Aurora del 2 –Trygghet i oron

Första novemberdagen och ute råder riktig höststorm. Dock med en temperatur som är tvåsiffrig men det hjälps inte. Ruggigt ser det ut och inne är där jag kommer stanna tills jag ska hämta hem lillskrutt från dagis i eftermiddag.

I går var vi på förlossningen. Men nej, vi har inte kommit hem med en liten redan. Läget var inte skarpt när vi ringde på klockan till avdelningen, vilket vi snabbt förklarade för sköterskan som med hastiga steg kom och slängde upp dörren med fart. Vi var bara där för att åter träffa Aurorabarnmorskan. Och jag tror minsann hon ÄR en ängel. Det går inte att beskriva det lugn hon omger sig med och sprider till oss. Först fick vi kika runt lite grann. Det var inte mycket som var sig likt sedan sist vi var där. Då var hela avdelningen en byggarbetsplats, halva avdelningen var helt stängd och golvet hade en tjock beläggning av slipdamm när man mot toan hasade sig fram genom korridoren iklädd den blåa, stora ”särken” och med TENS-sladdar dinglandes längs med benen. Jag minns att det i taket hängde byggnadsarbetare som säkert baxnade inför de syner de såg nedanför stegarna…

Hursom, att komma till förlossningen gav inga dåliga vibbar alls trots det vi gick igenom de timmar vi tillbringade där för snart två år sedan. Tvärtom blev jag alldeles varm inombords för det var ju trots allt där, i dessa lokaler, som Filip kom till oss för att för alltid förgylla våra liv. Den känslan kom dubbelt då hon tyckte vi skulle sätta oss i ett förlossningsrum och prata. Det enda lediga rummet var det där Filip faktiskt föddes! Mycket märklig känsla att komma tillbaks dit, även fast inte mycket var sig likt där heller. Där det då igenspikade fönstret var fanns nu en öppning ut mot ett mindre rum med bord, fåtöljer, ett badkar och spottar inställda på mysbelysning i taket. Där innanför badrum med egen toa och dusch. Eftersom vi inte hade det sist har vi inte förstått att det i normala fall brukar finnas och därför kändes bara dessa små detaljer som rena lyxen. Att inte behöva lämna rummet en massa gånger i det kommande tillståndet kommer kännas skönt bara det :) Hon berättade också att alla rum nu är målade i olika färger och att vi hade råkat hamna i det såkallade ”spygröna” som inte verkade vara personalens favoritrum!

Vi gick igenom det vi pratade om sist och det kändes skönt att hon uppfattat oss rätt. Sen pratade vi förlossning och önskemål inför den. Saken är den att vi när Filip var på väg nog inte var de besvärliga blivande föräldrarna. Vi nobbade inget som de föreslog i form av smärtlindring och jag tror vi var ganska lyhörda för vad de tyckte. Så önskemål är för oss svåra att ge. Vi var ju i stort sett nöjda med personalen och det de gjorde för oss. Den enda önskan man har är egentligen att det inte ska bli som sist men det kan ju ingen lova. Däremot, menade barnmorskan, kan de göra allt som står i deras makt för att försöka förhindra det.

Hon gav oss därför löftet att vi så fort vi inser att bebisen är på gång, antingen genom värkar eller vatten som går, får komma in för att stanna. Vi ska inte behöva oroa oss för att bli hemskickade (såvida vi inte vill det förstås men det vore nog inte det bästa i vårt fall). I stället vill de så fort det är möjligt sätta in smärtlindring, rätt sort i rätt tid och på så vis börja i rätt ände. När Erik och jag har pratat om detta tidigare har vi resonerat som så att det nog är bättre att vara i hemmiljö så länge det bara går. Nu har vi dock Filip att tänka på och dessutom såg det så annorlunda ut på förlossningen nu, rentav mysigt, att där skulle vi absolut kunna tänka oss att vara. Dessutom med hjälp och trygghet så nära till hands.

Hon erbjöd också, till vår stora förvåning, igångsättning. Känner jag att det blir för jobbigt och att oron blir för stor om några veckor så sätter de igång mig. Även om jag inte gått mina 40 veckor. Rent spontant känner jag att detta med hur och när det ska sätta igång inte är något som oroar mig så just det erbjudandet känns inte aktuellt. Däremot är det en trygghet som finns där omifallatt man skulle känna så sen. Det visar också vilken otrolig vilja de har att göra det så bra det bara går för oss.

Jag kan inget annat än att varmt rekommendera alla som känner oro inför förlossningen att kontakta Aurora. Jag är både glad och stolt att vi gjorde det. Sen kan jag erkänna att under den månad som gått sedan vi sist var där så har mycket av oron kommit tillbaka. Säkert både därför att en tid har gått men även för att dagen D närmar sig med stormsteg. Dock gick vi därifrån igår, med samma feel-good-känsla som sist. Och åter har ett lugn infunnit sig, inramat av tryggheten att veta att när det är dags så vet den som tar emot oss precis vad som gäller.

Den enda uppgift hon gav mig är ingen lätt sådan. Vila. Det är ju som sagt inte min starka sida men både jag och Erik har förstått att bristen på just detta var en stor anledning till varför det gick som det gick sist. Skulle det nu gå likadant den här gången, fast jag är utvilad, så måste vi acceptera att det blev som det blev. Då har vi ändå gjort det vi har kunnat. Men att det skulle gå likadant och med en icke utvilad Anna skulle kännas mindre bra. Aurorabarnmorskan tyckte inte jag skulle jobba två veckor till. Själv är jag kluven. Jag vill ju så himla gärna hinna klart allt jag tänkt, samtidigt som jag efter igår insåg vad som är det viktiga just nu. Så vi får se. Kanske kortar jag åtminstone ner dagarna en aning.

Nu har jag snott bra mycket tid för er som orkat läsa ända hit ;) Nästa inlägg får bli extra kort som kompensation!