VAB-vecka

Hej fredag! Och förhoppningsvis hejdå sjukdom för den här gången. Man ska ju aldrig yppa något om att barnen och man själv har hållit sig friska alltså för då kommer bacillerna ofta som ett brev på posten har jag märkt.

Det är lille Alvin igen som den här gången har haft hög feber och dum förkylning och Erik och jag har varannan-dag-vabbat sedan i tisdags. Lagom till helgen är han dock piggelin igen och vi hoppas nu bara på att bacillerna inte bet på oss den här gången. Erik och jag är dock grymt trötta så kanske har vi någon släng av något som vi inte släpper fram...

Vad konstiga sådana här veckor blir. Storasyskonen har fått kortdagar med bara skola och inget fritids och själv vet man knappt vilken dag det är men tydligt är att helgen knackar på dörren - igen. För visst går de fort nu, veckorna? Jag pratade precis med en vän om det. Hur tiden går snabbare än någonsin och man plötsligt befinner sig i en ny slags värld med skolbarn, läxor, kompisar, aktiviteter, lappar som ska fyllas i, gympakläder, insamlingar, utvecklingssamtal som har en tendens att hopa sig samtidigt och massa annat. Och däremellan jobbar man ju faktiskt och ska prestera bra där för att sen sköta vardagsfixet.

Men vi gillar det. Massor. Man känner att man lever och det är väl ändå det som är meningen. I stället för att gnälla (vilket andra faktiskt ibland kan vara duktiga på att göra åt en - "men åhh, vad mycket ni har jämt. Hur orkar ni?") så ser jag det som en förmån och att vi faktiskt är lyckligt lottade som får vara med om allt detta! Sen är det klart att man är trött ibland, konstigt vore det väl annars, men jag är övertygad om att med en positiv inställning och ett leende, då kommer man långt - och har dessutom roligt på vägen. Jag har svårt för tugget om att veckorna är något som ska genomlidas innan helgen äntligen kommer. Vilka prestationskrav det måste bli på de helgerna...

Det enda sorgliga, och det jag också pratade om är vännerna och alla gamla kontakter. De som är så betydelsefulla och värdefulla egentligen men som i alla fall jag känner hamnar vid sidan om i perioder när det är mycket. Vänner är enormt viktiga men familjen går ändå före och det allra viktigaste för mig är att barnen har det bra och att de inte ska se tillbaka på sin barndom som något stressigt. Jag vill inte sitta med näsan i telefonen eller på datorn de timmar på dygnet jag får vara med dem. Jag vill vara med dem så mycket det bara någonsin går. Så länge de vill vara med mig. Prata, leka, läsa eller bara sitta bredvid varandra. Nära. Och finnas till.

Det händer att man kan få syrliga kommentarer när man väljer att leva livet så. Och även när man är "för positiv". Jag har lite svårt att förstå att det kan störa men alla tror nog inte att man är på riktigt då. Att man inte visar känslor, ja att det är onaturligt helt enkelt. Jag tänker och tänker och tänker på detta och fascineras faktiskt lite över hur svårt, ja rent av omöjligt, det är att vara alla till lags. Jag har ju skrivit om det här förr men med all den oro som utöver allt annat också ständigt finns i mitt liv så måste jag ibland koppla bort vissa saker. Men för det är jag knappast utan känslor. Tvärtom är de både många och stora och ligger på ytan och skvalpar medan jag försöker ha kontroll på dem. Sedan att jag är positivt lagd av naturen, det bara är ju så och inget jag vare sig vill eller säkert ens kan ändra på. Jag tror snarare att den egenskapen i många lägen är min överlevare...

Sen är självklart TID något vi önskar mer av men mer av den varan bara får man ju inte utan det gäller att i stället ta tillvara på tiden man har och fylla den med det viktigaste. Och det var under en svacka i höstas då jag kände mig extremt stressad och pressad från alla håll och kanter som jag tog ett beslut rakt från hjärtat. Att inte längre ha som mål att finnas för alla, hela tiden. Det håller inte i längden och när jag började tappa hår och känna mig allmänt konstig blev jag faktiskt lite rädd. Man är ju inte tjugo längre. Sen menar jag inte att jag inte VILL finnas till för det är ju det som är mitt kanske största problem. Att jag får så dåligt samvete när jag inte gör det, men att i stället göra så gott man kan får ibland vara bra nog och så är livet just nu. Detta har absolut gett mig mer ro även om jag ofta tänker på de jag inte hinner med. Så känner någon som läser här sig träffad så finns det inget personligt över det faktum att jag inte är lika aktiv på att höra av mig eller försöka ses som jag brukar vara. Det är bara den där tiden, eller bristen på den...

Men hörni, oj vad lååångt detta blev! Det händer ibland men det var verkligen inte planerat den här gången som ni kanske kan lista ut av rubriken. Jag skulle ju egentligen bara kika in och säga hej och önska trevlig helg. Och tipsa om hur grymt gott det ibland är med äggvåfflor, eller fikavåfflor som vi kallar dem. Vi gör nästan alltid annars frasvarianten som ju mättar både mycket och snabbt. De här godingarna slinker det däremot lätt både ner en och fyra av. Till och med när man är sjuk, hälsar Alvin :) Och gissa vem som inte kan låta bli att pyssla ens när hon äter... Kan det månne vara Vilmisen!