Happy!

"Adda" is back :) Hur kunde jag tro att denna grej bara skulle rinna av mig i duschen... Men äsch, nu kör vi. Lite får man chansa helt enkelt så för en stund sedan tog jag av mig sjukmasken, puffade i lite extra nässpray, gjorde ett i alla fall litet försök att sminka över den röda näsan, drack varmt för att få tillbaka en smula röst och sen fick jag för mig att städa huset. Det där är inte så lite typiskt mig och det var en flåsande trött mamma som damp ner vid köksbordet för en stund sedan. Sliten i kroppen fick jag i alla fall reda på att jag fortfarande är men också sådär nöjd som man kan bli när man tar tag i saker så frågan är om jag inte gick lite plus med det där städinfallet ändå!

Positiva tankar gör också gott så med en volym som helst både skulle överrösta dammsugaren och även nå in i mina igenlockade öron, dansade jag nästan fram till den här, allas vår nya favorit. Alltså, föreställ er följande som hände för ett par veckor sedan:

Vi äter mellis och jag sätter för första gången på den här låten för barnen. Alvin, som nu är så lång att han preciiis kan vila hakan mot bänkarna i köket står och brer smör på ett minikex. Iklädd linne och kalsonger. Låten hinner bara börja så ser jag hur han liksom hejdar sig med smörkniven varpå han drar på munnen, slänger till med huvudet och sakta börjar vicka på minirumpan. I takt fortsätter han sedan med sitt lilla kex och han är bara så söt att man nästan svimmar.

Jag vet inte om jag lyckades överföra sötheten i detta scenario till er men låten har, inte helt otippat, blivit familjens rumpvickarlåt efter detta. Helt omöjlig att inte ryckas med i :)

Och när vi ändå pratar positiva tankar bara måste jag visa en liten glimt av den stuga på Öland som vi lyckades boka en vecka i sommar. Med. Egen. Pool. Förstår ni lyckan... Det ska verkligen bli kul att åka till Öland. Ingen av oss har varit där mycket och barnen har aldrig varit där så det blir verkligen som att upptäcka ett ställe på nytt!

Nu ska jag strax hämta hem tripp, trapp och trull. Ska bara göra ett snabbt ryck och påbörja packningen för ja, vi kör såklart på i helgen. Och hoppas att Filip och Vilma inte har fått min bacill...

Kusin Vitamin

I dag är det "Adda" som skriver. Med näsan täpptare än täppt, halsen tjockare än tjock, kroppen segare än seg. Fy tusan vad tråkigt det ÄR att inte känna energin flöda och spritta i kroppen. Jag vill ju det när jag tittar ut och ser solen och termometern men ni vet hur det kan vara. Orken är minimal... Och nu börjar jag bli lite orolig för helgens tripp vi ska på men det ska mycket till om vi inte ska komma iväg på den. Gäller bara att ladda medicinförrådet ordentligt!

Och så äter jag apelsiner. Hela tiden. Det enda ätbara som smakar gott faktiskt. Vilken tur då att de är så otroligt goda, saftiga och söta just denna tid på året. Man riktigt känner hur en massa vitaminer bara hoppar in i kroppen och de känns just nu som nära vänner snudd på, apelsinerna alltså. Goda, fina och fyllda av energigivande egenskaper :)

Men man kan ju inte leva på dessa orangegula godingar. Till lunch i dag får det bli lite äggröra som jag just nu har dille på, skinka, avocado och morötter. Sen en dusch på det och jag hoppas under sker och att jag snart är vanliga Anna igen!

Vår i luften

Hej från sjukstugan - igen. Och nu är det då min (o)tur... Det var länge sedan jag var hemma för att jag själv är sjuk och det är inte mycket som är mer stressande tycker jag. Det är en helt annan sak när barnen är dåliga. Då är det så självklart att man ska stanna hemma och pyssla om dem men när man själv faller dit... oj, vad svårt jag har för att bara ligga ner och vila alltså. Absolut inte min grej men så länge febern bet i på morgonen i sällskap av svidande hals och öm kropp var jag ganska stilla. Efter en Ipren blev dock allt lite bättre och nu surrar både tvättmaskin och diskmaskin där nere och som sällskap i bakgrunden går reprisen av lördagens mellofinal.

Vad tycker ni förresten? Vann rätt låt? Här hade vi flera favoriter och utgången spelade inte så stor roll för mig. Sanna, Ace eller Alcazar var alla bra på sina sätt men jag tror nog det blir bra med Sannas ballad i Europa. Den är ju ändå ingen "vanlig" sådan och numret är väldigt maffigt. Filip däremot... oj, vad nervös han var i slutet av den superspännande röstningen. Han satt vänd från teven med Vilmas gamla rosa lurar för öronen och när det stod klart att hans favorit Ace Wilder inte hade vunnit så var tårarna nära. Sen strök han hela Sanna-raden i röstningsprotokollet och kluddrade skit säkert 50 gånger på pappret. Felstavat. Sjit stod det :) Lilla älsklingen...

Så vaknade både Erik och jag med feber i går men efter lunch kunde vi inte hålla oss från att gå ut i trädgården. Och vilken ljuvlig eftermiddag! Termometern pekade uppåt, uppåt, uppåt och solen värmde våra frusna vintersjälar så gott. Barnen var i extas och släpade ut den ena uteleksaken efter den andra. Vi blåste såpbubblor (märkte att Vilma fortfarande tror det heter såSbubblor ;)), spelade boccia, fotboll, gungade och premiärfikade i uterummet. Vad lycklig man blir av ljuset och det fina sken som den efterlängtade vårsolen ger hela vår värld!

Dagen i dag är inte fullt så solig, snarare gråmulen och faktiskt lite regnig men i ärlighetens namn gör det mig inget just i dag när jag ändå kurar inomhus. Nu ska jag ner och göra i ordning en stor kopp kaffe, unna mig en god kaka och sen vila mig i form innan familjen trillar in genom dörren om en dryg timma.

VAB-vecka

Hej fredag! Och förhoppningsvis hejdå sjukdom för den här gången. Man ska ju aldrig yppa något om att barnen och man själv har hållit sig friska alltså för då kommer bacillerna ofta som ett brev på posten har jag märkt.

Det är lille Alvin igen som den här gången har haft hög feber och dum förkylning och Erik och jag har varannan-dag-vabbat sedan i tisdags. Lagom till helgen är han dock piggelin igen och vi hoppas nu bara på att bacillerna inte bet på oss den här gången. Erik och jag är dock grymt trötta så kanske har vi någon släng av något som vi inte släpper fram...

Vad konstiga sådana här veckor blir. Storasyskonen har fått kortdagar med bara skola och inget fritids och själv vet man knappt vilken dag det är men tydligt är att helgen knackar på dörren - igen. För visst går de fort nu, veckorna? Jag pratade precis med en vän om det. Hur tiden går snabbare än någonsin och man plötsligt befinner sig i en ny slags värld med skolbarn, läxor, kompisar, aktiviteter, lappar som ska fyllas i, gympakläder, insamlingar, utvecklingssamtal som har en tendens att hopa sig samtidigt och massa annat. Och däremellan jobbar man ju faktiskt och ska prestera bra där för att sen sköta vardagsfixet.

Men vi gillar det. Massor. Man känner att man lever och det är väl ändå det som är meningen. I stället för att gnälla (vilket andra faktiskt ibland kan vara duktiga på att göra åt en - "men åhh, vad mycket ni har jämt. Hur orkar ni?") så ser jag det som en förmån och att vi faktiskt är lyckligt lottade som får vara med om allt detta! Sen är det klart att man är trött ibland, konstigt vore det väl annars, men jag är övertygad om att med en positiv inställning och ett leende, då kommer man långt - och har dessutom roligt på vägen. Jag har svårt för tugget om att veckorna är något som ska genomlidas innan helgen äntligen kommer. Vilka prestationskrav det måste bli på de helgerna...

Det enda sorgliga, och det jag också pratade om är vännerna och alla gamla kontakter. De som är så betydelsefulla och värdefulla egentligen men som i alla fall jag känner hamnar vid sidan om i perioder när det är mycket. Vänner är enormt viktiga men familjen går ändå före och det allra viktigaste för mig är att barnen har det bra och att de inte ska se tillbaka på sin barndom som något stressigt. Jag vill inte sitta med näsan i telefonen eller på datorn de timmar på dygnet jag får vara med dem. Jag vill vara med dem så mycket det bara någonsin går. Så länge de vill vara med mig. Prata, leka, läsa eller bara sitta bredvid varandra. Nära. Och finnas till.

Det händer att man kan få syrliga kommentarer när man väljer att leva livet så. Och även när man är "för positiv". Jag har lite svårt att förstå att det kan störa men alla tror nog inte att man är på riktigt då. Att man inte visar känslor, ja att det är onaturligt helt enkelt. Jag tänker och tänker och tänker på detta och fascineras faktiskt lite över hur svårt, ja rent av omöjligt, det är att vara alla till lags. Jag har ju skrivit om det här förr men med all den oro som utöver allt annat också ständigt finns i mitt liv så måste jag ibland koppla bort vissa saker. Men för det är jag knappast utan känslor. Tvärtom är de både många och stora och ligger på ytan och skvalpar medan jag försöker ha kontroll på dem. Sedan att jag är positivt lagd av naturen, det bara är ju så och inget jag vare sig vill eller säkert ens kan ändra på. Jag tror snarare att den egenskapen i många lägen är min överlevare...

Sen är självklart TID något vi önskar mer av men mer av den varan bara får man ju inte utan det gäller att i stället ta tillvara på tiden man har och fylla den med det viktigaste. Och det var under en svacka i höstas då jag kände mig extremt stressad och pressad från alla håll och kanter som jag tog ett beslut rakt från hjärtat. Att inte längre ha som mål att finnas för alla, hela tiden. Det håller inte i längden och när jag började tappa hår och känna mig allmänt konstig blev jag faktiskt lite rädd. Man är ju inte tjugo längre. Sen menar jag inte att jag inte VILL finnas till för det är ju det som är mitt kanske största problem. Att jag får så dåligt samvete när jag inte gör det, men att i stället göra så gott man kan får ibland vara bra nog och så är livet just nu. Detta har absolut gett mig mer ro även om jag ofta tänker på de jag inte hinner med. Så känner någon som läser här sig träffad så finns det inget personligt över det faktum att jag inte är lika aktiv på att höra av mig eller försöka ses som jag brukar vara. Det är bara den där tiden, eller bristen på den...

Men hörni, oj vad lååångt detta blev! Det händer ibland men det var verkligen inte planerat den här gången som ni kanske kan lista ut av rubriken. Jag skulle ju egentligen bara kika in och säga hej och önska trevlig helg. Och tipsa om hur grymt gott det ibland är med äggvåfflor, eller fikavåfflor som vi kallar dem. Vi gör nästan alltid annars frasvarianten som ju mättar både mycket och snabbt. De här godingarna slinker det däremot lätt både ner en och fyra av. Till och med när man är sjuk, hälsar Alvin :) Och gissa vem som inte kan låta bli att pyssla ens när hon äter... Kan det månne vara Vilmisen!

Färgstarkt

Och så välkomnar vi månaden mars... redan! Det är inte klokt vad tiden har flugit sedan jullovet. Även fast de snöflingor som fallit denna vinter varit få, besöken till pulkabackan glesa och skridskorna inte alls så välanvända som vi egentligen ville.

Den senaste veckan har man verkligen känt våren i luften och det känns så både och tycker jag. Såklart alldeles uuunderbart att känna solens strålar värma och se torra gator utanför fönstret men också lite vemodigt att de där overallerna knappt ens är skitiga efter de få snödagar de suttit på. Det blev verkligen de fleecefodrade regnklädernas vinter. Men får man välja så är det inte svårt - klart vi vill ha vår nu när första vårmånaden är här!

Denna söndag har Vasaloppet surrat i bakgrunden, barnen leker med kompisar både här och där och vi har lagat köttbullar och potatismoslunch. Där nere går sig tvättmaskinen söndagsvarm och alldeles nyss vankades gott helgfika. Älskar sådana här dagar när man går omkring i myskläder hela dagen och fixar lite, leker lite och bara ÄR!

Vi har varit ganska friska så här långt i år. Det var Erik som drog hem en riktigt elak bacill för någon månad sedan och smittade alla barnen med men konstigt nog bet den inte på mig. Det är märkligt det där. Fastän feberheta små låg mellan oss på nätterna och vi kunde vakna av både hostningar och nysningar rakt in i munnen så blev jag ändå inte smittad. Sedan förra helgen har jag dock varit lite dassig. Småfebrig varje dag men inget som inte lite Ipren har tagit kål på så jag har jobbat som vanligt. Kanske inte jättesmart men det var en dåligt tajmad vecka... Så kom förkylningen i fredags när jag var ledig men den blev inte heller så farlig och nu kvarstår bara lite ont i kroppen och öronen faktiskt. Av alla ställen. Jaja, får hoppas denna lugna dag vänder det hela så nya veckan får börja frisk. Det är så trist när man känner sig orkeslös och inte på hugget.

Det färgstarka då? Det får symbolisera veckan i tre bilder. En på Filip som jag fick hämta hem från skolan i måndags då han krockade riktigt illa med en kompis på rasten. Den bulan han hade är svår att beskriva men gigantisk är bara förnamnet. Som tur var klarade han sig från hjärnskakning och var bara lite mörbultad den dagen. Nu, nästan en vecka senare, är han fortfarande som en färgpalett. För tillfället i gula, gröna och lila nyanser :)

Så en bild på en rosafärgad vintervårhimmel en kväll. Och en på dagens fruktiga frukost. Alldeles fullproppad med c-vitaminer som denna tid på året ju är som allra godast. Här äter vi fruktsallad eller dricker smoothie nästan varje dag nu. Gillas av alla och bara det är ju ett plus!

Nu väntar Vilma och Alvin i en nybyggd koja därnere så där ska vi mysa in oss med en bok och lite spel. Känns på något sätt skönt att redan månadens andra dag ha kikat in här :)