Fem kilo

Att vara tre och en halv månad och väga fem kilo, det slår man inga rekord med direkt. Särskilt inte som pojke som dessutom var nästan normalviktig vid födseln med 3,4 kilo. Nej, yttepytte-Alvin snuddar nu den allra nedersta viktkurvan och vid förra veckans bvc-vägning rynkade vår sköterska bekymrat på pannan igen då han bara ökat 70 gram på tio dagar. Vi tyckte också att han börjat bli lite matt och orkeslös igen och ny läkartid bokades till dagen efter. Efter en stunds pratande, klämmande på magen och allmänkoll blev doktorns antagande att förstoppning är förklaringen till allt. Detta trots helamning vilket ju är jätteovanligt.

Med Laktulos och Microlax och uppmaning om fortsatt intensivt ammande åkte vi hem för att komma på återbesök i dag och tänka sig – liten skrutt hade ökat nästan 150 gram på en vecka trots flera bajsningar efter Microlax och jag bubblade av lycka! Doktorn tyckte också han såg mer på bettet ut igen och att han nästan till och med lagt på sig lite på kinderna. Nu ska vi fortsätta så här. Ge medicin, amma tätt, väga en gång i veckan och så återbesök igen om några veckor. Stackars liten. Det här är något helt nytt för vår familj då syskonen aldrig haft liknande problem.Skönt i det hela är dock att han inte verkar ha lidit av det och haft ont. Han har nog mest påverkats på så vis att han blivit orkeslös och slö.

Så – nu vet ni varför jag inte har visat några livstecken på ett tag. Förutom allt annat som snurrar på i dessa tider har jag alltså också varit den ammande mamman extra mycket. Försökt att under de lediga dagar vi nu haft tillsammans passa på att smita undan med liten och ge honom en chans till lugn och ro när han äter och jag är så himla glad att det gett resultat.

Det här med amning är ju så individuellt. En del kan inte, en del vill inte av någon anledning och det har jag full respekt för – alla gör som de vill. Men jag VILL ju så gärna och så mycket. Att amning har många fördelar har nog inte undgått någon och eftersom vi har allergier på nära håll på båda sidor så vill man ännu mer. Vid förra veckans besök pratade vi faktiskt ersättning om inte dagens vikt var bra, då som tillägg till amningen. Detta är säkert vanligt och självklart gör man ju det som är bäst för Alvin men det hade varit med sorg i hjärtat som jag hade fått ta till flaska. Det är ju så himla mysigt med amning och en bonusfördel är helt klart den att slippa balta och mäta och värma och trixa och fixa. Med två barn sedan innan är det ett moment man gärna slipper både dag som natt, då är det en sann lyx att i stället bära maten med sig, färdigtempererad och lättillgänglig! Men som sagt, jag har full respekt för att alla gör som de vill och kan. Jag är verkligen ingen motståndare till ersättning utan är snarare beredd på att det mycket väl kan bli ett komplement här om vikten fortsätter knacka sig fram.

Vi hade bilen idag och passade på att mysa till det lite extra i regnvädret så efter dagishämtning for jag och de tre små bort till biblioteket. Sen gick vi på fik och det är så otroligt mysigt att ta med sina små som med tindrande ögon fullkomligt slukar innehållet bakom disken. Sen kan man inte annat än skratta åt de små incidenter man som trebarnsmamma får vara med om när man på egen hand ger sig ut på vift med dem. Till exempel en Vilma som bajsar på biblioteket (hoppas ni ursäktar dagens ämne men jag kan ju lika väl fortsätta där jag började) och sen får ligga i bagaget och få ny blöja efter det att jag först fått kånka ut vagnen som står där. I ösregn dessutom. Och en Filip som preciiis när jag börjat mata Alvin på fiket blir urakut nödig han med och vi rätt och slätt får lämna fikabordet med alla våra saker och följa med honom in på en minitoalett. Med Alvin i famnen och Vilmas hand i min. Saker man helt enkelt får vara beredd på och som man tar med ett leende.

Jag har så mycket att skriva ikapp om att jag inte vet var jag ska börja. Egentligen är det kanske bäst att hoppa några veckors händelser i vårt liv och fortsätta där vi är, annars är det lätt att man helt struntar i bloggandet och det vill jag ju inte.

Nu mixar Erik smoothie till kvällsmaten, Alvin börjar knorra efter kvällsmat han med och syskonen Bus kivas om vem som ska ha den nya Byggare Bob-hjälmen (som typ täcker hela Vilmas ansikte). Bäst jag rycker ut!

Sprutan

Nu är hela familjen utom lilleman stuckna. Vi ställde oss i kön strax efter klockan fyra i går, de öppnade vid fem och vi fick vår spruta kvart i sex. Då hade våra två små tappra köat utan särskilt mycket gnäll i en och en halv timme och vi är så glada att vi fick den då många, många fick gå hem utan. Lilla Vilma har ju inte riktigt förstått vad som varit på gång utan har hängt på Filips mantra ”Jag ska INTE ta någon spruta. Jag ska ha jacka på mig”. Då har Vilma som ett eko sagt ”Vimma IIINTE pruta. Vimma acka.” Och så den bestämda minen med munnen, en knyck med huvudet och små svarta ögon för att visa sitt allvar:)

När vi först nämnde sprutan för ett tag sedan utspelade sig följande där Filip plötsligt en dag i bilen sa:

-Jag ska inte ta någon spluta (mycket kan han vår lille filur men han säger fortfarande ”l” i stället för ”r” vilket gjorde det hela ännu roligare!) och det ska ni inte heller för jag ska ta på mig min tlollkarlsdräkt (som han inte har någon) och sen ska jag tlolla bort alla doktorer.

- Oj, alla doktorer?

- Ja, till och med de i Spanien. Och det var fullt allvar i det han sa för underläppen darrade nästan lite och Erik och jag hade stora problem att hålla oss för skratt.

- Vet ni, jag tlollar nog till och med bort Tina – för säkerhets skull. (Tina är vår snälla bvc-sköterska)

- Till och med Tina, men vem ska då väga Alvin nästa gång vi kommer dit?

- Det får de lösa. Jag gör nog förresten så att jag tlollar bort hela BBC, fast jag sparar lekrummet för den glöna glävskopan är så kul. (Han tror också att BVC heter BBC och vid det här laget var det omöjligt att inte skratta).

Som tur var insåg lilleman själv att det hela nog låtit rätt roligt och en smula överdrivet och han skrattade med oss. Vi insåg dock att vi nog kunde hålla oss för skratt den dag det var dags och mycket riktigt var det en förtvivlat ledsen Filip vi satte i bilen i går eftermiddag. Detta hann dock gå över i den lååånga kön och när det var vår tur blev han ledsen vid själva sticket men så snart det var över var den plötsliga sprutskräcken det likaså. Vilma, hon reagerade inte överhuvudtaget, inte ens med ett ryck. Så inte heller jag, jag kände faktiskt inte ens att hon stack så det var nog tur att Filip inte trollat bort vår Tina för hon var ju en hejare på att sticka bra!

Ska bli spännande att se vad som händer nu. I armen känner jag bara ytterst lite. Däremot börjar en sjukkänsla infinna sig i kroppen så jag har precis ställt in en träff med en kompis som jag längtat SÅ efter i massor av veckor nu. Typiskt. Samtidigt ska vi väl som sagt vara glada över att ha fått sprutan. Och Viktoria, vi ger oss inte eller hur?! Nästa onsdag skriver jag nu in i almanackan med penna som inte går att sudda ut ;)

Dubbelpust

Utan konkurrens kan nog både Erik och jag utse den senaste månaden som den mest intensiva i våra liv – någonsin. Dagar och veckor har rullat på i ett helt galet tempo och dagarna har varit späckade av så mycket saker att tiden inte riktigt räcker till vilket får till följd att vi istället lägger oss på tok för sent om kvällarna. Efter gårdagens kalas satte vi punkt för det här årets födelsedagskalasande härhemma och jag tror vi skulle kunna sova ett dygn i sträck – om vi bara fick men det får vi ju inte!

De stunder jag får egentid (vilka är minimala nu med tre små då alltid någon pockar på ens uppmärksamhet…) brukar jag nästan alltid dras till bloggen och med tanke på de senaste veckornas blogguppehåll kan ni ju räkna ut att det varit fullt upp big time. Förutom två stora födelsedagar med tillhörande kalas, planering och presentfixande har besök hos tandläkare, bvc och läkare avlöst varandra. Lägg därtill föräldramöte på dagis, allt vardagligt hemmafix, städande, tvättande och träffar med vänner plus tre barn varav två på sistone haft varsina små slängar av 2-, respektive 4-årstrots så är ekvationens lösning ganska enkel – lediga stunder har inte funnits alls.

Hur roligt man än tycker att allt är så blir tröttheten till sist tydlig, och fy så trist det är att inte riktigt känna orken... Filip och Vilma är ju som ni vet och säkert förstått ganska sociala och det i kombination med deras behov av att ständigt vara nära och med gör att man aldrig är ensam. Samtidigt skulle jag inte för mitt liv önska att de var motsatsen, det vill säga alltid lekte själva för jag älskar ju att umgås med dem och både jag och Erik har uppenbarligen format dem så till stor del. Har Filip till exempel suttit och ritat själv en stund vid köksbordet så kan jag inte låta bli att kika in till honom och se vad han gör. Liksom Vilma, som ändå är mer självständig än sin storebror. Har hon fixat och donat på rummet ett tag så får jag dåligt samvete och slinker då så gärna in och är med i hennes lek. Och så lille Alvin som man såklart vill ägna sig åt så mycket man bara kan de stunder han är vaken. Han är ju mer än värd det, vår lille skatt.

Så jag vare sig kan eller vill gnälla. Absolut inte. Egentligen vet jag knappt vad det här inlägget skulle vara till för mer än att kanske för framtiden kunna se tillbaka någon dag när man känner sig lite trött och då inse att krafter alltid finns där – om man måste. För det är just det jag vill komma till. Det har funnits kvällar och morgnar på sistone som jag ärligt talat funderat över hur i all sin dar jag ska orka upp igen. Och då inte bara orka upp utan också göra det med tre barn som behöver frukost, mat från mig, kläder, hjälp med tandborstning, sällskap till dagis, lek, ännu mer mat, närhet osv… MEN - varje morgon gör man det. Varje morgon går det också bra för har man bara med sig det jag bestämde mig för redan innan Alvin föddes, att ha tålamod och vara lugn, då går det också bra och alla blir på gott humör - och har ROLIGT. Sen kräver detta såklart lite extra av mig ibland men det är ju så mycket värt.

Den där gränsen för vad man orkar har skjutits på med flera meter i höst känns det som och behovet man tidigare har haft av en stunds egentid då och då, det har man helt enkelt bara fått lägga ner för det utrymmet finns inte just nu. Sen menar jag verkligen inte att det skulle vara mindre jobbigt med ett barn eller två för visst är det så att man hela tiden växer och vänjer sig. Vi tyckte vi hade väldigt fullt upp med ett barn och inte är det särskilt konstigt då man är helt ny och ovan vid situationen. Sen när Vilma kom så fylldes livet verkligen men så växte man in i det också. Med lille Alvin har livet fyllts ut ytterligare och tänk, det fanns ju gott om plats för honom också. Bara man ruckar lite på det och tar än mer av sig själv. Alvin sätter dessutom den där guldkanten på hela vårt liv och gör det så oerhört komplett. Hans leende och sprattliga små armar och ben kan få den mest gråmulna novemberdag att lysas upp som vore den en av de soligaste.

Sen ska jag erkänna att jag är envis som en gammal åsna. Jag har svårt att säga nej, och detta inte för att vara snäll utan för att jag helt enkelt VILL säga ja även fast jag ibland egentligen inte orkar utan bara skulle vilja lägga mig ner ett slag. Handlar det om träff med småkompisarna så har ju Filip och Vilma dessutom så kul, och så även jag som får träffa mammorna eller papporna.

Sen ska jag erkänna att jag kan LÄNGTA efter en egen tur på stan, en liten stund ensam i soffan med det snart en månad gamla numret av Family Living som fortfarande ligger orört eller bara ett långt bad att drömma sig bort i för en stund... Men tid för det kommer säkert, det är jag övertygad om. Måste påminna mig om att just denna tid på året är extra intensiv för oss och att det inte alltid är så här fullt upp med allt runtomkring.

Ja, det här blev säkerligen ett av mina vimsigaste inlägg någonsin, utan någon som helst tanke. Ville bara göra ett försök att berätta och förklara att livet just nu är intensivt och att man ibland är så trött att kroppen värker men att man ändå känner lyckan över situationen man är i lika starkt. En otroligt häftig insikt och jag tror nog att det är den som i längden får en att just orka och tycka det är så kul!

Vår fina 4-åring!

4-åring kan nu storebror i familjen titulera sig! Ofattbart att vi har en sådan stor kille i huset. Man märker inte riktigt när det händer men plötsligt ÄR de stora och kan så himla mycket att man ibland häpnar. Som en svamp suger de åt sig av allt de ser och hör. På både gott och ont men mest gott såklart.

Förra helgen firades båda stora syskonen bus med gemensamt släktkalas och i dag hade Filip sitt allra första barnkalas. Och vi vårt första också – i rollen som föräldrar. Och oj, så kul det var och så lyckat det blev. Och så trötta VI är! Alla fem gästerna kunde komma och de var på sina allra bästa kalashumör. Först lite blyga och försynta när inte mammor och pappor var med men efter fikat och därmed lite sockerchockande kom deras rätta jag fram och det blev bra fart på det hela. Efter att ha satt svans på grisen, spelat charader (detta ord uttalar Filip med sådant ”sch-ljud att det nästan skvätter ur munnen på honom ;) ) och jagat tjuvar som gömt sig runt om i huset var det dags att leta upp varsin klädnypa som de sedan fick använda att fiska upp varsin liten påse med. De prydliga festfrisyrerna stod vid det här laget på ända på de flesta och rödkindade dunsade de ner i soffan snaskandes på påsarnas innehåll och blåsandes på dess festtutor. Vi log stort då dörren stängdes om den sista kalasdeltagaren och vi såg oss omkring och konstaterade ett mindre kaos med halvt nedrivna gardiner i sovrummet, mattor på ända och strössel från chokladbollarna i varje hörn. Och hjärtat blev just så varmt så varmt av att se den nyblivna 4-åringens nöjda – och trötta – min vid läggdags.

Grattis på födelsedagen underbara lilla älsklingen! Vi är så stolta över dig att vi nästan spricker, du godhjärtade, finurliga och omtänksamma lilla människa!

3 månader

Så mycket större har han inte blivit den sista månaden, vilket ni ju vet. Åtminstone inte till kroppsstorlek. Men världen har blivit större – både hans och vår. Hans värld som hela tiden öppnas mer för honom ju mer vaken och med han är. Vår värld som blir större för varje ny dag med honom.

Den där dumma febern Alvin fick för tre veckor sedan blev starten på ett riktigt ekorrhjul. Dålig viktuppgång ledde till läkarbesök som ledde till ännu fler läkarbesök. Små ofarliga skönhetsfläckar på hjärtat upptäcktes, liksom en urinvägsinfektion som sen visade sig vara falsk varpå penicillinkuren avbröts. Liten har intensivammats och gått upp men inte så mycket. Bajsar gör han inte heller.

Den lilla huvudpersonen har dock varit vid gott mod mest hela tiden trots några taskiga undersökningar och ett flertal Microlax… Att le med hela ansiktet samtidigt som han intensivt ser på en med stora ögon verkar vara det bästa han vet. Han pratar, vevar, sprattlar, gurglar, tittar på sina små händer – kort sagt, han har rätt fullt upp de stunder han är vaken.

Häromdagen fick han av en slump tag i en slingrig leksak som visserligen nästan är svår att inte få tag i då den är just så slingrig. Men ändå, Alvin såg först riktigt paff ut och började sedan gnaga förnöjt tills han tappade greppet och då tog till handen i stället.

Handen ja, lilleman är liksom sina syskon en snuttare av stora mått. Det sugs och slurpas och smaskas på allt som kommer i hans närhet och det var under ett av alla läkarbesök som han hittade tummen. Det visade sig vara mer än en engångsföreteelse för det har hänt många gånger sedan dess, och när det sker så sker det under djup koncentration med pannan i skarpa veck. Dock verkar tummen än så länge bara vara ett komplement till tappad napp och jag har svårt att se en renodlad tumsugare i honom då nappen ju är SÅ god!

Vi ser nu med spänning fram emot vad han ska hitta på den närmaste tiden. Vilka nya färdigheter han skaffar sig och vilka nya egenskaper som kommer kika fram.

Du lilla, fina människa. Du anar inte hur mycket du betyder och hur ljuvligt fin vi tycker att du är. Så underbar och så otroligt älskad av oss alla.

Halsfluss och liten Alvin :(

Äsch då, lite motvind nu faktiskt. Halsen from hell blev ännu värre under natten och i morse ringde jag vårdcentralen. Väl där konstaterades snabbt halsfluss och jag ska nu knapra penicillin, visserligen kanske lika bra eftersom man vet att det snabbt vänder då.

Samtidigt var Erik (som är hemma för vård av sjuk fru idag) och barnen på BVC med Alvin för första vaccinationen och ny viktkoll. Upp hade han gått men inte så mycket så nu väntar nytt besök på fredag... Vilken följetong detta börjar bli. Och måtte nu bara inte jag smitta honom.

Så nu jäklar ska här kureras. Jag tror jag inleder med lite inbjudningskortspyssel till barnkalas, sånt kul gör gott i själen och då glömmer man kanske till och med bort en öm hals för en stund...

Halsen from hell

Ont i öronen, värk i kroppen och en kroppstemperatur som har problem att hålla sig stabil. Detta i sällskap med den där halsen from hell är mitt tillstånd just nu :( Vaknade faktiskt med halsontet redan i går men pumpade mig då full med piller för att orka vara vanliga mamma Anna på lillans födelsedag. Den planen lyckades ganska väl men bara tills sötgrynen var i säng. Sen steg temperaturen på bara ett par timmar upp till nästan 40 grader...

I dag går jag också på Alvedon då det inte riktigt är läge att som trebarnsmamma vara sjuk en hel dag. Det kryper liksom i hela kroppen av att höra Erik rodda allt själv för jag vill ju också vara med! Dock gör han det med bravur, min hjälte. Och så är det ju hans dag i dag så det var först nu för en stund sedan som jag och Alvin äntrade soffan för en stunds vila och då slog eländet till igen. Typiskt nu när kvällen närmar sig. Bara det nu är något snabbt övergående och inte något annat otrevligt. Tanken på den omtalade influensan slog mig men jag sköt snabbt bort den igen. I morgon vaknar jag säkert piggelin igen! (Det där sista var det optimisten i mig som sa...)

Vad är det för en dag...

...jo, det är ingen vanlig dag för det är Vilmas födelsedag! Tänk, i dag kan vår lilla tjej titulera sig 2-åring. Vår älskade, älskade lilla gumma. Lillsnorpan. Vårt hjärtegryn. Lillasyster och storasyster med ett hjärta av guld, ett fnittrigt bubblande skratt och en vilja av stål. Omtänksam och kramig. Mammig. Pappig. Totalt tuttberoende. Ivrigt babblandes och för tillfället en riktig liten härmapa som fullkomligt spritter av jag-vill-lära-mig-att-prata-lust.

Lyckan över att få ha en liten prinsessa som du i huset är så stor, så stor och vi är så glada att vi får dela våra dagar med dig, du underbara. Grattis lilla hjärtat på din andra födelsedag!

Och som vanligt kan jag inte låta bli att vältra mig i de magiska minnen man som mamma har från dagen då man för första gången fick möta det lilla knyte som man burit inom sig så länge. Som vanligt faller också en och annan tår när man tänker på vilken lyckans ost man är som får uppleva detta fantastiska i att vara just mamma.

Liten Vilma, två veckor gammal och äntligen på väg hem från sjukhuset. Fler bilder och minnen finns i förra årets Vilmavecka. Återigen insåg jag när jag nyss kikade tillbaka hur värdefull bloggen är att ha för minnets skull...

Gästbloggare

Tjingeling! Visst ser jag piggare ut?

Storebror är på dagis och storasyster är hos farmor och farfar så idag har jag mamma helt för mig själv! Det är mysigt tycker vi, även fast jag mest sovit än så länge... Ute är det alldeles vitt i luften. Snö heter det visst sa mamma och sjöng en sång om snö. Nu har jag ätit, snart väntar ny blöja och sen ska vi leka!

Puss från Alvin :)

Ingrid Maskin

En skål med små, mörkt röda äpplen fångade Filips uppmärksamhet där de låg i en skål.

- Vad är det mamma? Det ser nästan ut som plommon.
- Det är äpplen, mammas favoriter. Ingrid Marie heter de.

En stund senare kommer min snart 4-åriga lilla stjärna tillbaka ut i köket och ber att få smaka på ett sånt där ”Ingrid Maskin”. Underbart ;) Han hör verkligen vad han vill höra, den lille filuren. Eftersom hans tankar nuförtiden är uppslukade av maskiner av alla de slag är jag dock inte förvånad över hans ”felhöring”.

Liten men naggande god

Den här historien börjar bli både lång, förvirrad och lite av ett mysterium som läkaren vi träffade i dag sa. För ja, Alvin och jag har varit på sjukbesök ännu en gång. Doktorn från akuten ringde och berättade att Alvin inte har urinvägsinfektion!!! Sådan tur att de gjorde den där hemska punktionen ändå. Odlingen som gjordes från det prov som togs timmen innan visade dock en massa bakterier, liksom den första som gjordes tidigare i veckan. Men dock då inte den sista och 100%-igt tillförlitliga och det innebär att han får sluta med penicillinet.

Jätteskönt, men – de blir inte riktigt kloka på vad det då kan vara så vi fick i dag åka tillbaka för ny viktkontroll och träff med doktorn. 100 gram på en vecka och vågen pekar om än inte särskilt mycket uppåt så i alla fall åt rätt håll!

Doktorn tyckte i alla fall att Alvin såg piggare ut än för en vecka sen och det tycker vi med, Slö är han fortfarande och sover mycket men han är helt klart mer på alerten när han är vaken. Liten men naggande god, tyckte läkaren och någon annan diagnos kunde hon inte ge. Troligtvis en liten infektion som inte märkts så mycket utåt men som ändå påverkat liten och hans ätande en hel del.

På hans lilla hjärta har upptäckts två olika saker men tack och lov inget som på något vis ska vara farligt. Han har ett blåsljud som hon hörde även idag. Dessutom finns två ”flöden” som är spår från moderlivet och kort innebär att hjärtat inte helt sluter tätt på två ställen. Inte heller det av betydelse och dessutom något som troligtvis växer igen. En sådan lättnad var det att höra allt detta även om det såklart hade varit ännu skönare om allt varit perfekt…

Så – nu tyckte hon att den ammande mamman ska äta mer fett och grädde så hon inte blir uppäten ;) Vila och ordentligt ätande för mig för att få igång Alvins matproduktion till något ännu bättre var hennes rekommendation samtidigt som hon förstod att det inte är helt lätt. Och det är det ju inte heller… en ekvation som helt enkelt inte går ihop men som egentligen borde vara så självklar. En liten och helt hjälplös liten människa måste ju få gå först och jag gör såklart allt jag kan för att göra allt så bra som det bara går för honom, men vila för mig - nej det finns faktiskt inte på kartan…

Med uppmaningen vägning en gång i veckan och stenkoll på lillemans allmäntillstånd gick vi så därifrån. Hoppas så att det också var slutet på denna något omtumlande historia och att vår lilla skatt nu kommer må bra och växa som han ska!

Virkade rutor

När novembervindarna viner utanför fönstret är nästan det bästa som finns att krypa upp i soffhörnet – nuförtiden med ett barn på var sida om sig och ett i famnen, en bra bok (Godnatt Alfons Åberg) och en spännande film (Lilla spöket Laban). OCH såklart en mysig och varm filt att kura ihop sig under :)

Hemtrevliga ”mormorsfiltar” har gjort comeback i våra hem och de syns både här och där i höstens inredning. Hemtex har en fin variant som dock går lite för mycket åt det grå hållet för att passa in i vårt hem. Drömfilten är den från Housedoctor som dessvärre känns lite dyr hos en barnfamilj… får nöja mig med att titta på den och i stället gå loss på en mustigt röd. En tjock och mysig variant har fångat mitt öga på Åhléns.

På tal om rutor. En dag när jag får tid ska jag visa er några andra sådana. Kanhända har jag nu en kär läsare som känner sig träffad...? (Och det är inga kroppsliga rutor jag menar (Erik!) utan sydda… ;) )