En kakelhistoria i femtielva delar...

Kom på att jag ju måste berätta hur det gick med kaklet from hell. Den ursnygga vita mosaiken som plötsligt förvandlades och blev till en gråblå mix i iskalla toner.

Slänger in en bild där ni kan skymta vårt ickevita kakel samt på bubblaren som troligtvis kommer bli dess efterträdare på våra köksväggar... Mer om detta längre ner. Här syns exakt samma stavmosaik fast fogad med olika färg - det till vänster med vit, det till höger med ljusgrå. Vilken tycker ni är bäst?!

Sist jag skrev om eländet hade vi pratat med kakelkillen som då skulle kolla upp om det var själva kaklet det var fel på. Han testade först själv att kakla upp en platta och sen foga och stötte då på samma fenomen som vi, vilket på sätt och vis ändå var skönt då det bevisade att vi inte gjort något annorlunda... Men, det visade sig att kaklet var helt i sin ordning. Alla skikt som ska finnas fanns där och vad som har hänt är egentligen fortfarande en gåta. Kakel är ju som det överallt skrivs ”ett levande material” och det kan framstå i lite olika skiftningar beroende på omgivningen men vårt – det är ju liksom så levande att det lever ett eget liv där på väggarna och med tanke på att alla plattor ser likadana ut ofogade så är det ju en ren och skär omöjlighet att en platta sen blir ljust blå medan den bredvid blivit mellangrå...

Hursom, kakelkillen ville ändå komma hem till oss och se det med egna ögon och genast infann sig oron att ”Hjälp, tänk om han inte ser det!” Visserligen hade han ju sett det på bilderna men ändå. Nu hade vi inte behövt oroa oss för han hann inte mer än in i hallen där man ser en bit av kaklet förrän han utbrast ett ”Herregud.” Och sen ett herregud till. Och ett till. Väl ute i köket skakade han bara på huvudet och sa att han förstod att vi inte var nöjda. Vi som efterfrågat ett vitt kakel.

Sen gick det som på räls. De skötte det hela väldigt snyggt måste jag säga och vi får självklart reklamera kaklet och hämta ut nytt. Dessutom betalar de för jobbet så bara nu alla plattsättare har haft semester klart och vi får tag på en, då får vi alltså hjälp utan att det ska kosta något.

Dock känns det ju hur konstigt som helst att något som suttit uppe i en månad och dessutom tagit Erik en av hans semsterveckor snart ska knackas ner igen. Något som säkert heller inte är helt basic då man nu måste vara så försiktig med allt runtom. Precis ALLT är ju nytt. Bänkskivor, golv, skåp, tapet. Allt måste aktas.

Kunde inte låta bli att visa även denna bild där den nuvarande gråspräckliga mosaiken syns ännu tydligare. Visst är det inte vitt? Särskilt inte när man ser ett annat vitt kakel bredvid. Och här ska tilläggas att detta endast visar en del av verkligheten. Det ser inte vitare ut på plats i köket kan jag avslöja :/ Sen är kanske inte kaklet i sig direkt FULT om man bara ser det som det är. Dock är det en riktig stilkrock i vårt kök som går i varma toner. Både mötet med skåpluckor, bänkskivor och väggfärg blir kort och gott - krock...

Nåväl, huvudsaken är att vi förhoppningsvis sen ska ha vårt vita kakel och bli nöjda. Ett till problem som dök upp var ju dock att de inte har någon annan vit mosaik i den storlek vi hade valt så nu har vi dessutom fått ändra spår och välja ett helt annat. Det lutar ganska säkert åt att det i stället blir den vita stavmosaiken ni ser på bilderna. Vi har fått låna hem två sådana plattor och han skickade till och med med oss olika färger på fog för att vi skulle kunna foga båda plattorna och se hur den vita färgen framställs efter fogning.

Så – superseriöst har detta verkligen skötts från deras sida vilket ändå känns bra. Nu återstår bara att få hit någon så vi sen kan klassa köket som KLART. Världens längsta köksrenovering blev till sist det som började som världens smidigaste...

10 månader – och 11…

Det är många äntligen i livet just nu. Ett ord som förekommit både en och två gånger i de senaste inläggen och som alldeles strax kommer här också. Kanske för att vi så smått börjar komma i kapp efter den största renovering vi hittills gjort i vårt hus.

Så ÄNTLIGEN, min lilla Alvin ska mamma berätta lite om dig igen. Om vad som hänt de två (!) senaste månaderna av ditt liv. För det blev ju aldrig något 10-månadersinlägg i juni men det ska gottgöras här och nu!

Om det som jag då skrev inte hänt så jättemycket mellan åtta och nio månader så har det hänt desto mer sedan dess. Med dig alltså. Ja, var ska jag egentligen börja? Kanske med det mysigaste som finns…:

”Kan mamma få en puss?””, frågar jag och du slänger dig mot mig med utsträckta händer samtidigt som du öppnar din lilla mun till max. Sen tar du tag i mitt hår – eller mina kinder – och drar mig till dig och sen kommer den. Pussen. Den är så mysig och god och du är så söt att man blir alldeles lycklig…

På självaste tiomånadersdagen hände något som så smått har börjat förändra ditt utseende en aning. Dina båda framtänder tittade fram och de har nu följts av ytterligare en där uppe och en där nere så sextandad kan du nu titulera dig. Och vasstandad likaså :) Håret växer så man nästan hör det. Ibland känns det som om stråna blivit längre bara under en natt. Något vi redan har konstaterat är att du din lilla filur med största sannolikhet har fått exakt samma tjorviga hår som dina storasyskon. Gulligt som små men säkert lite besvärligt när du blir stor :/ Sorry för de generna.

Du tar dig nu fram med blixtens hastighet. Fortfarande på rumpan med en otroligt snitsig stil – ett ben framåt och ett bakåt. Ser du något riktigt intressant skjuter du liksom fart med huvudet och vips, har du nått ditt mål. Så dina kläder blir knappast slitna på knäna utan snarare rumpan.

Bland det roligaste du vet är att gå på promenad med händerna i någon vuxens händer, eller Filips som även han gärna ställer upp som sällskap. Du har länge varit stadig och går ganska bra när man bara håller dig i en hand. En dag för ungefär en månad sedan stod du plötsligt stadigare än vanligt och när jag släppte tog du dina första två små stapplande steg. Detta var dock första och enda gången och vi har på känn att du bokstavligt talat kommer följa dina syskons fotspår där och inte gå förrän ett tag efter året. Du når ju liksom dit du vill ändå. Dock går du utmed och står lull när du vill imponera!

Du pratar och blubbar på på ditt egna språk. Rösten är så vän och så mjuk och vi smälter som smör när dina ursöta ”mamma” och ”pappa”, som för övrigt också är favoritorden, slinker ur din mun. ”Nenne”, brukar du mumla i sängen på morgonen och jag börjar tro att det är tutten du menar för du ropar liksom nästan på den. Flera gånger, och när du får den ler du nöjt och smaskar på som aldrig förr.

Du älskar verkligen Filip och Vilma! Det går inte att ta miste på lyckan när du ser dem. Deras leksaker, i synnerhet stora lyftkranen och dockornas ögon är väldigt poppis. Något som inte alltid längre är lika poppis är dock dina små fingrar som ibland uppfattas som klåfingriga av syskonen… ”Aaaalvin!!!”, hörs ibland med myndig stämma från lekrummet följt av ett förtvivlat snyftande från dig som säkert hoppar högt av rädsla vid dessa tillrättavisanden!

Favoritleken är tittut. Gärna bakom dörrar som du öppnar och stänger, öppnar och stänger. Du älskar att bada, bara vattnet är varmt(!). Dansa är en annan sysselsättning du gärna ägnar dig åt och det spelar ingen roll om det är en låt på radion, Vilmas instrumentspelande med maracas och trumpet eller glassbilens glada trudelutt. Det räcker att du hör en melodi så gungar du med och viftar dina små händer.

Och så hamnade du nyligen i riva-sönder-åldern, kanske inte den roligaste av faser. Mammas tidningar under bordet vid soffan har levt farligt och även fast vi inte brukar ställa undan saker så ofta så har faktiskt just de fått flytta till säker ort. I tidningsfacket på väggen ;) Måste här också passa på att nämna en annan jobbig grej du har haft för dig i sommar och det är att äta klöverblommor, något gräsmattan dessutom varit översållad av...

Bättre att stoppa i munnen är då mat och det älskar du – all mat - och det är vi evigt tacksamma för med tanke på din flugvikt. Jag tror inte det finns en människa vi möter som gissar på att du är ett år men vad gör väl det! Huvudsaken är att du mår bra. Och äter gör du ju som sagt i alla fall med en glupande aptit. Kanske är gröt favoriten och faktiskt även vällingen på kvällen. Du dricker dock inte så mycket så kanske att det är själva rutinen som gör att du skrattar högt och ger små glädjetjut ifrån dig när du ser vällingflaskan.

Och så den härligaste egenskapen av dem alla – du är nästan alltid lika glad. Även fast du är ganska mammig och har varit det ett tag så ler du åt det mesta som rör sig och vissa människor är till och med så tilldragande att du sträcker ut dina armar. Det enda som gör dig ledsen är när någon tar leksaker från dig. Då bryter du verkligen ihop liksom när tandborstningen är över… Sorgligt är ordet. Men annars, annars är du den gladaste vi vet och du gör oss alla så LYCKLIG!

Filip fastnar ofta för vissa låtar – i väldigt spridda genrer - och en han gillar skarpt är Niklas Stömstedts (eller som han själv säger Strömström ;) ) ”Om”. Den gillar även mamman och den här månaden (månaderna) lånar jag hans vackra ord till vår minsta lilla skatt:

”Om du var ett hav vore jag en våg
Om du var himmelen skulle jag ha vingar
Om du var ett regn hade jag vart hav och land
Om du var musik vore jag en sång
Om du var vidderna ville jag va´ vinden
Men jag skulle inte va´ nånting om du inte fanns…”

Älskade lilla Alvin, nästa gång du får ett sådant här alldeles eget inlägg tillägnat bara dig så har du förgyllt våra liv i ett helt år!

Semester!!!

ÄNTLIGEN är den här! Den hett efterlängtade gemensamma semestern. Som vi har längtat. Nu hade visserligen Erik två veckor där runt midsommar men de var ju till över bredden fyllda av köksfix så då infann sig aldrig någon riktig ledighetskänsla. Den hoppas vi ska komma nu...

En Stockholmstripp med hotell, Gröna Lund, Skansen, roliga affärer, god mat och lite annat smått och gott väntar. Sen har vi faktiskt inget annat inbokat sånär som på lite trevliga träffar med vännerna. Vårt enda semestermål är att ha hunnit bjuda hit dem alla på gott grillat innan sommaren är över så det blir det hög prio på. Liksom att fixa det där sista med köket.

Sen ska våra små stjärnor få ha varsin alldeles egen dag. Från frukost till fika. Där de får bestämma precis vad vi ska göra och vad vi ska äta och fika. En dag då alla leker med Alvins favoritleksaker på hans dag. En då vi tokleker med alla dockorna – på Vilmas dag och en dag då vi ägnar Filip och jag gissar, hans maskiner en heldag. Det ska bli så mysigt och de är väl värda det alla tre.

Det enda som grusar är att Erikstackaren har gått och vridit till sin rygg. Big time dessutom... I semesteryran i går kväll kastade han upp Vilma i luften och då storebror såg detta ville han såklart vara med. Erik tänkte inte på kilona som skiljer dem åt och när Filip landade i Eriks armar sa det typ knak och brak så nu går han som en gammal farbror och äter maxdos Voltaren. Typiskt.

Men annars... Åhh, det där semesterpirret då allt ligger framför en har verkligen slagit rot och vi är laddade till tänderna för L E D I G T! Sen hoppas vi på lite nytt fint väder med mera bad och hängmattehäng. Just i dag har det känts långt borta då vindar som nästan påmint om höst har vinit kring öronen men det hoppas vi bara var något tillfälligt.

Nu väntar tre pyjamasfisar på mig, Det är min läggkväll och ”Näpp, sa Alfons Åberg”, blir dagens bok. Sen brukar vi berätta varsin kort saga och det är så himla mysigt att även lilla Vilma nu har börjat berätta! ”En gång...”, börjar alla hennes sagor berättade med världens ivrigaste röst. Följt av något som ofta påminner väldigt mycket om en nerkortad version av den jag eller Filip just har berättat :)

Trevlig lördagskväll på er nu! Här blir det filmmys och tända ljus. Hmm, känns faktiskt lite höstvarning på det ordet men det är inte tanken. Känns bara passande just i dag!

Några sommarbilder

Ja ni, jag har sagt det förut men nu är bloggen rent förskräckligt eftersatt… Det är på riktigt bland det värsta jag vet för en bättre minneskälla finns helt enkelt inte och såhär glest uppdaterad har den aldrig varit. Och ju fler dagar som går utan livstecken desto mer har man missat och det hopar sig bara fler och fler inläggsidéer i huvudet (vilket alla ni som själva bloggar säkert förstår precis vad jag menar med!) och till sist blir man ju nästan stressad över allt. Fast det egentligen bara, bara är roligt.

För att inte sommaren 2010 ska bli en minneslucka framöver kommer i alla fall här en liten bildkavalkad. På strandhäng. På gunghäng. På hängmattehäng. På Filip. På Vilma. På Alvin. Några bilder från helt vanliga dagar på vårt långa, sköna, gröna och soliga sommarlov. Mina fina underbara älsklingar så glad jag är att jag får tillbringa varenda minut av det med er!

Lillasysters ben har ÄNTLIGEN vuxit den där millimetern som saknades ner till tramporna på trehjulingen och hej, vad det nu går! Med en koncentrerad rynka mellan ögonbrynen cyklas det nu gärna och flaket där bak är alltid fullastat med allehanda ting. En kam. Docknappflaskor. Den rosa leksaksmobilen. Solhatten. Kort sagt, sådana där tjejgrejer man inte klarar sig utan ;) Och storebror, han är såklart superglad över att ha fått en cykelkompis.

Lilla Bus har nyligen kommit på att solhattar är till för att dras av så på våra små utflykter har vi till sist tagit till de där banden som inte tidigare behövts. Lite trångt för kinderna, tycker Alvin och drar loss dem med ett bestämt ryck :/

Hängmattehäng i vår trädgårds lilla oas. Den stooora hängmattan under den stooora pilen. Skuggigt och fantastiskt med lövverket över den som ligger där. Den här gången Vilma som lika mycket älskar att ligga där som hatar att ramla ur, vilket sker nästan lika ofta som det förstnämnda.

Pass på alla småtjejer mellan 6 och 18 månader sisådär. Här är strandraggaren Alvin. Skattar åt allt som rör sig och har charmat många damer i varierande åldrar denna sommar...

Spanar på syskonen...

...men håller sig helst på stranden såvida det inte är en tempererad pool. Sjöar är ju skitkalla och dessutom är botten så läskig att stå på att...

... jag alltid står på ett ben för att slippa utsätta båda fossingarna :) Visst är väl förresten mammas knackigt ditmålade badbyxor på bilden ovan snygga?!

Plask, plask. Bara ingen plaskar på mig... Typ så är lilla Vilma i år. Ingen superbadtjej men ändå bra mycket modigare än förra sommaren. Faktum är att de inte är några vattendjur våra barn men det kommer kanske. De badar gärna men helst inga kroppsdelar över magen.

Och nagellacket sitter kvar. Fastän jag har badat... hmm, vilken tur då...

Älskar sin bikini gör hon i alla fall lillskruttan. På ska alltid åtminstone en del av den, sen vilken av dem det är spelar ju ingen roll bara den sitter över rumpan... Vilma har en förmåga att i de flesta situationer sätta saker upp-och-ner, bak-och-fram eller ut-och-in. Skorna sitter alltid på fel fot och denna bikini lyckas hon nästan alltid vända på också. Så överdelen sitter där nederdelen ska vara vilket ser så festligt ut att man nästan dör av skratt. Den blir rätt låg där bak kan jag avslöja. Närmare bestämt så låg att halva rumpan syns vilket stör Vilma som ju egentligen har rätt bra koll och hon drar och drar och drar i den ;)

Och så vår stora älskling med de långa giraffbenen. Som verkligen börjar bli stor på riktigt. Som älskar sitt sommarlov och som varje dag säger hur mysigt det är. Det värmer ett mammahjärta som ibland annars kan känna att man inte räcker till riktigt så mycket som man egentligen vill.

En dag förra helgen tog vi köksledigt och åkte tvärs över sjön till Gränna. Därifrån tog vi färjan över till Visingsö och när vi stod där på Ebba Brahe som hon heter, den ena färjan, sa jag till Erik att jag nog börjar bli gammal då jag faktiskt tyckte det var en gnutta läskigt att stå där vid kanten bara en liten bit över kalla, mörka Vättern. En vecka senare, i lördags, körde samma färja rakt in i en pir på väg in i Grännas hamn... Märkligt.

Hursom hade vi en helmysig dag i den tryckande värmen. Det blev inget remmalag då Alvin känns för liten men vi spanande efter riddare på Visingsborgs slottsruin, åt medhavd kycklingsallad utan kyckling (!), besökte ett minilekland där särskilt Filip svävade på moln bland alla maskiner man kunde köra. Sen avslutade vi med ett dopp, en glass och varsin polkagris innan vi styrde kosan hem mot köket igen!

Renoveringsresumé

Pust och stånk. Har äntligen sjunkit ner i soffan efter två och en halv veckas frånvaro därifrån. Typ. På allvar faktiskt. Vi har slitit i treskift kan man säga. Först dagpassen men barnen och till viss del köket. Sen har kvällspasset tagit vid i köket efter läggning och pågått alldeles för länge, kanske till tolv sisådär... Och sen har man lagt sig för att alldeles strax gå på nattpasset där liten Alvin vaknar och vill vara sin mamma nära. Dock har han peppar, peppar faktiskt sovit bättre än på länge nu några nätter.

Jag har knaprat huvudvärkstabletter i snart tre veckor (får man det?). Envisare än envisast har den smugit sig på varje morgon om den inte varit där redan när jag vaknat. De flesta dagar har den sen gett sig av men nu i de senaste dagarnas tropiska hetta har den etsat sig fast och gjort huvudet så tungt så tungt och till på köpet fått mig att se suddigt. Jag gissar på att diagnosen är ganska lättställd – för lite sömn, ingen vila överhuvudtaget och så på det över 30 graders värme.

Erik har nu haft sina första två semesterveckor (läs hemmajobbarveckor) och ska nu jobba i två för att sen ha ytterligare tre långa skäna veckors ledigt som vi innerligt hoppas blir just det. Lediga.

Men nu måste jag ju berätta om vårt kök! Det som kommer bli husets hjärta – tro mig, vi älskar det redan högt även om vissa delar saknas eller inte ser ut som de ska... Mer om det sen.

”A piece of cake”, måste vi nästan kalla själva rivnings-, uppbyggnadsperioden som inte alls blev så lång som vi förväntat oss. Att diska i tvättstugan har fungerat väl. Det finfina vädret har gjort att man stått där med öppen dörr och fått sommarstugekänslan varje dag. Och sen ska erkännas att de där papperstallrikarna som den lilla miljöboven i mig köpte har förenklat lunchdiskningarna avsevärt ;)

Snickarna kom i alla fall på exakt utsatt tid den där måndagsmorgonen för två veckor sedan. Trevliga, snabba och noggranna slet de sedan på i sommarvärmen. Åt en macka då och då i farten och åkte härifrån efter två dagar – efter att då ha gjort klart det de skulle sånär som på några småsaker som de skulle komma och fixa på fredagen. Även rörmokare och elektriker var ena pålitliga typer och Erik och jag som blivit itutade alla möjliga hemska historier om utdragna köksrenoveringar och hantverkare som inte håller vad de lovar, fick mer än bråttom att slutgiltigt bestämma oss för kakel som vi sedan var tvungna att få upp innan veckans slut så att snickarna då kunde sätta upp fläkten.

Visst låter det som en dröm? Ja, det var det den första veckan. Om det bara inte varit för det där jäkla fucking kakeleländet som vi nu drömmer mardrömmar om. Kakel var det vi sparat till sist att bestämma. Ville kunna hålla upp provplattor mot det färdiga köket för att se vilken storlek som blev bäst och valet föll till sist på vita, matta mosaikplattor i storleken 2,5x2,5. Eriks pappa och Erik blev ett team igen och det färdiga köket kom närmare och närmare. Mycket vill också ha mer för då plattorna väl var uppe så ville man ju såklart se det klara resultatet med den vita fogen emellan och det var när den kom på plats som jag började tycka att kaklet plöstligt ändrat nyans... Det kritvita var plötsligt flammigt och skiftade i – håll i hatten – gråblått... Ni som känner mig vet att kalla färger i allmänhet och grått och blått i synnerhet inte alls är något som drar min uppmärksamhet till sig och det är något vi aldrig någonsin skulle välja att ha på kaklet i vårt kök. Morr.

Hursom. Innerst inne tänkte vi att det kanske var ögonen i kombination med olika sken som spelade oss spratt innan allt var på plats men när så allt var kaklat och klart och fog och även silicon ditsatt, ja då såg det faktiskt ut som om vi kade valt ett mixat kakel i olika grå nyanser. Med inslag av blått. Hua.

Erik har gnott med trassel så armarna krampat, vi har googlat på ämnet och hittat några liknande exempel där problemet till sist löst sig med hjälp av något frätande ämne man använder på klinkers. Efter att ha pratat med kakelaffären så tyckte de också vi skulle testa detta och med ett stort mått hopp plastade Erik in allt han kunde innan han gav sig an uppdraget för att en stund därefter snöpligt inse att det inte hjälpte ett dugg.

Nu smög sig faktiskt en lätt känsla av panik på. Ett nytt samtal med kakelkillen som först försökte fråga om det ändå inte var vi som ”upplevde” det grått mot det andra vita resulterade i en ursäkt då han fick några bilder mailade till sig och såg det hemska. Han vet tyvärr inte vad som hänt utan ska nu kontakta leverantörer av kakel, fix och fog och se var felet ligger. Det enda vi känner är skönt nu är att det inte längre ligger i våra händer. Vi kan ju inget mer göra än att vänta och se... Blir det omkakling vet jag dock banne mig inte vad vi gör.

Men förutom detta krångel (som tagit en stor del av förra veckans tid i anspråk) samt det faktum att vi fått fel ugn och nu lämnat tillbaka den och är ugnslösa igen och att köksbordet vi vill ha inte kommer in på några veckor så är vi galet nöjda!!! Det var som i en dröm när jag äntligen fick packa upp våra saker i rymliga, höga överskåp och i stora, praktiska utdragslådor. Helt ljuvligt. Även den nya planlösningen känns perfekt, golvet är urfint, de nya vitvarorna känns lyxigt nya och man kan knappt tro det är sant när man är där. Att det är vårt! Golvet, luckorna, handtagen och bänkskivorna smälter samman till det perfekta köket för oss och vore det inte för det som sen möter ögat – kaklet from hell – så skulle det kännas helt perfekt. Tyvärr förtas en stor del av det roliga just nu då vi inte alls vet vad som väntar i veckan. Håll gärna en tumme eller två! Bilder kommer senare - när kaklet förhoppningsvis är vitt igen :/