tisdag, april 29, 2008

Till minne av en klok man

I dag har vi varit på begravning. Tack och lov var det länge sedan sist men uuh, så sorgligt det är. Sorgligt och samtidigt vackert. Och så får det en att inse hur tacksam man är för de kära man har omkring sig och hur rädd man ska vara om dem…

Vårsolen bestämde sig för att lysa riktigt varmt över oss och jag tror många tyckte det lättade upp den tunga dagen något. Utanför kapellet blåste det och tusen- och åter tusentals vitsippor böjde sig för vinden. Kanske bugade de för mannen i kistan? En man så god och fin och som tyvärr inte längre finns här på jorden. I morgon skulle han ha firat sin åttionionde födelsedag. Så han var gammal och hade levt ett långt och innehållsrikt liv. Men det spelar ingen roll en sådan här dag. Inte heller det att han de sista åren fått den ena krämpan efter den andra vilket bit för bit försvagat hans hjärta mer och mer. Även om döden är väntad så slår den hårt när den väl kommer. Att vara helt förberedd går aldrig. Ibland kommer den helt oväntat och då blir chocken en del i det hela. Men sorgen, den tror jag är densamma oavsett. Och sörjde, det gjorde vi alla idag. Det var så fint allting. Prästen var innerlig i det han sa. Röda, stora rosor täckte kistan och musiken, den hade Gustav själv valt. Begravningen avslutades med vackra ”Så skimrande var aldrig havet” och klumpen i halsen gjorde så ont så ont…

Gustavs fru var förkrossad. När hon var framme vid kistan för att lägga dit sin ros kunde hon inte sluta smeka den. Hon gjorde det runt om och talade länge till sin älskade man och jag tror allas hjärtan knöt sig vid synen… De har varit gifta i 60 år. Har tyvärr inte fått några egna barn, barnkära som de är men brytt sig desto mer om andras. Men tänk - att ha levt tillsammans så länge och bara alltid haft varann, och verkligen brytt sig om varann. Och så plötsligt stå ensam kvar. Det var ingen lätt dag för lilla, späda Birgit. Och det väntar inga lätta dagar framför henne.

Vi är inte släkt med dem men de har varit, särskilt när jag var liten, som en extra farmor och farfar för mig. Och som en extra mamma och pappa till min pappa och hans båda systrar. Gustav och Birgit var farmor och farfars allra bästa vänner och de har liksom alltid funnits med. På födelsedagar och kräftskivor. På skolavslutningar och mysiga kalas på mina farföräldrars sommarställe.


Gustav var en rejäl man. Lång och kraftig, med stora händer, hår som varit vitt som snö så länge jag kan minnas och med väderbitna fåror på kinderna. Han var trygg och han var snäll och han var klok. Efter att ha jobbat på sjön ett antal år flyttade han till Tranås där han satsade på sin passion som var mode och sömnad. Motsägelsefullt mot hans yttre och säkert mycket modigt där i början av 40-talet. Vi pratade just om det, Erik och jag, att han säkert fått sina gliringar genom åren…Men han lyckades och gjorde sig ett namn och hela hans liv har han sytt pälsar, kläder och stora lurviga gosedjur. Många är de gånger vi åkt båt på Sommen tillsammans med dem och en välfylld picknickkorg och så lagt till vid någon liten ö för fika och kanske ett dopp. Många är också de godispåsar som stuckits till mig genom åren för att inte tala om alla klänningar han sydde till mig när jag var liten.

De har egentligen varit ett ovanligt par. Ovanliga för sin ålder. Alltid har där funnits ditklistrade små hjärtan på alla kort de skickat. Alltid har de öppet pratat om hur mycket de månat och brytt sig om varandra och ofta har man sett dem hålla varandras händer. Precis som ett nyförälskat tonårspar. Tänk vad härligt att ha levt tillsammans så länge och ändå vara så kära! Ett hjärtans kärt par har de varit, både för varandra och för oss som haft turen att få känna dem. Och nu är han borta. Jag hoppas så innerligt att Birgit hittar ett sätt att leva vidare på – ensam. Och jag hoppas så innerligt att de möts igen en dag.

När Vilma är sisådär en fyra år så ska jag med stolthet sätta på henne den yttepyttelilla päls han en gång sydde till mig. Jag minns hur fin jag kände mig och en dag ska jag berätta historien om mannen som sytt alla sömmar i den. Det pillriga jobbet med de där stora händerna. Han var en människa att se upp till och jag är så glad att han varit en del av min uppväxt.

I dag, när våren var som vackrast, lämnade han jorden och tog sin plats vid det där kaffebordet jag brukar prata om :) ”Vi ses igen”, sa jag till honom vid kistan. Och det tror jag verkligen vi gör. Innan dess ska jag aldrig någonsin glömma honom.


Sov nu gott lille Gustav.

måndag, april 28, 2008

Tankar från trappen

Jag njuter. Jag njuter så in i norden av tillvaron just nu. Ibland skulle man verkligen vilja trycka på pausknappen för ett slag och bara låta allt rulla på i det där braiga tempot. Men då skulle det ju som Alfons Åbergs farmor säger inte vara så roligt längre. För då skulle ju det roliga bli ”det vanliga”. Hursom. Nu sitter jag här på trappen med en stekande sol i ansiktet och en tom kaffekopp bredvid mig. Förmiddagskaffet, tillsammans med det förbjudna förmiddagskexet (som visst är tillåtet när man är mammaledig) ligger nu och skvalpar i magen. Tidningen är läst. Jag har till skillnad från förra veckan ändrat vinkeln jag sitter i då jag upptäckte att min högra hand blivit brun men inte den vänstra som skuggats.


En bit ifrån mig mig sover underbara lilla skruttan i sin vagn. Lillan sover som sagt mycket bättre på nätterna och så gör även vi. Och Filip, som hade tre veckors trots för ett litet tag sedan har nu återgått till att vara vår vanliga glada och mysiga Filip igen. Självklart ska de små trotsa. Det hör ju till och är en del i utvecklingen, men säg den förälder som ändå inte drar en suck av lättnad när det lägger sig för den här gången. Gott humör utan plötsliga och oförklarligt dramatiska ihopbrytanden på golvet är ju så mycket härligare. När vi för en stund sedan lämnade honom på dagis var han alldeles till sig. Han rusade in och sa till fröken att han bara skulle lämna in sina ”sakor”, sen skulle han faktiskt ut och ”yckla”, på den stooora trehjulingen med lyftkran där bak. ”Åhh, vilket skööönt väder mamma!” sa den lille meteorologen när vi kom ut :)

Och så min kära andra hälft. Som jobbar och står i på dagarna i ett rasande tempo så att han ska kunna komma hem så tidigt som möjligt och umgås med oss. Tänk om man fick vara ledig tillsammans hela tiden när man är hemma med sina små… fast då kanske det inte heller skulle vara lika roligt som när man väl är ledig tillsammans? Alfons farmor är klok hon, det är nog sant som hon säger. Men liiite mer ledigt tillsammans skulle man allt vilja ha. I lördags var farfar här och passade Filip och Vilma medan Erik och jag äntligen målade om våra hallar och jädrans vad bra det blev. Blir alldeles lycklig bara jag vänder mig om och kikar in. Nu är alla rum målade i samma ljusa nougatfärg utom vardagsrummen som är snäppet ljusare. Att hallarna till sist fick samma färg var verkligen ett lyft som gjorde allt enhetligt – me like. I hallarna sitter vitmålad bröstpanel upp till halva väggarna och nougaten gör sig så bra till det kritvita. När vi flyttade in var vi först tveksamma till panelen men faktum är att den ger så mycket charm att vi låtit den sitta kvar. Däremot ryker nog panelen, som även sitter i köket, den dag vi gör om där.

Och så har vi ju även gjort om i Filips rum. Det har jag inte heller berättat, out of blogging som jag varit på sistone. Detta projekt stod klart förra helgen och även hans rum har den ljusa nougatfärgen sånär som en vägg som blev härligt olivgrön. Bilder utlovas vid annat tillfälle… Inredningshjärnan går på högvarv för tillfället vill jag lova och snart inleds även projekt ”fixa-arbetsdel-i-hallen-där-uppe-så-vi-kan-göra-i-ordning-Vilmas-rum”. Detta ska bli så kul och vi hoppas våra idéer kommer funka. Har vi riktig tur räddar Ikea oss och låter det hela bli bra mycket billigare – och smidigare än vi först trott. Även här kommer fortsättning följa…

Oj, vad jag blubbar på om allt och inget. Men inlägget fick ju rubriken tankar från trappen och det är just dessa tankar som nu fyller mitt huvud. Ni ser, bara för att man är mammaledig så står det inte helt still! Det är dagar som dessa, när man i lugn och ro får hämta kraft för dagen i solens sken, som jag innerligt hoppas att jag för alltid kommer minnas. Kraft som sedan väl ska användas till att fylla planlösa dagar med en massa skoj och bus.

Närmast är planen att ge liten skrutta mat och närhet. Vilma sitter nu i mitt knä och hon tycker inte att bloggning är något vidare kul alls :) Det är mammas mat hon ska få strax och Sempers risgröt i all ära, än så länge är mammas mat svårslagen tycker liten Vilma. Ha nu en härlig dag i vårsolen (antingen ni avnjuter den ute eller innanför ett fönster) – det ska vi ha!

söndag, april 27, 2008

Med smak på mat

För några veckor sedan, på 5 månadersdagen, fick Vilma för första gången smaka något annat än mammas mat. Detta var inte fullt lika poppis som hos storebror som vi minns slurpade i sig glatt och med hela ansiktet nästan från första början. Vilma började gråta efter en sked och tittade på mig med darrande utsträckta armar och mörka, anklagande ögon som sa ”Varför gör du så här mot mig mamma? Det är ju din mat jag vill ha…” och sen klamrade hon sig fast som aldrig förr när hon fick efterslurpa på mig. Eller efterslurpa är fel uttryck. Äta sig mätt passar nog bättre för det tog tre veckor innan vi fick i henne en hel smakportion, men när vi väl lyckats med det så hände något. Plötsligt fick lilla damen smak på det hela och nu gråter hon i stället en skvätt innan gröten för att hon tycker vi tar för lång tid på oss att röra ihop den. Och sen gapar hon som aldrig förr och har med ens blivit jätteduktig! Jag vill så gärna amma så länge som möjligt även denna gång och är inte ute efter att trappa ner. Gröten sägs dock kunna ge lite bättre nattsömn och faktum är att sen hon började äta en hel smakis så har hon faktiskt – nu sätter jag båda händerna på trä – sovit lite bättre… Nåväl, saker kan ändra sig snabbt och vi är glada för varje natt som är bra. Ringarna under ögonen har i alla fall blivit lite mindre för den här gången.

Om en och en halv vecka fyller lilla hjärtat ett halvår. Det ska vi bland annat fira med lite mosad potatis.

onsdag, april 23, 2008

Libero Spring Collection 2008

Ni vet ju vid det här laget hur snabbt jag faller för fina detaljer och när jag nu har sett Liberos designblöja 2008 är jag faktiskt lite glad över att Filip inte är blöjfri ännu… Kanske att vi ska göra en insats i sommar när alla tjockbyxor och lager-på-lager är ett minne blott och han kan springa omkring med minirumpan i sina coola retrokalsonger från Lindex :)

Men först ska jag längta tills minirumpan får springa omkring iklädd blöjor med söta figurer på. Årets designer, Karolina Kling, vet själv inte vad de egentligen föreställer men hon säger att hon vill att betraktaren ska skapa sin egen fantasivärld omkring dem och det kommer vi säkerligen göra. Lyssna på vad hon säger och glöm inte kolla in
reklamfilmen också – galet söt!

tisdag, april 22, 2008

Slut på bloggpausen!?

Det är för tillfället väldigt glest mellan inläggen härinne och det känns så trist. En bloggsvacka kan man nog kalla det. En bloggsvacka orsakad av det välkända fenomenet tidsbrist. Det har varit så fullt upp på sistone.

Dopet, som tog en hel del tid med planerande och fixande. Slutspelshockey som förstås var jättekul men som tog massor av tid eftersom matcherna blev många och därmed så även ensamkvällarna eftersom Erik och hans pappa har platser som väntade på dem varje hemmamatch. Till på köpet har vi just nu en liten nattsuddande tjej som plötsligt har börjat vara vaken cirka en timme efter varje matpass på natten vilket innebär cirka tre vakna och ganska glada timmar – för Vilma. Vi börjar bli så trötta, så trötta och hoppas det vänder lika fort som det började. Hon är nöjd första stunden men sen börjar det såklart bli långtråkigt där hon ligger ensam vaken och så fort man öppnar ett öga tjuter hon av förtjusning och börjar sprattla med alla sina kroppsdelar... Sover man sen räv igen blir hon jätteledsen och guppande är det enda som hjälper. Hon är så söt lilla skruttan men på natten vill man ju verkligen att de ska sova de små liven.

Det är lätt att försköna och tänka att så gjorde väl inte Filip när han var bebis, men när vi sen noggrant tänker tillbaka så minns vi ju att han var precis likadan under en period. Och – det gick ju över så det gäller att tänka att det förhoppningsvis gör så även här. Sen är det intressant vilken effekt de har på en, bebisar alltså. För när man vaknar dödstrött på morgonen och det är dags att gå upp, och man får det där tandlösa leendet avfyrat mot sig ihop med uppsträckta armar och ögon fyllda av kärlek då är nattens äventyr som bortblåsta och man kan inte förstå hur man kunde tänka ens en irriterad tanke mot lillan för bara några timmar sedan... Och tur är väl det, att de förtrollar en så med sin charm!

Mamma Anna har i ärlighetens namn varit ganska matt en tid men med ljuset och det fina vädret (och slut på hockeyn med ett guld som resultat!) tror jag minsann att krafter börjar återvända. Lägg därtill någon extra timmes sömn på nätterna så kommer jag snart vara piggelin. Jag längtar SÅ efter lite mer bloggtid men egentiden har knappt funnits alls sista månaden så först ska jag ta tag i projekt sortera bilder. Sen ska jag återuppta mitt bloggande med åtminstone några inlägg i veckan för det ÄR ju så kul och dessutom värdefullt att ha att blicka tillbaka på. Som jag sagt innan, bloggen är ovärderlig för det där vardagliga som man aldrig skriver i första-året-böcker eller någon annanstans.

I dag är Filip ledig från dagis och vi har haft mysförmiddag ute med frukt och kaffe på trappen i solskenet och sen en massa grävande, körande och krattande i sandlådan medan lillasyster sov i vagnen. Nu sover faktiskt båda – samtidigt och jag blev först så chockad att jag inte visste vad jag skulle ta mig för. Nu vet både ni och jag vad jag gjorde och nu vet ni därmed även vad vi haft för oss och varför det bloggats så dåligt härinne :)

Snart kommer Erik hem. Då ska pappa och son få en stund för sig själva medan jag och Vilma åker till mamma Sandra för lite fika och mys med de andra mammorna och bebisarna. Oj, vad jag längtar!

fredag, april 18, 2008

SM-GUUULD!!!

Shit pommfritt. Hjärtat slår i hundranitti, eller slår det inte alls? Jag mår illa. Erik mår ännu mer illa. Men vi är inte sjuka, inte i annat än hockeyfeber och det är en ganska härlig åkomma. I alla fall i stunder som dessa när laget i våra hjärtan precis har vunnit SM-guld efter en hemsk match med en stunds förlängning som extra krydda på moset. I slutet av tredje perioden var jag så nervös att jag vek tvätt - med ett öga på teven. Sen diskade jag - med täta turer in till teven. Sen tittade jag till våra små sovande pyren - med ett öra nere hos teven. När segermålet äntligen kom såg jag det halvt bakom en kudde och knappt hann jag fatta det förrän Erik vrålande svängde runt hela mig i luften.

Utanför fönstret smäller någon smällare. På teven lyfter de guldhjälmsprydda pojkarna precis bucklan upp i luften. Och jag tror jag anar en glädjetår i Eriks ögonvrå där han sitter en decimeter från teven med sin kära HV-halsduk runt halsen.

”HV grön är dom bästa”, som vår lille skrutt sjöng tidigare i kväll (HV blå ska det vara men han busar med pappa, vilken humor va :) På söndag är det firande på stan. Alla kommer vara där och vår hockeyfrälsta stad kommer KOKA hela helgen. Ojojoj, vilken lycka!

måndag, april 14, 2008

Ett ljus för lilla Engla

Ibland är livet så fruktansvärt orättvist. Oskyldiga människor rycks bort totalt meningslöst. Lilla Engla var bara några hundra meter från sitt trygga hem när hon mötte fel person. Många är vi nog som sedan förra helgen tänkt på och hoppats att hon snart skulle hittas - vid liv.


Allas tankar och hopp räckte inte. Nu vet vi vad som hänt och inga ord räcker för att beskriva hur hemskt och sorgligt alltsammans är. Varma tankar går till lilltjejens familj.

I kväll klockan 21 ska vi tända ett ljus i fönstret. Det gör väl du med? Jag tror att ängeln Engla blir glad då, där hon sitter i sin himmel och blickar ner på oss alla innan hon fortsätter leka och dricka saft med sina nya änglakompisar.

lördag, april 12, 2008

Dan före dan

"I morgon ska Ilma döööpas - i den stooora kyrkan. Prästen häller vatten i ögona, Ilma blir lessen då. Aja baja prästen

Filips ord om lillasysters stora dag i morgon. Detta har han berättat till höger och vänster den senaste tiden och han är uppriktigt bekymrad över att hon ska få vatten på huvudet för han vet ju av egen erfarenhet att vatten på huvudet alltid innebär vatten i ögonen och det tycker i alla fall inte han om.

Prästen, som dessutom är vår granne, har fått höra delar av storebrors tankar. Dock sparade Filip på ajandet när han pratade med honom. Tror nog inte att han är så modig när vi väl står där i kyrkan i morgon för han är nämligen livrädd för kyrkklockorna. När vi tidigare i dag var uppe vid Sockenstugan - där kalaset efteråt ska vara - och dukade började de ringa och det var ett dubbelvoltande litet hjärta som trycktes mot mig när han förskräckt hoppade upp i min famn med händerna för öronen… Vår söta lilla fegis :)

Nu ska vi sova och förhoppningsvis ladda inför morgondagen. Jag återkommer med bilder och rapport. Kanske får ni då även höra om klädnojjorna och det dåliga smörgåstårtesamvetet…

måndag, april 07, 2008

Lindex rules

Har ni sett på maken? Lindex är verkligen nästan the one and only för tillfället vad gäller klädinköp till våra små. I morse såg jag dessa grymma t-shirtar med Fem myror-motiv på och tänkte att de bara måste Filip få. Båda fanns i rätt storlek men nu ikväll när jag skulle klicka hem dem så var de SLUT!!! Varför ska jag alltid vara så sen? Suck, jag måste verkligen lära mig att slå till direkt...

Dock ska jag göra en uppdatering till förra veckans klänningstokiga inlägg. Senare samma dag fanns plötsligt klänningen i storlek 62 igen och jag klickade hem den fort som tusan. En liten stund senare var den åter slutsåld och bara av nyfikenhet har jag kollat den lite under veckan. Storlekarna hoppar hejvilt mellan att finnas kvar och vara slut så jag undrar just hur det där lagret funkar? Hoppas nu att det funkar så bra att den där bruna och orange tröjan plötsligt dyker upp igen – kanske rentav i butik här när mammaligan på onsdag ska invadera stan!

Snäckan och Lotta – TACK gulliga ni för att ni erbjöd er att kolla i era städer! Vilka bloggvänner man har, sådan omtanke värmer :)

fredag, april 04, 2008

Varma vindar viskar v å r…

Fredag är ledig-från-dagis-dag för Filip och vi inledde den med att ligga i sängen och dra oss till halv åtta! Ibland har man tur... Förmiddagen tillbringade vi ute, mestadels i lekparken. Vi förföljde även sopbilen i området då det just nu är ett superhett fordon i lillemans värld. Uteluft gör även mammor trötta och när vi efter lunch satt i soffan och läste Alfons inför eftermiddagsluren så tänkte jag att jag antingen skulle blunda en stund jag med eller också göra ett effektivt plock-och-fix-pass inför helgen under tiden Filip sov. Samtidigt visste jag att de eventuella egna minuterna troligtvis inte skulle bli många då Vilma sovit i tre timmar, och mycket riktigt. Strax innan han slog igen sina ljusblå så slog någon annan upp sina. Med ett gruffande läte följt av ett förnöjt joller insåg jag snabbt att idag skulle bli en sådan där dag då man inte får vara för sig själv ens en liten stund. Filip och Vilma överlappade varandra precis på sekunden men detta saknade helt betydelse när jag möttes av ett sött och brett tandlöst leende i vagnen och små armar som ivrigt viftade mot mig.

Ska jag vara helt ärlig så längtar jag dock tills Erik kommer hem och jag bara får hämta andan och med den ny energi, om så bara för en halvtimme. Förresten, i skrivande stund har Vilma precis somnat mitt i maten och jag inser att jag nu har haft egen tid i säkert fem minuter! Inte dåli…En välbekant röst ropar nu ”Mamma, kooooom”, och jag återupptar skrivandet lite senare :)

Lite senare:
Sådärja. Nu är klockan snart läggdags och jag hann aldrig publicera mitt inlägg i eftermiddags. Det första Filip sa när jag kom in till honom var ”GLASS!” I går köpte jag glassformar på Ikea och dessa fyllde vi med jordgubbssaft i morse. Efter att under dagen ha gjort många grundliga kontroller på lillemans begäran lovade jag efter lunch att det skulle bli glass till fikat och så blev det. Lite för svag saft för min smak men Filips ögon glänste av lycka!

Tillbaks till rubriken – i dag var en sådan dag som jag njöt en gnutta extra av min mammaledighet. Att få gå ut med sina barn en tidig fredagförmiddag – utan tider att passa. Att förfölja sopbilen och som den pinsamma mamma jag på senaste tiden blivit även smyga upp kameran för Filips skull och knäppa av några bilder på den. Att sitta på baken i sanden och gräva gropar. Att åka rutschkana och sedan smaska på förmiddagsfrukten på en bänk med varm vårsol på näsan, det är grejer det.

Det var verkligen vår ute och plötsligt fick jag en enorm lust att dra upp ljungen ur krukan och i stället lämna plats åt något vårligare. Torka av verandan och altanräckena. Putsa fönster som den starka solen avslöjar har alltför mycket vintersmuts på sig. Ta fram utemöblerna och piffa upp dem inför stundande årstid.



Jag tycker om när vardagliga ting piffas upp med vackra mönster och fina färger och kan ibland till och med fastna för en snygg kexförpackning… Gissa då om jag blev sugen på att fylla uteförrådet med Weibulls nya och härligt färgstarka jordpåsar när jag häromdagen såg dem i ett reklamblad?! Jag känner hur mina fingrar börja ändra färg åt det gröna hållet bara jag tänker på dem och jag är övertygad om att Weibulls i år lyckas fånga en och annan icke trädgårdsintresserads uppmärksamhet tack vare de lockande påsarna.

Om några dagar är det jag som ligger på knä bredvid blomlådan med jord långt upp på armarna och en orange påse med gula blommor bredvid mig. Och jag ska den här gången vara ordentligt påklädd i både jeans och lång jacka som täcker hela baken. Och baken, den ska jag förresten ändå för säkerhets skull ha vänd inåt huset den här gången :)