Till minne av en klok man

I dag har vi varit på begravning. Tack och lov var det länge sedan sist men uuh, så sorgligt det är. Sorgligt och samtidigt vackert. Och så får det en att inse hur tacksam man är för de kära man har omkring sig och hur rädd man ska vara om dem…

Vårsolen bestämde sig för att lysa riktigt varmt över oss och jag tror många tyckte det lättade upp den tunga dagen något. Utanför kapellet blåste det och tusen- och åter tusentals vitsippor böjde sig för vinden. Kanske bugade de för mannen i kistan? En man så god och fin och som tyvärr inte längre finns här på jorden. I morgon skulle han ha firat sin åttionionde födelsedag. Så han var gammal och hade levt ett långt och innehållsrikt liv. Men det spelar ingen roll en sådan här dag. Inte heller det att han de sista åren fått den ena krämpan efter den andra vilket bit för bit försvagat hans hjärta mer och mer. Även om döden är väntad så slår den hårt när den väl kommer. Att vara helt förberedd går aldrig. Ibland kommer den helt oväntat och då blir chocken en del i det hela. Men sorgen, den tror jag är densamma oavsett. Och sörjde, det gjorde vi alla idag. Det var så fint allting. Prästen var innerlig i det han sa. Röda, stora rosor täckte kistan och musiken, den hade Gustav själv valt. Begravningen avslutades med vackra ”Så skimrande var aldrig havet” och klumpen i halsen gjorde så ont så ont…

Gustavs fru var förkrossad. När hon var framme vid kistan för att lägga dit sin ros kunde hon inte sluta smeka den. Hon gjorde det runt om och talade länge till sin älskade man och jag tror allas hjärtan knöt sig vid synen… De har varit gifta i 60 år. Har tyvärr inte fått några egna barn, barnkära som de är men brytt sig desto mer om andras. Men tänk - att ha levt tillsammans så länge och bara alltid haft varann, och verkligen brytt sig om varann. Och så plötsligt stå ensam kvar. Det var ingen lätt dag för lilla, späda Birgit. Och det väntar inga lätta dagar framför henne.

Vi är inte släkt med dem men de har varit, särskilt när jag var liten, som en extra farmor och farfar för mig. Och som en extra mamma och pappa till min pappa och hans båda systrar. Gustav och Birgit var farmor och farfars allra bästa vänner och de har liksom alltid funnits med. På födelsedagar och kräftskivor. På skolavslutningar och mysiga kalas på mina farföräldrars sommarställe.

Gustav var en rejäl man. Lång och kraftig, med stora händer, hår som varit vitt som snö så länge jag kan minnas och med väderbitna fåror på kinderna. Han var trygg och han var snäll och han var klok. Efter att ha jobbat på sjön ett antal år flyttade han till Tranås där han satsade på sin passion som var mode och sömnad. Motsägelsefullt mot hans yttre och säkert mycket modigt där i början av 40-talet. Vi pratade just om det, Erik och jag, att han säkert fått sina gliringar genom åren…Men han lyckades och gjorde sig ett namn och hela hans liv har han sytt pälsar, kläder och stora lurviga gosedjur. Många är de gånger vi åkt båt på Sommen tillsammans med dem och en välfylld picknickkorg och så lagt till vid någon liten ö för fika och kanske ett dopp. Många är också de godispåsar som stuckits till mig genom åren för att inte tala om alla klänningar han sydde till mig när jag var liten.

De har egentligen varit ett ovanligt par. Ovanliga för sin ålder. Alltid har där funnits ditklistrade små hjärtan på alla kort de skickat. Alltid har de öppet pratat om hur mycket de månat och brytt sig om varandra och ofta har man sett dem hålla varandras händer. Precis som ett nyförälskat tonårspar. Tänk vad härligt att ha levt tillsammans så länge och ändå vara så kära! Ett hjärtans kärt par har de varit, både för varandra och för oss som haft turen att få känna dem. Och nu är han borta. Jag hoppas så innerligt att Birgit hittar ett sätt att leva vidare på – ensam. Och jag hoppas så innerligt att de möts igen en dag.

När Vilma är sisådär en fyra år så ska jag med stolthet sätta på henne den yttepyttelilla päls han en gång sydde till mig. Jag minns hur fin jag kände mig och en dag ska jag berätta historien om mannen som sytt alla sömmar i den. Det pillriga jobbet med de där stora händerna. Han var en människa att se upp till och jag är så glad att han varit en del av min uppväxt.

I dag, när våren var som vackrast, lämnade han jorden och tog sin plats vid det där kaffebordet jag brukar prata om :) ”Vi ses igen”, sa jag till honom vid kistan. Och det tror jag verkligen vi gör. Innan dess ska jag aldrig någonsin glömma honom.

Sov nu gott lille Gustav.