Paus

Vilken tråkblogg va? Jag som verkligen var inne i det nu och nästan kom med nytt varje dag tappade totalt den där ödesdigra dagen för en dryg vecka sedan…

Jag är ju nästan alltid den glada. Avskyr att inte ha ork eller känna mig på hugget men den här veckan har tyvärr innehållit båda. Har nog aldrig blivit så knockad mentalt av något som av det som hände med Alvin. De där envisa tankarna om vad som kunde hänt förföljer mig liksom ljuden från honom och synen av honom. Jag vet att jag egentligen bara ska vara tacksam och det är ju precis det jag är - också. Tacksam hela tiden. Varenda minut. Ändå kan jag inte glömma. Och jag är så galet trött. Både sovtrött och trött i huvudet vilket gett mig ont i detsamma varje dag. Jag är alltid mycket med barnen men den här veckan har nog nästan slagit rekord. Har velat vara med dem all tid jag kunnat. Bara för att jag är så tacksam och glad att jag har dem.

Det är en vecka som denna som man också kommer efter med allt man brukar göra, sånt som annars bara flyter på. Tur vi hade vänner här i går kväll så det i alla fall nu är plockat och kliniskt rent!

Och så har Erik helt galet mycket på jobbet nu och kommer så ha fram till dess att han går hem på pappaledighet om en dryg månad. Och så är jag sådär jobbigt stressad inombords över saker jag bara MÅSTE hinna med här hemma innan jag börjar jobba men som är helt omöjliga att få gjort med barnen som hjälp ;) Gör jag det inte innan lär det dock aldrig bli gjort. Och så får jag nästan lite spader när jag gluttar in i min garderob och då genast undrar vad jag ska ha på mig om dagarna sen när jag jobbar. Får nog köpa en lott och hoppas på storvinst som direkt skulle gå till en MASSA nya kläder. Och så är jag orolig för min lilla pappa som ska opereras i morgon. Och så måste jag ladda för en vecka då jag blir mycket ensam då Erik ska bort med jobbet… då måste man ju faktiskt vara pigg och på hugget. Känns inte riktigt som att det finns något alternativ.

Och så är jag så oerhört ledsen för det fasansfulla vi fick höra i går. Att den lilla 13-åriga tjej som så tragiskt omkom i en skidolycka i Idre i fredags är härifrån. Bara lite längre ner på vår gata. Vi känner inte familjen men vet mycket väl vilka de är och allt är ju bara så fruktansvärt orättvist och hemskt att man knappt klarar av att tänka på det. Alla tankar går just nu till dem. Man kan inte ens föreställa sig situationen de befinner sig i…

En mycket märklig vecka på alla vis. Glädje, blandat med sorg och oro och så denna envisa trötthet som jag dock kom på kanske beror på den begynnande allergin? Yippee, i så fall :)

Och åter fick bloggen bli den där ”vännen” man beklagar sig för och skriver av sig i. Har gjort det förut och det brukar hjälpa.

Ta hand om varandra nu och var tacksamma, blir min uppmaning denna söndag. Gör positiva småsaker till något stort och negativa till något obetydligt. Man har MYCKET att vara glad över!

Nu ska jag ta itu med ett smärre tvättberg därnere som i alla fall är rent och bara behöver vikas. Och så hoppas jag att i stället den nya vecka som börjar i morgon få vakna och känna mig GLAD igen!

Förtjänar ett eget inlägg...

…är det flera som gör. Först, från djupet av mitt hjärta – TACK för alla fina, omtänksamma och snälla kommentarer och sms i helgen. Ni gör mig GLAD och det betyder mycket med människor som bryr sig och visar omtanke! Och jag är ledsen att jag nu behövt "skrämma" så många av er som också har barn... Vet ju precis hur man reagerar när man läser om någon annan och tänker "det kunde ha varit jag". Man får dock se det som en uppmaning att friska upp sitt minne av vad man ska göra i en sådan här situation.

Några andra som förtjänar ett eget inlägg är de två små stackarna som fick beskåda detta hemska i fredags lunch. Grannen, som ju var sjuk, vågade inte stanna inne hos dem hela tiden utan var utanför och gick in för att kolla till/prata med dem då och då. När så farmor och farfar kom höll gullungarna på att duka av bordet och torka det…

Och senare på eftermiddagen när jag skulle sätta på musik på datorn upptäckte jag det ni ser på bilden. Kolla in sökrutan! Luskade lite med Filip och mycket riktigt var det han som mitt under avdukningen hade kommit på att han och Vilma skulle lyssna på musik. Melodifestivalen 2011 skulle de lyssna på :) Väldigt charmigt nu är att Filip som ju inte kan säga ”r” utan säger ”l” i stället inte riktigt har koll på de två bokstäverna alls vilket innebär att han just nu stavar allt som han själv benämner med ”l” med bokstaven ”r”. För säkerhets skull liksom. Hängde någon med?! :) ”Det var kul att vara ensamma hemma”, sa Filip på kvällen. ”Vi hade planerat att städa också så ni skulle bli överraskade men det hann vi inte”.

Mina små godingar…

Helgen har varit jättekonstig. Upp o ner på något vis. Verkligheten har kommit ikapp och tankar på det som hände och det som kunde ha hänt snurrar nästan konstant i mitt huvud. Och så dyker plötsligt tankar upp om hur allt blivit om inte vår granne varit ute, vad hade hänt med Filip och Vilma då? Då hade de verkligen fått uppleva ett kaos och dessutom blivit lämnade helt själva en stund innan någon kom till dem… Och vad hade de gjort på sjukhuset om inte den nedrans korvbiten kommit upp? Ja, dessa och flera tankar är det som spökar runt utan svar. Och egentligen behöver jag ju inga svar på dem eftersom vi ändå hade tur på så många sätt men det är verkligen så att allt kommit nu i efterhand. Jag har känt mig som värsta hormontanten med plötsliga känslosvallningar och varje gång lille Alvin har kommit springande med utsträckta armar för att stjäla sig en kram har hjärtat nästan brustit. Så orättvist att han skulle behöva råka ut för en sådan hemsk sak. Och så har vi varit galet trötta. Man känner sig ledsen samtidigt som man är så innerligt tacksam och glad att allt gick väl till slut.

Filip och Vilma har inte pratat så mycket om det. Att en ambulans var här har de överhuvudtaget inte nämnt. Filip har däremot varit ovanligt lynnig för att vara han i helgen. Haft nära till gråten och blivit riktigt arg några gånger. Inte den Filip vi är vana att se. Och Vilma, hon har haft stenkoll på sin lille bror vid matbordet. Pipit till honom med bebisröst att han inte får äta något hårt eller stort för då sätter han i halsen. ”Bara runda och mjuka saker får du äta, Alin förstår du?”. Och så har hon delat mackor i mikroskopiska bitar och flera gånger frågat mig om jag kommer ihåg att Alvin satte i halsen ”i tisdags”,den veckodag hon alltid drar till med.

Vi får hoppas att ny vecka helt enkelt innebär en nystart. Tankarna som far omkring kommer säkert göra det ett tag till men jag vill ändå känna mig glad igen…

Dagen då mardrömmen slog in...

Den här dagen blev inte riktigt den fredag vi tänkt oss. Ledig förmiddag i myskläder och med pärlande, lite dans och läsande av böcker hann vi med innan dagen hastigt bytte skepnad.

Jag har precis lagt upp mat till alla barnen och står och delar åt Vilma när hon plötsligt pekar åt Alvins håll och säger ”Mamma, titta på Alvin”. Släpper allt jag håller i när jag ser ett blekt ansikte med totalt uppspärrade ögon som har något vilt i sig och små armar som i panik viftar upp och ner. Han har satt i halsen och det är stopp. Han får inte fram ett ljud och kan inte andas. Läpparna har en ton åt blått och jag minns nu som i en dimma hur jag lyfter upp honom, lägger honom framåt, neråt över min ena arm och springer ut. Märkligt, vilket infall egentligen. Att det första man gör är att springa ut. Tänkte kanske frisk luft, men vad hjälper det när man inte kan andas.

I samma sekund jag öppnar dörren hostar han till och börjar skrika. Först jätteynkligt, sen mer. Sen blir det stopp igen bara kort innan kräkreflexen slår till men han får inte upp något alls först. Mitt i allt ser jag vår granne som är ute och skottar den gigantiska mängd snö som kommit i natt. Han ser att något inte stämmer och jag ropar att han måste komma nu. Handlingskraftig som han är tar han Alvin från mig och fortsätter hålla honom i rätt läge medan jag springer till telefonen. Den enda tanke som hela tiden upprepat maler i mitt huvud är att han skriker och därmed får han luft. Kanske var det denna tanke som hjälpte mig att behålla lugnet för som jag skrev efter Filips olycka då Erik också var hemma - är man själv så måste man vara lugn. Det finns inget val.

Det är en obeskrivbart obehaglig och otäck känsla att slå det nummer man ska slå i akuta lägen. Första gången i mitt liv. Just när de svarar på 112 så skriker Alvin men ganska snart tystnar han igen. Damen jag pratar med är lugn och snäll och säger efter vad som känns som bara sekunder att en ambulans är på väg. En ambulans. Så långt hade inte jag tänkt. Jag hade väl i och för sig inte hunnit tänka alls men jag trodde nog mer på rådgivning. Hursom var ambulansen i närheten och under tiden vi väntade skulle jag få prata med en sjuksköterska. Den manliga sköterskan var tyvärr inte lika trevlig. Han var kort i tonen och sa två riktigt puckade saker som jag dock såg förbi i stunden. Den ena var ”Men, ett så litet barn äter väl inga bitar. Han får väl passerad mat eller puré?” ”Nej, han är 19 månader och då har man ätit mat med bitar i halva sitt liv…”, vilket jag såklart inte sa men tänkte. Sen säger han såhär: ”Men jag hör ju hur han skriker och det låter bra”. Bra, ja det beror ju på hur man ser det. Självklart bra då han ju tydligt får luft samtidigt som vi ju både märkte och hörde att det som nu suttit fast satt kvar om än inte lika fast som från början. Detta säger jag till honom men han tror mig inte utan svarar ”Hur vet du det? Sätt luren intill honom så får jag höra när han skriker”. Det var väl ändå onödigt att ta den diskussionen när en ambulans redan var på väg. Jag kunde dock inte låta bli att säga att jag känner mitt barn så pass väl att jag HÖR att han har något i halsen...

Vid det laget hade Alvin det riktigt jobbigt. Ulkade gång efter annan men det enda som kom var slem i mängder som nu började blir ljusrött i färgen. Fick veta att blodkärlen i halsen lätt går sönder vid sådan ansträngning. Sen äntligen kom ambulansen. Två otroligt snälla killar pulsar genom snön, in genom dörren där vår hjälte till granne (som dessutom var sjuk i influensa…) sitter med Alvin. De kollar honom snabbt och hör lika tydligt som jag att han inte fått bort det som sitter så de tar honom med ut, frågar grannen om han kan stanna hos Filip och Vilma och säger åt mig att komma med.

Att lyftas upp på en bår med sitt lilla barn i famnen är något av det värsta jag upplevt faktiskt. En alltför verklig påminnelse om hur skört livet är…

Alvin fortsätter att skrika och vrida sig i panik några sekunder och sen tystna plötsligt, kippa efter andan och försöka få upp det som sitter. Så när vi nästan är framme vid sjukhuset, drygt en halvtimme efter att han satte i halsen kommer äntligen den fördömda korvbiten upp tillsammans med lite pasta. Det tar några sekunder och sen blir Alvin helt lugn och så trött att han nästan somnar mot mig.

Nästa overkliga syn väntar när vi kommer fram och det står fullt med folk innanför dörrarna. Dessa skingras dock när de ser att läget blivit lugnt. De som går ler och nickar. Det hade jag också gjort i deras läge.

Sen in på ett tokupplyst stort akutrum där Alvin blir totalt livrädd när vi rullas in. Stackars lille skrutt… De kollar syresättning och blodtryck med alltför stora grejer och måste springa till Barn för att hämta uppsättningar i miniatyr. Sen får vi träffa världens gulligaste läkare. En ung, söt tjej som sätter sig på knä på golvet och tar Alvin i händerna. Pratar mjukt och får honom nästan att le. Hon lyssnar på honom och tycker han låter väldigt rosslig så hon går efter en läkare från Öron, näsa, hals.

Medan vi väntar på honom kommer Erik in genom dörren. Så oväntat men mer välkommet än han någonsin kan ana… Han hade insett efter mitt samtal från ambulansen där jag bara kort beskrev läget att han inte kunde åka hem och sitta där och inte veta hur det gick så farmor och farfar gjorde en blixtutryckning till Filip och Vilma så de slapp umgås för länge med vår krassliga granne. Erik visste ju inte alls hur läget var med Alvin och pustade ut då han såg ett lugnt barn i min famn.

Sen öppnas dörren igen och in kommer tre nya läkare och en sköterska. Rätt personer på rätt plats. Så underbart gulliga och trevliga mot både oss och Alvin. Förstående och berömmande. Mina tvivel om huruvida jag gjorde rätt eller fel med Alvin hemma samt att jag ringde 112 försvann i och med samtalet med dem. Hon som var lungläkare körde ner en lång, tunn slang genom näsan ner i matsrupen för att se så där inte satt något kvar. Hon hittade inga matrester men däremot massor av slem. Efter bedömning av läkaren från Öronmottagningen och ännu en så fick vi åka hem. Alla fyra som lyssnade på honom tyckte dock att det rosslade rejält i lungorna men tyckte ändå inte att en röntgen var nödvändig då jag berättat att han ju fått upp sådana mängder slem.

Det vi nu ska hålla koll på är att han inte får feber för då måste vi åka in för ytterligare koll. I värsta otursscenariot kan ju bitar komma ner i fel strupe och måste då plockas ur lungorna men detta är ytterst ovanligt. Redan nu ikväll har han låtit mindre rosslig och blivit sig mer och mer lik allteftersom kvällen gått så jag tror att läget är lugnt. Dock har han så ont i sin lilla hals och har haft svårt att svälja :(

På väg hem marscherade först en hel huvudvärksarmé in i mitt huvud. Sen kom tankarna på vad som faktiskt kunde ha hänt och med dem tårarna… Plötsligt blev både jag och Erik jättetrötta och jag fick värsta värken i kroppen. Som en influensa på väg. Antar att det blev ett psykiskt "efterskalv" när allt var över som satte sig på kroppen. I dag har jag upplevt en av de värsta mardrömmar man som förälder har. Att ens barn ska sätta i halsen och att det ska ta stopp. Det har hänt några gånger under åren – det gör det nog för de flesta – men då inte så kraftigt utan det har alltid lossnat efter ett par host eller att man på sin höjd lyft upp dem. När nu inte det vanliga man brukar göra hjälpte, då insåg jag att det var allvar. Något som också var jobbigt var att behöva praktisera slag med handflatan mellan skulderbladen. Jag vet ju hur hårt man ska slå men det är banne mig lättare sagt än gjort. Vi gjorde ändå vad vi kunde, jag och grannen, men inte tillräckligt för att det skulle komma upp. Usch och fy, så han kämpade vår lille hjälte. Den panik jag såg i hans ögon kommer jag aldrig glömma. Inte heller skriken eller hans försök att få upp något utan resultat gång efter gång. En sådan kämpe.

Ja, mardrömmen slog in i dag men den slutade lyckligt. Tack och lov. Tacksamheten över att det gick bra med lillälsklingen går inte att med ord beskriva. Och ännu en gång minskar så många ytliga, praktiska saker i betydelse och man inser att det enda viktiga är de som finns här och nu. De man älskar och bryr sig om. Att de mår bra och har det bra. Det är det enda riktigt viktiga.

...och dagens IKEA-tips - Köksörter

Det här är mysigt så det förslår om ni frågar mig. Fiffiga fröburkar där man tydligen bara behöver öppna locket, vattna och se sin egenodlade kryddväxt börja spira på köksbänken. Borde till och med jag med mina "blekgröna" fingrar och mitt ibland sviktande minne vad gäller våra liv i krukor fixa, eller vad tror ni?!

Vi har börjat med en burk basilika men där finns en mängd att välja på. Oregano, gräslös, persilja och mynta för att nämna några...

En burk ÖRTIG kostar 15 kronor och vi blir nog snart med flera. Inte nog med att det smakar gott och är en lyx att plocka direkt till matlagningen. Det sprider liv i köket med sin grönska också!

Bild: Ikea

Gårdagens IKEA-tips – Smart Förvaring

...eller förvaringssmart. Båda passar egentligen som rubrik. Min vän Sandra är väldigt förvaringssmart, rentav något av en expert på smart förvaring. Det passar extra bra med detta tips ikväll då det ju var henne jag tillbringade gårdagskvällen med och då hörde mig för om jag fick dela med mig av hennes senaste förvaringslösning. Eftersom hon är så generös också blev svaret såklart ja :)

I det nya huset de bor i finns nu nämligen lite här och var dessa avfallskorgar (!). I klädkammaren hänger de i tre rader om tre i varje om jag inte minns fel. Uppsatta med precision blir det ju snyggt bara i sig med en sådan vägg. I dessa förvarar de lite av varje. Lösningen är ju så smart då den är dold men ändå avslöjar lite. Inget lock att lyfta på för att se vad som finns däri vilket ibland kan göra sig väldigt bra bland ivriga barnhänder i deras rum. Detta är också de andra ställena jag såg dem på sist jag var där. Använda till vitt skilda saker och satta på olika höjd på väggarna i barnens rum. Ibland synligt, ibland dolt. En korg användes för att kasta boll i!

Möjligheterna är många… Ska jag vara helt ärlig så hade jag nog inte hakat på idén om jag inte sett det. När hon berättade om dem så lät det ju helsmart men säger man ordet avfallshink så tänker man lätt också avfallshink. Efter att ha sett dem på plats och i funktion såg jag dem sist jag var på Ikea istället som förvaringslösning. Tänk, vad man kan omvändas va´!

Så nu har jag förvarnat om att vi kommer att härmas och jag tror mig veta att hon tar det som en ren komplimang :) Dock härmas vi lite lagom då våra kommer vara dolda. Två bakom dörren i barnens sovrum med gosedjur i. Då är de små liven lättåtkomliga men ändå inte överallt. De andra två bakom dörren till deras lekrum med de utklädningskläder som inte kan sitta på krokarna och som nu ligger i en slapp, helt värdelös korgliknande sak på golvet därbakom.

Blir det snyggt även här kommer bild när de är uppe. Annars får vi vara glada för den smarta – och dolda – förvaringslösning vi fått!

RATIONELL VARIERA heter den i alla fall, finns på Köksavdelningen i vitt eller rött och kostar endast 29 kronor.

Bild: Ikea

Samtal med ett busfrö

I kväll har jag haft en helt underbar och mycket välbehövlig prat-shopping-kväll med finaste S. Ni vet hon som bytte sida på Vättern för en tid sedan :) Tur att stan ligger precis halvvägs så att man ibland kan ses där. Ikväll då dessutom barnfria och oj, så mysigt och lyxigt det var att bara ha sig själv att hålla reda på!

Skulle lite snabbt hoppa in i duschen innan Erik kom hem och jag åkte. Som vanligt hade jag sällskap av lilleman vars absoluta favorit just nu (sedan en lååång tid tillbaka) är att stå på pallen vid handfatet och leka med vatten. Så även i dag. Han plaskade och pladdrade och hade så kul. Ända tills jag plötsligt hörde ynkliga "Ojojojojoj. Ojojojojojojoj". Jag torkade snabbt bort imman från duschväggen och ser en Alvin som bedrövat tittar på sin stora tvätthög (!) i handfatet och pekar med hela handen.

För där ligger under rinnande vatten inte mindre än min bh, mitt linne och mina nytvättade jeansleggings...

- Nej, Alvin. Sådär får du inte göra. Ta bort mammas kläder därifrån.
- Ojojojojoj...
- Ja, ojojojojoj säger mamma också. Jag vill inte att mina kläder ska bli blöta (vilket visserligen redan var skett). Ta bort dem nu.
- Va? (Va? säger jag med. Det var ett nytt ord från lilla bus)
- Ta bort mammas kläder NU Alvin.
- Va?
- Ta bort mammas kläder från handfatet!
- Va?
- ALVIN!
- Va? (tur han bara är 18 månader, annars hade det nästan varit lite drygt sagt!)
- Nu är ju mammas kläder blöta gubben...
- Bajs!

Här gav jag upp. Ungefär samtidigt som jag var färdigduschad. Alvin fortsatte oja sig när jag kom ut. Han förstod helt klart att det blivit lite tokigt för det bjöds på många pussar och kramar och "Maaaammmmma, Mmmmm..." och så puss igen.

Lite busig men mycket oemotståndlig är dagens omdöme om denna lilla krabat :)

Dagens IKEA-tips - Bildhållare

Det här med barnens teckningar verkar vara en evig tankenöt för mig att knäcka. Allt kan ju inte sitta i pärmar. De riktiga godbitarna, barnens stoltheter måste ju synas! Små tillfälliga och lätt utbytbara vernissage kan man nu ha med bildhållaren FISKEVIK. Den är både snygg i sig, fiffig och dessutom billig - vad mer kan man önska?!

Den är vit och har 30 medföljande klämmor. Kedjorna, även de vita, går enkelt att kapa till önskad längd.

59 kronor kostar denna nya vän och den finns bland ramarna på IKEA. Här hemma finns den, men inte mer än så länge. Har funnits ett tag rentav men har ännu inte fått sin plats på en vägg men någonstans i närheten av Filips skrivbord blir det där vi då byter ut den nuvarande magnetvarianten från Granit som får tjänstgöra på annan plats i stället :)

Bild: Ikea

Dagens IKEA-tips - Barnbestick

Jomen, ett litet veckotema var bra länge sedan så jag gör ett försök! Som jag skrev i ett tidigare inlägg har jag ju haft flera Ikeatips i huvudet på sistone som jag tänkt dela med mig av...

Först ut blir FABLER barnbestick. Ingalunda någon nyhet, vi köpte första uppsättningen strax efter det att Alvin kom till oss om jag inte minns fel och nästan sedan dess har jag tänkt tipsa om dem. Gaffel, kniv och sked för bara 49 kronor. Allt i lagom storlek och nu när Alvin för det mesta äter själv börjar de funka även till honom. Till en liten människa i Vilmas storlek är de perfekta och uppenbarligen också greppvänliga för de är faktiskt favoriter i besticklådan framför dyrbesticken som barnen fått i doppresent...

Att de sedan inte är yttepyttegullepråliga gör inget för mig. Ett hjärta, en stjärna och en krona räcker så bra! Enkelt och stilrent men ändå barnsligt glatt - me like.

Bild: Ikea

Grrrrr...

Det ryker fortfarande lite om mig efter kvällens besök i den ena av de två lokala barnklädesaffärerna. Den äldsta av dem så vet ni som känner till stället vilken jag menar.

Jag har ganska bra tålamod för det mesta men en sak får igång mig. Alltid. Sura, otrevliga och icke serviceinriktade personer som jobbar i affär är bland det mest irriterande jag vet. Fredrik Lindström hade ju ett kapitel i sin bok ”Vad gör alla superokända människor hela dagarna?” som hette ”Kärringarna på Åhléns”. Jag skulle lätt kunna skriva ett kapitel om ”Kärringarna på *****” i detta nu.

Denna affär har inte så himla gott rykte och jag förstår det faktiskt till viss del. Inte direkt det leende välkomnandet när man kommer in genom dörren. Sen har jag hört många historier om ifrågasättande när man lämnar tillbaka oanvända saker på öppet köp – inom den angivna tiden. Inte kan de väl ta det personligt om en mössa till ett barn visar sig vara för liten när man kommer hem till exempel? Hursom, ikväll kom jag in för att kolla efter fleecefodrade regnkläder som nu känns som ett måste i detta kletiga och fortfarande ganska kyliga väder. Hittade ovanligt snygga för att vara sådana. Till och med enfärgade vilket innebär stort plus i kanten.

Dock blev jag lite tveksam till om jag verkligen skulle köpa både jacka och byxor till både FIlip och Vilma. Sen insåg jag att jag inte hade tillräckligt mycket pengar med mig så jag tänkte att då köper jag byxorna till dem och ber att få hänga undan jackorna tills i morgon och kan fundera på saken en runda till. Trodde jag, för nej ser ni. Så snäll är man tydligen inte mot kunden i den affären. ”Nej egentligen inte, eller ja vi skulle kunna hänga undan EN av jackorna, inte båda, tills i morgon vid öppning”, säger Tant Sur och Butter bakom disken. Hinner tänka tanken att det måste vara dolda kameran då klockan är en kvart före stängning. Hur tänker människan? Jo, tydligen såhär att ”Vi säljer ju SÅÅÅÅÅ mycket sådant nu att vi INTE kan hålla TVÅ jackor”. "Nähä, vad synd för det är ju annars rätt kul att ha jackan som hör till byxorna men då får jag tyvärr strunta i det här och inte köpa byxorna heller”, sa jag och gick ut! JAG. GICK. UT. Utan att säga vare sig tack eller hej. Det händer inte ofta kan jag lova. (Dock hände det för några veckor sedan på stan så du AnnaPanna tror väl att det här är mitt rätta jag :) )

I stället för att sälja byxor för 300 och troligtvis jackor för 500 i morgon så väljer de att hellre snäsa av kunden och chansa på att någon annan ska köpa det eller? Jaja, här sitter jag nu och ”bloggskvallrar” och troligtvis kommer jag i morgon skicka min Erik efter jobbet för att se om de finns kvar (vilket visserligen inte är så troligt i köphetsen hon beskrev) för vi har ju inte sett några bättre och jag tänker då verkligen inte klampa in där själv i morgon. Not. Det bjuder jag inte på säger Anna, 34 år och tant. För visst är det nästan lite tantvarning på hela det här inlägget? Tänk, kanske kommer jag gå under namnet ”Kärringen på Falkgatan” efter det här :) I alla fall kommer jag inte öka mina besök i ovan nämnda butik. Inte heller kommer jag tipsa folk om att gå dit. Chansen att bli nobbad finns ju uppenbarligen...

H A P P Y!

Nu är det happy home här igen. I går vände eländet. Vilma vaknade visserligen i morse med feber fortfarande fast nu låg. Helt otroligt, hon har verkligen haft feber i sex dagar. Har vi aldrig testat på innan. Annars kvarstår bara lite, lite hosta och lite, lite snor. Så SKÖNT! Hoppas nu bara att de inte är alltför mottagliga för nya grejer efter de här två veckorna...

Helgen har varit mysig. Bara mys i går och fix blandat med mys i dag.

I fredags slutade Erik vid lunch och då orkade vi faktiskt inte sitta i karantän härhemma längre utan åkte till stan och hämtade honom vartefter vi mumsade hamburgare i ett undanskymt hörn på Max. Sen for vi vidare till Ikea med två halvsovande barn i dubbelvagn och en tröttis nerbäddad i kundvagn. Bara för lite miljöombytes skull liksom. Har verkligen varit hemmahemma i nästan två hela veckor sånär som på utflykten förra söndagen.

På tal om Ikea. Har flera småsaker i huvudet som jag tänkt tipsa om så kanske blir det Tema IKEA i veckan. Kanske, sa jag :)

I går var det bytardag här där vi bor. Den är två gånger om året och brukar alltid innebära en hel del fynd. Så även i går... Galet mycket folk och lång kö men vi är numera medvetna mammor som är där i god tid. Och lite så är det att ska man verkligen lyckas fynda något då gäller det banne mig att vara först. I höstas blev vi nästintill nedsprungna på väg in och riktigt så på är inte ens jag att jag prejar folk på vägen :)

Hursom, i går testade jag för första gången att gå direkt på barnkläderna. Det har jag aldrig gjort innan, ofta är det något annat man vill kolla först och då är man körd på kläderna sen. Men i går... Oj, oj, oj. Jag tokhandlade! Var först på bordet med tjejkläder i Vilmas storlek och var själv där i säkert en minut. Och en minut är lång tid när djungelns lag gäller. Det hela slutade med att jag kom hem med inte mindre än 15 plagg varav 11 till Vilmisen! Dessutom ett par svarta stövlar till henne i skinn, ett spel, en film och ett dataspel. För under 500 kronor... Och då var de flesta kläderna märkesplagg. PO.P, meandi, Ida T och Molo i SUPERFINT skick. Helt galet men jag är glad. För att inte tala om lillan som precis som mamman sin tycker mycket om kläder och har starka åsikter därom.

I dag har vi äntligen känt vår i luften. Hela förmiddagen tillbringades ute i trädgården där vår pil på framsidan blev rejält friserad. Brukar klippa ner den helt och hållet vartannat år och den blir så söt då. Ser ut som en tjock pinne med grön hatt framåt maj! Erik har sågat och klippt och klippt och sågat och barnen och jag har släpat grenar, testat trampbil och bobbycar och hjälpt snösmältningen på vägen med hack och skyffling. Alvin tog till och med en premiärtur med den smattrande lilla gräsklipparen som han tog till sitt hjärta med en gång. Och så har vi tagit bort snö så att åtminstone halva altanen är helt ren.

Underbar är tiden som väntar runt hörnet nu. Eller några hörn bort kanske man ska ställa sig in på, men snart sitter vi där och sörplar kaffe med solen i ansiktet... Med vissa inslag av springande efter Alvin som minst sagt får myror i brallan utomhus. Inte bara en utan flera. Ja, många rentav! Inte konstigt, det måste ju vara hur kul som helst att äntligen kunna GÅ på bar mark ute. Det är ju premiär för honom på sätt och vis då han innan snön kom var helt ny på gåfronten.

Nu ska jag packa ner lite saker inför morgondagen. Det vankas frukost hos morfar OCH mormor! Overkligt men mycket mysigt att hon nu kommer vara hemma på dagarna. Vädret utlovar regn så kanske blir det lite bak på förmiddagen innan jag på eftermiddagen ska till jobbet på lönesamtal. Har ju inte så mycket att komma med där men får såklart ändå hoppas att jag inte halkar för mycket efter nu med tanke på mina år hemma...

"När du har jobbat färdigt"

Det är hög söthetsvarning på den här! Förra helgen kom Filip på att mormor ju måste få en nedräkningskalender. Det har nämligen varit hennes sista vecka på jobbet. Så i dag är en märklig dag... Sista "fredagen-efter-en-vecka-på-jobbet". Nästa fredag är första "fredagen efter en vecka som pensionär". Fast, nä. Inte pensionär. Inte mamma. Det känns konstigt att använda ordet. Hon är ju så ung i sinnet och så pigg och så på alerten. Hon är ju min mamma! Dessutom är hon inte riktig pensionär ännu. Nej, först ska hon ha semester. Sen - i början av april - ja, då må man få kalla henne det om man vill :)

Hursom. Ingen är gladare än vi! Hon är den outtröttliga lekmormorn som gärna leker en hel dag i sträck. Och nu ska vi alltså få lyxen att kunna umgås med henne på helt vanliga vardagar. Om vi kommer nyttja tillfällena? JA! Som vi har längtat. För isn´t it ironic, så säg... Här har jag varit mammaledig i över fyra år sammanlagt och så slutar hon jobba NU. När JAG snart ska börja jobba... Dock ser vi det här som en lyx för från början såg det faktiskt ut som att vi skulle gå helt omlott. Nu får vi ändå ett antal veckor med möjlighet att umgås och det är vi glada för!

Men tillbaka till kalendern. Fem luckor hade den, och hela kalendern var rosa för det gillar tjejer som Filip uttryckte det :) När det var fem dagar kvar fick mormor ett fint pärlat armband som Filip gjort. Med färgtänk och struktur. Noga är det nuförtiden. Dagen efter fick hon en massa lösa pärlor som han hade tejpat in med en halv rulle tejp - om nu armbandet skulle gå sönder. Med tre dagar kvar dolde sig ännu ett armband som Vilma omsorgsfullt pärlat. Härligt oorganiserat på en 3-årings vis. Två dagar kvar och här skulle mormor skrämmas då en stor fet spindel var målad under luckan. Filip var så exalterad över detta att hon fick lov att öppna den "live" i telefon med högtalarläge på. Mormor öppnar och skriker "Aaaahhh, vilken otäck tusenfoting!!!" och jag trycker snabbt som tusan bort högtalarläget och väser "S-P-I-N-D-E-L, mamma" vartefter jag trycker på högtalaren igen och mormor skriker en gång till "Ooohh, VILKEN läskig spindel!!!". Filip är så i gasen att han inte hängt med på de snabba turerna då han förtjust tokfnittrar åt just skrikreaktionen som nog var den han ville åt.

Med en dag kvar dolde sig en tecknad tårta med ljus. För att fira. "Men vad är det mormor ska fira?", frågade vi. Då vände han på kalendern och visade vad han skrivit helt på egen hand och utan att fråga. Bokstäver saknas och bokstäver är bakofram men efter en stund såg jag. "När du har jobbat färdigt" stod det ju! På hans sätt. (bokstaven "ä" är ju så bökig och lätt att blanda ihop med "å" så den hoppade han helt enkelt över helt och hållet...)

Det må vara slutet på en era allt det här men allra mest är det ju BÖRJAN på något nytt! Så grattis mormor, det här tycker vi är kul! Snöpligt nog skulle mormor och morfar varit här på lite överraskningsmiddag i kväll men bacilluskerna ville annorlunda så vi får helt enkelt skjuta på det...

Farmors Jordgubbsspecial!

Perfekt till efterrätt eller mellis. Snabbgjord och så god att man inte vill sluta äta. Läskande och lite krispig i konsistensen. Hos farmor och farfar får man alltid god efterrätt på maten och det här är allas favorit. Som en blandning av glass, sorbet och smoothie. Mmmm...

Det enda man behöver göra är att mixa frysta jordgubbar med en skvätt mjölk och lite rörsocker efter eget tycke och smak. Den här blandade Filip helt själv och den var GOD! Röd mustasch finns nu på samtliga utom mamman :) Den här veckan gäller det att ladda med alla vitaminer man bara kan!

Fortfarande feber på alla i dag men mindre snor äntligen. Sjukast i dag har nog hon som skriver varit. Iprenen har varit min bästis och jag kan nu konstatera att det är enklare att frisk ta hand om tre sjuka barn än att sjuk ta hand om tre av den lite piggare varianten...

Erik ska sluta något tidigare i dag efter nattjobbet och efter storhandling på väg hem tror jag vi smygstartar helgen med lite extra gott att äta och dricka i kväll. Kanske kan lite vardagslyx få oss på benen igen?!

Kvällsvak...

Tre små feberheta kroppar sover oroligt i rummen bredvid. Vilma har haft nästan 40 grader i dag och Alvin nästan 39 nu i kväll. Även Filip fick feber innan han la sig så nu är det sjukt här. Hostan låter förskräcklig på dem alla och snormängderna ska man bara inte tala om. Jag ser ut som en levande näsduk efter Alvins alla dykningar med avtorkande av näsan på mig idag :)

Erik kom hem i vanlig tid för att sedan åka tillbaka till jobbet vid nio. Nu ska han jobba natt som de gör ibland och sen vanlig dag i morgon. Tyckte uppriktigt synd om honom när han åkte i väg i snöblasket med mörka ringar under ögonen och rejält förkyld. Den här veckan kostar på i energi helt klart...

När jag så efter en stunds tvätt- och diskplock äntligen satte mig ner i soffan vaknade en yr Alvin - tre gånger inom loppet av en timme. Sen satte jag mig igen för en lååång stunds efterlängtat ikappläsande hos min kära Snäcka och vet ni vad som händer då? Jo, Vilmastackaren kräks igen... Och jag är åter själv hemma. Dock den här gången med bara ett barn vaket. Men hur skumt är inte det då? Att hon kräks igen, två dygn senare. Vad är det här för bacill egentligen?

Så nu sitter jag här och törs inte riktigt lägga mig ännu då lillans mage knorrar och jämrar sig så det hörs ända till nedervåningen... Wish me luck denna natt nu!

Filip bloggar!

"Jag vill blogga med dig, mamma", sa Filip nyss. Såklart du får sa jag, så härmed får jag lov att presentera - dagens gästbloggare Filip 5 år!

bilen har vat på värksta. onsda. filip har bygkt n åtevinistaton i smälego. jahar ritat en stenkros.

(Förtydligat: Bilen har varit på verkstad. Onsdag. Filip har byggt en återvinningsstation i smålego. Jag har ritat en stenkross.)

Så långt orkade illeman ljuda, bokstavera och leta bokstäver på tangentbordet! Nu skriver mamman lite för Filip blev trött ;) Men det är fortfarande han som pratar:

Jag har kollat färdigt på min nya film som mamma och pappa köpte i Ullaled. Och lekt med min tanklastbil i smålego som jag fick också. Äääähh... blablablabla...

Busat med pappa och lagt glaskulor i hans springskor och bakat en kladdkaka med grädde och apelsin och kiwi. Och den har jag gjort allting på utan att sätta in i ugnen. Äääähh... Jag tog kort på pappas bit som mamma hade lagt upp och på min bit som jag la upp. Äääähh...

Man får inte säga skit har mamma sagt men hon säger skit ganska många gånger (Ooops, säger mamman :))

Sjuk. Lite hostig och pyttelite snorig är jag. Nu har jag bloggat färdigt. Nu måste jag äta en godis! (hmm... det var värst vilka friheter han tror sig ha på en helt vanlig onsdag, men okej då. En. Bara för att han bloggat så bra!)

Hejdå mammas kompisar!

Foto: Filip!

Status onsdag:

- Varmblå himmel och fågelkvitter utanför fönstret
- Tokförkyld pappa Erik som åker iväg tidigt för att lämna vår numera glänsande bil på service
- En illamående mamma? Hua, tanken att det är Vilmas bacill som angripit mig finns men jag skjuter bestämt bort den. Mår inte kräkilla men det ligger där och lurar hela tiden ihop med ett för dagen dunkdunkdunkande huvud och en hals som börjar göra misstänkt ont när jag sväljer...
- Och, håll i hatten nu för det här är som ett skämt... TRE NYFÖRKYLDA BARN!

"Måtte vi vara friska i morgon", skrev jag för några timmar sedan. Njae, den önskan slog väl inte riktigt in. Bacillerna ligger som en tung ridå i vårt hus och frukosten var nästan festlig på sitt sätt. Det var inte tyst en sekund. Nös inte den ena, så hostade den andra (en hemsk skorrande hosta). Och ropade inte nästa "SNOOOR, mamma!" så nös den förste igen så det skvätte över samtliga runt bordet.

Vilma har nästan 39 graders feber och Alvin som precis nästan var frisk har en näsa utan droppstopp i dag plus lite feber igen han med...

Ja, ni hör. Kom inte hit för vi är nog nästintill farliga nu :) Det enda positiva är att samtliga är vid gott mod och sådär lite extra mysiga som de blir när de är sjuka. Vi har lekt med barbie hela morgonen och Filip rev sin legoverkstad för att bygga ett hus åt Vilmas dockor istället. Nu tog dock orken slut hos samtliga och vi sitter och tittar på film som Filips snälla kompis Frida kom förbi och lånade ut igår. Tom & Jerry och Filip skrattar så han nästan kiknar :)

Tröttis-, och Fettisdag

Zzznark. Det här skriver jag närapå i sömnen. Det har varit en lång dag. Denna tröttisdag och fettisdag. Men den har faktiskt varit helt okej ändå. Vi är ganska bra på att vända saker till det bättre och en morgon som den i morse som egentligen inte kan bli tröttare än den var är ju bara att vända på. Vilma piggnade till framåt lunch för att nu i kväll åter vara liten, ynklig och matt. Stackars lilla, så medtagna de blir snabbt när de inte äter.

Erik lyckades tack och lov bra på jobbet trots de få timmarnas sömn i natt och så fort han var klar åkte han hem. Sen var det familjen soffmys som tittade på film efter lunch och bläddrade i tidningar mellan tvättmaskinerna. För att därefter fika semlor! De vann kanske inget skönhetspris, såg mer ut som hamburgare, men ack så goda. De bästa i stada´ om ni frågar oss. Gilberts är vårt bästa tips till er som bor häromkring. Fantastiskt goda!

Sen tog Erik med sig alla barnen till stan för att trolla fram vår bil som nu varit oigenkännlig en tid under all smuts. Filip var i sitt esse när de skulle in i biltvätten. Nästan som Liseberg för honom!

Och jag, jag fick ett par timmar i ett tomt hus. Njöt tystnaden, fixade lite vid datorn, bäddade rent och duschade lääänge och varmt efter hårinpackning och en stunds peelande och filande av vad som i dag har känts som en hundraårig kropp. En riktig lyxstund för en trött mamma som uppskattades massor :) Och så plingade det på dörren och goaste vännen Anna kom förbi med en inredningstidning till mig. Gulle dig, vad du gjorde mig glad! Detta i kombination med ett telefonsamtal från ännu en kär vän gjorde att dagen plötsligt blev riktigt bra!

I morgon väntar ännu en hemmadag. Någon som har ett bra förslag på vad vi ska sysselsätta oss med mer än att baka kladdkaka som jag har lovat Vilma? Jag börjar få idétorka nu efter så lång tid hemma i sjukstuga…

NU ska jag krypa ner mellan rena lakan och hoppas på en god natts sömn. Måtte vi vara friska i morgon. Natti natt!

Here we go again... - en skräckhistoria!

Först, jag håller inte vad jag lovade i slutet av förra inlägget. Det här blir både långt och bildlöst. Tror förresten inte att ni vill se bilder på det jag ska skriva om men kanske däremot läsa en ganska rafflande story om några innehållsrika timmar med plaskblött slut…

För tro det eller ej men den förbaskade skitbacillen har gjort comeback. En mycket ovälkommen sådan. Jag som brukar vara mamman med koll har just nu noll sådan känns det som. Koll alltså. Jag blandar verkligen ihop vem som varit sjuk och hur och när men de senaste snart två veckorna är det i alla fall alltid någon som inte varit frisk. Så mycket vet jag.

I morgon var det egentligen äntligen dagisdags för de två stora efter för-säkerhets-skull-ledigt förra veckan. Dagen i dag har varit så himla mysig. Jag med nyfunnen kraft efter gårdagen som egentligen var det jag hade tänkt blogga om i kväll. Vi har lekt och packat upp stora gula påsar och lagat god mat och jag har varit närvarande mamman hela dagen lång. Så gjorde vi pannkakor till kvällsmat och Vilma konstaterade ganska snabbt att hon inte tycker om det längre? Skumt. Det gjorde hon ju häromveckan. Det hela slutade med att jag matade i henne några bitar som hon ganska motvilligt tuggade i sig, för hon hade ju plötsligt fått sådan konstig hosta också. Som gjorde det ”konstigt i halsen” som hon själv beskrev det. ”Jag måste spotta mamma”, sa hon efter varje host. Kanske borde jag då ha reflekterat över att den lilla stackaren ju mådde illa…

När vi väl är uppe på övervåningen och börjar städa leksaker hör jag plötsligt ett ynkligt ”Mammaaa”, vartefter jag tittar ut i hallen och ser Vilma kräkas. Mycket. Skyndar fram för att lyfta upp henne men ångrar mig snabbt då jag märker att nästa är på väg och här kan ju känsliga läsare sluta läsa för för första gången i mitt liv fick jag uppleva en kaskadkräk live, eller rättare sagt två. för det kom en till sen. Som vatten ur en slang liksom. Rakt fram, GENOM grinden (en sådan där vit historia som man rullar ut) och ner i trappan flera trappsteg. Det skvätte in i alla tre rum på övervåningen och gissa vem som stod framför grinden och blev träffad. Jo, Alvin. Den lille stackaren fick nästan panik och vi stod alla som i en sjö. Och nu ska ni få höra detaljen som gjorde det hela än mer kaotisk. Jag var hemma själv! Gaahhh! Erik var på hockey, klockan var vid läggning och jag insåg att projektet jag hade framför mig denna måndagskväll inte var att titta på teve i alla fall...

Det var här någonstans som jag hörde vatten i badkaret. Underbara Filip hade smidig som en liten apa skuttat över allt så gott han kunde och börjat fixa i badrummet för dusch av sina småsyskon. Det är kärlek det :) Ibland uppträder de som äldre än vad de behöver vara, de små storasyskonen. Med en hand för näsan duschade han sedan på Vilma medan jag krängde av kläder och när det var Alvins tur satte han sig på golvet och ville ta Vilma i knät och där satt han sen och kramade sin lillasyster, kammade hennes hår och sa att hon var den bästa lillasystern i hela världen. Han la också till där i förbifarten att han var den bästa storebrodern och jag tror ingen därinne tyckte något annat!

När så Alvin var duschad väntade mitt livs röj… Hela hallgolvet var som en sjö. En jättekudde låg mitt i allt och så även en stor legokreation. Alla närliggande väggar och en hylla var också träffade. Kul. Alternativet att bara strunta i allt och först få de små i säng fanns ju inte eftersom man inte kunde ta sig någonstans i allt detta. Hjälten Filip sprang mellan Vilma som huttrandes låg på toagolvet och lille busen Alvin som nyfiket ville fram och se vad mamma hade för sig där hon kravlade sig fram bäst hon kunde i infernot med papper och påsar. Filip lyfte till sist Alvin till vår säng och la ett täcke över honom och där låg de sen och tittade i böcker. När jag äntligen hade tagit mig ner för att hämta skurhinken så tappade jag den. Ja, ni läste rätt. Jag tappade den jäkla fucking skurhinken. Det har aldrig hänt tidigare men nu så slant den ur handen och kanske en tredjedel av dess innehåll flöt omkring på golvet…

Strax innan Erik kom hem var huset tyst sånär som på tvättmaskinens taktfasta surr. Vilma sov på ett täcke omgiven av stora handdukar efter att ha kräkts ännu en gång. Alvin somnade jättesent, runt halv tio, efter att jag tappat även hans vällingflaska på köksgolvet! Måste varit bra trött för sådär brukar jag inte hålla på. Och Filip, han hade gått upp och lagt sig helt själv. Vilken liten kille han är. Mammahjärtat är så stolt och tacksamt och jag tror han förstod hur mycket han betydde ikväll.

När Erik kom hem hade jag precis lagt allt lego i blöt i tvättstugan och stod där på knä på en pall och fixade och skurade. När jag så skulle ner från pallen hade jag mitt i allt glömt bort att hinken full med skurvatten stod precis bakom mig så den KLIVER JAG NER I. Som ett skämt på film faktiskt. Ramsan jag drog var både lång och ful och jag drog den minst två gånger där jag stod med drypande strumpor och ben. Jag har nog faktiskt aldrig sagt så många fula ord i en följd. Erik försvann snabbt ut från tvättstugan och jag såg allt hur svårt han hade att hålla sig för skratt. Sen insåg jag mitt i ilskan hur det hela måste ha sett ut och skrattade snart själv åt allt. Min måndagskväll liksom. Där gick den kan man säga.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Lät jag optimistisk nu?! Nu har man testat detta mardrömsläge också. Att vara hemma själv med alla när någon kräks. Den tanken har ju slagit en i bland då man varit tacksam över att en har kunnat ta hand om barn medan den andra röjt upp.

Uppdaterat tisdag morgon:
Det här blev aldrig publicerat i går kväll då en viss liten Alvin mitt i mitt skrivande vaknade jätteledsen. Helt otröstlig var han så till slut stängde jag av datorn och gick och la mig bredvid honom i vår säng vilket brukar hjälpa. Men icke. Strax efter klockan två i natt somnade vi som först och då hade vi inte ens slumrat ännu. Alvin, som ju för det mesta är en glad och sovande liten skrutt, var galet arg och ledsen och gallskrek i nära tre timmar. Paniken var faktiskt nära där i natt då Erik, som dessutom är förkyld, har en superviktig dag på jobbet i detta nu. Vi lever i dag men är rent ut sagt skittrötta. Lilla Vilmisen är vit i ansiktet och helt utslagen. Alvin, som brukar sova efter lunch la jag ut redan efter frukost då de små ögonen nästan gick i kors av trötthet. Hur ska denna dag bli är frågan?

Snor, sol och tankar om egen tid!

Vilket väder! Termometern visar inget minustecken i dag, solen skiner och det blåser. Det sista är inte mitt favoritväder men i dag säkerligen bra för att tära på snön ännu fortare för nu vill jag att den ska BORT. Erik gav sig precis ut för att försöka hacka i den stenhårda snöhög som än så länge tar upp stora delar av vår altan. Tänk att man snart kan sätta fram trädgårdsmöblerna där och fika i solen… en ljuvlig tanke.

Veckan som gått har varit annorlunda. Och så ofantligt trött. Vi var ju sjuka där i tisdags och sen har det rullat på som vanligt. Med skillnaden att vi inte varit friska och vilken skillnad det gör. Filip och Vilma däremot har varit jättefriska men ändå fått vara hemma från dagis där magsjuka härjat… Och så lilleman då som är så himla förkyld och som jag torkat näsan på säkert femtio gånger om dagen. Feber i flera dagar, slemmig hosta och så detta snor. Jag har nog aldrig sett så mycket snor komma från en så liten näsa. Visserligen fräser ju inte dessa små även om vi andra försökt lära honom, så han hämtar nu gärna en bit papper, torkar sig, pruttar med munnen och gapskrattar :) Men till och med lyckopillret Alvin har annars haft det lite kämpigt med humöret de senaste dagarna då det mesta varit honom emot... Tror jag det, mår man inte bra så vill man ju bara vara nära och ha mammas uppmärksamhet. Helst odelat och helst hela tiden men det går ju inte.

Stackars barn som haft en så avslagen och trött mamma hela veckan. Det är inte mig likt. Jag brukar verkligen ha energi nästan jämt men ibland går luften ur och den här gången ordentligt. En vanlig dag när alla är hemma så går det ju faktiskt inte att vila även om man får för sig att försöka. I går ringde dock snälla morfar på morgonen och bjöd in oss på fika. Sen följde han med oss och storhandlade vilket vi egentligen skulle gjort efter att vi hämtat Erik som har jobbat sent hela veckan. Hade innan dess funderingar på att åka själv med alla tre men det är faktiskt lite trixigt med Alvin i kundvagnen (som dessutom gärna försöker ställa sig upp ibland…) och så två gående små bredvid. Och på det en storhandling, så morfar – du var en hjälte i går som gjorde så vi fick en så bra fredagskväll :)

Och vet ni, i morgon ska vi faktiskt ha barnvakt! Det är väldigt sällan vi gör något utan åtminstone ett barn. Förutom den dagen då vi hjälpte vänner att flytta och en eftermiddag för mig hos frissan har vi inte varit ifrån dem sedan en dag i början av december då vi julhandlade… och innan dess – ja, det minns jag inte ens. Nu ska här tilläggas att jag så gärna ÄR med dem också! Vill inte få det att låta som en klagan. Det finns inget som ger så mycket som att ha dem i sin närhet men normalt är det säkert att ibland ändå önska en stund för sig själv. Bara det att få fixa härhemma på egen hand en timme eller två. Man är ju nuförtiden så galet effektiv i sådana lägen. Eller att få gå en sväng på stan. Alldeles själv. Sådana saker kan jag faktiskt längta efter ibland men inte så att det behövs varje vecka. I morgon känns dock väldigt lyxigt då det var så längesen nu! Säkert skönt för barnen att slippa mig också ;)

Måste bara flika in hur intressant det här med egentid är, eller snarare synen på den. För mig var nog behovet störst när vi bara hade Filip. Kanske inte så konstigt egentligen eftersom man då tidigare hade egentid jämt på sätt och vis och ännu inte var helt van vid att någon hela tiden behövde en. Sen när Vilma kom så blev de där stunderna färre och redan när jag väntade Alvin så insåg jag att med tre var egentid inget att räkna med alls. Råkar där komma ett tillfälle får man ta det och vara tacksam och jag är uppriktigt glad att jag har haft den inställningen. Det är mycket värre att tro och tänka att ”då kan jag nog hinna göra det” eller ”tänk, så får jag en stund själv då” och sen inte få det. Då blir besvikelsen så mycket större. Räknar man bort det helt blir man istället väldigt tacksam och njuter ögonblicken som ges än mer.

Så mormor och morfar. Ni gör en god gärning i morgon ska ni veta! Vi brukar väldigt sällan kalla oss trötta eller slitna men nu är vi det faktiskt en aning. Jäkla bacill som kom i veckan och vände upp och ner på oss sådär. Erik har helt extremt jobbläge nu också fram tills han går på sin pappaledighet så i morgon ska vi bara vara. Eller kanske inte bara vara... Vi ska faktiskt åka iväg på en efterlängtad liten utflykt som vi egentligen haft planerad en veckodag men som nu blir svårt för Erik att kunna ta ledigt till. Vi kommer kanske inte att vila bokstavligt talat men ibland är det som sagt vila för själen att bara göra något själva! Vi ska till U-L-L-A-R-E-D!!! Gissa vem som längtar mest och gissa vem som har samlat typ miljoner pluspoäng genom att ge sin Anna det förslaget… ;) Det är min älskling det!

Sådär, nu har jag klagat av mig! Tack, ni som har läst ända hit för att ni orkade ta er igenom alla bildlösa rader. Lovar att nästa inlägg blir både kortare och färggladare!

Hjärtans rar ska hjärtan ha...

Hej och välkomna till min jackblogg :) Skämt åsido, det verkar på allvar som att jag har drabbats av någon typ av jackdille denna vår. Ser jackor vart jag än vänder mig. I alla fall rena tjejjackor... Nu har jag visserligen inte tittat så mycket åt småpojkarna i familjen ännu men det lutar starkt åt Villervallas unisexjackor även denna vår. Vi var supernöjda med Filips förra året och jag gillar ju då att de inte bara är - blå - som pojkkläder ofta är :)

Men nu var det ju en helt annan jacka jag skulle tipsa alla småflickmammor om. Alla småflickmammor som är på jakt efter en "finjacka" till sitt lilla gryn som inte är enfärgad och som har ett mönster av hjärtan. Modellen är ljuvlig och blir tack vare de snyggt gröna hjärtanen inte för gullig utan snarare lite retrocool.

När jag och barnen för några veckor sedan var på stan på jakt efter present till sötaste lilla kompisen Ester som fyllde 1 på självaste Alla Hjärtans Dag, så hördes plötsligt Filip mitt bland bebisplaggen: "Mamma, den hääär skulle Sandla gilla!" Sandra är mamman och jag behövde bara slänga en snabb blick för att konstatera att ja, DEN skulle Sandra gilla ;) När jag så gick närmre såg jag att det ju inte var en klänning som jag tänkt utan en jacka... och en jacka kan man ju inte köpa till någon som fyller 1. Jag har aldrig någonsin gjort det innan och kommer troligtvis aldrig någonsin göra det igen men efter en sekunds betänketid gjorde jag det den här gången. Tänkte att det om inte annat får ses som ett presentkort i klädaffär... Lite roligt också att det var Filip som hittat den!

Jag hade dock inte behövt oroa mig. En stund efter att paketet öppnats trippade en hjärtans rar liten Ester ut från vårt hus. Ut i bistra minusgrader men redo att möta våren i sin nya jacka. Mamman hann visst inte vänta på någon vår där ;)

Ljuvligt söt är både jackan och lilla Ester och nästa år, när hon fyller två, då kommer hon få något betydligt roligare det lovar jag (men det är ju så kul när man hittar något som ÄR någon så mycket)!

Jackan finns att köpa på Lindex där också bilden är lånad från.

Namnsdagsbarn och sjukstuga

Plötsligt i dag kom jag på att Alvin ju har namnsdag! Bökigt det där eftersom namnet inte finns med i almanackan men när vi hade bestämt vad han skulle heta och jag kollade efter namnsdag så såg jag att han hade "inofficiell" namnsdag i dag - 1 mars. Och detta kom jag då på nu i kväll, då lilleman satt i mitt knä med högröda kinder och feberhet liten kropp. 39.3 i kombination med snor och tidvis elak hosta är hans status så den där namnsdagen får vi fira i helgen i stället!

Vi verkar ha fått in värsta konstiga bacillen i vårt hus. Filip kräktes två gånger i helgen, sen helt pigg - alltså ingen typisk magsjuka. I går var vi alla friska förutom att jag var jättetrött och hade ont i huvudet. Så när vi hämtade Erik på jobbet slog det till och på väg hem blev jag verkligen sjuk. Ont i kroppen och feber och desutom illamående. Hua. Det där sista blev det dock inget med. Erik däremot blev lite dålig och sen fick han också feber och ont i huvudet. Och sen i går kväll fick då Alvin sin feber och han är dessutom förkyld. Visst är det konstigt? Alla mår olika men det borde ju nästan ändå vara samma bacill kan man tycka.

Det var när vi skulle lägga oss i går kväll som vi märkte att Alvin hade feber. Han stod upp i sängen och pratade konstigt. Jättepigg och nästan lite speedad så han fick följa med in på toan när vi borstade tänderna. Lekte som aldrig förr och verkade tro att det var morgon och när vi sen la oss satt han mellan oss i vår säng och drog av hela sitt register! Pratade och pratade och pratade. "Hej, hej. Oj, oj. Ejdååå. Mammmmaaa. Papppaaa. AAAllin. Viiimma. Pippiiip (Alvin, Vilma, Filip). Titta. Booom." Och sen det sötaste - "Urra, urra, urraaaa!" Han hurrar! Det gjorde han en natt förra veckan också :) Nu var väl inte febern så mycket att hurra för men säkert var det den där eländiga febern som gjorde lilleman lite yr. Hursom somnade han gott och har sen farit runt som en propeller i sängen i natt.

Helt otroligt att Erik och jag som sällan är dåliga blev sjuka samtidigt - igen. När magsjukan härjade i höstas blev vi ju sjuka exakt samtidigt och det var ingen dröm... Nu hände samma sak och man önskar nästan att vi hade fått varsin dag så att man verkligen "får" vara sjuk när man är det. Det går ju liksom inte när båda är det och man har små barn. Då får man helt enkelt gilla läget och låtsas att man är åtminstone lite pigg. Detta resulterade i dag i en ganska mysig tisdag trots allt. Mycket pyssel, spel och lite teve har varit vår dag och nu ikväll är vi helt klart piggare även om man inte precis känner sig tipptopp. Magen värker och man vet inte om man ska äta eller låta bli. Jag testade att äta och det var tydligen inte rätt gjort för då blev det värre så nu hoppas jag i stället på en god natts sömn och en pigg onsdag i morgon! De stora barnen får ledig vecka då magsjukeskylten sitter uppe på dagis igen...