7 månader

Eller rättare sagt drygt sju hela månader har nu gått sedan min runda kula på magen ersattes av en nyfiket plirande liten pojke med den charmigaste av personligheter. Detta visste vi ju inte då men ganska snart visade han sin glada sida och den har bara vuxit sig starkare och starkare. Filip och Vilma var absolut inga buttra bebisar men de var inte alls så otroligt lättcharmade som Alvin. Det räcker med att man vänder ansiktet mot hans håll för att de små armarna och benen ska sprattla loss samtidigt som mungiporna åker upp till öronen och hela Alvin blommar ut i ett leende som får den suraste glad. Lite extra skrattar han nog åt oss han känner mest men nästan lika glad är han åt att möta blicken hos främlingar.

Veckorna mellan sex och sju månader är nog de mest händelserika hittills i lillemans liv. Listan över nya färdigheter, egenskaper och utvecklingssteg kan göras lång…

Han är en hejare i gåstolen och han älskar den. De små benen går så fort så fort och han har en riktigt snygg teknik för svängar och dörröppningar. Erik och jag är nu rutinerade föräldrar till små busar i gåstol och går snabbt upp på tå då ljudet av stolen närmar sig. Värre är det för syskonen som sedan gåstolen kom in för första gången har höjt tonen mot lillebror :) Båda två får dock snabbt dåligt samvete för att de sagt till honom och en tillsägelse följs alltid av att någon hämtar favoritleksaken eller plötsligt sitter och leker med honom.

Han är en hejare på att stå och hoppa i knät på den som har honom. Och en natt förra helgen pluppade plötsligt första tanden fram. Precis så liten, söt och vass som en tand ska vara. Han pruttar högt och gärna med munnen så det skvätter men favoriten just nu är ändå att göra höga smackljud. Han ”pratar” långa haranger av igigigig, dädädädä, gogogogo och så ibland likt en trött tonåring – ett utdraget och lojt öööhhhhh. Sen plötsligt, som från ingenstans, kan det komma ett kvitterljud som är så högt att man nästan hoppar ur byxorna. Kvittrandet växer sig starkare och starkare och starkare tills det når en falsett som han själv är så nöjd med att han avslutar med ett nöjt skratt. Skrattar gör han också när någon leker tittut med honom - den absoluta favoritleken. Han älskar att bada och han skrattar när syskonen gråter. Att det ibland är nära mellan skratt och gråt är tydligt på flera sätt. Han förstår såklart inte att de är ledsna utan tycker nog de både ser ut och låter roliga. Och de i sin tur kan oftast inte låta bli att byta gråtet mot skratt när de ser hans glada lilla ansikte.

Håret har växt. Kanske syns det inte så väl på håll men kommer man nära så ser man platinablonda hårstrån som i allt längre längder täcker det lilla huvudet. När mössan åker av efter sovstunden ute i vagnen är han rent av lite rufsig. Och det blonda – ja, undrar just hur det ska se ut efter att ha fått lite sommarsol på sig för mycket vitare än vad det är går nog inte att få. Ska bli spännande att se om det bara är tillfälligt. Filip var blond men inte alls såhär och Vilma, hon var ju riktigt mörkhårig som liten bebis.

Och så äter han – med stor glädje vilket känns otroligt skönt efter en liten kräsen dam som ratade det mesta ända fram till ett års ålder. Förutom mammas medburna mat då förstås och så fruktpuré och turkisk yoghurt som hon nästan levde på en hel sommar... Och så lite gröt då och då. Alvin däremot älskar mat – och ratar fruktpuré! Festligt, det är faktiskt det enda han hittills inte visar något större intresse för. Han spottar inte ut men han öppnar knappt heller munnen när skeden kommer så tydligt är det ändå att det inte är något vidare. Och så ryser han till emellanåt också, för att markera liksom ;) Gröt har han ätit för viktens skull sedan femmånadersdagen. Grönsakssmakisar började vi med vid sex månader och har sedan skyndat långsamt. Sedan en vecka tillbaka äter han en hel måltid vid lunch.

Vad han däremot inte gör är sover. Åtminstone inte så bra… Han har alltid sovit bra på sitt förmiddagspass och gör så fortfarande men nätterna är desto knackigare. Han har aldrig sovit särskilt superbra då men blivit nöjd bara han fått amma och då somnat om. På senare tid har han dock inte riktigt nöjt sig utan varit ledsen. Det var då vi började ge lite välling innan sovdags. Rätt eller fel – det vet vi inte men sedan dess har han sovit ännu sämre! Väldigt otippat då det var då de andra två började sova bättre. Sen testade Erik att ta honom några nätter för att han inte skulle snutta på mig hela tiden men då uppfann lilla bus ett nytt läte som låter åt falsetthållet. Efter drygt en timmes gallskrikande en natt gav vi upp och han fick snutta lite och somnade då såklart sött och vi med.

Hmm… ett dilemma fast ändå inte. Egentligen stör det inte mig alls. Jag ammar ju fortfarande helt sånär som på att han äter lunch och gröt på kvällen och innan har han ju somnat om på nätterna bara han fått äta och så även jag. En liten vändpunkt kom efter bvc-besök förra veckan då vår Tina sa att så länge jag tycker det är ok så är det ju fullt normalt att en så liten människa vill äta på natten och med tanke på att jag ju somnar om direkt så är det faktiskt just nu bästa lösningen. Och målet är ju inte att han ska sluta äta på natten. Bara att han inte ska äta varje timme utan kanske första gången efter klockan tre för innan dess äter han ju inte utan snuttar bara. Det är en sak att säga att Erik ska ta nätterna och vänja av honom, en annan att ha två små till som till sist vaknar av lillebrors opera och så på det två föräldrar som dagen därpå vaknar trötta, trötta inför en ny arbetsdag/hemmamammadag. Vi bestämde att göra ett nytt försök i påsk då vi är lediga lite längre och så ska lilleman få ”fri tillgång” fram tills dess. Gissa vad som då hände? Jo, två säkert mer avslappnade föräldrar smittade nog av sig på liten Alvin som nu ”bara” vaknar tre gånger per natt mot tidigare kanske 10-12. Nu var det kanske dumt att ens skriva det här för då vänder det väl i natt igen…

Förutom de nattliga äventyren och den då tillfälliga personlighetsförändringen är Alvin den mest glada och tillgivna lilla människa jag vet. När han ser mig sträcker han ofta ut sina små armar, griper tag i mina kinder eller mitt hår, drar mig till sig och pussar med generöst öppen mun på min. Gärna så att det också täcker in min näsa. Sen borrar han in sitt lilla fjuniga huvud i min hals och knorrar förnöjt och jag är så innerligt lycklig och glad över att vara hans mamma...