Paus

Vilken tråkblogg va? Jag som verkligen var inne i det nu och nästan kom med nytt varje dag tappade totalt den där ödesdigra dagen för en dryg vecka sedan…

Jag är ju nästan alltid den glada. Avskyr att inte ha ork eller känna mig på hugget men den här veckan har tyvärr innehållit båda. Har nog aldrig blivit så knockad mentalt av något som av det som hände med Alvin. De där envisa tankarna om vad som kunde hänt förföljer mig liksom ljuden från honom och synen av honom. Jag vet att jag egentligen bara ska vara tacksam och det är ju precis det jag är - också. Tacksam hela tiden. Varenda minut. Ändå kan jag inte glömma. Och jag är så galet trött. Både sovtrött och trött i huvudet vilket gett mig ont i detsamma varje dag. Jag är alltid mycket med barnen men den här veckan har nog nästan slagit rekord. Har velat vara med dem all tid jag kunnat. Bara för att jag är så tacksam och glad att jag har dem.

Det är en vecka som denna som man också kommer efter med allt man brukar göra, sånt som annars bara flyter på. Tur vi hade vänner här i går kväll så det i alla fall nu är plockat och kliniskt rent!

Och så har Erik helt galet mycket på jobbet nu och kommer så ha fram till dess att han går hem på pappaledighet om en dryg månad. Och så är jag sådär jobbigt stressad inombords över saker jag bara MÅSTE hinna med här hemma innan jag börjar jobba men som är helt omöjliga att få gjort med barnen som hjälp ;) Gör jag det inte innan lär det dock aldrig bli gjort. Och så får jag nästan lite spader när jag gluttar in i min garderob och då genast undrar vad jag ska ha på mig om dagarna sen när jag jobbar. Får nog köpa en lott och hoppas på storvinst som direkt skulle gå till en MASSA nya kläder. Och så är jag orolig för min lilla pappa som ska opereras i morgon. Och så måste jag ladda för en vecka då jag blir mycket ensam då Erik ska bort med jobbet… då måste man ju faktiskt vara pigg och på hugget. Känns inte riktigt som att det finns något alternativ.

Och så är jag så oerhört ledsen för det fasansfulla vi fick höra i går. Att den lilla 13-åriga tjej som så tragiskt omkom i en skidolycka i Idre i fredags är härifrån. Bara lite längre ner på vår gata. Vi känner inte familjen men vet mycket väl vilka de är och allt är ju bara så fruktansvärt orättvist och hemskt att man knappt klarar av att tänka på det. Alla tankar går just nu till dem. Man kan inte ens föreställa sig situationen de befinner sig i…

En mycket märklig vecka på alla vis. Glädje, blandat med sorg och oro och så denna envisa trötthet som jag dock kom på kanske beror på den begynnande allergin? Yippee, i så fall :)

Och åter fick bloggen bli den där ”vännen” man beklagar sig för och skriver av sig i. Har gjort det förut och det brukar hjälpa.

Ta hand om varandra nu och var tacksamma, blir min uppmaning denna söndag. Gör positiva småsaker till något stort och negativa till något obetydligt. Man har MYCKET att vara glad över!

Nu ska jag ta itu med ett smärre tvättberg därnere som i alla fall är rent och bara behöver vikas. Och så hoppas jag att i stället den nya vecka som börjar i morgon få vakna och känna mig GLAD igen!