Dubbelpust

Utan konkurrens kan nog både Erik och jag utse den senaste månaden som den mest intensiva i våra liv – någonsin. Dagar och veckor har rullat på i ett helt galet tempo och dagarna har varit späckade av så mycket saker att tiden inte riktigt räcker till vilket får till följd att vi istället lägger oss på tok för sent om kvällarna. Efter gårdagens kalas satte vi punkt för det här årets födelsedagskalasande härhemma och jag tror vi skulle kunna sova ett dygn i sträck – om vi bara fick men det får vi ju inte!

De stunder jag får egentid (vilka är minimala nu med tre små då alltid någon pockar på ens uppmärksamhet…) brukar jag nästan alltid dras till bloggen och med tanke på de senaste veckornas blogguppehåll kan ni ju räkna ut att det varit fullt upp big time. Förutom två stora födelsedagar med tillhörande kalas, planering och presentfixande har besök hos tandläkare, bvc och läkare avlöst varandra. Lägg därtill föräldramöte på dagis, allt vardagligt hemmafix, städande, tvättande och träffar med vänner plus tre barn varav två på sistone haft varsina små slängar av 2-, respektive 4-årstrots så är ekvationens lösning ganska enkel – lediga stunder har inte funnits alls.

Hur roligt man än tycker att allt är så blir tröttheten till sist tydlig, och fy så trist det är att inte riktigt känna orken... Filip och Vilma är ju som ni vet och säkert förstått ganska sociala och det i kombination med deras behov av att ständigt vara nära och med gör att man aldrig är ensam. Samtidigt skulle jag inte för mitt liv önska att de var motsatsen, det vill säga alltid lekte själva för jag älskar ju att umgås med dem och både jag och Erik har uppenbarligen format dem så till stor del. Har Filip till exempel suttit och ritat själv en stund vid köksbordet så kan jag inte låta bli att kika in till honom och se vad han gör. Liksom Vilma, som ändå är mer självständig än sin storebror. Har hon fixat och donat på rummet ett tag så får jag dåligt samvete och slinker då så gärna in och är med i hennes lek. Och så lille Alvin som man såklart vill ägna sig åt så mycket man bara kan de stunder han är vaken. Han är ju mer än värd det, vår lille skatt.

Så jag vare sig kan eller vill gnälla. Absolut inte. Egentligen vet jag knappt vad det här inlägget skulle vara till för mer än att kanske för framtiden kunna se tillbaka någon dag när man känner sig lite trött och då inse att krafter alltid finns där – om man måste. För det är just det jag vill komma till. Det har funnits kvällar och morgnar på sistone som jag ärligt talat funderat över hur i all sin dar jag ska orka upp igen. Och då inte bara orka upp utan också göra det med tre barn som behöver frukost, mat från mig, kläder, hjälp med tandborstning, sällskap till dagis, lek, ännu mer mat, närhet osv… MEN - varje morgon gör man det. Varje morgon går det också bra för har man bara med sig det jag bestämde mig för redan innan Alvin föddes, att ha tålamod och vara lugn, då går det också bra och alla blir på gott humör - och har ROLIGT. Sen kräver detta såklart lite extra av mig ibland men det är ju så mycket värt.

Den där gränsen för vad man orkar har skjutits på med flera meter i höst känns det som och behovet man tidigare har haft av en stunds egentid då och då, det har man helt enkelt bara fått lägga ner för det utrymmet finns inte just nu. Sen menar jag verkligen inte att det skulle vara mindre jobbigt med ett barn eller två för visst är det så att man hela tiden växer och vänjer sig. Vi tyckte vi hade väldigt fullt upp med ett barn och inte är det särskilt konstigt då man är helt ny och ovan vid situationen. Sen när Vilma kom så fylldes livet verkligen men så växte man in i det också. Med lille Alvin har livet fyllts ut ytterligare och tänk, det fanns ju gott om plats för honom också. Bara man ruckar lite på det och tar än mer av sig själv. Alvin sätter dessutom den där guldkanten på hela vårt liv och gör det så oerhört komplett. Hans leende och sprattliga små armar och ben kan få den mest gråmulna novemberdag att lysas upp som vore den en av de soligaste.

Sen ska jag erkänna att jag är envis som en gammal åsna. Jag har svårt att säga nej, och detta inte för att vara snäll utan för att jag helt enkelt VILL säga ja även fast jag ibland egentligen inte orkar utan bara skulle vilja lägga mig ner ett slag. Handlar det om träff med småkompisarna så har ju Filip och Vilma dessutom så kul, och så även jag som får träffa mammorna eller papporna.

Sen ska jag erkänna att jag kan LÄNGTA efter en egen tur på stan, en liten stund ensam i soffan med det snart en månad gamla numret av Family Living som fortfarande ligger orört eller bara ett långt bad att drömma sig bort i för en stund... Men tid för det kommer säkert, det är jag övertygad om. Måste påminna mig om att just denna tid på året är extra intensiv för oss och att det inte alltid är så här fullt upp med allt runtomkring.

Ja, det här blev säkerligen ett av mina vimsigaste inlägg någonsin, utan någon som helst tanke. Ville bara göra ett försök att berätta och förklara att livet just nu är intensivt och att man ibland är så trött att kroppen värker men att man ändå känner lyckan över situationen man är i lika starkt. En otroligt häftig insikt och jag tror nog att det är den som i längden får en att just orka och tycka det är så kul!