Oajajajaj BUFF...

Ikväll har liten i magen varit alldeles busig och vild. Från att innan bara ha "fladdrat" har h*n i kväll fått in några riktiga fullträffar. Inga hårda såklart men ändå stor skillnad mot de tidigare. Nu är det riktiga sparkar - myyys! Dock fick jag ont igen för en stund sedan men eftersom det varit high life därinne beror det säkert bara på det.

Nu ska jag krypa till sängs med senaste numret av Mama. Mellan mig och Erik sover för tredje natten i rad en kokande varm liten Filip med blossande kinder. Han toppade i går kväll med 40,5. Då blir det nästan lite läskigt och mammahjärtat gör så ont så ont över att liten är så sjuk. Hoppas så att han vaknar feberfri i morgon.

Natti natti!

Sommarens söta

Sommartiden må vara här men det är nog det enda som påmint om den stundande årstiden de senaste dagarna. Isande kalla vindar och en önskan att snabbt som ögat komma in i värmen igen är min bästa beskrivning på det väder som rått.

MEN, all reklam med blommor, utemöbler, grillar och gräsklippare vittnar ändå om vad som väntar bakom hörnet och det får hjärtat att slå några extra slag, inte sant? Just nu är faktiskt årets första grillning det jag längtar mest efter. En perfekt grillad köttbit med de godaste av tillbehör är svårslaget...

Ja, faktiskt är det nog nästan alla olika smaker som är det bästa med sommaren (förutom sol, värme, bad och gemensam ledighet då!). Som en hjälp på traven vågar jag på tal om det utan att ha bläddrat i den (den släpps i maj) rekommendera systrarna Eisenmans senaste bok - Sommarens söta. Uppföljare till Två systrars söta och Vinterns söta, vilka nu härhemma önskar sällskap av nykomlingen på bakinspirationslisten i köket. Så får kanske ännu kärare Leila hoppa upp ett snäpp till hyllan ovanför :)

För visst lockar recept som galet god bananpaj med choklad och hasselnötter, rulltårta med hallon och lemon curd, jordgubbstårta med vit chokladkräm, maskrosmarmelad, lakritsglass med citronrippel och lime- och myntadricka...?

Är den också, vilket jag starkt misstänker, lika härligt färgstark med helt fantastiska bilder som de två tidigare - ja, då är den även ett frosseri för ögonen.

Wish me luck...

Strax dags för lite lunch och sen ska jag iväg in till jobbet på lönesamtal... Kan inte annat än skratta åt det då jag inser att mina förutsättningar varit bättre. 2008 års prestation är ju gjord här hemma med våra små, definitivt inte på jobbet. Och om en månad ska jag börja jobba igen för att göra kanske ett av världshistoriens kortaste jobba-mellan-barn-period. Två och en halv månad som det ser ut nu. Det är väl värt en rejäl lönehöjning, eller vad tycker ni? :)

Och så måste jag erkänna att jag fasar lite för att möta alla om en stund. Är inte det minsta upplagd för gliringar eller fnissande pekningar på min allt mer runda mage. Ett par "grattis" skulle göra mig uppriktigt lycklig men just det ordet har tyvärr inte haglat tätt den här gången... faktiskt är det bara våra närmaste vänner och så ni mina kära läsare här som skrivit det i era kommentarer. Annars har det mest varit "Oj" eller rätt och slätt ett "Jaså, jaha, då blir det tre barn..."

Äsch, på med den positiva masken nu - en okej höjning och åtminstone ett grattis - då får jag vara nöjd!

Hemmadag

Inte helt oväntat blev det i dag en hemmadag för alla i familjen. Jag är för ovanlighetens skull den enda som är helt frisk. Vilma hade åter feber i går kväll men den är borta i dag. Erik och Filip är ganska dassiga båda två med feber och tjocka halsar. Det är faktiskt helt otroligt, vi får nog snart sanera hela huset för det här är sjätte (!) veckan på två månader som någon av oss är dålig. Hoppas innerligt att liten i magen inte ärver resten av familjens urkassa immunförsvar. Fast å andra sidan var vi friska nästan hela hösten så vi får väl vår dos komprimerad nu istället.

Och nu vilar alla, utom jag. Fast det jag just i denna stund gör är ändå den bästa vilan för mig. Att sitta ner i total tystnad med datorn framför mig och äntligen hinna plita ner några rader.

Nyss plockade vi fram lyxig lunch i form av smörgåstårta och kall, underbart god paj som omtänksamma mamma Sandra var här med i går kväll. Vilken lycka att ha så omtänksamma och fina vänner! Just denna vän fyllde 30 i helgen och i lördags kväll var det stor tjejfest hemma hos henne. Och SÅ roligt vi hade! Jag hade av hennes man fått äran att ansvara för dukningen eftersom hon själv inte skulle få veta så mycket om festen. Ett ärofyllt uppdrag som slutade i vårtema med ljust gröna dukar (lakan blev det till sist), massor av smala, låga vaser med vita tulpaner, pärlombundna gröna servetter samt en massa utströdda vita, glittrande stjärnor som såklart skulle symbolisera den stjärna till människa vi var där för att fira!

Maten som hennes mamma hade fixat var fantastiskt god och tårtan var himmelsk… Snacksbordet var inte av denna värld och detta höggs in på rejält samtidigt som vi nästan hela kvällen körde Guitar Hero (eller Rockband tror jag det var). Aldrig hade jag trott det skulle vara så kul! Blev alldeles fast och tyckte särskilt mycket om gitarren och basen. Trummorna fick mig att muttra högljutt då de och jag inte alls kom överens först. Min envishet visade sig från sin starkaste sida och jag hade nog suttit där än om jag inte till sist klarat låten som bråkade ;) Sången testade jag givetvis inte på. Så inte heller mamma Jenny som dock till skillnad från mig var kung på trummor. Sången skulle nog hon och jag helst köra i enrum, om ens det kom vi fram till… En jätterolig fest var det i alla fall och jag hoppas Filips och Vilmas musikintresse håller i sig lika starkt i framtiden så vi inom ett par år investerar i detta spel!

Förutom alla baciller som härjar befinner jag mig annars i ett lyckorus över att Erik nu är hemma igen och inte ska iväg på några inplanerade jobbresor framöver. De senaste två veckorna har varit ganska tuffa då jag förutom alla vardagsbestyr alltid drabbas av en extra energidos då jag är själv med båda barnen och vi därmed hittar på mer än vanligt. Lyckan var total då dörren öppnades lagom till maten i fredags kväll och en mycket efterlängtad pappa klev in genom dörren fullastad med presenter från huvudstaden. Huset var nystädat, kylskåpet fyllt till bredden och tacobuffén framdukad på bordet. Vi var alla laddade för en riktig myshelg. Och så vaknade Erikstackarn sjuk i lördags… Men han är ju ändå HEMMA och det är huvudsaken.

Till sist ett litet PS… Om jag törs för dig kära Snäckan ;) Och så VANN ju HV dessutom ganska oväntat semin mot Frölunda i lördags och är åter i SM-final - vilken överraskning! Visserligen slutar det nog inte som förra året med guld men en finalplats är ju hedersvärd! Nu hoppas jag bara det avgörs snabbt och smidigt på få matcher så hockeyn inte inkräktar på två av påskens heliga dagar som det annars infaller inte mindre än två matcher på *grrr*.

Familjen Feber

Jo, det är sant. Igen. Pesten är tillbaka och jag återkommer när den försvunnit eller när resten av familjen (de den här gången sjuka) vilar i morgon.

Sommar hos me&i

Njaaee, lite besviken blev jag allt då jag i dag kikade på sommarkollektionen. Ska på nytt party i slutet av nästa månad och hade då hoppats på något sommarfint till Vilma men det enda plagg som föll mig i smaken blev inte helt oväntat den här snygga moln t-shirten till Filip. Tycker ofta mönster är snygga men i för mig fel färg. Exempelvis fanns en tunika med kronor på men den var rosa...

Nåväl, absolut inget världsproblem men jag tyckte t-shirten var så snygg att den var värd ett eget inlägg! Dessutom är jag riktigt GLAD för förra partyts inköp och borde med det avsluta den här dagen och uppsöka sängen :) God natt!

Halvvägs…

Halvgräddad bulle i ugnen, på andra halvan, 20 veckor bakom – 20 veckor framåt. Ja, man kan uttrycka sig hur man vill men i dag är vi verkligen halvvägs till att bli en familj på fem! 20 hela veckor är nu gångna och jag undrar just om det verkligen är 20 veckor kvar? Skulle som jag sagt innan knappast tro det men säker kan man ju aldrig vara.

Säker är jag dock på att den där första sammandragningen förra veckan var just en sådan för den här veckan har de satt ordentlig fart… Kanske har att göra med att tempot varit högt då Erik ju är borta, jag vill i alla fall hoppas att det bara beror på det. I tisdags hade jag ont i magen nästan hela dagen. Så pass rejält att jag om det fortsatt även i går nog hade ringt och hört mig för men som tur var avtog det onda och har inte kommit tillbaka igen. För varje vecka som nu går ökar ändå oron för att något ska hända för tidigt. Det känns inte riktigt som att min kropp är den som bär ett barn tiden ut.

En liten bebis har anlänt till vår värld!

Allra sötaste Isabelle har blivit storasyster till en liten Amanda! Det är så roligt när små nya bebisar tittar ut och man får alltid samma lyckokänsla i kroppen av dessa glada nyheter. Jag ser redan fram emot höstpromenader med efterföljande fika tillsammans med lilla nykomlingen och hennes mamma…

Skickar våra allra varmaste grattiskramar till hela familjen!

Vad vi pysslar med när vi är sjuka…

Då har vi mys. Och så äter vi en massa gott. Åtminstone blir man piggare i sinnet då, inte sant?! I går åkte mysklädda familjen iväg på en liten söndagsåktur på eftermiddagen i två syften. Det ena att barnen skulle sova en liten stund. Det andra att Erik och jag åter spanade husfärger (och nu nog bestämt oss helt för den färg jag beskrev förra veckan – skönt!). Filips och Vilmas nya hobby när de väntar på mig och Erik är förresten att stå i tvättstugan och spela trummor på pannan som för övrigt är nästa sak att byta ut här i huset. Åhh, så trist den sortens utgifter är… Vi vill ju hellre ha en ny soffa ju – och ett nytt kök :)

Väl hemma vankades marängsviss med hemkokad chokladsås och hallon. Filip tyckte chockerande nog att hallonen var godast av allt! Ibland blir man förvånad… I dag var båda feberfria men Filip fick ändå vara hemma och mysa med oss så han förhoppningsvis är helt återställd på onsdag som är nästa dagisdag.

Förutom ett par syskonsammandrabbningar, då lillasyster gång på gång envisats med att riva storebrors ögonsten – traktorgaraget i lego, så har dagen varit mysig och lugn med en Filip som nuförtiden så gott som alltid är på så gott humör. Ibland slås man av hur stor han faktiskt börjar bli… Vilmastackaren däremot har fortfarande lite krafter kvar att återhämta och tål för tillfället inte alltför många motgångar (som exempelvis att jag råkar lämna rummet utan att först underrätta henne ;) )

I morgon åker Erik till Stockholm för resten av jobbveckan *snyft*, så i dag fick vi hem honom tidigt – alldeles lagom till chokladbollsfikat Filip och jag fixat medan Vilma sov. Så nu är vi ännu mer fullproppade med godsaker och faktum är att det bara är Erik som fortfarande är krasslig så kanske funkar det goda fikandet som medicin ändå?

Ett egentligen helt onödigt och ganska innehållslöst inlägg om en helt vanlig dag med två småsjuka barn härhemma. En helt vanlig dag då man faktiskt inte har så mycket annat att skriva om än hur just dagen varit :)

Dagens tips – himmelskt doftande schampo!

Det här har inte hänt mig på länge. Att man hittar ett schampo som är billigt, bra och dessutom luktar himmelskt gott. Det står på att det successivt ska hjälpa till att göra håret rakare och för mig som gärna använder plattång har det verkligen blivit en märkbar effekt där plattningen går mycket snabbare. Jag är faktiskt förvånad för det är inte ofta de lite billigare produkterna håller vad de lovar. Vill du dessutom lukta lika gott som om du tvättat håret med ett frisörschampo så har du här schampot med stort S. Gliss Asia Straight, är namnet.

Feber

Här har vi sjukstuga – igen… suck, det borde räcka snart nu. Sedan i torsdags kväll har stackars lilla Vilma haft feber. Vaknade dock i går så gott som feberfri och vi åkte i väg på en liten utflykt till Falköping där vi gjorde ett par fynd på en bytardag samt besökte Falbygdens ost där Filip fick en tung dörr i huvudet och sedan tröstsmakade ost i nästan en halvtimme ;) Brie, blev hans klara favorit. Ja, han tyckte faktiskt allt var gott utom då Erik räckte fram en kexbit med mögelost… Jag mår illa bara jag hör det ordet så jag förstår lilleman helt och fullt. Jag själv är annars ingen fullfjädrad ostmänniska, tycker bäst om ganska ”snälla” ostar med stora hål i som dock inte får vara för milda utan gärna smaka lite men inte vara sådär hårda i kanterna. Lite kräsen där :) Det bästa som finns är för mig en helt nyöppnad ost som inte hunnit börja lukta kylskåp och som man bara kan sitta och äta skiva efter skiva av… Gärna på goda kex.

Nu blev det här ett ostinlägg vilket inte var meningen från början. Vi avslutade i alla fall utflykten med lunch på Osterian. Jag fegade och gick på paj, Filip åt pannkakor och Erik frossade loss fullständigt på den digra ostbuffén. Vilma däremot ville inte ha något, inte ens fruktpuré eller pannkakor och när vi kom hem igen hade hon nästan 40 graders feber vilket förklarade saken. Sen låg den runt 39,5 ända tills hon la sig. I dag är den åter 38 och hon sover nu varmt ombonad ute i vagnen.

Filip har hostat hela natten och Erik har fått ont i halsen så vi får se vad som händer i dag. Precis lagom tills Erik ska till Stockholm med jobbet i veckan. Så typiskt… Någon som sitter på något dunderknep?

Rapport från mini

För ungefär tre veckor sedan gav jag min mamma en första buff. Hon hade varit uppe onödigt sent en kväll och jag tänkte hon skulle vara vaken lite till så när hon precis lagt sig, allt var mörkt och tyst, då… Då tog jag i allt vad jag orkade, först en gång och sen en gång till. Ganska snart kände jag att hon klappade magen och så hade vi vår första kontakt. Mamma och jag. Det var mysigt. Sen somnade hon inte på jättelänge, vad konstig hon är!

I dag hörde jag henne säga att hon inte känt något från mig sen dess och att det kändes lite oroligt. Nyvaken och piggelin som jag var buffade jag allt jag kunde, och strax därefter kändes något som åkte fram och tillbaka över mig. Jag förstod att de tittade på mig så jag passade på att visa alla konster jag kunde. Sparkar, armvift, tummen i munnen och så snurr med hela kroppen några gånger. Sen vände jag rumpan till men då buffade den där grejen på magen lite extra så jag skulle vända tillbaka för de ville visst ha en profilbild på mig. Det fick de till sist. Nästan i alla fall. Och så en där jag vinkade åt dem :)

Det var spännande, men synd att jag inte kunde se dem. Tur jag kan höra dem i alla fall. Min mamma ni vet, hon pratar ganska mycket. Och ibland sjunger hon för mig, fast det tror jag är i smyg ;) Hursom så tyckte de jag var söt och det gillade jag. Och så pratade de om snopp eller inte snopp. Vadå snopp? Jag fattade inget men tydligen är det något jag har, eller också inte…?! Ja, det där får vi väl se om de kan lära mig sen.

Och så sa hon som kallades barnmorska att jag såg ut att ha det roligt och bra därinne i magen. Och det har jag ju. 12 augusti ska jag komma ut till dem på riktigt. Jag lääängtar till dess, men först måste jag växa till mig och bli lite större.

Ses om några månader då! Och då lovar jag visa mig på bild för er igen…

Och rapport från mamma
Ja, vad ska jag tillägga… Jo, att någon säkert kanske tänker att det där ultraljudet nog inte är så speciellt när det är tredje gången. Men då kan jag svara bestämt att det faktiskt är precis lika fantastiskt underbart och mäktigt. Att ligga på en säng, titta på en skärm uppe i taket och därpå se en liten krabat sprattla runt samtidigt som man känner varje rörelse man ser i sin mage. Den känslan är för stor att beskriva. Och det må vara tredje men det är ju faktiskt en tredje, alldeles egen liten person. Med eller utan snopp men i alla fall med samma överläpp som Filip och Vilma vilket syntes tydligt på bilderna och ju är lite festligt.

Så älskade liten därinne. Vi längtar också efter dig. Men hoppas att du stannar så länge du ska (även om inte heller barnmorskan i dag trodde det… Nu skulle det verkligen inte förvåna mig om jag faktiskt går över bara för det. Tredje gången gillt liksom).

För egen dokumentation kände jag som extra ”krydda” den första sammandragningen i morse. Så bekant och påminnande om vad som väntar…

På tal om magen…

För framtida minnen – här är min tredje (låter otroligt overkligt ska ni veta!) bebismage. Jag är nu i vecka 19+2 enligt det tidiga ultraljudet. I morgon är det dags för det ”riktiga” så då får vi se om liten håller sig i samma storlek eller om det blir flyttat åt något håll. 11 augusti är vi beräknade men vår barnmorska har sagt att det nog är bättre vi ställer in oss på slutet juli/början augusti eftersom Filip kom i vecka 38 och Vilma i vecka 36. Då talar visst både statistik och sannolikhet för att man i alla fall inte går över, men – man vet aldrig. För vår del skulle det nog i så fall bara vara positivt. Att förhoppningsvis slippa neo och all den oro det för med sig...

Sitter just nu vid köksbordet med en kopp kaffe. Och tre kex i magen, jag erkänner :) Utanför sover Vilma gott i solen men det är verkligen inte så skönt ute som man kan tro inifrån. Iskalla vindar och man inser att man alltså även i år kommer bli lurad många gånger. Snart väntar toktidig lunch och därefter bvc-besök innan vi ska hämta Filip och sen vidare in till stan för att möta upp Erik och storhandla.

Erik kom förresten i går kväll hem från några dagar i Västerås med jobbet och det är alltid en lika underbar känsla att få hem honom när han varit borta. Särskilt när det rör sig om flera dagar och nätter. Vi är verkligen inte duktiga på att vara ifrån varandra - tröttnar aldrig, vill alltid vara tillsammans…! Men nu är han äntligen hemma och det ska vi i kväll fira med att – han ska på hockey! HV gick ju vidare även i år till sist och nu väntar semifinal. Jag hejar såklart på det lag som ligger oss varmt om hjärtat även om jag i måndags innan det stod klart inte kunde låta bli att i hemlighet drömma lite smått om att vi skulle få ha honom hemma i kväll… Men säg inte det, och Erik, jag vet att du läser men glöm det här sista ;)

Nu lite tvättplock innan matlagning. Hoppas ni får en om än inte varm så i alla fall solig torsdag!

Blommor på magen

Det var tur jag fick tag i min chef häromveckan för från den dagen sa det bara poff och så var den på plats igen. Bebiskulan. Det mysiga runda som nu runt vecka 20 är sådär alldeles lagom stort. Nu går det i alla fall inte att dölja längre, inte ens för sådana som inte känner mig och det känns faktiskt skönt. Ett par veckor nu har jag annars gått runt i det där lite "småfeta" stadiet där ingen vågar fråga eftersom man lika väl kan ha stoppat i sig lite för mycket gott och därför blivit rund om magen :)

I dag var jag och Vilma på mysig långlunch med en kompis. När jag satte Vilma i matstolen hörde jag några äldre damer vid bordet bredvid som viskade "Och en till på gång har hon, och sen en sådan liten innan". "Och så en underbar treåring hemma också", fick jag lust att tillägga men gjorde såklart inte utan log bara tillbaks.

På PO.Ps nya webshop (som för övrigt är mycket lättnavigerad och snygg - kul!) såg jag denna ursnygga och somriga mammakjol med stora blommor i riktig Anna-stil. Den måste jag nog unna mig med tanke på att jag just nu för övrigt annars är helt inne på Traderaspåret vad gäller mammkläder. Har mycket på span, allt i nyskick och då känns det ju så mycket roligare att i stället för ett plagg få kanske tre för samma summa. Särskilt som H&Ms utbud just nu är lika med noll... Mammakläderna från tiden med Filip och Vilma i magen är ju både välanvända och dessutom anpassade efter att vara höggravid på hösten, dvs. mycket mörkt och murrigt. Så nu skriker garderoben och jag med den efter klänningar, kjolar och ljusa toppar, våriga jeans och snygga koftor... Kläder ÄR kul - alltid!

Årets husmakeover

Så snart våren har blivit just vår, dvs. lite ljummen och förhoppningsvis inte alltför blöt så drar projekt måla-om-huset igång härhemma. Vi tror det är åtta eller nio år sedan huset senast målades av förra ägarna och de två sista ser man tydligt hur det blivit mer och mer tärt med även en del brädor som måste bytas. Vi bestämde redan förra sommaren att detta år skulle bli stora husmålaråret och som läget är nu med liten i magen känns det än mer rätt att få det gjort innan den lill* gör entré!

Men så är det ju det där med färg… visserligen har vi inte haft så mycket att vela mellan. Helt klart är att vi vill byta färg nu när jobbet ändå ska göras. Huset är nu ganska ljust grått med vissa lite mörkare detaljer på spröjs och dörrar (en mörk bild där det dessutom är snö men man ser åtminstone hur huset ser ut och lite av den färg som är i dag). Fönster och gavlar är vita. Fram tills för några månader sedan har vi varit helt inne på att måla i en beige nyans med vita fönster och gavlar men så en dag när vi var ute på en av de vanliga promenadstråken så kom jag plötsligt på varför ett av husen vi då passerar är så extra snyggt (i mitt tycke!). Det har samma färg allover. Fasad, fönster och gavlar är alla… vad ska jag kalla det – absolut inte kritvita men ändå vita fast med en brytning. Kanske offwhite är rätt benämning? Någon som vet typ hur jag menar? Alltså inte ljusgult och inte beige utan mer vitt fast ändå inte vitt ;) *fniss*

Nåväl, tids nog lovar jag att ni ska få se! Det ska hursomhelst bli jättespännande och kul då detta ju förändrar hela ens hus och dess uttryck. Sen mår hela jag väl av ordet HARMONI. Jag tycker om när husets alla rum går i samma stil och färgskala och ”matchar” och detta skulle ju faktiskt även få husets utsida att stämma överens med dess insida. Lite överdrivet tänker kanske någon och ja, det må så vara men tänk vilken skönt harmonisk enhet detta skulle bli! Lockande tanke…

Men nu till min lilla fråga: Och detta extraprojekt som liksom kommer på köpet blir nog tyvärr inte i år eftersom det blir så mycket pengar att lägga på annat men snart, snart, snart måååste vi byta ut våra anskrämliga markiser som nästintill är forntida ;) De är faktiskt ruskigt fula – blå/vitrandiga… och då ska ni veta att jag inte är någon blålover. Överhuvudtaget. Faktum är att den där randen hade fått vara i vilken annan färg som helst men inte just blått. Så nu drömmer vi om något enfärgat som ska matcha nya husfärgen samt våra ljust grå plattor på gångarna utanför.

Så - har ni några bra färgförslag till markiser på lager? Säg gärna vad i så fall för tänk om vi missat ”den rätta” i vårt tänk?!

Dubbelurk

Jag väljer att inte nämna mer om Melodifestivalen. Som jag sa i går så blir jag ju nästan skrämd på riktigt av operaMalena (som ju visserligen är en jätteduktig operasångerska). Jag tycker verkligen låten är hemsk. Den enda av de elva i gårdagens startfält som inte var bra, annars var faktiskt alla ok att lyssna på tyckte vi som satt här i soffan. Efter juryns poäng så spelade det verkligen ingen roll vilken av de fyra i toppen som skulle ta hem det – Måns, Sarah, Alcazar eller EMD – men så blev det så här… hua. Minuten efter att segrarinnan var korad gick dessutom vårt brandlarm i gång och vi alla flög upp för att snart upptäcka att det bara var några värmeljus som slocknat precis samtidigt och fått i gång larmet. En av våra gäster trodde dock det var våra heta känslor i slutminutrarna som fått det att gå igång :)

Och jag som inte skulle nämna något mer om Melodifestivalen men där blev det ändå några rader av åsikter...!

I dag har varit en mysig söndag med barnvälsignelse i våra vänners kyrka för deras minsting - det senaste, nu halvåriga och mycket charmiga tillskottet i vårt gäng (som för övrigt är så lång att han snart är i kapp sina 15 månaders kompisar :) ). Därefter har vi faktiskt gjort – ingenting, vilket inte är vanligt härhemma men ack så skönt ibland.

Det dubbla i urket är förutom gårdagens festivalflopp det illamående som i fredags plötsligt dök upp med buller och bång. Magsjuka, var min första tanke men nej, jag känner väl igen det. Exakt samma typ av gravidillamående som liksom med Vilma i magen kom runt vecka 20 för att sedan med jämna mellanrum dyka upp ända tills hon var ute… Skumt, med Filip mådde jag ytterst lite illa. Med Vilma mer i början fram till vecka 13 sisådär och sedan då tillbaka några veckor senare. Den här gången illamående till och från fram till vecka 12 och så helt tydligt tillbaka nu. För i går var det borta men i dag tillbaka igen redan när jag vaknade för att nu vara riktigt taskigt. Attans också. Hoppas det bara är tillfälligt den här gången för illamående är ju så olustigt.

Får se om jag återkommer senare i kväll med ett av vårens spännande projekt i (eller kanske snarare PÅ) vårt hus!

Schlageryra

Äntligen dags för schlagerfinal och det i sällskap med allra bästa vännerna här hemma i kväll! Ska bli så kul! MEN, jag som annars brukar ha rätt bra koll på schlagerspektaklet har precis insett att jag inte alls har det i år. På flera ställen har jag nu läst att operaMalena och Caroline Af Ugglas är segertippade! Va? Jag förstår ingenting. Malena blir jag ärligt talat nästan rädd för när jag ser – och hör, särskilt när hon inte sjunger operabitarna utan vanligt… Och ”Snälla, snälla” har visserligen en fin melodi och hon framför den på ett sätt man inte kan låta bli att lyssna till, men en vinnare? Nej. Vinna ska ju EMD göra. Tycker helt klart att det är den bästa låten. Den eller Alcazar eller Måns eller Sarahs fina ballad. Vinner någon av dem blir jag glad.

För Filip är dock EMD the one and only! Ända sedan han såg och hörde dem första gången har han kommit ihåg vad de heter och han övar just nu på vem som är vem i gruppen ;) Och så vill han inte bara höra utan även SE deras framförande eftersom han som han själv säger ”Vill lära sig hur de dansar”! Sötnosen. ”Baby goodbaaaj, baby förwell, I don´t wanna laaaj” …låter det ofta fram hans lilla mun på dagarna. ”När jag blir stor ska jag vara med i Melodifestivalen”, sa han häromdagen och knyckte med axlarna precis som killarna gör i slutet av låten. Tänk, vilken dröm som plötsligt blev konkurrent till de annars vanligast förekommande drömyrkena brandman, polis eller maskinförare av olika slag :)

Fem

Vi tyckte av flera anledningar att det just i dag passar bra att berätta en sak. Om exakt fem månader är det nämligen beräknat att vi ska bli fem. Här hemma. I vår familj. Och det är ingen hund eller katt (aldrig katt) som ska flytta in hos oss utan en sådan där yttepytteliten, sprattlande och bedårande liten människa. Som just nu har fullt upp därinne i min mage med att utvecklas, växa och lära sig olika saker.

Är ni chockade? Det är i så fall fullt förståeligt för det är vi själva. Fortfarande. Fast vi burit på denna hemlighet i snart tre månader. Jag skulle kunna göra den här historien lång men jag väljer i stället att bara lite lagom kort/långt berätta att det här inte var planerat och att vi inte riktigt förstår hur det blev som det blev men magen växer just nu för fullt och vi vet att det faktiskt bor en liten därinne.

Det som känns skönt i det hela är flera olika saker och då framförallt det faktum att vi ju pratat om att vi nog i framtiden kommer försöka skaffa en liten trea. Sen att vi inte hade tänkt det riktigt såhär tätt, men eftersom tankarna ännu funnits så gör det att man nu kan se hela saken på ett annat sätt.

Och så att vi ju faktiskt älskar det liv vi lever. Att ha de små runt benen betyder så oerhört mycket och förgyller varje dag, varje stund, varje sekund även om det ibland såklart också finns jobbiga, trötta och tuffa dagar. Men de är så få att man redan dagen efter har glömt dem. Den kärlek man får från små barn överglänser allt och ger verkligen livet så mycket mening man inte trodde fanns.

Dessutom tror jag på att saker sker med en mening. Så även nu. Under omständigheterna så MÅSTE det ju helt enkelt funnits en mening med detta lilla liv.

Sen ska jag inte sticka under stol med att tiden från mitten av december och sex veckor framåt var chockartad. Eftersom vi är planeringsmänniskor ut i fingerspetsarna så svajade ju hela världen på något sätt och vi kunde inte tro att det här var sant, det som hände. Men vi pratade och pratade och pratade och ju mer tiden gick, desto mer sjönk det hela in och rotade sig i en. Och vi vet ju att när liten väl varit hos oss en tid, då kommer vi såklart inte kunna tänka oss ett liv utan den lill*.

För att försöka få det hela än mer verkligt och även lugna tankarna en aning var vi för en dryg månad sedan i Linköping och gjorde ett NUPP-test. Och från det ögonblicket vi för första gången såg det lilla livet på skärmen, med tummen i örat, så har allt gått lättare och lättare. Vilma som var med satt hela tiden som förstelnad i Eriks knä, ända till strax innan läkaren var klar och bebisen sprattlade på. Då sträckte lillan sig försiktigt fram, tittade intensivt på skärmen och började vinka… Såklart förstod hon ingenting men det hela blev så symboliskt att jag fäller en tår bara jag tänker på det.

I och med att jag förra veckan berättade för min chef så känner vi att det nu kan bli offentligt. Jag har dock under en tid haft en låst blogg med bara några få men ack så betydelsefulla läsare. Annars är det än så länge bara familjerna och de allra närmaste vännerna som vet. Jag måste erkänna att det finns en gnagande oro i oss båda för hur detta kommer tas emot. Man är ju ändå så pass erfaren att man vet att människor i vissa lägen kan vara både plumpa och - förhoppningsvis omedvetet – elaka. Jag är så himla rädd att få höra alltför många ”vet-bäst-kommentarer” i stil med ”Förstååår de inte vad de ger sig in på?” och ”Det hääär kommer bli tufft”. Och såklart har folk rätt att tycka men jag önskar så att de i så fall tycker tyst för även fast jag vet att man inte ska bry sig om vad andra säger utan stå där med rak rygg så ÄR jag ju typen som tar åt mig varenda stavelse. Tyvärr i många lägen. Men, men. Allt det där vet vi inget om än.

Allt jag vet är att det jag nu alldeles strax publicerar så sakteliga kommer göra att nyheten sprids. Nyheten om att vi (och nu citerar jag en kär vän med hennes ord för sådana här små underverk – du vet vem du är!) ska få en liten till att älska!

Filip Da Vinci

Det här är så kul. Från att inte ha varit intresserad av att rita överhuvudtaget är det nu nästan det enda vår lilleman gör. När han inte bygger med lego, vill läsa böcker eller spelar dataspel. Men jag tror typ 75 procent av hans ”lektid” på dagarna ägnas åt pyssel och har nu så gjort i snart två månader. Intresset kom samma dag vi tog fram tuschpennorna från Ikea. Klart det är så mycket roligare än kritor som ibland knappt syns.

Teckning nummer 1: Det började med att Filip skulle rita en teckning till farfars födelsedag och försökte sig på att skriva 65 men tröttnade efter sexan som ni om ni begrundar noga ser långt upp på bilden. Över den finns ett porträtt föreställande farfar själv. Ansiktena längre ner är spöken...

Jag själv är en riktig pysselmamma som älskar att rita och måla (fast jag är totalt värdelös på det… min estetiska bit ligger i så fall i skrivandet, och då menar jag att skriva/texta för hand vilket jag tycker är superkul och ofta ”åker på” när något ska göras!), dega, pärla, klistra – ja, kort och gott pyssla. Och jag är så glad att jag nu överfört det på sonen för vi har så himla kul och mysigt där vi sitter vid köksbordet och fixar.

Teckning nummer 2: Tre glada gubbar med ett par extra armar och ben för säkerhets skull. Notera väl den utanpåliggande snoppen som finns med till höger om pilen vid den nedersta gubben. En viktig detalj i en 3-årings värld ;)

I veckan röjde vi ur en låda i hallen. Bort med riktigt gamla vantar, mössor och halsdukar som nu antingen ligger på tippen eller också väntar på nytt hem, och simsalabim så hade lådan i stället förvandlats till Filips alldeles egna pyssellåda vilken han nu vårdar ömt och ibland drar ut bara för att titta lite :)

Teckning nummer 3: Tycker jag själv ser ut som en söt prinsessa med långt hår som fladdrar i vinden och med en massa vackra moln ovanför sig. Frågar man konstnären föreställer den dock ett monster. Det fladdrande håret är egentligen tre armar och molnen, de är ju bajspluttar. Såklart. HUR kunde jag tro något annat ;)

I alla fall så är jag ju bara tvungen att visa Filips första steg mot att rita gubbar. Dessa kom plötsligt en dag hos mormor och morfar efter att han minuten innan suttit och ritat till synes planlöst fram och tillbaka över papperet. Så plötsligt ritade han en rund ring och i den ögon och en mun och sen var han i gång. Detta höll han på med några veckor men sen har han återgått till mer ”otydligt skapande” igen. Nu verkar dock gubbarna vara på väg tillbaka för i går ritade han en lejonfamilj med röda flätor och långa ben.

Och så är det ju det där med bokstäver också. Fast det intresset kom redan tidigt i höstas då alfabetspusslet åkte fram flera gånger varje dag. Det är både kul och spännande att se hans intresse och om det håller i sig. Kanske är det ett arv från mig som också alltid tyckt om böcker och tidigt var intresserad av bokstäver och att försöka skriva. Filip har nu koll på så gott som vad alla bokstäver heter och även något namn eller någon sak som börjar på den bokstaven. Som exempelvis R som ju är rumpans bokstav (fast det visste ni ju förstås ;) ). Och så vill han så gärna skriva dem också och det går ganska bra med familjens förstabokstäver och bokstäverna i hans namn, men så är han vänsterhänt och ibland vill sig strecken liksom åt fel håll och då blir han så ARG och frustrerad och man riktigt ser hur han försöker… Kanske även där ett (jobbigt) arv från mig. Att vilja kunna allt. Direkt.

Sådär. Säkert tråkläsning av mammafrosseri för er men ett roligt och värdefullt minne för mig att bevara i framtiden – tiden då min son blev pysslig som jag!

En klubb för inbördes beundran

Tänk att vi totalt ovetandes om varandra hade en klubb för inbördes beundran. Lotta och jag. Det inträffar banne mig inte ofta men ibland händer det. Som den där midsommaftonen för två år sedan då en av Eriks gamla kompisar presenterade sin nya flickvän och hon sprang rakt in i mitt hjärta med buller och bång på bara några minuter. Ofta växer det ju fram efter ett tag, att man märker att man klaffar med en annan person. Men vi klaffade bums. Sen har vi haft lite sporadisk mailkontakt men framför allt har vi läst varandras bloggar, vilket ju gör att man lär känna en person ganska väl. Setts i verkligheten hade vi faktiskt bara gjort två gånger fram tills i söndags. Då hon var här och hälsade på oss hela dagen med sin oemotståndligt söte och charmige lille 3-månaders son som jag nästan är lite kär i… Vilma med för den delen. Hon hade väldigt svårt att hålla fingrarna borta från detta sprattlande lilla knyte som skrattade med hela ansiktet så fort man tittade på honom.

I alla fall så insåg vi efter denna dag ännu mer hur mycket vi tycker om hans fina, vackra, omtänksamma mamma med det varmaste av hjärtan. Hon delar med sig så mycket av sig själv, både av sin härliga personlighet men också med en hel påse full av ”mitt-i-prick-presenter” till hela familjen. Till barnen festligt nog kläder jag själv kikat på och velat ha :)

Det är så himla synd att inte heller denna person bor nära utan 30 mil härifrån, men till sommaren hoppas vi få träffa dem igen. Utan att nu ”göra reklam” för mig själv måste jag hänvisa till hennes blogg. Hon har förmågan att uttrycka sig bättre än bäst och jag älskar hennes tankar om livet och allt runtomkring som hon lyckas beskriva så man riktigt känner vad hon menar. Vad jag menar med att göra reklam är att jag i går sprang på ett inlägg som hon skrivit efter att de kommit hem. Ett inlägg där hon beskriver några hon varit och hälsat på och där jag efter en stunds läsande insåg att likheterna med namn och andra detaljer stämde så bra att det faktiskt var oss hon skrev om… Söta, gulliga du. Du gjorde mig så glad med dina ord. Det var ett sånt där inlägg man kan läsa hos andra – om andra – och tänka att åhh, vilken lyckost som får något så fint skrivet om sig… Och den här gången var lyckostarna jag och Erik!!!

Så hördu vännen – med kärlek är detta inlägg såklart tillägnat DIG (och såklart även din lille goding till son)! Tack för att ni kom och förgyllde en gråmulen söndag så med er värme :)

Moddiga mars

Men också kanske, eventuellt, förhoppningsvis lite våriga, soliga, ljusa mars med takdropp (inte mer näsdropp dock, tack!), snödroppar och första varma solstrålarna på näsan. Sällan har jag LÄNGTAT så oerhört efter varmare tider och än mer blev det i går efter några timmars snöblaskande med flera centimeter otäckt blöt nysnö på gräsmattan som just börjat visa sin gröna färg igen. Och vad som kändes som meterhög snömodd på vägen som gjorde jeansen blöta ända upp på knäna. Suck. Tänk om det bara kunde svischa till över en natt och bli grönt och skönt direkt…

Vad som spädde på min längtan ÄNNU mer var dagens Ikeabesök som överraskade med en massa härligt färgglada sommarnyheter! Parasoller, utemöbler, dynor, uteljusslingor, vackra brickor, servetter, krukor. Och jag ville ha allt men blundade duktigt och kom bara ut med vattenfärgspenslar. Och så en sak från sommarnyheterna då förstås… en snygg och praktisk tillbringare med ett uttagbart innerrör. Detta var fyllt med destillerat vatten och lägger man in det i frysen kan man sedan servera dryck som håller sig kall länge (och vem vill inte kunna det en stekhet sommardag när luften står still? Ljuva tanke...). Smart och oemotståndligt för en sommarälskare som jag.

Dagens bild är orden för mars månad i vår nya kompis; familjealmanackan.