Jag tror den stora dagen har börjat…

Det var nog inte inbillning i alla fall. Har varit vaken sen halv tre och värkar kommer sedan dess regelbundet ungefär var sjunde minut. Gulp. Minuterna mellan är jag behagligt kolugn. Stunden de sitter i kämpar jag mot att tänka för mycket framåt då känslan är precis exakt lika välbekant som då det satte igång med Vilma. Den där ”just det-känslan”, och den är inte direkt rolig. Ni som fött två barn vet vad jag menar, inte sant?

Att somna om nu är inget alternativ. Vi har underrättat jourtjänsten om att de kan komma lite tidigare än sagt. Jag har pratat med förlossningen och ska ringa igen när och om det drar igång mer intensivt. Annars har vi ju vår tid där på förmiddagen ändå vilket känns tryggt. Dock tror jag inte jag behöver sättas igång från grunden nu.

Snart vaknar allt och alla därute och en ny dag tar sin början. Vissa ska jobba sin första dag efter semestern. Andra har redan gjort det. Jag misstänker att vi har ett rejält dagsverke framför oss och tanken på att den där tredje största dagen i våra liv troligtvis är kommen får hjärtat att hoppa över ett slag. Eller var det två? Ja, ett av förväntan och ett av skräck var det nog för tänk om man kunde få snabbspola några timmar nu…

Men först försöker jag insupa stunden. Och lugnet. Och tystnaden. Samhället utanför sover ännu. Ute på gräsmattan tassar en igelkott omkring. Uppe prasslar Erik med en tidning. Nyss hördes ett bestämt litet ”nä-ä” från Vilmas rum samtidigt som det lät som om hon möblerade om därinne. Kanske blev hon av med en leksak i drömmen? Lika ”högt” som hon sover, lika tyst sover storebror som fridfullt snusar bland sina moln i sängen.

Kanske, kanske att de i dag blir storebror och storasyster. Kanske att vi i dag (och nu citerar jag åter en av de käraste ;) ) ska få en liten till att älska...