9 månader

”I någon form av turordning”, skrev jag att jag skulle blogga i kapp och mer passande än att försöka vara åtminstone nästan i tid med en händelse kan det väl knappast vara?!

I går blev Alvin nio månader. Lika länge som han fanns i min mage, lika länge har han nu funnits med oss där utanför och av nostalgiskäl var jag tvungen att läsa bakåt på det sista inlägget innan han föddes och de första inläggen om honom. Om hur fin vi tyckte att han var. Och liten. Och så galet älskad från första stund. Man kan se på bilderna av honom att det är han och ändå har ju så mycket hänt. Både lätt att förstå och inte. Vissa saker känns som i går samtidigt som livet utan Alvin känns otroligt avlägset på alla sätt.

Månaden mellan åtta och nio har varit mer än lovligt fartfylld i almanackan – därav bloggstopp och snudd på isolering från allt utom familjen och allra närmaste vännerna – men ganska lugn på Alvinfronten. Såklart händer saker hela tiden men när jag nu skulle leta i minnet så har det inte hänt något direkt världsomvälvande vad jag kan komma på. Alvin funderar han med och gäspar som ni ser på bilden nedan... Nej, inget större kommer han också fram till :)

Du står gärna upp och håller i våra händer, stadig som bara den och inte på tå som båda syskonen alltid gjorde. Dock ställer du dig inte upp själv ännu men av erfarenhet vet jag att när en liten filur en gång väl gjort det är det inget som glöms bort… Har en otrolig snits på att kastande ta dig från sittande till liggande på mage vilket nästan får hjärtat att hoppa upp i halsgropen, men det hela slutar för det mesta väl. Sen ligger du där och snurrar runt runt runt tills alla omkring dig är yra. Då sitter du gärna på rumpan en stund och tar dig en backtur för bakåt är enda hållet du än så länge tar dig men det duger så bra så.

En för åldern typisk egenskap har visat sig och det är att lilla läppen börjar darra ganska omgående när en viss mamma försvinner. Och då menar jag inte alltid ut ur rummet utan i vissa lägen räcker det med utom synhåll för att munnen ska vändas upp och ner och stora krokodiltårar rinna nerför kinderna… Oemotståndliga är då de små armar som sträcks upp när vi åter ser varann och jag passar på att njuta lite extra en sekund eller två över förmånen att få vara hemma igen. Med dig och dina finingar till syskon.

Du sover som en kratta, fortfarande, även om det faktiskt blivit mycket bättre än för en tid sedan. Nu vaknar du ”bara” tre till fyra gånger per natt MEN – du somnar om snabbt, ibland när du får nappen, ibland när du får äta en slurk och det är fortfarande helt okej för mig att du äter på natten. Är det fortfarande såhär i sommar får vi ta tag i det när alla är lediga tillsammans för som det nu är så är man som jag sagt innan glad för de stunder man får sova. Hursomhelst är du sött tydlig med när du verkligen är hungrig på natten. Jag vaknar då av att någon i sängen bredvid ligger och smackar högljutt med mmm-läten!

*smack smack*

Förra veckan kom du plötsligt en dag på att du kunde skaka på huvudet. Först en gång, sen en gång till, och en till. Sen skakade du på huvudet nästan hela dagen. Alla skrattade åt dig, du skrattade också och skakade lite till. När morfar var här skakade du i flera minuter och blev till sist så snurrig att du liksom tappade balansen i din matstol och vinglade åt alla håll och kanter.

Den här veckan vinkar du i stället. Det har du länge gjort men troligtvis mest reflexmässigt, som en härmning. Nu kommer det mer och mer medvetet och Filip och Vilma är inte sena på att träna ihärdigt med dig. Undrar just vad de mer kommer lära dig framöver…

En mindre bra upptäckt du gjorde häromdagen är att en av dina favoritsysselsättningar – att prutta med munnen som här ovan – även går utmärkt att göra med mat i munnen… Och vips, så såg mamma ut som en färgpalett med ärtor, majs, potatis och lax i en salig pricksörja över sig. I går på trevligt och mycket mysigt fikabesök hos kompisar visade du upp att det gick lika bra med fruktpuré och det farliga i det hela är att det är nästintill omöjligt att själv hålla sig för skratt vilket får till följd att du drar till med en extra skvätt. Minst.

En lite festlig sak är att det också varit din "tjejigaste" månad i ditt liv! Många har tagit dig för flicka innan också men nu har det slagit alla rekord. Det kvittar precis vad du har på dig, färger har ingen betydelse, och det är ju knappast så att du är klädd i klänning och spets men okända vi möter frågar ofta vad den lilla tjejen heter? Hur gammal hon är? Om hon alltid är lika glad? Knasigt, inte sant?! Nåväl, det är inget vi på något vis förfäras över eller lägger någon vikt vid. Du är ju en liten bebis rätt och slätt. En pojkbebis, men folk får ju såklart gissa på vad de vill. Huvudsaken är att de tycker om dig :)

”Du är en saga för god för att vara sann
Det är en saga i sig att vi funnit varann
Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts
Eller var vårt möte redan bestämt långt innan vi fötts?”

Ja du, min lilla Alvin. Ibland kan man faktiskt undra. Kanske var just så det var? Bestämt långt innan du fötts att du skulle vara här hos oss. Som en glädjespridare utan dess like. Som tillsammans med två andra ger så mycket energi att man orkar, ler och skrattar fast man egentligen är skittrött och har en sömnbrist som nu ej längre går att räkna på.

Jag älskar att lyssna på texter och gärna finna små tecken i dem och när vi nyligen hörde Lisa Ekdahls gamla trallvänliga dänga på teve stannande du upp i min famn och tittade så storögt som bara du kan, innan du började gunga och sprattla till musiken. Kanske var det tecknet på att det faktiskt var just så. Bestämt långt innan vi fötts…