillar man kläder och färger så är det svårt att låta bli - och alla våra tre små ljuvlingar har nu varsina olika plagg med samma mönster i sina garderober.

På bilderna nedan provar förresten Filip och Vilma (ännu fler...) nya mössor från gårdagens mysiga heldag i Gällstad. Klassisk röd toppluva, modell tjockare till Filip och den oemotståndliga med orange hjärtan till Vilma.

Med två barn födda i värsta RS-tiden och dessutom som modell mini har vi otroligt stor respekt för det där med att ta ut små bebisar i stora folksamlingar och varken Filip eller Vilma var i affärer förrän de var många månader gamla. Alltför mycket hemska följder av att råka ut för detta elaka virus både såg och hörde vi om under de två vistelserna på neo. I går gjorde vi dock en chansning och åkte iväg på vår första tripp som fem. trots att lilleman bara är en och en halv månad gammal. Gissade på att inte alltför många hade vägarna förbi Gällstad en vanlig tisdag i slutet av september och rätt hade vi då vi i fyra butiker sånär som på expediterna var alldeles själva! Kändes helt ok att ta med lille Alvin in och var dessutom skönt och lyxigt att inte behöva trängas. På Serholts outlet höll de som bäst på att packa upp höstens första leverans av julsaker - i vitt - och jag föll som vanligt trots den tidiga tidpunkten... Ljuslyktor med stjärnor, en stor vit ängel i trä, en underbart fin bricka till glöggkalasen samt en hel massa kort och småpynt fick följa med hem - till en mycket billig peng dessutom.

På tal om byxor med landskapsmotiv. Nu kissade en liten filur i mitt knä precis igenom sina så nu måste jag styra kosan mot skötbordet!

Miss Decibel

En tidig höstdag med dubbelvagnen, kryssandes mellan lekparker i solsken. En stolt och noggrann storasyster – ja, kanske rentav den bästa – som såvida hon inte själv nickat till i vagnen alltid har stenkoll på lillebror och hans tutte som har en förmåga att pluppa ur den lilla munnen. Vips, så är Vilma där och stoppar tillbaks den. Nu oftast på rätt håll dessutom men ibland med lite väl hårt tryck… Men så är hon ju inte två år ännu heller.

Det festliga är att sen Alvin kom till världen har det hänt en hel massa med henne, inte minst språkligt. Vi har ju upplevt sådan skillnad på henne och Filip just där eftersom Filip i hennes ålder pratade ganska obehindrat och gjorde sig väl förstådd på dagis när han började där. Vilma, hon har nog mer glidit på vågen av att hon blivit rätt bra förstådd ändå, utan att säga mer än enstaka ord men nu verkar det ha släppt och det ordförråd Filip vid samma ålder redan kunde uttrycka, det har nog funnits där i Vilma men lite hemligt sådär. Nu kan det ibland komma meningar med både fyra och fem ord och det känns overkligt att vi nog snart har en till liten tjattrande ”radio” här i huset. En radio utan vare sig stopp-, eller pausknapp ;) Och för att knyta an till rubriken – Var får hon alla ljud ifrån och vem i hela världen har lärt henne alla höga toner?! Hon har inte låtit särskilt högt förut men nu kan hon plötsligt komma upp i en röstvolym som får det att skära i öronen. Kanske är det ett bra sätt att få uppmärksamhet har hon kommit på den lilla kluringen...

Att räkna och försöka få koll på färger är nu ett stort intresse, liksom att härma Filip när han rabblar alfabetet. För en tjej i hennes ålder är det dock inte helt enkelt att hålla isär begreppen och det är mer än gulligt att höra hennes ”ett, te, fäääm, åtta, guuul”, eller att se henne peka på något blått och säga ”Aaa, Vee”. Och så sjunger hon. ”Imse imse pindel uppö tååån” och ”Gåååia” - detta är Carolas Gloria! Väldigt festligt är det också att Filip nu kan riva av såväl den som Mickey och Tommy tycker om mig med mycket av texten rätt. ”Du KAN väl stanna hemma i kväll, du var ju faktiskt ute i går”, sjungpratar han bestämt med hopsnörpt mun och huvudet på sne samtidigt som han gör några exakt lika fula moves som körkillen i låten gör på Carolas DVD. Körkillen som är för mycket all over. För mycket fula danssteg. För mycket sliskiga linnebrallor. För mycket stylad frisyr i kombination med ett allför påklistrat leende. Tur att Filip än så länge bara är för mycket vad gäller movesen då. Fast för mycket på ett helt okej och farligt gulligt vis :)

Men nu var det ju Vilma jag pratade om. Och hur stor och duktig hon blivit. Men också hur småtrotsig hon kan bli om man går upp eller nerför trappan utan att först säga till henne. För att inte tala om när man råkar hjälpa till för mycket med skorna. My gosh, där kan man skapa sig en liten scen om man inte tänker sig för när man har bråttom! Undrar just om det är ett tjejdrag eller om Filip helt enkelt hittills har hoppat över just de bitarna? Och så har hon blivit mammig också. OCH pappig. Särskilt när vi är iväg någonstans, och konstigt vore det väl om det inte på något sätt skulle märkas att hon alldeles nyligen blivit storasyster. Även hemma slår det ibland till när vi är själva hemma och lite knixigt och helt oemotståndligt blir det då hon sträcker de små knotiga armarna uppåt och med bedjande stora ögon ber mig ”yfta Vilma ockå”… Lillsnorpan, så jag då önskar jag vore en bläckfisk.

Om en och en halv månad fyller hon två, vår prinsessa. Liten men ändå så stor. Stor men ändå så liten.

MössModell

I det höstrusk som nu råder utanför fönstret har vi passat på att inventera bland den kommande säsongens ytterkläder till de små och insett att det behövs både det ena och det andra samt att jodå - Filip Långbens ben har växt ytterligare ett antal centimetrar sen sist det begav sig med kyliga höstvindar och snöslask. Men med rejäla rabattkuponger på Lindex och ett par Traderafynd i nyskick är nu det mesta införskaffat och det känns skönt att dra streck efter streck på den digra listan.

”Ja, inte behöver de frysa om huvudet inte”, konstaterade farfar med ett leende när han häromdagen trasslade in sin hand bland alla mössor på hatthyllan… Och jag kan inte annat än hålla med och erkänna att mössor är en last och passion hos mamman i familjen. Det finns ju så mycket fint till både små prinsar och prinsessor som dessutom inte behöver kosta skjortan, och att mixa och matcha är fantastiskt kul!

Här provar Vilma senaste tillskottet från H&M. I den mycket odefinierbara färgen mullvad som vanligtvis inte är en favorit men som passade lillan så bra att den absolut får ett nytt hem på vår hatthylla.

På tal om huvud så är mitt alldeles fullt av mössidéer som jag än så länge bara sett i fantasin och inte i butik tyvärr. Kanske något man skulle satsa på… Mössdesign á la Anna ;)

Smile!

Det har varit på gång ett tag nu. Skymtat förbi då och då. Mungiporna har ryckt men inte riktigt fått till det. De gånger vi har tyckt att NU kom det så har man ganska snabbt insett att det bara var en min för något annat då ansiktet samtidigt ändrat färg vartefter det durrat till i blöjan.

Men i morse, då kom det. Det första riktigt tydliga leendet. Och det var inte att tveka på för det var vare sig snabbt eller flyktigt. När jag satte mig upp i sängen tittade en nyvaken liten pojke intensivt in i mina ögon och då jag med hans händer i mina började prata med lilleman så rynkades först yttepyttenäsan ihop till ett russin och sen sprack hela ansiktet upp i ett leende. Och sen ett till och ett till och ett till. Jag ropade upp Erik som så fort han visade sig fick ett han också. Och Vilma med trots att han i samband med morgonpussen från henne fick hela det morgontjorviga hårsvallet i ansiktet.

Åhh, jag tror att det där allra första medvetna leendet träffade rakt i hjärtat för värmen som spred sig i kroppen har stannat hela dagen. Hjärtat är fortfarande varmt och jag är så galet lycklig över vår fine lille prins. Alvin.

Choklad + koppar + guld = …

Inte är det nya färger på soffkuddar här hemma. Det är inte heller ett nytt smycke i bruna toner. Nej, det är faktiskt mitt hår! Så modig har jag aldrig varit ska ni veta. Faktum är att jag är en riktig fegis när det gäller hårfärg och jag har varit blond i hela mitt liv ända tills den råttfärgade tonen började ta överhand för ett antal år sedan och jag då började göra slingor. Senaste två åren har jag färgat det brunt i botten med lite slingor på överhåret och så har jag kört på det varje gång. Nu var jag extremt solblekt och ljusare än på länge och därför lyfter jag nästan från golvet varje gång jag i dag går förbi en spegel. Min kära frisör Lina är gravid (med tvillingar dessutom) och galen och jag är antagligen inte vid mina sinnens fulla bruk med alla amningshormoner i kroppen så tillsammans bestämde vi att för första gången någonsin blanda i lite rött den här gången. Och det är här koppartonen kommer in i bilden. Lina har länge försökt övertala mig och övertygat om att det passar mig men jag har alltid fegat ur. Nu sitter jag dock här och ser en obekant färgnyans i ögonvrån och jag tror faktiskt jag är ganska nöjd… Sen blir det alltid skillnad efter några tvättar så vi får väl se. Höstigt är det i alla fall!

När Filip fick höra att jag skulle färga håret bad han att få Linas kelekonnummer (telefonnummer – han envisas fortfarande med att uttala det så ;) ). ”Så ringer jag och säger att hon inte får färga det blått för det gillar inte min mamma att ha i håret”.

Nu släppte en liten prins precis taget om maten och vi ska återgå till att mysa för fullt. Resten av familjen är på vift och Alvin och mamma har hemmamys på tu man hand. Bara det att den lille filuren har sovit bort hela förmiddagen. Jag har passat på att tvätta och rensa bland lite papper samt påbörjat en massa olika listor inför höstens alla födelsedagar. Skönt och mycket ovant med en stunds egentid. Som jag skrev häromdagen så existerar det knappt längre och när väl blir så en stund är det lätt att yra omkring och göra tusen saker samtidigt. Jag kör dock vidare på mottot ”en sak i taget”. Helt klart det bästa när man då inte behöver bli besviken över det man inte hann...

Istället för att publicera en bild på mitt nya hår får ni se en liten Alvin, klädd i Lollopard från topp till tå - nästan. I alla fall från topp till midja. Den söta mössan och bodyn fick Vilma i present när hon var nyfödd. Otroligt sköna kläder i tjockt och mjukt material som passar perfekt att sätta på det finaste man har! Minen är den han har två sekunder innan han börjar gråta. En sekund innan knips sedan den yttepyttiga lilla munnen ihop till det där välbekanta upponervända U:et som alla våra barn formar munnen till innan gråt. Hjärtknipande gulligt.

♥ Mammas hjärta ♥

Lycka = potatis

Tyvärr är inte verkligheten riktigt den vad gäller att äta de små knölarna, vare sig för Filip eller Vilma. De slinker absolut ner men är inga favoriter. Allt annat med potatis är dock högintressant för storebror i familjen. Länge har just potatisplockaren varit den hetaste bland maskiner på hyllan i leksaksaffären. Vi förstår inte riktigt varför men kanske för att den är så stor och så färgglad? När vi såg att en potatisgård här i närheten hade "öppen gård" i lördags med bland annat förevisning av en potatisplockare var dagens aktivitet given. Filip var så glad att han studsade i stället för gick. Han strosade runt bland maskinerna på gården som värsta föredragshållaren där han pekade ut harvar och plogar och maskiner jag inte riktigt vet namnen på. Det är konstigt men viss information vad gäller maskiner och fordon går på mig in genom ett öra och direkt ut genom det andra och jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad jag nyss hört - eller sett. Filip däremot verkar ha ett eget fack i hjärnan tillägnat saker på hjul.

Hursom. Filip och Erik fick till och med klättra upp i den gigantiska plockningsmaskinen och Filip glänste ikapp med den, för ja – den var faktiskt riktigt putsad dagen till ära och kanske inför stora plockarsäsongen som skulle starta idag. Sen fick vi se potatisens väg till de stora trälådor som är sista anhalten innan de öses ner i jättekartongerna som körs till butik.

En säck nyplockade knölar och en påse morötter fick följa med hem och vi kommer nu nog framöver bli trogna potatis-, ägg-, och morotskunder där då färden endast tar ett par minuter med bil. Smart marknadsföring att köra ”öppen gård” då säkert fler än vi fick upp ögonen för det närodlade. Kan man dessutom i samma veva göra en liten killes dag är det ju dubbel bonus! Lillasyster var först ganska imponerad men intresset falnade snabbt och hon tog istället på sig sin storasysterroll och guppade med viktiga minen påslagen Alvin i vagnen :)

1 månad

Man säger alltid att tiden går så fort men för en enda gångs skull kan jag säga att denna första månad med Alvin i vårt liv gått alldeles lagom snabbt. Nästan så man kan känna att han ju måste funnits här längre än så… Självklar är bara förnamnet till vad vi kan kalla denna ljuvliga lilla varelse. Han förgyller verkligen vår tillvaro så mycket. Han må vara liten och pluttig men så ofantligt stor och viktig för oss.

Och gissa om det varit både intressant och spännande att få uppleva en ”normal” första bebismånad också! Något helt nytt för oss. Utan sjukhusvistelse. Med normal viktuppgång (snart 4 kilo och hela 54 centimeter lång) och med en utveckling vi inte märkt hos vare sig Filip eller Vilma. Särskilt inte Vilma som märkbart låg ett par veckor ”efter” länge. Bara en sådan sak som att Alvin kändes så lång så snabbt. Ja, han rätade ju ut sig efter bara några dagar. Det dröjde veckor innan Vilma gjorde det. Han känns också stark i nacken för sin ålder – tycker vi, men i själva verket är han ju bara normal för sin ålder! Och sista dagarna har han blivit så MED. Kanske har det att göra med att han inte sover precis hela tiden längre. Ett tag, mellan en och tre veckor, så fanns där dagar när vi knappt träffade honom. Han sov och sov och sov. Sedan några dagar tillbaka har han dock varit vaken lite längre mellan tupplurarna. Mysigt tycker vi. Mysigt och tröttsamt tycker Alvin som börjar gäspa stort efter en timme :) De mörka fina ögonen som vi till en början tyckte var stora när han var vaken har nu ökat ett par storlekar och blir jättestora och nyfiket plirande när han är nysoven och nyäten. Han ser sig omkring och verkar få syn på nya saker varje dag. Just nu är taket i vardagsrummet högintressant.

Sömn ja. Det finns ju två sorter. Dagsömn och nattsömn. Dagsömnen berättade jag nyss om. Nattsömnen tar jag i trä innan jag går in på för oj, vilken liten duktig kille vi har. Än så länge vaknar han bara för mat två gånger per natt. Inte en enda gång har vi behövt gå upp med honom för att han varit ledsen. Får han bara äta så somnar han sedan lugnt om. Men säg den frid som varar… säkerligen står här andra saker om en månad. Minns att Filip och Vilma hade lite nattliga äventyr för sig runt den ålder så det gäller att passa på att njuta av den sömn man nu får.

Att man sen inte skulle vara trött i alla fall är en annan sak. Det där med egentid och att själv vila en stund eller göra något eget existerar ju inte längre så det är klart man börjar bli trött framåt eftermiddagen. Dock en positiv trötthet måste jag säga för aldrig har jag haft så kul när jag haft fullt upp. Även om inte Alvin har några direkta rutiner ännu så börjar våra andras sitta fint och målet med varje dag är inte att hinna uträtta det ena och det andra. Det hinner vi på något konstigt sätt för det mesta ändå. Nej, målet med dagarna är ännu så länge att bara vara och ha kul. Och passa tider om vi ska iväg på något. Jag kan inte riktigt förstå att jag varit i tid varenda dag till dagis än så länge men det blir det säkert ändring på i takt med att höstmörkret faller och Alvin börjar nattsudda…

Lille, lille Alvinskrutt. Du anar inte hur glada vi är för att du finns hos oss. Att man kan älska någon så liten så mycket är stort.

KalasVilma

Vilma redo för 1-årskalas hos söta kompisen Samuel som har fyllt 1 år idag. Medan vi väntade på att Erik skulle komma hem attackerade Vilma sin ask med hårattiraljer och jag kämpade tappert med att försöka få hårsnoddarna att sitta kvar i de nytvättade och än mer än vanligt flygiga och ultratunna hårstråna. Skandinavisk hårtyp tror jag den kallas ;)

Födelsedagsbarnet firades utomhus i strålande septembersol med lycklig 1-åring, pannkakstårta och ljuvliga päronmuffins - mysigt så det förslog!