fredag, november 30, 2007

Den ammande mamman

Är det någon som vet om amningsförvirring kan uppstå efter bara ett par veckor? I går knölade hela familjen in sig i bilen och styrde kosan mot stan för lite ärendefix. Ni vet sånt där ärendefix då en förälder sitter kvar i bilen med yttepyttesyster och prickig bror och den andra går så fort på stan att hon i dag vaknat med träningsvärk i benen. Roligt var det i alla fall att fixa lite. När vi var nästan klara blev det drive-through-lunch från Mc Donald´s. Med imma på rutorna och en juiceflaska balanserandes på ena knät gav jag även lillan mat.

När Filip var liten upptäckte jag att det mest praktiska att ha på sig när man ammade ute bland folk var ett amningslinne med en vanlig tröja över. Detta koncept körde jag på även idag (nu var vi ju inte bland folk men ändock utanför huset :) – svart linne och svart tröja. Hur smidigt och fiffigt som helst att bara dra upp vanliga tröjan till hakan och sedan nyttja amningslinnets funktion. Erik for därefter in på Ikea innan jag avslutade med en joggingtur bland Kesella, saffran och amningsinlägg på Coop.

Amning ja. För att knyta ihop påsen och återkomma till rubriken… Väl innanför dörrarna till Coop skulle jag slänga skräp i en papperskorg. Tappade det på golvet, böjde mig ner och – skymtade något vitt i ögonvrån en bit nedanför hakan. Vitt? Jag hade ju min superdupersmarta svarta amningsoutfit på mig. I samma stund insåg jag att tröjan fortfarande var uppknölad en bit över Vilmas matfabrik och att det vita jag skymtat var min amningsbehå som kikade fram där vid öppningen till amningslinnet. Med en mycket snabb och något uppstressad rörelse fixade jag till min klädsel som nu bestod av tröja á la dragspel, och hastade sedan in i affären med en fladdrande ”hur-många-var-det-som-såg-det-där-blick”.

Mitt svar på min egen fråga är ja. Amningsförvirring KAN komma snabbt och plötsligt. Tänk på det blivande mammorna Sandra och Jenny ;)

måndag, november 26, 2007

Hemma!

ÄNTLIGEN är vi hemma. Pappa, mamma, storebror och lilla lillasyster. Efter något man utan överdrift kan kalla ett par omtumlande veckor. Omtumlande, overkliga och alldeles fantastiskt underbara. Och nu sitter jag åter här, med en mage mindre och en liten bebistjej mer och bloggar för första gången på nästan tre (!) veckor. För ja, det var faktiskt Erik som gästspelade i förra inlägget :)

Ska jag vara helt ärlig så har nog varken mitt eller Eriks huvud riktigt hängt med i svängarna på vad som hänt den sista tiden. Jag menar, enligt planen skulle jag ju nu ha vaggat omkring här hemma och pysslat med ditten och datten. Bakat lussebullar, strykt små kläder, vilat massor, läst och förberett mig så in i baljan för förlossningen. I morgon skulle bebisen i magen blivit 39 hela veckor och vi skulle gått in på slutspurtsveckan. Inte för att jag trodde det skulle bli punktligt den här gången heller, kanske några dagar tidigt.

I stället blir vårt lilla mirakel Vilma hela 3 veckor på onsdag… Jag hann aldrig bli så stor att jag behövde vagga. Inte heller hann jag baka, stryka små kläder eller vila (det är nog bara inse att det inte är min grej ;) ), eller läsa. Förbereda mig för förlossningen hann jag definitivt inte. Jag tackar i stället högre makter för att vi hann gå på sista Aurorasamtalet innan det satte igång. En nästan färdigbakad liten tjej bestämde sig för att korta ner på tiden i magen och tittade ut efter 36 veckor vilket fortfarande känns otroligt overkligt…

I onsdags kväll var glädjen stor. Vi skulle få åka hem på permission och visade sedan vågen på rätt håll dagen efter skulle vi bli utskrivna från neo. Så blev det också. Lillpluttan hade ökat 30 gram och vi kunde äntligen åka hem och påbörja vårt nya liv – som fyra. Trodde vi. Vad som dessvärre också pekade uppåt denna dag, som till råga på allt var Filips 2-årsdag, var febertermometern. Och den där pricken han hade i nacken, vad var det? Jo, den där pricken blev plötsligt tre. Och sedan tio och sedan trettio och nu kanske sisådär några hundra. Vattkoppor deluxe fick stackars, stackars lille Filip. På sin födelsedag dessutom. Maximal osis kan man också kalla det… Att efter dryga två veckors sjukhusvistelse med en för tidigt född liten bebis äntligen få komma hem – på storebrors födelsedag. Det var ju nästan för bra för att vara sant. Tack och lov har jag haft det och vi kan nu bara hålla tummarna för att amningen skyddar Vilma så hon inte åker på det också. Som tur var blev födelsedagen jättemysig ändå. Kopporna var på ”upp-pluppning” och han var inte påverkad av dem. Dagarna som följt efter det har varit desto tuffare. Här råder sjukstuga med 24 timmars jour och tröst åt en mycket ledsen och kliig liten kille. Prickig från topp till tå med blåsor till och med i munnen… I går tror vi det nådde kulmen för i dag har vi börjat känna igen lilleman. Han skrattar igen, och han har åter börjat äta. Febern är borta och vi ser inga nya prickar. Hoppas det fortsätter på rätt håll nu.

I dag snöar det ute. Marken är vit och julkära jag har börjat känna julstämning. Nu hoppas vi på mysiga dagar i bebisbubblan med mer tid för lilla Vilma som turligt nog fortfarande är så trött av sin raketfart ut i världen att hon mest sover och säkert därmed inte märkt av tumultet runtomkring henne.

Det är så skönt att vara hemma igen och så kul att få en stund över för att dela med mig av åtminstone lite av allt som hänt. Så fort jag hinner lovar jag att återkomma med min berättelse om Vilmas färd ut i världen.

tisdag, november 13, 2007

♥VILMA♥

Den 7 November klockan 15.04 föddes vår lilla flicka, nästan en månad för tidigt. En alldeles underbar liten minitjej på 2610 gram - 45 cm kort.
Nu ligger vi på neonatalavdelningen och kommer så göra tills lilltjejen blivit duktig på att andas själv, vuxit till sig en aning och lärt sig äta ordentligt.

Filip har bivit storebror och vi är världens lyckligaste föräldrar, men vi längtar hem.

Fortsättning följer...

tisdag, november 06, 2007

Tjyvtjock

Jag mår riktigt ”tjyvtjockt” och har så gjort de senaste dagarna. Hmm. Precis ingången i vecka 37 så får lilla bebisen dock gärna växa till sig och vänta ett litet tag till innan den tittar ut. Men nu vete sjutton. Tjyvtjockheten, bestående av stundtals kraftigt illamående och yrsel har i eftermiddag övergått till en hel massa sammandragningar som faktiskt gör ont och en mage som i ett ändrar form från rund, till fyrkantig, till strutformad, till berg-och-dalbane-formad. Först försökte jag vifta bort det onda men till slut var jag tvungen att erkänna för Erik att det kom ganska tätt… Nu har det dock lugnat ner sig en aning så kanske var det bara en förvarning om vad som komma skall.

Det märkliga är att jag de senaste dagarna flera gånger har fått känslan av att känna igen vissa tecken som uppenbarade sig precis i slutet med Filip. Dock kan det ju vara så att skillnaden är stor den här gången och att de symtomen kommer sitta i några veckor tills det är dags. Nåväl, vi får se. Erik tror i alla fall att bebisen tittar ut inom två veckor. Själv vet jag inte vad jag ska tro men jag kan säga så mycket som att tvättmaskinen just nu för säkerhets skull går varm med söta kläder i ministorlek :)

Förresten känner jag mig lite duktig som bara jobbar i morgon också för att sedan vara hemma och vila torsdag och fredag innan slutspurten på jobbet nästa vecka. Oj, vad overkligt allt känns nu – och spännande – och förstås aningens läskigt…

lördag, november 03, 2007

Det brinner ett ljus

För första och sista gången gör jag i dag något alldeles ovanligt – jag plankar ett av mina gamla inlägg, nästan rakt av. Det beror vare sig på brist på tid, lust eller fantasi. Det beror bara helt enkelt på att samma tankar alltid finns den här dagen på året, och det jag skrev för ett år sedan är precis detsamma som jag skulle skrivit idag. Detta inlägg är tillägnat våra nära och kära som vi saknar och längtar efter men som inte längre finns hos oss där vi är idag:

I dag är det Alla Helgons Dag och på vår trappa kommer i kväll ett ljus att brinna i en lykta, tillägnat min mormor och morfar, farmor och farfar, och Eriks mormor och morfar samt farfar. Vi kommer inte att besöka dem där de ligger i dag utan vårt egna ljus får i stället stå och brinna som en symbol över vår saknad och längtan efter dem.


Jag har så länge jag kan minnas inte trott att allt tar slut när man dör. Nej, när jag tänker på de nära som gått bort så sitter de där uppe i himlen och fikar, har det trevligt och tittar ner på oss och följer våra liv. Kanske låter det naivt men så är det i min värld och så har jag tänkt ända sedan morfar dog när jag var tio år. Så visst är det från början ett barns tankar men jag tycker att det fortfarande, mer än 20 år senare, håller lika bra och jag tror stenhårt på det.

Innan Filip somnar i kväll ska vi gå ut på trappan och vinka åt dem och då vet jag att de för en stund kommer släppa sina kaffekoppar och vinka tillbaka åt oss!

fredag, november 02, 2007

Tema Djur – Ugglespaning

Det verkar som att ugglan har kommit för att stanna. Jag läste i slutet av sommaren i en tidning att döskalletrenden så sakteliga var på väg att dö ut och att istället ugglefiguren var på stark frammarsch i barnens kläd- och inredningsvärld. Döskallarna tog mig aldrig med storm. Även om de flesta ser glada och snälla ut skulle det bära mig emot att dra på Filip värsta läskiga döskalletröjan. Nej, tacka vet jag ugglor. Kloka, fina och härligt barnsliga. Passar ju perfekt på våra små.

Lindex har hakat på trenden och i höst haft alldeles underbara bebiskläder. Deras ugglor är ju bara så söta och de båda plyschbyxorna på bilden ligger redan prydligt hopvikta i garderoben här bredvid. Så gör även
gosiga, bruna overallen och jag skulle tro det blir något mer plagg när vi vet vilken sort som gömmer sig därinne.

Och så allas vår kära Isa. Ha-begäret blir mig nästan övermäktigt när jag ser hennes ”matkollektion” för barn… För att inte tala om resten av porslinskollektionen som hon designat mönstren för åt More Of Scandinavia. Den tjejen kommer bli stor, tro mig! Jag såg vuxenporslinet ”live” i en butik förra helgen och det var verkligen HUR snyggt som helst. Temuggarna kommer ligga högt upp på min önskelista till jul.

Ett inlägg som egentligen bara skulle bli bilder blev som vanligt lite till och som den nattuggla jag inte är säger jag nu halvsnarkandes go´natt :)




Bilderna är lånade från inreda.com och Lindex

torsdag, november 01, 2007

Tema Djur – Sniglar

”Lilla nigel acka dej, ta DEEEJ!” Ungefär så låter Filip 100 gånger om dagen. Det är liksom som om han ständigt har ”Lilla Snigel” på huvudet, sådär ni vet som man själv kan vakna ibland och höra en låt i huvudet som man sedan inte kan släppa på hela dagen.

Vi misstänker hursom att de sjunger den mycket på dagis. Filip älskar den och fnissar hysteriskt när vi killar honom. Gör vi det inte så sköter han det själv :) I påsen med redan inhandlade julklappar (det händer aldrig i vanliga fall att vi är så tidiga men i år vet jag inte vad som hänt. Erkänner dock att mitt fixbehov just nu är enormt så kanske har jag ett finger med i spelet…) ligger denna retrosnigeltröja och bara väntar på att det ska bli 24 december. Håller tummarna för att snigelintresset håller i sig tills dess.

Aurora del 2 –Trygghet i oron

Första novemberdagen och ute råder riktig höststorm. Dock med en temperatur som är tvåsiffrig men det hjälps inte. Ruggigt ser det ut och inne är där jag kommer stanna tills jag ska hämta hem lillskrutt från dagis i eftermiddag.

I går var vi på förlossningen. Men nej, vi har inte kommit hem med en liten redan. Läget var inte skarpt när vi ringde på klockan till avdelningen, vilket vi snabbt förklarade för sköterskan som med hastiga steg kom och slängde upp dörren med fart. Vi var bara där för att åter träffa Aurorabarnmorskan. Och jag tror minsann hon ÄR en ängel. Det går inte att beskriva det lugn hon omger sig med och sprider till oss. Först fick vi kika runt lite grann. Det var inte mycket som var sig likt sedan sist vi var där. Då var hela avdelningen en byggarbetsplats, halva avdelningen var helt stängd och golvet hade en tjock beläggning av slipdamm när man mot toan hasade sig fram genom korridoren iklädd den blåa, stora ”särken” och med TENS-sladdar dinglandes längs med benen. Jag minns att det i taket hängde byggnadsarbetare som säkert baxnade inför de syner de såg nedanför stegarna…

Hursom, att komma till förlossningen gav inga dåliga vibbar alls trots det vi gick igenom de timmar vi tillbringade där för snart två år sedan. Tvärtom blev jag alldeles varm inombords för det var ju trots allt där, i dessa lokaler, som Filip kom till oss för att för alltid förgylla våra liv. Den känslan kom dubbelt då hon tyckte vi skulle sätta oss i ett förlossningsrum och prata. Det enda lediga rummet var det där Filip faktiskt föddes! Mycket märklig känsla att komma tillbaks dit, även fast inte mycket var sig likt där heller. Där det då igenspikade fönstret var fanns nu en öppning ut mot ett mindre rum med bord, fåtöljer, ett badkar och spottar inställda på mysbelysning i taket. Där innanför badrum med egen toa och dusch. Eftersom vi inte hade det sist har vi inte förstått att det i normala fall brukar finnas och därför kändes bara dessa små detaljer som rena lyxen. Att inte behöva lämna rummet en massa gånger i det kommande tillståndet kommer kännas skönt bara det :) Hon berättade också att alla rum nu är målade i olika färger och att vi hade råkat hamna i det såkallade ”spygröna” som inte verkade vara personalens favoritrum!

Vi gick igenom det vi pratade om sist och det kändes skönt att hon uppfattat oss rätt. Sen pratade vi förlossning och önskemål inför den. Saken är den att vi när Filip var på väg nog inte var de besvärliga blivande föräldrarna. Vi nobbade inget som de föreslog i form av smärtlindring och jag tror vi var ganska lyhörda för vad de tyckte. Så önskemål är för oss svåra att ge. Vi var ju i stort sett nöjda med personalen och det de gjorde för oss. Den enda önskan man har är egentligen att det inte ska bli som sist men det kan ju ingen lova. Däremot, menade barnmorskan, kan de göra allt som står i deras makt för att försöka förhindra det.

Hon gav oss därför löftet att vi så fort vi inser att bebisen är på gång, antingen genom värkar eller vatten som går, får komma in för att stanna. Vi ska inte behöva oroa oss för att bli hemskickade (såvida vi inte vill det förstås men det vore nog inte det bästa i vårt fall). I stället vill de så fort det är möjligt sätta in smärtlindring, rätt sort i rätt tid och på så vis börja i rätt ände. När Erik och jag har pratat om detta tidigare har vi resonerat som så att det nog är bättre att vara i hemmiljö så länge det bara går. Nu har vi dock Filip att tänka på och dessutom såg det så annorlunda ut på förlossningen nu, rentav mysigt, att där skulle vi absolut kunna tänka oss att vara. Dessutom med hjälp och trygghet så nära till hands.

Hon erbjöd också, till vår stora förvåning, igångsättning. Känner jag att det blir för jobbigt och att oron blir för stor om några veckor så sätter de igång mig. Även om jag inte gått mina 40 veckor. Rent spontant känner jag att detta med hur och när det ska sätta igång inte är något som oroar mig så just det erbjudandet känns inte aktuellt. Däremot är det en trygghet som finns där omifallatt man skulle känna så sen. Det visar också vilken otrolig vilja de har att göra det så bra det bara går för oss.

Jag kan inget annat än att varmt rekommendera alla som känner oro inför förlossningen att kontakta Aurora. Jag är både glad och stolt att vi gjorde det. Sen kan jag erkänna att under den månad som gått sedan vi sist var där så har mycket av oron kommit tillbaka. Säkert både därför att en tid har gått men även för att dagen D närmar sig med stormsteg. Dock gick vi därifrån igår, med samma feel-good-känsla som sist. Och åter har ett lugn infunnit sig, inramat av tryggheten att veta att när det är dags så vet den som tar emot oss precis vad som gäller.

Den enda uppgift hon gav mig är ingen lätt sådan. Vila. Det är ju som sagt inte min starka sida men både jag och Erik har förstått att bristen på just detta var en stor anledning till varför det gick som det gick sist. Skulle det nu gå likadant den här gången, fast jag är utvilad, så måste vi acceptera att det blev som det blev. Då har vi ändå gjort det vi har kunnat. Men att det skulle gå likadant och med en icke utvilad Anna skulle kännas mindre bra. Aurorabarnmorskan tyckte inte jag skulle jobba två veckor till. Själv är jag kluven. Jag vill ju så himla gärna hinna klart allt jag tänkt, samtidigt som jag efter igår insåg vad som är det viktiga just nu. Så vi får se. Kanske kortar jag åtminstone ner dagarna en aning.

Nu har jag snott bra mycket tid för er som orkat läsa ända hit ;) Nästa inlägg får bli extra kort som kompensation!