Jubileum hos Villervalla!

Ni har väl inte missat att Villervalla har jubileumsdagar fram till 1 maj och därmed 15 % rabatt på alla varor till ordinarie pris?

Så shoppa loss nu – det ska jag göra... Villervalla är ju en storfavorit här hemma. Bra kvalitet i kombination med snyggaste kläderna är en lyckad kombination :) Solhattar till minstingarna står på önskelistan. Och kanske en till mössa till Alvin. Och varför inte en klänning till Vilma... och jeans till Filip... Nej, nu skenar jag i väg. Solhattar och mössa får räcka för den här gången. Punkt!

Bild från Villervalla.

Vid kvällsmaten en alldeles vanlig måndag...

Någon gång borde man placera en filmkamera i köket och bara filma en helt vanlig måltid. För att minnas hur roligt man har det och vilka tokigheter som kan komma ur små barnamunnar.

Som i kväll då det lät såhär:

(Filip hade lite dåligt samvete för att vi sagt till honom på skarpen efter att han glömt stänga av kranen på toan innan vi åkte till stan och den stått och runnit varmvatten i tre timmar... Plötsligt förkunnade han sin kärlek):

- Ni är den bästa mamman och den bästa pappan som finns! I hela rymden... i hela landskapet... på hela Öland.
- Åhh, det var snällt sagt.
- Och mamma, du har de vackraste ögonen av alla... (det där är ingen dålig komplimang till en småbarnsmamma med sömnbrist).

Det är nu Vilma bryter in:

- Avvin är fucking sej!!! (Alvin är faktiskt en tjej – detta är för tillfället en ständigt pågående diskussion här i huset som kan dyka upp närsomhelst, hursomhelst och från ingenstans. Som nu. Huruvida Alvin är en kille eller tjej. Hur många killar respektive tjejer det finns här hemma samt om det är killar eller tjejer som sjunger de låtar vi lyssnar på...)
- Det ÄR han inte Vilma, eller hur mamma? Visst har Alvin snopp?
- Ja, Alvin är ju en kille Vilma.
- Vimma sej, mamma sej, Sandla sej, Hanna sej, Jenny sej, Selma sej, lilla Ester sej. Och efter närmaste bekanstskapskretsen så flikar hon envist in:
- Och Avvin sej.
- NEJ VILMA, ALVIN ÄÄÄR EN KILLE. MED SNOPP.
- Alla har snoppar, säger Vilma lite surt och diskussionen är avslutad.

Nu är det inte så att hon någonsin sagt att hon vill byta ut Alvin. Det är nog mer snopp eller inte snoppgrejen som är het just nu och kanske har hon kommit på att de flesta vi umgås med har pojkar. Faktiskt. Eller fucking, om Vilma får säga det själv ;)

Vitsippspromenad

I dag vaknade vi alldeles segerrusiga efter gårdagens finalrysare som ju ville sig precis så väl som vi hoppades! Hockeykvällarna är slut för den här säsongen och Erik ser ut som vanligt igen (skägget försvann strax efter segermålet).

Det har varit en strålande härlig vårsöndag. Förmiddagen ägnades för min del åt målning av ett litet uterumsprojekt vi har. Under tiden lektes det på annat håll och sen blev det grillat till lunch! Vi är inte riktigt som Fredrik i Solsidan för er som sett det, men helt klart åt det hållet - grillgalna... Det är verkligen SÅ gott och vi utnyttjar grilltiden på året väl!


Efter lunch bar det av på vitsippspromenad. Filip var "reseledare" för denna lilla tripp och kallade sig själv plastpåsansvarig där han noggrant stoppade ner tre små plastpåsar i cykelkorgen till sina, Vilmas och Alvins blommor och så bar det av - Filip på cykel och småsyskonen i dubbelvagnen där Alvin i dag gjorde sittvagnspremiär! Det är inget vi kommer göra varje dag nu direkt för han är ju så mini att han nästan försvinner men väl uppbullad med täcken och filtar satt han perfekt och njöt utsikten med storasysters trygga hand i sin :)

Efter ett frosseri i vitsippor, en sur Vilma i vitsippsbacken då hon kom på att någon hade tagit hennes napp (se bild nedan), pluppande av kottar i ån och pinnbåtstävling i densamma bar det så hemåt igen mot kladdkaksfika innan Erik övertog målningen och jag och barnen gungade. Bad av tre små tröttisar fick avsluta denna härliga helg. I morgon är det ny vecka med en massa roligt i almanackan.

Hoppas ni alla haft sköna och soliga aprildagar!

Final...

Tror nog att många smålänningar i detta nu överger vårsolen och bänkar sig framför teveapparaterna och ännu en hockeymatch - matchen som kan bli den sista för den här säsongen om det vill sig riktigt väl. Hua så nervöst...

Bilden är inte dagsfärsk utan visar en hejande liten HV-supporter framför matchen häromkvällen. Och finalhockey eller ej. Dockan Maja var ledsen och måste såklart tröstas mitt framför teven! Vilma är annars stundtals ganska engagerad och uppmärksammade denna match med stora ögon och viftande pekfinger att "han dicker öööl pappa!" om en spelare som hällde i sig vatten :)

Mot teven - kom igen nu snälla HV!!!

Lyx

Om inte förr så kommer tillfälle till laddning av de där energibatterierna jag pratade om att ges inom en ganska snar framtid då Erik, Alvin och jag ska till Stockholm över två dagar!

Vi ska bo på omtalade designhotellet Clarion Sign. Förhoppningsvis sova gott i sköna sängar. Äta god hotellfrukost – länge. Flanera hand i hand på stan. Ägna all tid åt varann och åt vår älskade lilla minsting som vi tycker förtjänar en hel helgs full uppmärksamhet från både sin mamma och sin pappa! Det ska bli SÅ fantatsiskt roligt och mysigt. Vi älskar dessutom Stockholm så att bara få vistas där ska bli underbart och vi hoppas hinna med både shopping och mycket gott att äta. Och att hinna prata och planera sommaren utan att bli avbrutna - inte en självklarhet under småbarnsåren!

Det här är ännu ett tillfälle då det är perfekt med tre barn. Att inte lämna ett barn hemma utan två – som ju då har varann. Nu ska de ju såklart inte hänga home alone utan vi ska faktiskt lämna dem hos farmor och farfar i lägenheten i Örebro de dagar vi är borta. Därifrån är det två timmar till Stockholm jämfört med dryga tre härifrån och vi tror det kan bli ett roligt avbrott i vardagen även för Filip och Vilma att få komma iväg lite från det vanliga. Sen brukar vi inte lämna bort dem så vi kommer sakna ihjäl oss är jag rädd...

Men åhh, vad jag längtar kände jag nu när jag mitt i tröttheten passade på att frossa i alla inbjudande hotellbilder... Det här är välbehövligt och kommer verkligen rätt i tiden. Vardagslyx var ordet!

Bild lånad från Clarion.

In love

Jag visste det inte förut men tydligen kan man bli kär i ett par skor. Bara av att titta på dem för visst är de fina!? De står där så prydligt och väntar. Väntar på riktig vår med många plusgrader och solsken utan risk för plötsliga och svinkalla snöbyar. Har en känsla av att de kommer bli årets favoriter och vem ska i så fall få ta åt sig äran om inte min kära Anna! Ännu en sådan där själsfrände som dök upp i mitt liv för ett år sedan. Vi fann varann direkt och hon har dessutom grymt bra skosmak. Dessa hade hon en variant av förra året då vi jobbade ihop. Det var även hon som inspirerade mig till höstens bästa skoköp som visade sig vara mina skönaste skor ever. Kanhända vill hon bli min personliga skotipsare :)

Hoppas ni har en skön fredagskväll. Erik är på svensexa och jag sitter här alldeles försoffad och stoppar i mig allt ätbart (och sött) jag kunnat finna. Stackars barnen hade en lite arg variant av mamma ikväll... Jag tror nog att jag är en ganska så bra mamma i vanliga fall. Kärleksfull, rättvis, tålmodig, snäll och hyfsat rolig. Men ibland tar man ju bara slut... Som jag nämnt innan har senaste veckorna varit galet intensiva och i kväll fanns ingen ork kvar. Huvudet susade i kapp med öronen. Det flimrade för ögonen och jag var minst sagt irriterad på de små som egentligen inte gjorde något fel. Fy, så hemsk man känner sig i de lägena. Jag som ALDRIG brukar vara så orättvis eller lättirriterad annars har nu lyckats bli det två gånger inom loppet av en dryg vecka och jag känner att det skulle behövas en rejäl laddning av energibatterierna för hur underbara de små än är och hur mycket energi de än ger så får man ju inte glömma att de även tar energi och att man någonstans, någon gång behöver ladda dem för att orka ta nya tag. Jag fullkomligt älskar mitt liv som det är. Det enda jag önskar är att chansen att någon gång ibland få vila lite lite skulle finnas. En normal dag finns ju inte den då det alltid är något som måste fixas eller göras de stunder man inte är med barnen.

Men nu ska jag inte gnälla. Oftast räcker den där stunden man har på kvällen att ladda om inför morgondagen. Morgondagen som i detta fall innebär en utflykt till Barnens Hus! Ett helt fantastiskt ställe på denna jord där man själv garanterat blir exakt lika leksugen som de små. När vi kommer hem väntar sen den gastkramande sjätte hockeyfinalmatchen mellan HV och Djurgården där ju de förstnämnda i morgon har chansen att ta hem guldet... Så nervöst så det knappt är roligt. Erik har varit askgrå i ansiktet de senaste matcherna och längtar nu tills det är över och han kan raka bort sitt slutspelsskägg ;)

Nu måste jag tassa upp och pussa på mina tre små gullungar. Älsklingarna som inte alls förtjänade en så grinig mamma i kväll. Det dåliga samvetet gnager och jag lovar att vara vanliga mamma Anna i morgon! Kanske ska jag passa på att blogga mig i form? Somnar jag inte när sockerchocken har lagt sig kanske fler inlägg dyker upp så håll utkik!

Bild från Scorett.

Moonstars

Det var en mycket laddad liten kille som för en stund sedan somnade gott i sin säng. Det är nämligen Moonstarvecka på Filips dagisavdelning Månen. Redan i höstas byggdes en scen i deras rum och nyligen monterades en riktig discokula i taket. I måndags var strålkastaren på plats och de första artisterna kunde inta scenen – fröknarna, som enligt Filip sjöng Mamma Mia "i jättekonstiga kläder”. Sedan har artist efter artist avlöst varandra under veckan. Alla med valfritt program. I morgon är det finaldag och sist ut är ingen mindre än Filip som ska framföra den här grymt bra låten! Han tror han ska ha gitarren på sig men vet inte riktigt hur han samtidigt ska kunna hantera micken. Han planerar och funderar. Ett tag ändrade han sig rentav och skulle vara utklädd till polis och sjunga Manboy men sen kom han ändå fram till att Mando Diaos "Gloria" ju är mycket bättre och vi kan bara hålla med.

I kväll har lilleman övat på köksgolvet inför en entusiastisk publik. Med en av de hemmagjorda och otroligt fulsnygga mikrofoner som vi fixade när Melodifestivalfebern rådde tidigare i våras och som ni ser här ovan :) Alvin, han har sprattlat. Vilma, hon har vickat på rumpan och viftat med armarna. Erik, han klappade takten innan han drog iväg på kvällens rysarhockeymatch. Och jag, jag har sjungit i kapp med Filip så jag nästan är hes och sista gången satt hans armviftningar perfekt! I morgon bitti ska röda skjortan på, lite uppknäppt i halsen precis som i videon på han som sjunger. Till den slitna jeans och vax i håret. Gissa om jag önskar man kunde vara en fluga och få se det här...!

8 månader

I dag är du 8 månader och en vecka gammal och så mycket klokare än för bara en kort tid sedan. Nu går det galet fort och framstegen är enorma, men inte bokstavligt talat för det här med att röra sig tidigt är inget våra barn sysslar med. Alvin tycker visserligen bra mycket bättre om att ligga på mage än vad syskonen gjorde och han både backar och snurrar runt, runt men framåt - det går det bara någon millimeter då och då.

Nej, våra barn pratar tydligen i stället – så även Alvin. Det var strax efter sjumånadersinlägget som Erik exalterat ropade på mig och jag hörde ett tydligt ba-ba-ba övergå i pa-pa-pa. När jag senare samma dag försökte få lilleman att säga ma-ma-ma, då sa han nä-nä-nä men redan dagen efter hördes plötsligt ett mjukt och lockande ma-ma-ma och hjärtat svämmade över. Ibland hör vi nu ma-ma och pa-pa och visst förstår vi att det ju bara är de ljud som kommer just nu ur vår 8-månadersbebis mun men att det ändå är just de ljuden är ju helt fantastiskt! Och inte är det en slump att han ibland ligger där i sängen eller sitter där i matstolen och testar sitt mammamantra; ma-ma-ma-ma-ma, med krokodiltårar i de bedjande ögonen och armar sträckta rakt upp…

Du fullkomligt ÄLSKAR din gåstol och du är nära nog livsfarlig på dina färder i densamma. Vilma hon fastnade alltid i allting man kunde fastna i på sina färder. Alvin, han fastnar aldrig. Han snitsar sig smidigt fram mellan stolar och genom dörröppningar – i hög fart dessutom - och råkar en stol stå i vägen, ja då är det helt enkelt bara att köra rakt på den så kommer man framåt ändå. Med stolen framför sig. Svårare än så är det liksom inte.

Att äta är en annan av favoritsysselsättningarna. Gärna med ljud och genom att attackera skeden som för att markera att du ÄR hungrig. Än så länge har du bara ratat vissa sorters fruktpuré men när det gäller mat slinker allt ner. Gröt och sedan en vecka tillbaka, smörgås i små små bitar, är dock det allra bästa om man inte räknar mig förstås för mamma, hon är svårslagen. Särskilt på nätterna… Vi började ju lite smått med välling strax efter halvåret men även där följer du syskonen och verkar dricka det mer för snuttandet på flaskan än för själva vällingens skull. Märkligt att vissa saker är så identiskt lika på alla tre. Nåväl, nätterna har absolut inte blivit sämre. Visst vaknar du några gånger men jag är då så klubbat trött att du får som du vill och så somnar vi båda om så gott och så nära. Att det är mysigare än mysigast kan inte nekas och ibland tänker jag där i mörkret på natten att det är värt att vakna upp flera gånger bara för att få umgås med dig lite extra. Och följer du syskonen även där, ja då vet jag ju att det är övergående.

Det enda du inte är är stor i storlek. 7 kilo och 68 centimeter var du i fredags men det är ju precis så du ska vara enligt din lilla minikurva långt där nere. Vad gör det väl att ingen vi möter som inte känner dig tror på att du är åtta månader. Vad gör det väl att du fortfarande använder ett par byxor i storlek 56 (du använder även 74 på några plagg så det beror ju liksom på) . Och vad gör det väl att vi ännu inte blir trötta i armen av att bära dig. Du är ju faktiskt den mest perfekta lilla bebispojke vi kan tänka oss och det är ju precis så som du är som vi vill ha dig.

Och så är du fortfarande sådär GLAD. Du ler mot allt och alla. Du skrattar så det kluckar när dina syskon dyker upp. I dina ögon lyser stjärnor som tindrar så starkt och klart att man aldrig vill sluta titta på dig. Så fylld av energi och liv och lust att upptäcka. Så galet söt och så mysig och tillgiven att man vill vara dig nära hela tiden. Och ibland är det nästan så att jag måste nypa mig i armen för att förstå att jag faktiskt får det. Att du verkligen är vår...

Små fötter som växer...

...behöver nya skor. De varma vinterkängorna behöver bytas mot något lättare och luftigare och till lillan är det en ren fröjd att frossa bland allt vårnytt på skofronten... Förutom de ni ser här, som redan ligger i hennes skolåda och väntar på ännu varmare dagar, behövs nu akut ett par hederliga gympadojor. Gärna i favvofärgen rött. Sen är Vilmas skogarderob komplett i väntan på ännu mera vår.

Filip Långbens långfötter (eller snarare långstortår) verkar otroligt nog ha stått någorlunda stilla under senaste halvåret så han klarar sig på höstens pjucks så här långt.

Och Alvin (även han har lång stortå precis som storebror) - han är än så länge skolös. Och för tillfället även overall-lös... Svåraste årstiden nu då vinteroverallen är på tok för varm frampå dagen samtidigt som stickad kofta känns för kallt. Funderar nu skarpt på att shoppa loss på en av Villervallas vändbara och lite tunnare overaller. Någon som har erfarenhet av dem?

Vilma är i alla fall så otroligt glad för sina röda foppisar med hjärthål att hon just nu använder dem inne. Helst hela tiden och helst så fort hon kommer ner på morgonen. Då är man nöjd :) Nu vore drömmen att hitta bruna till Filip i år men det verkar ju stört omöjligt... eller? Ingen som har sett några? Tar tacksamt emot tips i så fall!

Bilder från Din Sko.

Vad vi gör

Bloggen har lindrigt sagt legat i ide ett bra tag nu. Åter en gång. Stackar´n. Glesa uppdateringar som jag ogillar så men som jag samtidigt nu börjar lära mig kommer vara verkligheten i perioder framöver. Det är liksom det som är vårt liv. Just nu. Ibland endast vardagslunk med små tillfällen att slinka in och ge ett livstecken, eller kanske rentav flera under en vecka. Ibland som nu en tid av intensiva och hektiska veckor med lite för mycket inplanerat och ytterst få och små tillfällen att ens sätta ner rumpan på en stol. Vi sa just häromdagen att vi nu haft ”november light” härhemma.

November är ju månaden då allt händer här i huset. Två av tre barn fyller år. Kalas för både ditten och datten ska fixas och dessutom följer sen nästan alla vänners födelsedagar nära inpå. Det är också då de två födelsedagsbarnen brukar få tandläkartider. Julkorten from hell ska tas. Klappar funderas ut och julstöket påbörjas. Har man dessutom lite otur lär vi nog de närmaste åren även kunna dra hem en och annan bacill denna vintermörka och intensiva men ack så härligt mysiga månad.

Nu är livet allt annat än vintermörkt. Ljuset som för varje dag blir mer och mer påtagligt gör gott för själen. Det känns som att allt vaknar till liv igen. Inte bara naturen utan även den där städ-, och fejmänniskan i mig. Bort med det gamla och fram med det nya liksom. Bort med snö och grus. Fram med allt som hör det stundande utelivet till. Fram med ljusare kläder i gladare färger.

Sen att vi har lyckats pricka in tandläkarbesök till resten av familjen, åtminstone de med tänder. Att tre femtedelar av familjen, mig inberäknat, såg sådär vilda ut i håret att vi haft tid hos frissan vilket nuförtiden innebär en del planering med barnpassning och så. Att Erik jobbat kväll/natt tre gånger på tre veckor utöver sin vanliga tid. Att HV spelar slutspel igen och nu till och med är i final – igen (vilket såklart bara är fantastiskt kul men ändå själ kvällstid. Dock inte Eriktid för mig då han inte gått mer än några matcher denna säsong men självklart följer de matcher han inte ser på plats framför teven i stället).

Och sist, men inte minst – snarare mest – att den där rensningen som påbörjades för några veckor sedan har fortsatt och att jag nu har TOKRENSAT hela huset. Allas garderober är prydligt utrensade och kvar hänger bara det allra bästa – och storleksrätta i barnens fall. Alla skåp och vrår är genomgångna. Uteförrådet rensat på det där som kommit till sen sist vi var där och röjde ordentligt förra våren. Och i går var det då loppisdags igen. Den här gången tillsammans med Eriks syster och föräldrar som sålde lite av Eriks mormors gamla saker. En galet rolig förmiddag med riktigt ruggigt och svinkallt väder som gav ganska många besökare. Dock hade vi mest barnkläder och ”småsaker” den här gången kändes det som. De andra gångerna har vi haft några större och mer värdefulla saker vilket såklart gett snabbare klirr i kassan så i går hade vi inte så höga ekonomiska förhoppningar utan såg det mer som ett perfekt skäl till att få det sådär härligt rensat härhemma. Sen hamnade slutsumman ändå på 1700 och vi är mer än nöjda och förvånas åter en gång av hur värdefullt ”skräp” man förvarar i sitt hem. Skräp som andra tycker är fynd precis på samma sätt som att vi fyndar andras skräp. Otroligt häftigt, intressant och dessutom bra för miljön. Och så kul till på köpet.

En låda överblivna saker/kläder skänkte vi på hemvägen. En låda fick faktiskt följa med hem igen som uppstart för nästa gång vi står där, kanske redan i höst. Jag stötte nämligen på en hel del saker/kläder som nog är lättare att bli av med den årstiden för det tänket har man nu efter några gånger lärt sig. Ja, vi har verkligen funnit ett för oss perfekt sätt att få anledning att rensa vilket ju kommer behövas med jämna mellanrum med tre växande små gryn i huset. Sen ska jag inte sticka under stol med att det VAR kul att förutom rensningen även FÅ det där klirret i kassan för oj, så mycket tid jag lagt ner på detta. Åtskilliga är de timmar jag rensat och röjt, sorterat och slängt, funderat och placerat, omsorgsfullt vikt och prismärkt och nu känns det så obeskrivligt skönt och lätt i själen. Det får mig verkligen att må väl, den där känslan av att vara i fas i livet. Att ha koll. Att veta vad som finns och vad som behövs. Att vara redo för vår och sommar.

Så nu vet ni varför jag varit så out of blogging ett tag (åtminstone en av anledningarna för den lilla tid som återstått har vi ägnat åt ännu ett projekt...). Nu ska jag helt och fullt njuta av våren och mammaledigheten med världens små underbaraste. Det enda molnet just nu är att det de senaste dagarna typ stuckit/svidit till på ena sidan i huvudet med jämna mellanrum. Inte sådana där hugg man kan få i bland när man har huvudvärk för det har jag inte. Bara de där svidstickningarna som kommer och går och så lite, lite flimriga ögon. Usch, jag blir alltid orolig när saker är odefinierbara. Då är snuva och en rejäl förkylning mycket bättre. Sånt man vet vad det är.

Det här blev långt men nu är ni om ni orkat ända hit, ganska ordentligt uppdaterade. Här väntar nu en lugn söndagkväll framför teven. Snart ska jag avslöja den andra galet roliga och efterlängtade saken vi planerar och det är inte bröllop – inte just nu i alla fall. Inte heller någon resa. Inte heller ny bebis. Inte heller... nej, nu finns det snart inte många ”inten” kvar så jag återkommer helt enkelt!!!

Hoppas ni också får en mysig kväll med tid att ladda inför ny vecka!

Lyckan

Att en så liten människa på så kort tid kan ha blivit så stor i våra liv är ibland svårt att greppa. Att de där vackra och intensivt blå ögonen som så kärt plirar på oss tillhör någon som är vår. Att gråten som är nära när vi försvinner utom synhåll beror på att denna lilla någon vill ha oss nära. Att de små mjuka armarna som sträcks mot oss och vill komma intill faktiskt sitter på vår lilla bebis och att vi får vara hans trygghet.

Att Alvin var den där femte udden av stjärnan som gjorde vår familj komplett. Det visste vi inte förut men påminns nu om varje dag. Det är omöjligt att inte vara glad i hans närhet och alla är vi så kära i vår minsta familjemedlem. Han sprider verkligen värme omkring sig och jag hoppas det är en bestående egenskap, för tänk vilken gåva i så fall.

Påsken är över för den här gången och jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på tiden för ett år sedan. Det var då som kreti och pleti plötsligt började ha en massa åsikter om min alltmer växande mage. Det var då som kommentarerna haglade tätt - de flesta tyvärr negativa – om att vi skulle få en liten till. Redan. Så tätt. Det skulle bli tufft. Tufft, tufft, tufft. OJ, vad vi skulle få att göra! Och så gärna ett litet nästan medlidande skratt där på slutet. Det var också då den stora bloggstormen tog sin början och jag var så less på hur allt runtomkring fullkomligt sög energi från mig. Jag som var så glad. Och stolt. Aldrig hade vi trott att vårt tillstånd skulle skapa sådana åsikter. En oskyldig liten bebis. Det finaste.

Allt eftersom våren gick lugnade sig dock omvärlden. Sommaren kom och gick. Den tidiga hösten tog sin början och det lilla miraklet som grott i mig var redo att göra entré.

Alvin är lyckan personifierad. Så stor i betydelse att det är svårt att beskriva och att vi älskar honom oändligt, det tror jag han känner varje dag.

Du är prins av lyckan
prins av kärleken
Hertigen av äventyret,
nyfikenheten
Inte störst, inte först,
men väldigt speciell
Jag är så glad att du finns
Min älskade lilla prins

Och Alvins låt får ännu en gång sätta ord för vad jag känner...

Bättre sent än aldrig - Glad Påsk!

Jag glömde mitt i mitt kvällspladder och långfredagsprat att önska er en Glad Påsk så jag gör det helt enkelt nu i stället. På självaste påskdagen, med endast en av påskdagarna kvar. Hoppas påsken varit GLAD, GOD och MYSIG på alla vis!

Länkar till ett lite påskigt avsnitt av allas vår favoritbarnserie Fåret Shaun. Filip och Vilma älskar dessa knasiga små får, hunden och deras bonde. Jag och Erik skrattar nästan ihjäl oss åt all underbar humor, ironi och roliga detaljer som gör att det är ett barnprogram som även får oss vuxna att rusa till teven vid signaturmelodin :)

En lång fredag

Det är baske mig inte ofta vi tycker en dag är lång nuförtiden. Långtråkigt kommer jag nog till exempel aldrig mer ha i mitt liv. Däremot har denna långfredag känts just lång. Vi har hunnit MASSOR och det är så skönt att inleda en långledighet så effektivt att vi nu kan njuta oss igenom resten. I går var Erik tvungen att jobba lite på förmiddagen och sen stod storhandling på schemat. I dag har hela huset storstädats, garaget fått sig en första vårröjning, ytterligare loppissaker sorterats ut, bilen fått på sig sina sommardäck, barnaskaran badats, mat lagats, skräp slängts, Erik varit ute och sprungit osv… Det är märkligt ibland att allt vissa dagar bara flyter på. Barnen har varit nöjda och glada, lekt i sandlådan, återupptäckt hur kul det kan vara att vara med ute i garaget, åkt trampbil, testat trehjulingen och cykeln som i år är på tok för liten för Filip Långben. Större storlek måste inhandlas snart.

På tal om flow så kan man också ha dagar som är raka motsatsen. En sådan hade jag i måndags då alla marginaler var någon annanstans än på min sida. Allt jag gjorde blev liksom tokigt. Vi var sena från början och sen fortsatte dagen i den andan. Dagen efter präglades däremot av flow och allt jag gjorde blev i stället lyckat. Först tandläkaren ni vet, sen en racertur på stan med turen på min sida. Jag föredrar helt klart dagarna med flyt samtidigt som de säkert inte skulle uppskattas och märkas lika väl utan dagar med oflyt och det var intressant att få uppleva dessa motsatser så tätt.

I skrivande stund sitter Filip och Vilma själva där nere i soffan framför teven. Filip tittar på Vintergatan som han fastnat för nu på sistone. Eller försöker titta rättare sagt för lilla radion Vilma sitter bredvid, nästan i knät på storebror och refererar allt som sker på teven, allt hon själv gör och tänker samt allt som Filip gör och mitt i allt klämmer hon i för full hals i ”Manboy”. Filip som är en väldigt snäll storebror för det mesta hyssjar och säger förklarande att:

- Vilma, jag försöker faktiskt titta på teve här, du får åka till något annat land om du ska sjunga så högt.
- Näää, Vimma inte åka annat land. Vimma pussa Avvin. Hejdå! Och så hörs elefantliknande klampljud i trappen samtidigt som lilla kommentatorn som alltid nuförtiden pladdrar oavbrutet om vad hon gör refererar även denna trappbestigning...
- Så där, Vimma gå upp, Vimma gå tlappan, Vimma kan sälv, Vimma uppe snart och så med tokhög röst:
- VIMMA KOMMER NU LILLA AVVIN. INGEN FALA. VIMMA HÄR NUUU!!! Och så springer den lilla elefanten förbi mig, med sin röda morgonrock fladdrande efter sig, med händerna fladdrande framför sig.
- Vimma målat naglarnana. Låååsa (rosa). Så får hon syn på mig vid datorn.
- Hej mamma. Vimma kommer nu. Vimma gå Avvin. Min lilla bäääbis. Lilla gubben. Och så springer hon vidare. Underbara lilla människa :)

Snart vankas myskväll framför teven. Mycket godis och såklart Solsidan. Är det så illa att det är sista avsnittet tro? Och så ska jag hjälpa påskharen lite på traven. Han är så jäktad har jag hört så jag rycker in med en hjälpande hand inför morgondagens numera traditionsenliga påskhareskattjakt! I morgon kommer också mormor och morfar på påskmiddag. Dessutom är det mormors födelsedag så vi ska fira lite extra.

Hoppas ni alla får en skön - och lång - fredagkväll!