Det brinner ett ljus

För första och sista gången gör jag i dag något alldeles ovanligt – jag plankar ett av mina gamla inlägg, nästan rakt av. Det beror vare sig på brist på tid, lust eller fantasi. Det beror bara helt enkelt på att samma tankar alltid finns den här dagen på året, och det jag skrev för ett år sedan är precis detsamma som jag skulle skrivit idag. Detta inlägg är tillägnat våra nära och kära som vi saknar och längtar efter men som inte längre finns hos oss där vi är idag:

I dag är det Alla Helgons Dag och på vår trappa kommer i kväll ett ljus att brinna i en lykta, tillägnat min mormor och morfar, farmor och farfar, och Eriks mormor och morfar samt farfar. Vi kommer inte att besöka dem där de ligger i dag utan vårt egna ljus får i stället stå och brinna som en symbol över vår saknad och längtan efter dem.

Jag har så länge jag kan minnas inte trott att allt tar slut när man dör. Nej, när jag tänker på de nära som gått bort så sitter de där uppe i himlen och fikar, har det trevligt och tittar ner på oss och följer våra liv. Kanske låter det naivt men så är det i min värld och så har jag tänkt ända sedan morfar dog när jag var tio år. Så visst är det från början ett barns tankar men jag tycker att det fortfarande, mer än 20 år senare, håller lika bra och jag tror stenhårt på det.

Innan Filip somnar i kväll ska vi gå ut på trappan och vinka åt dem och då vet jag att de för en stund kommer släppa sina kaffekoppar och vinka tillbaka åt oss!