Sprutan

Nu är hela familjen utom lilleman stuckna. Vi ställde oss i kön strax efter klockan fyra i går, de öppnade vid fem och vi fick vår spruta kvart i sex. Då hade våra två små tappra köat utan särskilt mycket gnäll i en och en halv timme och vi är så glada att vi fick den då många, många fick gå hem utan. Lilla Vilma har ju inte riktigt förstått vad som varit på gång utan har hängt på Filips mantra ”Jag ska INTE ta någon spruta. Jag ska ha jacka på mig”. Då har Vilma som ett eko sagt ”Vimma IIINTE pruta. Vimma acka.” Och så den bestämda minen med munnen, en knyck med huvudet och små svarta ögon för att visa sitt allvar:)

När vi först nämnde sprutan för ett tag sedan utspelade sig följande där Filip plötsligt en dag i bilen sa:

-Jag ska inte ta någon spluta (mycket kan han vår lille filur men han säger fortfarande ”l” i stället för ”r” vilket gjorde det hela ännu roligare!) och det ska ni inte heller för jag ska ta på mig min tlollkarlsdräkt (som han inte har någon) och sen ska jag tlolla bort alla doktorer.

- Oj, alla doktorer?

- Ja, till och med de i Spanien. Och det var fullt allvar i det han sa för underläppen darrade nästan lite och Erik och jag hade stora problem att hålla oss för skratt.

- Vet ni, jag tlollar nog till och med bort Tina – för säkerhets skull. (Tina är vår snälla bvc-sköterska)

- Till och med Tina, men vem ska då väga Alvin nästa gång vi kommer dit?

- Det får de lösa. Jag gör nog förresten så att jag tlollar bort hela BBC, fast jag sparar lekrummet för den glöna glävskopan är så kul. (Han tror också att BVC heter BBC och vid det här laget var det omöjligt att inte skratta).

Som tur var insåg lilleman själv att det hela nog låtit rätt roligt och en smula överdrivet och han skrattade med oss. Vi insåg dock att vi nog kunde hålla oss för skratt den dag det var dags och mycket riktigt var det en förtvivlat ledsen Filip vi satte i bilen i går eftermiddag. Detta hann dock gå över i den lååånga kön och när det var vår tur blev han ledsen vid själva sticket men så snart det var över var den plötsliga sprutskräcken det likaså. Vilma, hon reagerade inte överhuvudtaget, inte ens med ett ryck. Så inte heller jag, jag kände faktiskt inte ens att hon stack så det var nog tur att Filip inte trollat bort vår Tina för hon var ju en hejare på att sticka bra!

Ska bli spännande att se vad som händer nu. I armen känner jag bara ytterst lite. Däremot börjar en sjukkänsla infinna sig i kroppen så jag har precis ställt in en träff med en kompis som jag längtat SÅ efter i massor av veckor nu. Typiskt. Samtidigt ska vi väl som sagt vara glada över att ha fått sprutan. Och Viktoria, vi ger oss inte eller hur?! Nästa onsdag skriver jag nu in i almanackan med penna som inte går att sudda ut ;)