Kvällspladder

Oj. Senaste tiden har almanackan varit sådär fullspäckad igen att man knappt hinner se sig i spegeln och tur är väl det då tidsomställningen i år varit den mest kännbara någonsin om ni frågar mig. Det känns som mitt i natten då det är dags att stiga upp på morgonen. Kanske har det även till viss del med en nattsuddande liten filur att göra samt det faktum att det ju till en början nu är mörkare på morgnarna än innan. Och så till på det en luft ute som är fullspäckad av vår vilket gör vissa människor tröttare än vanligt – mig en av dem.

Och så har det varit kvällsjobb för Erik och såklart lite hockey nu i slutspelstider. Det har varit bankfix och tidstrix. Det har varit frisörbesök för Filip som hela han har varit ett enda stort hårsvall den senaste tiden. Och så massa vanligt fix och besök hos optikern för mig där tjejen bakom disken skrattande mindes sist jag var där och hämtade linser – höggravid i somras - och den där ”plinggrejen” som skvallrar om att någon kommer in i butiken plingade två gånger när jag gick förbi. En gång för magen och en gång för mig. DÅ är man gravid :) Tydligen något de minns! Sa jag förresten att jag var hos tandläkaren också? Utan så mycket som ett tandtroll och jag svävade glad i hågen ut därifrån, många hundralappar fattigare men lycklig ändå att de inte skulle bli fler heller denna gång.

Nyklippt och jättetrött liten kille i går kväll som innan läggdags fick sin knallgula sol och sitt på andra sidan illblå HV71 borttvättat. Senaste klippningarna har vi låtit färgen sitta kvar över natt och lillemans tunna hårstrån har sedan skiftat i färg i flera veckor...

I dag har huset varit härligt fyllt av liv hela långa dagen. Barn i olika åldrar har fikat och lekt. Mammor har även de fikat och lekt och så pratat lite grann. Tröstat där det behövts. Ryckt in i små meningsskiljaktigheter. Skrattat. Planerat. Och så har jag fått lära känna lite nytt också. En av Filips favorittjejkompisar från dagis följde med hem efter hämtning tillsammans med sin mamma och lillasyster och jag slogs ännu en gång av vilken TUR jag har som så ofta lyckas stöta på människor jag tycker om! En jättemysig mamma, två söta små tjejer och en trevlig fikastund. Dessutom fick lilla Vilma vara med de stora barnen och leka och det var en lycklig men totalt utmattad liten trasa som somnade sittandes i soffan redan klockan halv sju.

En hastigt knäppt bild får avsluta detta inlägg. Tagen i farten i morse, på väg till dagis och påskmaskerad där Filip ville vara kyckling. Jag hittade ett gammalt gult lakan som med ett par saxklipp fick bli kycklingdräkt. Under bär kycklingen enfärgad tröja och leggings från PO.P – i storlek 92 (han har 110 nu annars så aningen tajt satt de...) Och så på det en fjäderskrud monterad på ett av Vilmas diadem. En kyckling med lite indianstuk blev det och lilleman var så stolt, så stolt. Och prickarna - ja, de är ju bara obligatoriska i påsktider :)

Så trött, så trött är mamman och nu ska jag bara förbereda lite inför morgondagen innan den sköna sängen lockar...

När våren kom till oss

Här borde jag såklart ha inlett med en bild på den stora vita vasen med påskris som nu möter den som kommer in i vår hall. Riset som är fyllt med små platta plåtägg i vitt, gult, grönt och rött. Vart och ett omsorgsfullt dithängt av Filip och Vilma. Helst minst tre på samma gren. Eller en bild på vår ovanligt prydliga tvättstuga/groventré där hatthyllan plötsligt känns så luftigt lätt och ljus. Där flera krokar till och med är tomma. Där de förut överfulla hyllorna nu i stället pryds av färgglada, lite tunnare mössor.

Men det blir inga bilder alls i dag. Sorry, men jag orkar inte. Jag sitter där jag sitter i soffan och jag har inga planer på att resa mig upp förrän det är läggdags. Det är nämligen första gången i dag som jag sitter ner sånär som på vid matbordet. Våren har denna helg tagit mig med storm och när vi i dag vaknade till sommartid, ja då kunde jag inte längre bärga mig trots det smattrande ljudet av regn mot fönstret. Ingen har gått säker för mig på min vårliga framfart. Overaller har rumlat runt i tvättmaskinen. Tjockmössor har bytt plats med de tunnare i korgarna på hatthyllan. Våra vinterjackor har förvisats ut i förrådet och tvättmaskinen har tagit ytterligare några varv med sånt där som aldrig hinner tvättas annars.

Och så ÄNTLIGEN har jag gjort det som bara växt sig till ett större och större och större projekt – både i mitt huvud och framför mina ögon.

Ni förstår, vi har en bastu, och in till den en mörk glasdörr som visserligen förvillar men ändå gör att man därinne anar (läs: har kunnat ana) klädhögarna... Vår bastu är nämligen ett ypperligt ställe att förvara saker på – tyvärr – men bor man som vi i ett hus byggt på 80-talet så finns där inte så mycket andra förvaringsutrymmen. Hursom, bland annat finns lådor med barnens urvuxna kläder där. Nu sparar vi såklart inte allt men de allra bästa godbitarna vill jag för alltid kunna smyga in till och ta fram när jag så vill och sniffa på. Och minnas. Nu var det nära nog ett år sedan en rejäl rensning gjordes så i dag slog jag på stort och har i timmar ordnat och donat och fixat och trixat så att antalet lådor trots alla nytillskott är oförändrat, innehållet i dem genomgånget och lite omflyttat och så står där stora påsar som ska Traderas eller säljas på loppis/skänkas och det känns med ens så lätt och luftigt även inombords. Jag gillar ju att ha stenkoll och då även alla tre små grynens garderober nu är genomgångna och utsorterade på allt urvuxet så har jag just nu den där totala överblicken över läget som jag gillar så.

Loppis, ja. Vi har ju testat det två gånger tidigare och om ett par veckor är det åter dags! Bord är bokat och det kommer denna gång till stor del fyllas med barnkläder men även med ett och annat från förrådet/garaget som även de ska få sig en vårlig genomgång nu till påsk. Vi är livsfarliga när vi väl sätter igång :)

Skämt åsido, men finns det något bättre än att denna årstid få plocka bort allt det vintriga, köra bort gammalt skräp, rycka upp ljung och barriga saker ur krukor och fönsterlådor och ersätta dem med något litet och vitt i knopp, sopa ur garaget och sen ställa allt i ordning. Redo att möta varmare tider. Utetider.

Även om vindarna inte varit jättevarma så känns det ändå i luften - och härinne - att detta är helgen då våren kom till oss.

Tema Barnkläder – PO.P

En färgglad t-shirt till snygga jeans på vår stora kille gör mig glad. Dessa fantastiska från Polarn o pyret är som fyra godisbitar och alla lockar de på sitt sätt. Temat är som ni ser lek och lär. Priset får mig dock att välja ut en och...nej, jag kan faktiskt inte bestämma mig.

Den med alfabetet på teckenspråk är ju riktigt fin fast jag hade hellre valt en annan färg så kanske att valet ändå kommer hamna på den röda. Eller den gröna då labyrinter är helkul att dra med fingrarna längs för en kille på fyra... Fast - siffror och att räkna är just nu mer än hett här hemma. ”Ett, tå, te, fyr, fem, åtta, tie, tolv” brukar lillasyster klämma i med men i går chockade lilltjejen med att räkna till tolv utan att missa en endaste siffra. Bara åtta som råkade bli ”etta” :) Och på tal om lillasyster. Kanske är det hon som ska få välja ut vilken t-shirt storebror ska få genom sin förkortade variant av Ole, dole, doff där hon med bestämd ton och viktig min pekar med hela handen - ”Ole, doff, koff!”

Vårens klara favorit i småpojkarnas garderober är ett av PO.P:s landskapsmotiv. Det är snälla mormor som köpt byxorna med bondgårdstryck till Alvin och den matchande tröjan till Filip. På hemsidan lade jag knappt märke till dem på grund av jättedålig färgåtergivning – de ser trist gråbeige ut. I verkligheten drar de dock omedelbart ögonen till sig med sina tvärtom härliga färger - varmt och ganska mörkt beige med snyggaste gröna kontrastfärgen i muddar runt hals, ärm-, och benslut. En morgonpigg liten Alvin på väg ut får agera modell för byxorna.

Och Filip han älskar tröjan med undantag för en detalj. Tomaterna. Det var med skräck i både ton och blick som han för några dagar sedan upptäckte de röda, runda små grönsakerna och inte längre ville ha dem kvar på sin tröja. Vi lovade dock att de inte på något vis var ätbara och tröjan var åter en favorit!

Tema Barnkläder

Eftersom jag har så ofantligt gott om tid som ni ju vet så drar jag nu igång ett litet tema. Det var riktigt längesedan, men tänk det fanns en tid då jag gjorde det åtminstone lite mer kontinuerligt. Här har funnits temaveckor för såväl kärlek som mat och djur som jag kommer ihåg såhär på rak arm. Och alla har de fyllt ett syfte för mig.

Kärleksveckan var veckan före Alla Hjärtans Dag ett år och jag hyllade då i ord de saker och människor som betydde och fortfarande betyder mest för mig.

Matveckan, eller det har nog funnits fler, var ett sätt att dela med mig av recept på favoriter samtidigt som det var något kul att kunna gå tillbaka till för att se vad vi brukade äta just då.

Djurveckan, som i väntan på att lilla Vilma skulle komma ut till oss, var ett tidsfördriv då jag var hemma, ordinerad vila. Speglade ett av vår blivande tvåårings då största intressen.

Men förvänta er nu inte att jag kommer blogga varje dag :) Det törs jag inte lova längre. Vad jag dock lovar är att jag framöver i några inlägg ska dela med mig av några vårliga klädfavoriter som antingen redan hänger i en garderob härhemma eller också är på god väg dit. Från några av mina favoritställen att shoppa på…

Byggare Alvin

I dag blev det lite otippat en hemmadag. En regnig sådan dessutom med en förkyld lillebror och det är på grund av hans tillstånd dagen tillbringas hemma. Filip är alltid ledig på tisdagar och vi brukar då oftast passa på att följa med Erik in till stan på morgonen och hälsa på hos morfar eller farmor och farfar. Kanske lite ärendefix för mig och någon/några ur syskonskaran. I dag hade Alvin och jag tänkt hälsa på på jobbet men det får bli en annan gång för hans lilla näsa är full med snor... Tyckte dock det redan verkade lite bättre när jag nyss la ut honom i vagnen så vi hoppas på en högst tillfällig bacill den här gången.

I vardagsrummet finns nu en stooor koja med högt i tak, massa kuddar på golvet och ficklampor som lyser upp. Nyss var soffan en buss och Filip, Vilma och jag åkte till Gränna. Sen hyrde vi en stor koja där vi ska tillbringa dagen och slippa få för mycket regn på oss. När vi kom dit serverades det äppelbitar och bredvid dem hade någon lagt en hög med böcker som vi ska läsa under dagen!

Våra barn är inga mästare på att leka själva men det har på senare tid blivit mycket bättre än förut. Till stor del tror vi det beror på Vilmas allt mer pratiga jag. Så i bland går det riktigt bra, i bland inte alls - som nu. Jag sa att jag skulle fixa lite med tvätten innan lunchdags och så passar jag nu till och med på att sno mig en stund framför datorn och plötsligt är de lekiga barnen som förbytta. I skrivande stund sitter de och retar sig på varann under köksbordet, en centimeter från mina fötter... Och frågar när lillebror ska vakna. Jaja, det är väl så verkligheten är syskon emellan. Men tänk ändå en sådan glädje att alltid ha någon där att leka med om man vill.

Med lillebror leker de mer än gärna båda två. Som här där liten Alvin plötsligt förvandlats till byggare Alvin. Någon som behöver lite hjälp med något fix därhemma? Jag kan inte garantera att under ska ske men han är duktig på att gnaga på hammaren, titta på sågen och dra i tången. Och ett sällskap bättre än något annat, det kan jag lova att han är :)

Nu är det bäst jag axlar rollen som fredsmäklare mellan två små retstickor innan det går helt överstyr här bredvid mig...

Kvällsmys

Den där vällingen som jag i förra inlägget skrev ställde till det - eller inte - testar vi nu igen. Mätt är ju alltid en bra förutsättning för en god natt. Vällingen intas helst och smidigast i pappas famn då det ju hos mamma finns en stark konkurrent till flaskan :)

Och precis nu vaknar någon däruppe... det är bra märkligt. Han är som en klocka. Det skiljer banne mig inte många minuter på det här uppvaknandet varje kväll. Nu testar Erik att söva om, wish him luck. Lilleman må vara liten men inte dum. Han vet mer än väl att något lockande mysigt finns i närheten!

Bäst att jag smiter upp och gör mig nattklar i alla fall. Alltid lika ljuvligt skönt att krypa ner i sängen och åtminstone få ligga där och vila. Hur mycket man sen får sova, det vet man aldrig nu för tiden. Hoppas er helg varit vårligt skön och fylld av drippdropp och plusgrader!

7 månader

Eller rättare sagt drygt sju hela månader har nu gått sedan min runda kula på magen ersattes av en nyfiket plirande liten pojke med den charmigaste av personligheter. Detta visste vi ju inte då men ganska snart visade han sin glada sida och den har bara vuxit sig starkare och starkare. Filip och Vilma var absolut inga buttra bebisar men de var inte alls så otroligt lättcharmade som Alvin. Det räcker med att man vänder ansiktet mot hans håll för att de små armarna och benen ska sprattla loss samtidigt som mungiporna åker upp till öronen och hela Alvin blommar ut i ett leende som får den suraste glad. Lite extra skrattar han nog åt oss han känner mest men nästan lika glad är han åt att möta blicken hos främlingar.

Veckorna mellan sex och sju månader är nog de mest händelserika hittills i lillemans liv. Listan över nya färdigheter, egenskaper och utvecklingssteg kan göras lång…

Han är en hejare i gåstolen och han älskar den. De små benen går så fort så fort och han har en riktigt snygg teknik för svängar och dörröppningar. Erik och jag är nu rutinerade föräldrar till små busar i gåstol och går snabbt upp på tå då ljudet av stolen närmar sig. Värre är det för syskonen som sedan gåstolen kom in för första gången har höjt tonen mot lillebror :) Båda två får dock snabbt dåligt samvete för att de sagt till honom och en tillsägelse följs alltid av att någon hämtar favoritleksaken eller plötsligt sitter och leker med honom.

Han är en hejare på att stå och hoppa i knät på den som har honom. Och en natt förra helgen pluppade plötsligt första tanden fram. Precis så liten, söt och vass som en tand ska vara. Han pruttar högt och gärna med munnen så det skvätter men favoriten just nu är ändå att göra höga smackljud. Han ”pratar” långa haranger av igigigig, dädädädä, gogogogo och så ibland likt en trött tonåring – ett utdraget och lojt öööhhhhh. Sen plötsligt, som från ingenstans, kan det komma ett kvitterljud som är så högt att man nästan hoppar ur byxorna. Kvittrandet växer sig starkare och starkare och starkare tills det når en falsett som han själv är så nöjd med att han avslutar med ett nöjt skratt. Skrattar gör han också när någon leker tittut med honom - den absoluta favoritleken. Han älskar att bada och han skrattar när syskonen gråter. Att det ibland är nära mellan skratt och gråt är tydligt på flera sätt. Han förstår såklart inte att de är ledsna utan tycker nog de både ser ut och låter roliga. Och de i sin tur kan oftast inte låta bli att byta gråtet mot skratt när de ser hans glada lilla ansikte.

Håret har växt. Kanske syns det inte så väl på håll men kommer man nära så ser man platinablonda hårstrån som i allt längre längder täcker det lilla huvudet. När mössan åker av efter sovstunden ute i vagnen är han rent av lite rufsig. Och det blonda – ja, undrar just hur det ska se ut efter att ha fått lite sommarsol på sig för mycket vitare än vad det är går nog inte att få. Ska bli spännande att se om det bara är tillfälligt. Filip var blond men inte alls såhär och Vilma, hon var ju riktigt mörkhårig som liten bebis.

Och så äter han – med stor glädje vilket känns otroligt skönt efter en liten kräsen dam som ratade det mesta ända fram till ett års ålder. Förutom mammas medburna mat då förstås och så fruktpuré och turkisk yoghurt som hon nästan levde på en hel sommar... Och så lite gröt då och då. Alvin däremot älskar mat – och ratar fruktpuré! Festligt, det är faktiskt det enda han hittills inte visar något större intresse för. Han spottar inte ut men han öppnar knappt heller munnen när skeden kommer så tydligt är det ändå att det inte är något vidare. Och så ryser han till emellanåt också, för att markera liksom ;) Gröt har han ätit för viktens skull sedan femmånadersdagen. Grönsakssmakisar började vi med vid sex månader och har sedan skyndat långsamt. Sedan en vecka tillbaka äter han en hel måltid vid lunch.

Vad han däremot inte gör är sover. Åtminstone inte så bra… Han har alltid sovit bra på sitt förmiddagspass och gör så fortfarande men nätterna är desto knackigare. Han har aldrig sovit särskilt superbra då men blivit nöjd bara han fått amma och då somnat om. På senare tid har han dock inte riktigt nöjt sig utan varit ledsen. Det var då vi började ge lite välling innan sovdags. Rätt eller fel – det vet vi inte men sedan dess har han sovit ännu sämre! Väldigt otippat då det var då de andra två började sova bättre. Sen testade Erik att ta honom några nätter för att han inte skulle snutta på mig hela tiden men då uppfann lilla bus ett nytt läte som låter åt falsetthållet. Efter drygt en timmes gallskrikande en natt gav vi upp och han fick snutta lite och somnade då såklart sött och vi med.

Hmm… ett dilemma fast ändå inte. Egentligen stör det inte mig alls. Jag ammar ju fortfarande helt sånär som på att han äter lunch och gröt på kvällen och innan har han ju somnat om på nätterna bara han fått äta och så även jag. En liten vändpunkt kom efter bvc-besök förra veckan då vår Tina sa att så länge jag tycker det är ok så är det ju fullt normalt att en så liten människa vill äta på natten och med tanke på att jag ju somnar om direkt så är det faktiskt just nu bästa lösningen. Och målet är ju inte att han ska sluta äta på natten. Bara att han inte ska äta varje timme utan kanske första gången efter klockan tre för innan dess äter han ju inte utan snuttar bara. Det är en sak att säga att Erik ska ta nätterna och vänja av honom, en annan att ha två små till som till sist vaknar av lillebrors opera och så på det två föräldrar som dagen därpå vaknar trötta, trötta inför en ny arbetsdag/hemmamammadag. Vi bestämde att göra ett nytt försök i påsk då vi är lediga lite längre och så ska lilleman få ”fri tillgång” fram tills dess. Gissa vad som då hände? Jo, två säkert mer avslappnade föräldrar smittade nog av sig på liten Alvin som nu ”bara” vaknar tre gånger per natt mot tidigare kanske 10-12. Nu var det kanske dumt att ens skriva det här för då vänder det väl i natt igen…

Förutom de nattliga äventyren och den då tillfälliga personlighetsförändringen är Alvin den mest glada och tillgivna lilla människa jag vet. När han ser mig sträcker han ofta ut sina små armar, griper tag i mina kinder eller mitt hår, drar mig till sig och pussar med generöst öppen mun på min. Gärna så att det också täcker in min näsa. Sen borrar han in sitt lilla fjuniga huvud i min hals och knorrar förnöjt och jag är så innerligt lycklig och glad över att vara hans mamma...

Vinnare?

Jag hoppas och tror att den här tjejen drar hem segern i kvällens melodifestivalfinal. Jag älskar hennes röst och jag älskar låten. Den är riktigt bra och det bästa som varit med på länge.

”Sejerna. Bala sejerna” (Tjejerna. Bara tjejerna), tror Vilma kommer vinna. Hon syftar då på Timoteij såklart. Hon sjunger rimmen och dansar så det gungar i golvet. Filip har liksom sin mamma drag av beslutsångest och kan inte bestämma vilken han tycker är bäst. Han hoppas och hejar på ”hon med guldklänningen”, ”han vid pianot” eller ”Manboy”.

Vad tycker ni?

DUNS – ekologiska barnkläder

Jag är uppriktigt förvånad över att jag helt lyckats missa detta märke. Jag är ju som en igel vad gäller barnkläder men dessa underbara har tydligen helt gått min blick förbi. När jag nu väl upptäckt dem har jag dock på känn att de kommer bli favoriter.

Det var när jag var och hälsade på lilla söta Ester häromdagen som hennes mamma visade en ursöt heldress hon fått i present. Vi kikade på lappen där bak och konstaterade att vi inte ens hört talas om DUNS (och här bör tilläggas att denna mamma är lika mycket igel som jag). Sen stötte jag av en slump på denna fantastiskt snygga ”Snigelträdgård” på Tradera och slog till. Väntar nu ivrigt på att den ska landa i brevlådan. Alvin är så fin i gult och det ska bli spännande att få se den live.

Har även sneglat på gamla kollektioner och där finns ju så mycket fint att man nästan svimmar... Massor av jag-vill-ha. Överlag färgglatt och med härliga mönster som andas lite retro. Riktiga "gladkläder". Dessutom är kläderna ekologiska och trycken gjorda med giftfri färg.

Jag är inne i en riktig klädperiod nu då alla tre som bäst håller på att byta storlek och vi dessutom så smått håller på att byta årstid. Det här är verkligen bland det absolut roligaste jag vet! Och det smittar av sig på både Filip och Vilma som ofta kommenterar kläder – både på varandra och på andra – och då tack och lov bara i positiva ordalag (än så länge i alla fall). Sen lär väl tider komma då mamma inte längre har så mycket att säga till om men så länge jag har det så kör vi :)

Många klädinlägg utlovas framöver!

Ljuvligt

Allt känns annorlunda. Luften. Ljuset. Doften. Något är på gång. Våren känns plötsligt nära trots all snö och det är ljuvligt. Vilma och jag tillbringade i måndags en timme på trappen, lapandes sol. Vi fikade, läste böcker och pratade om sommaren. Kvalitet när den är som allra bäst.

I går var vi in till stan och morfar. Promenerade på Vätterns is, eller snarare, snötäckta is. Gungade hisnande högt ända upp i himlen i gungor som länge varit gömda under snö. Lekte kurragömma bakom vintervilande båtar och tjocka träd. Kastade snöbollar på hela morfar. Och allt gjorde vi kisandes mot den starka solen.

Man får en energi som känns oändlig. Det riktigt spritter i kroppen och man vill bara vara där. I ljuset och värmen. Oj, vilken härlig tid som väntar och vilken lycka att ännu en vår få tillbringa den här hemma!

Men vet ni vad som väntar allra först?! Om några timmar (nu överdrev jag, så tidigt åker vi inte) ringer väckarklockan. Sen bär det av mot en heldag i Ullared!!! Erik, Alvin och jag ska på utflykt och på tal om spritter i kroppen - jag har längtat länge efter detta och jag känner i detta nu hur shoppingtentaklerna sakta men säkert börjar fällas ut till sin fulla längd... :)

Inte bra…

Äsch. Mitt dåliga samvete gnager. Jämt och ständigt numera över min allt större brist på tid och möjlighet att hinna med vissa måsten. I min värld måsten kanske jag ska tillägga för man väljer ju själv, men jag VILL så gärna hålla kontakten med de jag tycker mycket om och bryr mig om. Det är inte första gången jag berör ämnet och säkerligen inte heller den sista men just nu är jag uppriktigt ledsen över att ligga så mycket efter. Februari månad är boven i dramat kan man säga för det var när alla sjukdomar och illvilliga bacillusker slog rot här som jag började sacka efter mer än vanligt och ni är säkert flera som känner igen er i att ju mer man hamnar efter desto längre är vägen tills man är i kapp…

Jag är som person mån om mina vänner. Vill, om det så bara är några rader i ett sms höra av mig nu och då och kolla läget. Har det dock gått för lång tid, ja då måste man ju skriva mer och det är då tiden, eller rättare sagt bristen på den, förstör för då tar man sig inte tiden eftersom man uppskattar att man då inte ska hinna göra det ordentligt och då är det bättre att skjuta på det. Skjuta på det till sen när man definitivt inte har fått mer tid och så snurrar hjulet sig allt större och tjockare med en massa måsten som till sist, fast de egentligen är av så trevligt ursprung, blir till något jobbigt.

Jag är ju fullkomligt livrädd att någon ska bli arg eller sur på mig, eller ännu värre – tro att jag är arg eller sur som inte hör av mig. Men jag garanterar motsatsen. Om jag så bara hade möjligheten skulle högsta prio vara ett par dagar med barnvakt där jag bara kunde sitta och mata på mitt kompiskonto. Maila, ringa, kommentera era dagliga händelser, tankar och funderingar som jag hos de flesta av er andra som bloggar har åtminstone lite grann koll på när man svischar in i förbifarten – med Alvin på ena armen och den andra i diskmaskinen. Inte armen men handen, och så passar man på att ögna på datorn som ju står där på bänken.

Jag avskyr att vara en så dålig vän som inte hör av mig och detta har nu gnagt så länge i mig att det som sagt börjar kännas jobbigt på riktigt. Det är inte bara något jag säger. För jag VILL ju prata. Jag VILL höra av mig. Jag VILL träffas. Samtidigt är det inte så enkelt nu med tre små stjärnor som fyller ens dagar till bredden. Det är inte lika enkelt att få barnvakt. Det är inte lika enkelt att få till det med dagistider att passa. Jag börjar inse att jag befinner mig i en tid i livet då jag måste prioritera och hur kära mina vänner än är så är ju valet om man drar det till sin spets ändå enkelt. De barn man har satt till världen och som man älskar så innerligt och evigt och som ännu är så små att de behöver en så gott som jämt. Det är ju de man måste sätta främst. Självklart. Tänk vad man skulle ångra om man om några år insåg att man inte fanns där när man hade möjligheten. Att man lät annat gå före de där första viktiga och härliga men såklart ibland också jobbiga åren.

Så mamma och sambo Anna är den jag är allra mest just nu. Och så träffar vi våra kära vänner som bor här nära och som har barn i precis samma åldrar. De är alla liksom en del av vardagen och har så varit i så många år nu att det blir naturligt även om det ibland blir glipor där också såklart.

Jag vill med detta absolut inte få någon att tycka synd om mig. Jag älskar min situation mer än någonsin. Det går inte en dag utan att jag slås av hur lycklig jag är och hur jag trivs i mitt liv som mamma till tre. Det enda jag skulle önska var att bara få lite till tid men jag har insett att det är en önskning som inte kommer slå in just nu. Dagarna är så späckade och går så snabbt. Alltid någon som är med mig vaken och om denna någon då råkar vara den enda just för tillfället - Alvin, om Filip är på dagis och Vilma sover. Eller Vilma, om Alvin sover och Filip är på dagis. Eller Filip, om Vilma är hos farmor eller morfar och Alvin sover. Ja, då vill man ju givetvis ta tillvara på att den stunden kunna ägna sig helhjärtat åt en. En liten krabat som får ha mamma helt för sig själv en stund.

Livet kan liknas vid ett pussel och jag vill och ska göra mitt yttersta för att försöka utöka det med fler bitar som föreställer vännerna. Var och en av er för vad vore livet utan vänner? Även om barnen går först så skulle livet ändå sakna en viktig ingrediens utan er så jag ska träna mig på att bli en ännu duktigare pusslare. Familjebiten i pusslet behärskar vi nu väl känns det som så kanske är det rätt läge för utökning?!

Så - alla ni som brukar höra av mig lite nu och då - ni är inte bortglömda. Tvärtom finns ni i mina tankar OFTA och jag har så DÅLIGT samvete över hur gles jag är i mina kontakter. Ville bara att ni skulle veta det. Och så ville jag ha mina tankar på pränt för att någon gång framöver kunna gå tillbaka och se hur det var just nu. Och då veta hur det faktiskt gick. Om pusslet blev komplett. Om man alltid fick kämpa för att få det så eller om det helt enkelt blev en naturlig del av vardagen. Jag hoppas på det sistnämnda och ska med spänning en dag gå tillbaks och läsa...

Godmorgon soliga söndag!

”Bakom mina solglasögon kan jag va mig själv...”.

Jag skrattade i flera timmar åt minnet av denna syn när Filip häromdagen ropade på mig och Vilma att han hade en överraskning till oss i köket. Jag lämnade genast tvättstugan och möttes av denna syn i dörröppningen. Alvin i gåstolen med Vilmas nya solbrillor på näsan. Så synd att jag inte hann filma för det var helt oslagbart gulligt att se liten Alvin helt förvirrad och samtidigt fascinerad över sin nya syn. Han vickade fram och tillbaka och upp och ner på huvudet för att försöka se om verkligheten fanns kvar där utanför det som nu skymde hans ögon :)

Hoppas ni har en skön helg och njuter takdroppet och aningen av vår som känns i luften. Här har varit fullt upp på sistone och jag har i detta nu precis påbörjat ett gigantiskt komma-i-kapp-projekt...

Men först en dusch och sen färdigställandet av ett annat projekt jag har i barnens sov-och-mys-och-läs-rum – projektet koja. Därefter får ni börja hålla utkik på era bloggar och mail för tids nog så kommer där komma ett livstecken från mig – jag lovar! Dock kan det ta ett tag men utan inbördes ordning kommer jag hälsa på/höra av mig till er alla som tyckt jag varit väl anonym (läs trebarnsmamma med pestsmitta i huset under drygt en månad ;) ) på sistone.

Vårvibbar

Här inne är det i alla fall varmt och våren börjar så sakteliga smyga sig in alltmer i barnens garderober. Till exempel ligger dessa båda t-shirts i Filips och väntar. Glada och med hopp om varmare tider.

Kläderna kommer från Lindex där även matchande enfärgade mysbyxor finns. Båda tröjorna finns i andra färgkombinationer samt i fruktmönstret även som leggings/långkalsonger och kortärmad body.

Iskallt

Minusgraderna är i dag åter många. Snön knirrar och knarrar och jag är glad att de där tossorna jag skrev om för en tid sedan fick följa med hem fastän vintern redan då, åtminstone i almanackan, började gå mot sitt slut. Kanske kände jag på mig att vintern skulle bli lång? Hursom, Alvins små fossingar glädjs även de. Alltid lika varma och gosiga efter sovstunden ute.

Jag är lite smådäckad faktiskt. Huvudvärken from hell vill inte ge med sig och både i går och i dag har den påmint alltför mycket om den migrän jag ibland drabbades av för många år sedan men som nu varit borta under lång tid... Hoppas innerligt att det som nu är bara är högst tillfälligt. Och så sitter jag nu ändå här, framför datorn, men jag klarar inte att bara ligga still. Fruktansvärt tråkigt och även stressande när man har barn. Eftersom tid är det man har mest ont om så känns det som att slänga bort tid när man bara ligger i sängen och glor i taket. Så nu har jag bestämt mig för att bli frisk :) Maxdoserat huvudvärkstabletterna och ska nu ge mig i kast med lite tvätt tänkte jag.

Och så var jag tvungen att avboka tandläkaren – igen. Det börjar faktiskt bli pinsamt. Först skulle jag dit i december men den tiden avbokade jag bums då jag visste att jag inte kunde. Tiden i januari fick avbokas den med då Filip var sjuk. Tiden i februari ströks då Vilma var sjuk och nu är det alltså jag... Vem som helst kan ju höra att jag låter tandläkarrädd och visst gör jag hellre något annat än går dit men faktum är att nu VILL jag få det ur världen. Rädd är jag inte men det börjar nog tandläkaren själv tro...

Vårmånaden mars

Med ett frågetecken efter kanske för att kika ut genom fönstret i dag är nära nog så långt från vår man kan komma. En liten snöstorm har under natten svept in och fyllt på det tidigare snötäcket med ytterligare dryga decimetern... Och vi som har tokskottat vår altan under helgen. I korta pass för oj, vilken blytung snö det varit. I går eftermiddag var den i alla fall trären på sina ställen och jag såg för mitt inre hur jag och de små snart, snart kommer sitta där och eftermiddagsfika lapandes vårsol som är så stark för ögonen att vi rentav kanske måste veva ner den chokladbruna markisen en bit... Kanske var det sällskapet av fågelkvitter under skottandet som fick mig av skena iväg så i tankarna. För ni har väl hört? Det må vara snö så det går över hela Vilmas längd men något har ändrats den senaste veckan för varje morgon hör man kvittrande läten som vittnar om vår.

Ända tills i morse då. Då hördes ingen fågeldrill. De stackarna hade nog tagit skydd någonstans för det enda som hördes var vinande vindar. En snabb titt ut och jag insåg att det där altanfikat nog får vänta ännu ett slag. TIll att börja med på ny skottning...

Som om inte snöstorm vore nog vaknade jag också tidigt av en släng av magsjukan! Hur otroligt är inte det? Nästan en vecka efter de små, det här måste ju vara en ny bacill. Och jag som skämtade om det i ett annat inlägg... det ska jag aldrig mer göra för fy attan, vad trist det är att vara sjuk. Mitt tjyvtjocka tillstånd har dessutom sällskap av en envis huvudvärk så i dag är Erik hemma för vård av sjuk fru. Han tog barnen med på en liten tur nu på förmiddagen så jag skulle få vila, MEN så dålig jag är på det! Har nästan glömt hur man gör. Läste lite tidningar som låg under soffbordet och det kändes som ren och skär lyx – om det inte varit för illamåendet då...

För tillfället är jag på benen och låtsas vara åtminstone lite frisk. Har bäddat och sitter nu och väntar på att huset ska fyllas av liv och ljud.

Hoppas ni har en bra - och frisk måndag! Glöm inte att uppskatta det, det ska jag göra extra så fort jag bara kan titulera mig frisk igen...